Sorg i familjen

Min mammas man gick bort i förrgår. Det var väntat, han var gammal och demensen gjorde honom allt mindre närvarande. Men det är ju inte bara att människor försvinner ur ens närhet man sörjer, utan än mer den de en gång var och vad de betytt för en. Kära minnen av en Daniel som var en viktig del i familjen.

Vi har vetat sedan i fredags att det var dags. Han har kärleksfullt tagits omhand av vår mamma i många år, och de sista dagarna var han på sjukhus med sina nära omkring sig. Det var väldigt fint mitt i all sorg. Vi pratade fina minnen, skrattade och grät. Han kände nog att vi var där.

Jag märker hur det påverkat mig. Jag känner mig trött och urlakad, och funderar på att ta ut någon av de få semesterdagar jag har kvar. Jag och min syster vill också finnas där för vår mamma om hon behöver sällskap och stöd. Det känns så bra att kunna göra det, att vi har varandra. I helgen ska jag till min vän T i Roslagen, och det känns väldigt skönt. Min syster finns tillgänglig för mamma då så jag kan åka dit.

Det var ju inte som att jag var så pigg innan detta hände heller! Igår fick jag ytterligare ett prov på hur jag funkar. Jag fick ett mejl på jobbet om huruvida jag skulle kunna ordna med en sak. Javisst, svarade jag (naturligtvis, jag kan ju inte säga nej!), så snart jag hinner. Det var ingen akut grej men 37 minuter senare var jag klar. Jag sköt alltså allt annat åt sidan för att effektuera en önskan på stubben! Vad är det med mig? Jag såg flera exempel på sånt beteende under dagen. Jag är en fixare som alltid är redo! Vad är det för sjuk duktighetshets som har mig i sitt grepp? Som dels gör att jag alltid säger javisst, och dels får mig att göra allt NU! Är jag så beroende av att andra tycker att jag är duktig, snabb, effektiv och dessutom gör detta med GLÄDJE?! Hur sjukt är detta?

I somras hjälpte jag till med en arbetsuppgift som egentligen inte alls låg på mig, men som jag ombads att hjälpa till med eftersom jag kunde det webbverktyg som skulle användas (eftersom jag givetvis kastat mig över det när vi fick det, lärde mig det OCH skrev en manual till mina arbetskamrater!). Det blev en allt större uppgift som tog ganska mycket tid, och eftersom det var lågsäsong på jobbet hann jag med det. Men jag fick också massor av positiv feedback på arbetet och slickade i mig allt som en belåten katt. Var det drivkraften? Inte enbart förstås. Jag drivs mycket av en glädje i ett väl utfört arbete som stämmer överens med mitt uppdrag, mål och en vetskap om att det är rätt saker jag jobbar med – sådant som gör skillnad. Egentligen borde det räcka, men att ANDRA blir glatt överraskade över hur snabbt jag jobbar och hur bra det blev betyder också mycket.

Så är det väl för många, kanske rent av de flesta tänker du. Ja, så är det nog. Det blir det inte bättre av. Men tänk om jag (eftersom jag skriver om mig) kunde bli glad av att säga ”javisst, det kan jag göra men det dröjer för jag har annat som väntar”, eller ”tyvärr, jag hinner inte det”. Säga det utan att känna mig som en dålig kollega och människa!

Ännu en anledning till att jag tar på mig saker är att jag inte tror att någon annan gör det lika bra som jag. Japp, nu är det sagt. Jag tror att jag är bäst lämpad för allt möjligt. Inte för allt men det mesta, och då bör jag jag ju göra det också, eller hur? Men oavsett om det är sant eller inte så kan jag inte göra allt, och får förlita mig på att andra gör saker tillräckligt bra (ett av mina favorituttryck!). Oavsett mina tankar om mig själv som ett universalgeni så måste jag släppa igenom medelmåttorna också! Min chef har sagt till mig att inte erbjuda mig att göra allting, det kanske är en ledtråd …

Det finns kanske alltid flera orsaker till varför en människa drabbas av utmattningssyndrom, och personligheten och ens disposition är säkert en viktig beståndsdel. För mig är detta beteende en av dem. Min känslighet en annan, som gör att jag har ett alltför tunt filter mellan mitt inre och omvärlden, och gör mig mottaglig för andras sinnesstämningar och behov. Min styrka en tredje, och det är den som gör att jag agerar och fixar och kämpar betydligt mer än jag egentligen orkar. Att jag kompenserar för att andra inte gör tillräckligt. Att jag kan sätta mig över ”orka” och göra lite till och lite till, tills det inte finns något gummi kvar på däcket och hjulet nu går på fälgarna. Till detta kommer omständigheter i livet som jag inte rår över. Sådär ja, så skapas en långtidssjukskriven människa med utmattningssyndrom med hjärntrötthet och depression. Heja.

2 svar på ”Sorg i familjen

  1. Åh Pia, du beskriver ju mig på pricken. Duktig, snabb och gör allt bäst själv. Slickar i mig andras beröm som om det vore ett livsgivande elixir. Suger in stämningar helt utan filter. Rakt in går det bara. Du är inte ensam.❤️

Lämna ett svar till Anna Viktoria Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *