Är det här livet?

Jag mår bättre, klart bättre. Jag var hemma torsdag till tisdag och smög igång vid arbetsplatsen i sovrummet i onsdags. Det gick ganska bra. Jag la in korta arbetspass med långa pauser i mitt randiga schema. När jag kände mig extra trött la jag mig och slumrade en stund tillsammans med katten Semlan. På eftermiddagen hade jag tänkt ta bussen till bibblan för att lyssna när min man spelade, sjöng och pratade om böcker, men jag orkade bara inte. Jag var så slut såväl fysiskt som mentalt. Trist.

Jag blev orolig och undrade vart det var på väg med mig. Den ständiga oron för att jag ska bli så dålig att jag blir helt sjukskriven igen. Det får inte hända. Men redan dagen därpå kändes det lite bättre och jag var inte helt slut när arbetsdagen var det. Även fredagen gick bra. Det ska sägas att det var stillsamma arbetsdagar utan allt för mycket inbokat i kalendern.

Men i hjärnan pågår ständigt ett planerande och funderande. Om jag blir sämre nu, hur blir det då i morgon, i nästa vecka, på ännu längre sikt? Kan jag ställa in det där arrangemanget? Kan min kollega ta över det där? Och vad sjutton händer om jag blir borta en längre tid? Kan jag komma tillbaka igen?

Min plan har sedan en längre tid varit att jag ska hålla mig så pass frisk att jag orkar jobba 75 %. Då kan jag nämligen gå ner i arbetstid och klara mig på den lönen utan sjukpenning. Inte är det optimalt med tanke på pensionen, men det är realistiskt. Men planens sköraste länk har precis uppenbarats: jag ligger farligt nära gränsen för att palla att arbeta 75 %.

Så är det också resten av det dagliga livet. Jag orkar inte med annat än att jobba och att göra det nödvändigaste här hemma. Mitt sociala liv är en fantasi. Jag har kontakt med vänner via nätets olika möjligheter. ”Det vore så fint att ses!” ”Jag orkar inte just nu men så småningom – jag längtar efter dig!” ”Jag kanske kan komma och hälsa på dig en helg i vår?” Fantasier. Jag planerar en del, men ställer in. Nu har jag varit en del hos mamma sedan hennes man gick bort, men jag märker att även det är tröttande.

De få dagar jag är på jobbet kan jag fika i en mindre krets, om det inte är möten resten av tiden. Jag njuter av dessa stunder! Dagar då det är möten sitter jag för mig själv i ett litet rum med sköna stolar när jag äter lunch. Sorlet i lunchrummet är en mardröm.

Jag ska bli avtackat efter ett uppdrag jag haft för Kulturrådet, och uppmanades välja restaurang eller kafé som passade mig. Jag föreslog att de tar med fikabröd till mitt jobb, så kan vi sitta här i helt omysigt men tyst rum. Det finns lösningar ibland. Jag har blivit bra på dem.

Jag har mina strategier. Ett år gick jag och gruvade mig för ljudet och rörigheten när gästerna på julafton skulle anlända. Då ska alla kramas och utropa God jul, kassar med medhavd julmat packas upp i köket och med skohorn pressas in i kylskåpet. Lösningen var att jag låg och vilade i sovrummet tills allt detta var över, och stillheten och julefriden infunnit sig igen. Eftersom vi är hemma hos oss med enbart ett fåtal gäster så funkar det, med den sedvanliga randighetem — jag för och vilar emellanåt.

Nyårsafton firar vi sedan årtionden hemma hos oss. Numera är vi några som firar tillsammans men det funkar med vila, allt beroende på dagsform det året. Det har hänt att jag sovit en timme eller två under kvällen!

En bild från bloggens barndom!

Ju äldre jag blir desto mer inser jag vilken stor del av livsglädjen och lyckan som mina relationer med andra utgör. Inget sensationellt rön kanske, men så taget för givet! Och så extra sorgligt när jag inte orkar med dem. För det är något alldeles särdeles fint att sitta tillsammans när man samtalar med någon. Se den andres blick, få en kram.

Det händer att jag grubblar över om detta är mitt liv nu. Eller rättare sagt konstaterar, för det ÄR mitt liv nu. Att ägna arbetet de enda krafter jag har. Avstå allt annat. I somras var jag på museum två! gånger! (Det är evigheter sedan sist, och den gången höll jag knappt på att ta mig hem. Övervägde till och med taxi från Djurgården till Upplands Väsby.) Den ena gången åt vi lunch efteråt, och trots att hovmästaren hjälpt oss att hitta ett bord i den tystare delen av restaurangen blev för mycket och jag fick brådstörtat ta mig hem efteråt. Att äta ute finns inte på kartan.

Sommarkursen i silversmide gick bra tack vare öronproppar och vila på mitt rum. Dessutom var det ingen annan än jag själv som rådde över min tid. Det skulle vara mattiderna då.

Jag vacklar mellan att vara ledsen och nästan bitter över att livet blivit så här — att ingenting tyder på att det är något som jag kommer att bli frisk ifrån — och att vara glad åt att jag har min närmaste familj, kärleken till berättelser och handarbetet att glädjas åt. Jag kan se tillbaka på mitt liv så här långt och se att det trots många korta eller långa mörka perioder, också funnits — och finns — väldigt mycket som varit bra, inte minst fina människor och sammanhang. Jag älskar att känna samhörighet, och gladdes väldigt åt att gifta in mig i en stor släkt. Att känna att jag är en självklar del av den. Jag tänker ofta på att höra till. När jag träffar barndomsvänner kan jag slås av att vi delar så mycket tillsammans. Vi är en del av varandras barndom, ungdomstid och i viss mån även vuxenliv.

Det blev långt och pratigt det här, men det får vara det. Funderade på om jag skulle dela texten på två inlägg, eller åtminstone gå igenom och redigera. Men jag orkar inte. Sååå trött på den frasen!


2 svar på ”Är det här livet?

  1. Ibland när livet står på paus. Som t ex innan min ryggoperation 2017, så kom jag bara ihåg hur smärtsamt det var och allt jag inte kunde göra.
    Men när jag bläddrar i mina foton på telefonen ser jag att jag gjore faktiskt saker. Jag ser god mat. En eldstad där vi grillade. Vackra naturbilder, visserligen inga långa utflykter, mm mm ….
    Jag skrev också ner vad som hände på mina dagar som jag bara minns som ”så helvetiskt” onda. Men i mina texter ser jag att jag även ”levde” den sommaren.
    Jag iaf glömde bort så mycket, som jag blev påmind om genom ord och text.
    Men jag kan förstå dej. Vi vill ju leva som vi är vana och orka.
    Kram❤️

Lämna ett svar till Pia Borrman Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *