Jag läser alltfler debattinlägg av läkare som dels beskriver hur de formligen brottas med Försäkringskassan som kräver kompletteringar av läkarintyg, och dels hur läkarna själva blir sjuka av arbetsbelastningen. Det finns politiska mål om att sjuktalen ska ned. Istället för att gå till problemets ursprung åläggs Förskringskassan att dra åt tumskruvarna på de sjukskrivna. Följden blir, som i höstas, att läkarna plötsligt får mängder av läkarintyg i retur som de ska komplettera. Detta tar massor av tid som tas från patientbesök. Och det skapar en enorm oro för oss sjukskrivna som blir osäkra på om läkarintyget ska godkännas. Kanske måste vi tillbaka till jobbet omedelbart. Eller bli anmodade att söka annat arbete, något som vi kan utföra trots sjukdom. Den oron och otryggheten verkar kontraproduktivt i tillfrisknandet kan jag intyga.

Det skrivs om att arbetsplatserna måste förändras, och att vi måste lära oss att leva på ett hållbart sätt trots alla mobiltelefoner och annat som pockar på och krånglar till det förbaskade livspusslet. Men har det hänt något? Vad jag vet byggs fortfarande aktivitetsbaserade kontorslandskap där ingen har en egen plats, trots att forskning visar på att de är ohälsosamma.

Det skrivs också spaltmeter om hur det bristande stödet för familjer med barn med funktionsnedsättning, inte minst i skolan. Hur både barn och föräldrar drabbas av stressrelaterad ohälsa.

Jag ser bara hur ansvaret läggs på oss som blir sjuka. Vi som kämpat med näbbar och klor i åratal för att få livet att fungera, men som till slut fått lov att kasta in handduken. Som inte fungerar längre. När hör vi ansvariga politiker säga att det är ett stort systemfel bakom alltihop?