Att prioritera sig själv ibland

Jag måste sätta mig ner med anteckningarna från Stressmottagningen. Jag glömmer förhållningssätt och redskap, och måste påminna mig. En sak jag fallit tillbaka i är att jag inte prioriterar rätt i vissa trängda situationer. Eller rättare sagt att jag försöker töja mig själv till att räcka till mer än vad som är mänskligt möjligt, i alla fall för mig. För att inte säga nej till någon så prioriterar jag bort mig själv och hamnar i en situation som jag gjort så många gånger: jag kör på tills allt är klart och är helt helt slut efteråt och hamnar med huvudet under kudden igen.

Det är inte för att vara snäll som jag gör så här, utan för att slippa konflikter. Alltså i avsikt att vara snäll mot mig själv, men det slutar med ett sämre resultat än om jag tagit konflikten från början.

Däremot har jag tänkt på att jag förändrat mitt beteende när det enbart handlar om mig själv. Jag kör inte på för att bli färdig med saker på samma sätt. Jag pausar och bestämmer mig för att det får ta tid, att det inte måste bli klart till en viss tidpunkt. Det är bra!

Jag är fortfarande trött och lite trögtänkt men nu är det inte långt till semester i alla fall. Sex arbetsdagar och sedan fem veckors ledighet! Att njuta i vår trädgård som börjar ta form …

Broderiet är klart

Jag har sytt på ett broderi ganska länge. Det har varit skönt att bara låta det växa fram, och ta tid. Det är bottensömmar på ett kuddfodral i det linneliknande materialet rami som jag köpt på Ikea för länge sedan.

Här är en detalj.

Som den bottensömskunnige ser så har jag gjort några tillägg och även försökt mig på att låta de grundläggande trådarna vara på olika avstånd från varandra i en del cirklar. Det senare tycker jag mer ser ut som att jag oavsiktligt sytt ojämnt, och det blev kanske inte så bra. Men jag är ändå nöjd och tycker att färgerna blev bra.

Ny cirkus i familjen de senaste dagarna, något min trötthet inte behövde men nu har det nog lugnat sig. Idag hoppas jag kunna plantera en del i de nya rabatterna. Så här ser den ut just nu. Plattorna ligger där för att vi behövde kunna gå där under byggtiden, men de ska bort. Rabatten inleds med vår fina pion och avslutas med vildvinet med rödklöver vid fötterna.

Chokladblomma

De här två blommorna köpte jag igår, och kommer nog att ha i en kruka på soffbordet ute. Bordet byggde sonen häromåret och eftersom den avtagbara bordsskivan har slagit sig, så vi har lagt klinkerplattor som blev över när vi la in golv i hallen på det, och det blev ett tåligt och snyggt bord! 

Sommarkursen inställd

Jag fick mejl idag om att silverkursen på Mullsjö folkhögskola är inställd. Det var väntat och förståeligt även om det är tråkigt. Jag fick en gnutta hopp igår när de pratade om att släppa reserestriktionerna, men silververkstan på skolan är trång och det hade inte varit möjligt att hålla avstånd till varandra. Jag får i alla fall behålla min plats till nästa sommar och det är ju bra eftersom det inte är helt lätt att få plats. Jag ska se om det finns någon kortare silverkurs på närmre håll som jag kan gå i sommar.

En av mina favoritförfattare Ingrid Sjöstrand har avlidit, 97 år gammal. Jag älskade hennes barnböcker, inte minst dikterna som hon kallade fundror. Boken Samlade fundror står bland dikter i vår bokhylla, och där finns den här dikten som jag känner igen mig i:

En av hennes kändaste fundror är denna:

Den är så på pricken – det är klart att vi angår varandra! Inte minst viktigt i denna tid då vi måste ta gemensamt ansvar – coronakrisen – men också stå upp för det rätta – black lives matter.

Jag har haft ett par dagar av stor trötthet, och försöker nu bara ta det väldigt lugnt. Vi har gjort stora förändringar i vår lilla trädgård och jag är så ivrig att köpa blommor till de nya rabatterna. Men jag måste stilla mig lite.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och det är härligt att följa hur nya blommor dyker upp allteftersom. Jag går gärna i skogen, men det är också fint att gå i villaområden och se trädgårdarna med alla blommor.

Här är bilder från i morse.

Fina dagar, och hemska

Veckan som gick bjöd på omväxling kan jag säga. Ett par dagar var helt fantastiska och framför allt en var helt hemsk.

Vi har en väldigt liten trädgård. Huset är L-format och i vinkeln finns en ca 60 kvm stor ruta omgärdad av plank. Hälften av den har varit trädäck, delvis under tak. Resten har varit skruttig gräsmatta med tidvis ganska dåligt skötta rabatter, de senaste åren utbytta mot pallkragar med jordgubbar, potatis och blommor, men vi har aldrig riktigt fått till det. Men de senaste veckorna har även denna del täckts av trätrall förutom två rabatter som jag håller på att planera. Det är här det fantastiska hänt. Sonen har byggt så det stått härliga till, och min man som trodde att ha skulle ägna några kvällar åt bygget, kom hem en dag efter jobbet och allt var klart! Vilken fin överraskning!

Men dagen därpå blev allt upp och ner, och jag fick starka vibbar av gamla tiders kaos i familjen. Jag försökte mig på tankarna från Stressmottagningen: ”just nu har jag en tanke om att …” och ”det här är inte farligt, det är inget hot mot mig, utan det kommer att gå över”. Jag lyckades så där, det gick över och jag var en trasa.

Så vände det igen och igår var hela familjen igång med att bygga en ramp till förrådet, röja på uteplatsen och göra den klar för sommaren respektive städa inomhus. Alla igång samtidigt, sida vid sida. Det kanske inte låter så speciellt men för oss är mer eller mindre unikt. ”Tänk att ha det så här ”normalt” jämt” sa jag till min man. ”Men då hade vi inte förstått att uppskatta det” svarade han och det stämmer nog.

Lördagsmorgonens promenad gick mest i skogen och jag plockade blommor. Liljekonvaljerna har nästan slagit ut, och jag hittade den underbara lilla skogsstjärnan och lilla söta ekorrbäret.

 

Idag fyller min man år och vi ska ha ett litet kalas med min syster, hennes man och en nära vän. Det ska bli fint att ses!

Gamla dagböcker

Jag håller på att måla om våra nattduksbord och där hittade jag två dagböcker som jag skrev för nästan 30 år sedan, med början sommaren 1991. Det var i slutskedet av min ångestfyllda period och jag jobbade på Äppelvikens bokhandel i Stockholm. Jag skrev så långt och utförligt, och det är så fantastiskt roligt att läsa! Jag skriver om längtan efter familjeliv med man och barn. Båda mina före detta pojkvänner har fått barn, och jag undrar om jag också kommer att få det någon gång. Jag är 27 år och inte lastgammal precis, men utan man i sikte är det inte konstigt att funderingarna kommer.

Jag väntar besked från Bibliotekshögskolan och är väldigt sugen på det. Så träffar jag en kille som det verkar bli allvarligt med och då känns det krångligt igen. Men det tar snabbt slut med honom, och drömmen om Borås lyser klarare.

Jag minns att jag skojade om att jag skulle hitta en västgötsk bonde i Borås, men det gjorde jag ju inte. Däremot hittade jag en bibliotekariestudent från Upplands Väsby, och det skriver jag om i dagboken. Jag är pirrig som av sockerdricka i kroppen och tänker på honom hela tiden! Och vi blev ju tillsammans 13 dagar in på terminen, och på den vägen är det. Nu har vi varit tillsammans i drygt 28 år och firade silverbröllop förra sommaren! ❤️

Jag skriver om vänner också. Min gamla bästis A som bor hos mig i några månader den där hösten. Hur vi pratar och pratar och pratar, dricker te och vin och pratar ännu mer. Jag skriver om hur jag alltid har en känsla av att vi inte pratat klart när jag träffat henne tidigare, men nu när får vi tid till det så känns det lika dant. Det finns helt enkelt hur mycket som helst att prata om, och det gör det fortfarande när vi pratas per telefon.

Det är en speciell tid i mitt liv, med mycket ångest och mörkrädsla men också roliga saker tillsammans med vänner. Funderingar om kärlek, framtiden, böcker jag läser och psykisk ohälsa. Jag skriver också om gammelkommunisternas kupp mot Gorbatjov, hur ovisst det var och hur dramatiskt jag uppfattade skeendet som slutade med Jeltsins triumf. Jag blev väldigt känslomässigt engagerad och fällde en tår av lättnad när det var över.

