Miinnesgoda läsare kommer ihåg att det började med att jag stundtals hade så svåra besvär av RLS/WED att jag inte visste hur jag skulle härda ut. Det kröp i benen, armarna, bålen och ibland ända upp i ansiktet. Jag hade ofrivilliga ryckningar i benen som kom utan förvarning, ofta tätt under en stund och sedan mer sporadiskt. Det som tidigare hört kvällen till hade jag nu känningar av under större delen av dagen.

Jag hade under ganska lång tid tagit den högsta dosen av Sifrol, 0,54 mg, ett par timmar innan läggdags. RLS/WED är värst på kvällarna i regel.

Jag kontaktade patientföreningen som gav mig rådet att dra ner på medicindosen rejält och fördela den på flera tider under dagen. Min husläkare lyssnade och kopierade artikeln jag hade med mig från WED-förbundets tidning. Jag föreslog att jag skulle testa olika varianter under sommaren, och det har jag gjort nu.

Nu tar jag 0,045 mg kl 12, 0,045 mg kl 15 och 0,09 mg kl 19, sammanlagt 0,18 mg per dag. Symptomen har minskat drastiskt och det känns fantastiskt milt uttryckt! Jag kommer förmodligen alltid att få leva med en del symptom men som det är just nu är det uthärdligt i alla fall.

Den stora nackdelen är att komma ihåg att ta medicin så många gånger per dag. Jag har påminnelser som plingar i telefonen och medicin med mig i väskan. Det funkar ju i vardagen då jag har telefonen med mig hela tiden. Det är svårare när jag gör mer ovanliga saker, på helger och ledigheter. Men jag får hitta nåt sätt att få det att fungera.

RLS/WED påverkar mitt psykiska välmående i mycket hög grad, det har jag skrivit om tidigare. Det har blivit en vana att ständigt röra lite på kroppen, spänna musklerna i vader och fötter till exempel. Det syns nog oftast inte men ryckningarna är svårare att dölja! Det är tröttande och jag har en dröm om att någon gång kunna slippa detta ständiga krypande, som även om det är på en låg nivå alltid finns där i bakgrunden,
som ett monotont surrande.