Att inte räcka till

En av de värsta sakerna med att vara sjuk tycker jag är att inte räcka till för barnen. Dels den oro för mig som jag ser att de har, och dels att jag vill orka göra mer för dem. Av hänsyn till dem vill jag inte gå in på detaljer men jag frustreras ständigt av saker jag skulle ha gjort om jag orkat, men som nu inte går.

Igår kväll blev det så tydligt och jag drabbades av förtvivlansgråt. Det är inte det att jag inte är en bra förälder. Jag vet att jag gör och har gjort så mycket man kan begära efter omständigheterna. Men det räcker inte för mig, ibland känns det inte ens som good enough.

Magnolian blommar snart vid Karlbergs station

Magnolian blommar snart vid Karlbergs station

Jag försöker ställa realistiska krav på mig själv men är nog inte så bra på det. I somras träffade jag en psykolog som är specialist på just utmattningssyndrom. Hon sa att jag konstant varit i göra-fasen utan att mellanlanda i återhämtningsfasen mellan varven, och att det pågått i åratal. Hon sa att jag behövde tid för mig själv, tid att återhämta mig, tid att vila. Men om man inte är van då? Om man är van vid att alltid vara beredd, alltid tänka långt i förväg, alltid ha ett öra öppet för vad som sker någon annanstans och aldrig kunna vila i att det ordnar sig. Att det ordnar sig utan att JAG gör något, utan att JAG planerat/fixat/ringt/tänkt/läst på/tagit reda på/kontaktat … Om man inte är van är det inte så lätt att koppla om i hjärnan.

Idag är jag jättetrött. Förmodligen främst på grund av gråten igårkväll. Efter att ha jobbat på förmiddagen med mestadels möten var jag redan trött. Jag har idag också extra mycket känningar av RLS/WED och ofrivilliga ryckningar i benen vilket tröttar (och väcker förmodligen en del undringar hos mina arbetskamrater). Jag skulle så möta dottern vid tandregleringen. Men pendeltågstrafiken stod stilla och jag insåg att jag inte skulle hinna dit. Jag blev helt blockerad i hjärnan, det blev för mycket och jag kunde inte tänka ut hur jag skulle lösa situationen. Jag ringde min man som fick ordna upp allt och jag kunde så småningom ta mig hemåt. Den här gången var det inte verkstan som var första anhalt när jag kom hem, utan soffan och några inspelade tv-program. Trött och lite ledsen. Jag vill vara glad och pigg. I alla fall lite.

 

Begravningen

I fredags hade vi begravning för min svärmor. Det var en av de finaste begravningar jag varit på. Prästen var riktigt bra, kunde berätta lite kort om Karins liv och brodera fint kring det. Om hennes dramatiska tid som ung mamma, flyendes i en mindre fiskebåt över Östersjön från Estland med mannen Oskar och ettårig dotter och ett till barn på väg. Om att etablera sig i ett nytt land och skapa sig en tillvaro för sin familj. ”Hon hade i alla fall språket med sig” sa prästen och anknöt så till dagens människor på flykt. Karin och Oskar kom från de svensk-estniska trakterna och talade svenska.

Min man sjöng två sånger, helt fantastiskt! och läste en dikt av Göran Tunström:

IMG_9606När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

 

 

IMG_9601IMG_9604

Lyckopiller, så dumt!

Jag sitter och försöker böja en metalltråd åt det håll som jag vill, och kommer att tänka på ett samtal jag hade med min vän E häromdagen. Vi pratade om våra respektive doser av läkemedlet Sertralin. Det är så kallat stämningshöjande och kallas ofta lyckopiller, i synnerhet när det ska ifrågasättas. Och visst kan det kännas som lycka i viss mån att få näsan över vattenytan, att kunna andas.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om min gamla rädsla för psykiatriska mediciner. När jag för ungefär 1,5 år sedan blev föreslagen att börja med Sertralin var jag tveksam, men min terapeut sa att hon trodde det kunde vara en förutsättning för att jag skulle orka bli frisk. Att höja den naturliga halten av signalsubstansen seratonin förstärker känslan av välbefinnande – det lät inte så farligt. Även detta har jag skrivit om tidigare.

image

Som en kinesisk tuschteckning. Utsikt från kinesiska muren, november 2015.

Men åter till mitt samtal med E. Jag har inte direkt tänkt på ordet lyckopiller. Det är ju så dumt!! Det låter som att man har druckit ett glas champagne och solen skiner och man precis vunnit på lotto och alla ens bästa människor sitter runt omkring en och … Men det handlar ju bara om att inte deppa ihop totalt, att orka bli frisk. Att orka leva.

Så förbannad jag blir!

Träpärlor

Jag har fått tag i de flesta av mina pärlor genom att köpa billiga halsband på Stadsmissionen och loppisar. Jag tar isär halsbanden och använder pärlorna till nya smycken. Det är ett antal så kallade omvärldsanalytiska lunchpromenader i min vän Malins sällskap som gett mig tipset. (Eller snarare Malin.) Miljövänligt återbruk.

För en tid sedan köpte jag ett halsband med fina kvadratiska träpärlor. Jag har inte kunnat komma på vad jag ska göra med dem, men idag provade jag att sätta ihop dem med en nästan petrolblå keramikpärla. Jag älskar brunt och blått i kombination, och det här blev riktigt bra tycker jag. En svart pärla hänger ner i nacken. Ett armband blev det också.

image

Antagen!

Jag skrev tidigare att jag ska gå en sommarkurs i fritt broderi på Capellagården på Öland. De sa att det fanns platser kvar när jag anmälde mig men nu har jag också fått besked om att jag är antagen, och det känns bra. Eller veckans underdrift – det känns toppen! Nu ska jag bara vila/träna mig i form så att armbågen orkar med en veckas ”galopperande stygn” som det står i kursbeskrivningen!

Jag är helt övertygad om att jag kommer att få mycket energi av veckan på Öland!

Här är några broderier av kursledaren Lena Lundgren.

image image image

Fler vårtecken

Bredvid vår garagelänga växer backsippor varje vår. De är så helt igenom fantastiska med sina ludna knoppar! De är fridlysta så jag plockar inga men skulle gärna ta en planta och sätta i trädgården.

Vid ett av husen i vårt område kommer varje år en backsippa upp mellan husgrunden och asfalten. Hur den nu fick fäste där! En annan granne har blåsippor under farstubron. Jag såg vitsippor även här i Väsby idag också. För att inte tala om vårtecknet att vi kan stänga av luftvärmepumpen och ha dörren till baksidan öppen så att katterna kan gå in och ut som de vill.

image image

Nytt i filt

Jag försöker verkligen att spara min arm och avhålla mig från att brodera allt för mycket, men jag lyckas inte helt.

image

image

image

 

Jag har hittat grön filt som omväxling, riktigt fin nyans.

 

 

 

 

 

 

 

”Åh, 3D” sa dottern.

 

 

 

 

 

 

Här är några bokmärken som ännu inte fått något resårband eftersom de tagit slut. Ändå köpte jag 5 (fem!) meter helt nyss.

 

image

 

image