Jag är så oerhört glad över att jag skrev så långt och detaljerat. Jag har inte läst ut den första dagboken ännu så det finns en del läsning kvar!

 

Frustration och inspiration

Jag har köpt några stenar som jag tänkt infatta och göra smycken av. Det bästa är att kunna se stenarna och välja var och en av dem, men i dessa tider kändes det bättre att beställa. Jag blev besviken på färgen på några av dem, men det gick bra att byta till stenar som jag ville ha dem. Jag har bara gjort en infattning på kursen i somras, och har gruvat mig lite för det. Det är svårt och jag måste vara noggrann. I helgen gjorde jag en ansats att göra ett armband med en grön sten som heter aventurin. Jag fick inte till det direkt, så nu ska jag prova på annat sätt.

Jag går och hoppas på att sommarkursen på Mullsjö folkhögskola kommer att gå att genomföra. Skolan väntar på Folkhälsomyndighetens rekommendationer som ska komma i dagarna. Hoppas hoppas. Om den inte blir av ska jag kolla om det finns någon kortare kurs i Stockholmsområdet.

Snart slår liljekonvaljerna ut!

Jag har viktväktat i två veckor nu, och det har gått bra tycker jag men det tyckte inte vågen. Det jag gick ner förra veckan hade jag gått upp nu så att jag summa summarum bara gått ner ett hekto! Depp depp, men så skrev jag om det i det community som finns i viktväktarappen, och fick massor av peppande svar! Över 40 personer skrev att det har jag också varit med om, vecka 2 är värst, se till att äta för alla dina poäng – du kanske ätit för lite, heja heja! och så vidare i en blandning av peppande och goda råd. Jag blev alldeles rörd – så fina människor! Så nu är det nya tag som gäller. Jag ska skruva lite på hur jag äter och se till att inte ge upp.

Det dunsade rejält i brevlådan idag och där låg tidningen Hemslöjd! Underbart snygg tidning med massor av inspiration, så nu ler livet igen!

Ledighetens baksida

I maj är det många extra lediga dagar i almanackan och det är ju skönt. Men baksidan är att det kan bli lite väl intensivt när hela familjen är ledig och allt ska hända. När ambitionsnivåer inte är i synk och viljor krockar. Igår hamnade jag i ett tillstånd av stopp i maskineriet. Jag var lite trött innan och så hade jag glömt att dottern skulle på ridning och behövde tidig middag. Stressen det utlöste gjorde mig oförmögen att tänka och att handla. Jag kunde bara stå och försöka hålla ihop mig. Inte röra mig, inte säga någonting – bara stå. Till slut kunde jag ta mig samman för att gå och lägga mig med en kudde över huvudet.

Jag skrev förut om uttrycket att ”vara mitt i byxan” som några vänner har i sin familj. Det betyder bokstavligt tolkat att ens ben inte nuddar byxans kalla tyg, och bildligt talat att befinna sig under radarn. Om man tänker på de klassiska beteendena fly, kämpa eller frysa så handlar detta om att frysa. Inte provocera, inte gör nånting värre utan bara stå. Kusligt.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och i morse var det tystare tack vare att folk var lediga. Jag såg flera blommor som jag inte kunde låta bli att fotografera. Här är några exempel:

Häggen doftar ljuvligt!

Bergklint

Kirskål är faktiskt vackert!

Viktväktar

Jag har stått stilla i vikten väldigt länge nu och tog beslutet att gå med i Viktväktarna från och med i måndags. Det kanske är så att jag bara kan gå ner tio kilo utan att ha en metod? En stor fördel med Viktväktarna är att man skriver ner allt man äter, och på så sätt lurar man inte sig själv att det man stoppar i sig sammantaget blir för mycket, även om det känns lite i stunden. Om dessa stunder blir för många så blir det för mycket för att jag ska kunna gå ner mer helt enkelt.

Jag har viktväktat förut med framgång och vet både att metoden passar mig och att det funkar. Skillnaden mot den gången är att nu har jag en app som jag antecknar i, och tillgång till recept, tips och pepp.

