Tennisarmbåge

Jag hade rätt – jag har fått broderiarmbåge. Även om naprapaten kallar det för tennisarmbåge. Det förstår jag inte alls, jag tror faktiskt inte att jag någonsin hållit i ett tennisracket ens. Men broderat och mekat med smycken har jag ägnat åtskilliga timmar åt, och jag håller emot det motsträviga materialet med vänster hand och det är ganska statiskt. Med den högra handen är jag rörlig hela tiden, vilket förklarar varför den inte drabbats.

imageNåväl, jag ska nu utsätta mig för naparaptens misshandel av min stackars arm, och även ha på detta hårt spända stöd all vaken tid. Det ska lindra smärtan och det stämmer verkligen.

Om ett par veckor åker jag till Biskops Arnö på fotokurs i fem dagar (!) och jag har med viss sorg bestämt mig för att lämna nål och tråd hemma för att vila armen. Jag ska ju vara i form till broderikursen på Capellagården en månad senare! (Ja, jag är medveten om att jag både är tjatig och skrytig men jag är mycket för att ta ut glädje i förskott. Om allt skiter sig har man ju i alla fall haft det.)

Hopp om hjälp!

Jag har gått med i WED-förbundet och mejlade dem för att fråga om de vet mer än min husläkare. Jag beskrev min situation, att det blivit värre och att jag redan tar full dos medicin. Jag fick svar att man kan behöva gå ner i dos ibland och också byta medicin under några månader. Jag fick också telefonnummer till deras medicinska expert. Det känns fantastiskt! Det finns hopp om bättring!

image

 

Jag gjorde det igen

Vill för mycket. Vill gå framåt. Vill bli frisk. Vill bli snabb, glad.

Sitter på möte med alla arbetskamraterna, som vanligt på måndagsmorgnar. Mötet är två timmar långt och jag brukar aldrig vara med på hela, utan oftast gå i samband med pausen mitt på. Idag stannar jag en stund efter kaffet. Och en stund till. Till slut har något växt inom mig och paniken kommer störtande. Jag rafsar ihop mina saker och springer till arbetsrummet där jag gråter av besvikelse. Vickar stolen bakåt och lägger mig i den med benen på skrivbordet. Jag orkar inte gå ner till vilrummet, så långt bort i detta stora hus.

Efter en stund har stormen i kroppen lagt sig. Jag börjar plocka lite med mina grejer. Vi är i packtagen inför flytten till Rinkeby om en vecka. Jag ska sortera papper, mappar och böcker så att det jag vill ha med dit hamnar i rätt kartonger, och det som kan magasineras i en annan. Men nu kan jag inte koncentrera mig på det. Jag kan inte avgöra vad som är vad. Huvudet är inte med. Tar itu med skrivbordslådorna istället. Det är lättare. Postitlappar, gem och kamera samsas till slut med tandborste, Ipren och hörlurar i en kasse. De ska med till Rinkeby.

imageSover middag hemma hos mamma på eftermiddagen. Vederkvickt åker jag för att träffa en ny vän. Fint samtal över god mat och ett glas cava. Så hemåt och efter en del trassel med pendel och buss är jag hemma och kan äntligen släppa fram all trötthet. Lägger mig som en strandad val i soffan. Dottern arg på mig. ”Varför gör du så här när du vet hur trött du blir?” Hon vet, jag borde veta.

Lärdomar

I bloggens programförklaring vill jag minnas att jag skrev något om att jag skulle skriva om lärdomar jag fått genom åren. Häromdagen hittade jag ett papper jag skrev för några år sedan, med en del påminnelser till mig själv. Rubriken är ”Att jobba och må bra” men det mesta som där står kan lika gärna handla om att leva om må bra.

Här kommer några i kortform:

  • småbarnsföräldrar är inte fullvärdig arbetskraft och SKA inte vara det
  • det farliga är inte stressen utan bristen på återhämtning
  • nåndag – den åttonde dagen i veckan, då man ska göra DET
  • bestäm dig för vad du vill göra och prioritera i livet, har du drömmar, hur ser ditt ideala liv ut, vad gör dig glad, gör du de sakerna?
  • Skriv ner 30 saker du tycker om att göra, ringa in 5 av dem som du vill göra mer av – när ska du börja?
  • vad driver dig?
  • vad oroar dig? Ta reda på så mycket som möjligt om det.
  • hitta din svaga punkt – varför är det svårt att säga nej?
  • prioritera betyder både att välja och att välja bort
  • var nöjd med det du gör, uppmuntra dig själv
  • gör inte allt perfekt, överprestera inte, gör saker tillräckligt bra
  • hitta RÄTT ambitioner – inte ta bort dem
  • slarvråd: många problem löser sig själva, strunta i direktiv uppifrån – vänta på påminnelsen
  • tänk att ”när jag blir gammal då ska jag inte behöva ångra det jag INTE gjort, och INTE behöva gräma mig över allt kul jag skulle ha gjort om jag inte varit så upptagen av vad andra tänker om mig”
  • ändra saker lite i sänder
  • försök ge dig utrymme och marginaler
  • värna omställningstiden

En del av dessa punkter kan te sig både enkla och klyschiga, men de tål att funderas över allihop. Till exempel det där med att hitta RÄTT ambitioner, inte ta bort dem. Det var en insikt som var viktig för mig. Jag kände mig ledsen över att min ambitiösa sida skulle behöva kuvas under resten av mitt liv. Mitt driv och utvecklingslusta var ju en jätteviktig del av mig! Men en terapeut sa att ”du kan ju inte göra om dig, du får hitta ett annat sätt bara”.

Det var den första KBT-terapeut jag gick hos för drygt tio år sedan. Hon lärde mig också det viktiga frågorna:

  • imagevad är det värsta som kan hända i den här situationen?
  • hur sannolikt är det att det kommer att inträffa?
  • är det något jag kan påverka?

En mer vardaglig situation kan vara när man står på pendeltågsperrongen och tåget är gravt försenat. Som vanligt är informationen bristfällig och man har ingen aning om när man kommer att komma till jobbet/tandläkaren/träningen. Det värsta som kan hända är att man blir försenad till jobbet/får boka om tandläkartiden/missar träningen. Sannolikheten är ganska stor, men möjligheten att påverka tågets punktlighet är obefintlig. Däremot kan man välja att antingen hitta annan resväg (buss eller taxi) eller ringa till jobbet/tandläkaren och säga att jag blir sen samt slå sig ner någonstans med en god bok och vänta. Istället för att stressa upp sig och få en hjärnblödning.

Reflektioner om boken del 1

imageJag har som jag skrivit förut läst Emma Holmgrens bok Våga vara rädd – en bok om utmattningssyndrom. Jag tänker skriva några inlägg om sådant som väckt tankar hos mig.

Som syns på bilden har jag gjort många markeringar med post-it-lappar!

Jag tycker att boken är bra. Den varvar författarens egna sjukdomshistoria med fakta om utmattningssyndrom med källhänvisningar till forskarrapporter. Jag såg för mig att det skulle vara en omfångsrik bok, vilket jag aldrig skulle orka läsa. Men den är inte ens på hundra sidor och lättläst. Vad jag förstår har författaren gett ut den själv, vilket är imponerande eftersom den är så välskriven. Jag hittade 2-3 korrekturfel, men det kan man göra i böcker utgivna på förlag också.

I början av boken skriver hon om hur hon lurar sig själv och sin chef att allt är bra, trots att både hon och chefen borde veta bättre. Att man lurar sig själv är nog väldigt vanligt, man vill vill vill! Men jag tycker att detta är något chefer måste ta till sig. Att se, fråga, ifrågasätta. Är det för mycket? Vad kan vi göra för att underlätta? Behöver du hjälp att prioritera, att sätta stopp, att säga nej? Arbetskamrater kan också ställa dessa frågor, vi är varandras arbetsmiljö. Men det är chefen som är ansvarig.

Jag känner mycket igen mig i detta. För många år sedan satt jag i ett möte med min chef och en kollega för att prata om ett större projekt jag jobbade med. Jag fick frågan hur det går och jag fick kämpa med tårarna. Jag minns inte vad jag sa men förmodligen något undvikande. Det blev tyst i rummet och det var uppenbart att de båda förstod att det var väldigt tufft. Ändå hände ingenting, min chef pratade inte med mig och jag stretade på. Ända in i väggen.

Givetvis har man ett eget ansvar också men jag gissar helt ovetenskapligt att många som drabbas av utmattningssyndrom är s k duktiga flickor (och pojkar) och vi behöver hjälp att säga ifrån. Jag minns att jag vid tillfället ovan satt och fåfängt hoppades att min chef skulle säga att ”nä vi lägger ner det här projektet”. Men det gjorde han förstås inte. Själv skulle jag aldrig säga något sådant.

image

Ett annat sådant tillfälle (som jag kanske redan skrivit om?) är när jag sitter på vårdcentralen för att ta blodtrycket. Jag hade konstaterats med högt blodtryck några månader tidigare och min husläkare hade länge försökt hitta rätt medicinering för att trycket skulle gå ner. Vid det här tillfället sitter jag alltså i sjuksköterskans rum och trycket ligger väldigt högt. Hon ser bekymrad  ut och säger att det här är inte alls bra, och så går hon för att prata med läkaren. Medan hon är borta tänker jag att jag vill att dörren ska öppnas och några människor ska komma in med en bår. De ska försiktigt lägga mig på den och säga med snälla röster att ”nu ska du få komma till ett vilohem en tid”. Men när dörren öppnas händer inget sådant utan jag får gå hem och kämpa vidare med mitt. Jag skulle kunna lägga mig ner och säga att nu skiter jag i det här, jag vägrar! Jag tyar inte mer! Men det ligger inte för mig. Det finns märkligt nog krafter kvar att rafsa ihop, plocka upp och dra vidare. Ett tag till. Kom igen!

Författaren Emma Holmberg skriver i boken om att vi kan pressa hjärnan ganska länge, eftersom det inte känns när den överutnyttjas. Den skickar däremot ut signaler i kroppen om att allt inte står rätt till. Jag har till exempel sett den totala dräneringen på ork som ett sätt för hjärnan att säga att ”nu får du lugna ner dig några hekto!” Vi väljer att inte lyssna, men så går vi över gränsen och då blir det ofta tvärnit.

Utmattningssyndrom leder till minskad aktivitet i frontalloben där vi har arbetsminnet och korttidsminnet. Det känner jag ofta av, och ett bra exempel på det är när jag lagar mat. Jag måste titta på receptet flera gånger innan jag vågar tillsätta t ex saltet: Jag läser 1 tsk salt. Tar fram saltet. Har glömt mängden. Läser igen. Tar tag i teskedsmåttet. Läser igen, var det salt? Och hur mycket? Tar teskedsmåttet och fyller med salt. Kollar receptet en gång till för att se att det verkligen var 1 tsk salt. Sedan häller jag i. Vis av skada: det har hänt ett par gånger att jag suttit på toaletten och gråtit efter att ha förstört maten, för att jag glömt vad jag redan gjort och haft svårt att hålla koll på vad jag håller på med.

Utmattningssyndrom leder till förändringar och skador i hjärnan. Som tur är bildar hjärnan snällt nya hjärnceller och kopplingar, men somliga menar att en viss livslång skada får man räkna med.

Läs mer

Marsma, maschma, syetui

En marsma eller maschma är en försvenskning av det samiska ordet för påse, och ska ha använts till att bära med sig handarbeten. Oavsett om det ligger nära sanningen eller ej så är det en mycket praktisk sak att ha, i synnerhet om man reser mycket och behöver få med sig det viktigaste. Extra roligt är det förstås om man gör den själv och jag har nu lagt ner åtskilliga timmar på min, och nu är den klar!

image

Framsidan

 

Baksidan

Baksidan

 

Så här ser den ut när man öppnat den. En ficka längst ner att lägga till exempel måttband, garn, broderisax, nålpåträdare och mönsterpenna. I mitten en bit filt att sätta nålar på.

Inuti

Inuti

Så här ser den ut när man öppnat den. En ficka längst ner att lägga till exempel måttband, garn, broderisax, nålpåträdare och mönsterpenna. I mitten en bit filt att sätta nålar på.

 

Lev!

Denna uppmaning – uppfordrande och livsviktig. Lika enkel i uttrycket som svårt i handling. Jag vet inte så mycket om Sara Lidman, jag har inget större intresse av författarna som personer. Men jag tänker att eftersom detta Lev! får så stort utrymme måste det betytt något. Just att uppmaningen behövs och är så stark innebär att det finns något annat – att inte leva. Var det något hon brottades med?

Att välja livet.

image

 

Sara Lidman!

Jag är väldigt svag för Sara Lidmans vackra prosa, hennes egensinniga och knivskarpa stil. När jag var i Umeå förra året gick jag en guidad visning av Sara Lidman-tunneln, och vi besökte tunneln även den här gången. Jag blir så upprymd av citaten på väggen, vilken författare hon var! Rolig och sträng på samma gång.

image

Jag blir nyfiken. Menar hon att det är svårt att leva, så svårt att det nästan inte går? Men så kan detta hon kallar tur komma i ens liv och då går det. På samma sätt som kärleken nästlar sig in utan vår egen vilja.

 

image

Å detta språk! Samtidigt bibliskt högtidlighet och dialektalt bondförnuft. Varje stavelse och bokstav ska uttalas, med emfas.

 

image

Har vi inte träffat på sådana människor? Som är för mycket av allting. Föröder där de drar fram. Kanske mest i berättelserna i böcker och filmer, men ingen beskriver dem som Sara.