Som sagt, jag började i måndags och när jag vägde mig nu på morgonen fem dagar senare har jag gått ner 4 hekto. Det känns bra! Jag har också tagit en halvtimmes promenad i stort sett varje morgon de senaste två veckorna, helt eller delvis i skogen, och det känns verkligen som en bra start på dagen! Jag gläds åt känslan av att orka rent fysiskt. Det är inte så länge sedan som jag inte hade den orken.

Som om inte detta vore nog har jag också börjat styrketräna med ett gummiband, framför allt armar och rygg. Det är riktigt roligt och väldigt enkelt att göra. Det finns alltid tid till det, till skillnad från om jag skulle ta mig iväg till ett gym eller simhall. Helt oberoende av vädret dessutom! Låter det inte bra?! Ett nytt hälsosammare liv, med syfte att orka mer och må bättre både fysiskt och psykiskt.

Vid sidan av detta positiva har det varit en tuff vecka här hemma. Jag har varit extra trött sedan stadsturen i början av veckan, och det har varit en del incidenter i familjen också så jag har inte orkat göra en del som jag tänkt. Men det är bara att försöka hålla huvudet kallt (som en favoritfigur bland barnböckerna sa: Viveca Sundvalls Eddie) och ta ett steg tillbaka.

Fåglalåt och stadstur

I lördags morse klockan sju hämtade min man och jag upp en kär vän vi inte träffat på länge, och åkte till en fågelsjö i närheten – Fysingen. När vi klev ur bilen slog doften av blommande hägg emot oss – himmelskt. 

Vi gick genom vassen på en trätrottoar och lyssnade på tusentals fåglar som sjöng och skränade ikapp. Fåglarna på landsidan sjöng vackert medan sjöfåglarna skränade mest. Ärligt talat såg vi mest vitkindade gäss och änder, men det var väldigt härligt att vara där! Vi hade med kaffe och ostmackor, och det är ju bara så gott att fika utomhus! 

På söndagen kom min syster och hennes man till oss, och när de åkte tillbaka in till stan så följde jag med dem och sov över. På måndag morgon gick vi en lång morgonpromenad på Södermalm och det är inte utan att jag saknar Stockholm lite!


Sedan gick jag till jobbet där jag inte varit på nästan två månader! Där var nästan folktomt, de flesta jobbar hemma. Jag hade en lista på saker jag skulle göra och det mesta hann jag med, men det blev lite snärjigt på slutet. Jag blev sur på mig själv som inte hann hejda mig, att jag stressade upp mig i onödan.

Innan jag åkte hem gick jag till min mamma och hennes man som bor i närheten. Vi satte oss på deras innergård, på behörigt avstånd från varandra. Fint att ses ändå!

När jag kom hem var jag helt slut, fast jag märkte det inte förrän jag kom hem. Det var som att kroppen orkade bara för att den måste få hem mig innan det gick an att braka ihop!

Även idag känner jag mig betydligt tröttare än vanligt, men så blev det en ganska röjig dag här hemma också. Det är bara att ta det med ro, reflektera över vad som hände och hur jag gör annorlunda nästa gång.

Summa summarum har jag alltså träffat många utanför den närmaste familjekretsen de senaste dagarna, men alla på avstånd stipulerat av Folkhälsomyndigheten!

Svårt att få utrymme till vila ibland

En del dagar har jag svårt att freda mig och få utrymme att vila. Det känner säkert alla som lever i familjer igen. Det är inte bara mina behov som ska tillgodoses, och ibland – som igår – får jag göra ett snabbt överslag om situationen och inse att nu måste jag stå tillbaka. Men det kostar på. Jag blir väldigt trött efteråt och gårdagskvällen, då jag sett fram emot att vara ensam och få tid att brodera, tillbringades istället i sängen. Jag hade tänkt se en direktsänd konsert på Facebook med mina gamla punkhjältar KSM3, men jag orkade inte.

Senare på kvällen glömde jag – IGEN – att ta medicinen till natten och sov därefter: vaknade många gånger och hade svårt att somna om. Jag vågar inte ta medicinen på natten eftersom jag inte vet hur länge jag kommer att sova nästa dag. Men jag kanske borde göra det ändå.

Den här veckan har jag tagit en morgonpromenad innan jobbet varje dag. Två av dagarna med min syster på telefon. Så himla skönt att börja dagen med fågelsång och frisk luft, och i morse sken solen från en klarblå himmel!

De här vackra tulpanerna såg jag vid ett hus i morse.