Fjärde bilden – vänner

För att illustrera vänskap valde jag en av de bilder jag tagit på de andra kursdeltagarna utan tanke på uppgifter i kursen. Eftersom jag inte tillfrågat dem så lägger jag istället upp en bild som jag tog själv med mobilen när jag kom hem från kursen. Jag var väldigt trött och båda katterna kom och la sig hos mig. Vi hade längtat efter varandra! Trogna vännerna Semlan och Marina!

image

Jag har lyckan av att hålla kontakten med tjejerna från min grundskoleklass. De flesta av oss lyckades sammanstråla en helg på Trosa stadshotell det året vi alla fyllde 40 år, vi har sjungit Jamtlanstaus (Jämtlandstös, en hyllning till den jämtländska kvinnan) på varandras bröllop, och i samband med Storsjöyran i slutet av juli är många ”hemma” och kan träffas. Det är med ojämna mellanrum vi ses men tack vare Facebook har vi mer kontakt och kan planera träffar betydligt enklare än tidigare. Ändå har vi lyckats hålla kontakten och vänskapen vid liv i många år innan Facebook fanns! Det känns aldrig motigt att höra av sig, vi bara fortsätter samtalet. Så värdefullt!

Förut trodde jag att det skulle vara svårt att få en nära vän i vuxen ålder, men nu har jag tre nära vänner som är viktiga för mig som bor i närheten och som jag lärt känna på senare år. Med nära vän menar jag en person jag kan prata med om det som ligger mig och dem nära, som kan vara svårt och som vi inte pratar om med vem som helst. Alla tre lever liksom jag med psykisk ohälsa på olika sätt, och förmodligen är det därför vi kommit varandra närmare än vi skulle gjort annars. Jag har inte svårt att öppna mig inför andra, men skillnaden är att jag väljer att begränsa mig för att inte verka påfrestande. Jag tänker att det finns en gräns för hur mycket en annan människa orkar lyssna på någon som behöver prata, men i de här tre relationerna har vi lika stort behov av varandra och då håller jag inte tillbaka.

Vi var tolv delatagare på fotokursen och det var en av de bästa grupper jag deltagit i! Vi hade så roligt tillsammans, vi delade med oss generöst, hjälpte varandra, peppade och uppmuntrade. Det blev inga fasta konstellationer utan vi umgicks med alla i gruppen. En av kursledarna sa att hon märkte att det var en speciell och lite ovanlig grupp. Nu har vi en Facebook-grupp för att hålla kontakten och dela bilder med varandra, roligt!

Så här skrev jag i höstas på Facebook om min syster Åsa:

”Det bästa jag fått av mina föräldrar är min syster Åsa. Numera spelar givetvis inte åldersskillnaden någon roll, men även när vi var barn var vi nära.
Mitt första minne är när min faster Gerda och jag står i hallen hemma i Västertorp och väntar på att pappa och mamma ska komma hem med Åsa från BB. Då var jag 3,5 år.
Ett syskon är något av det finaste man kan ge sitt barn. Syskonkärlek ingår inte med automatik men för mig var det viktigt att ha åtminstone två barn. Någon att gadda ihop sig med. Att lära sig att dela och samsas. Men också någon att dela minnen av att leva i sin uppväxtfamilj med, som en slags bekräftelse. För mig betyder just det oerhört mycket.
Och nu är vi nära rent geografiskt igen, det känns fint! ❤️”

Min syster finns alltid där. Jag behöver inte säga mer.

Tredje bilden – det jag gör med mina händer

Det här halsbandet får symbolisera allt jag gör med mina händer: smycken i olika material, broderier, nålfiltning, kalligrafi och kort av vackra papper.

003

Jag har gjort en del saker förut, framför allt har stickning funnits mer eller mindre intensivt i min vardag allt sedan min bästis Annas mamma lärde oss sticka när vi var 7-8 år gamla. När jag var sjukskriven med stark ångest i 25-årsåldern stickade jag nästan konstant. Det var förmodligen lugnande även om jag inte formulerade det så då.

Även nu känner jag hur bra jag mår av att göra saker med händerna. Att känna hur det växer fram och hur kreativ jag känner mig! Att det blir bra, och som jag tänkt mig. Ibland bättre än jag vågat tro.

För många är det säkert självklart varför det får mig att må bra. Jag googlar och får flera träffar på ”må bra av handarbete”. Flera hänvisar till samma forskning på Harvard (min inre bibliotekarie undrar lite om någon kollat källan innan de återger vad andra skriver!) som säger att handarbete som är repetitivt som till exempel stickning fungerar blodtryckssänkande och även sänker pulsen. Det låter ju helt rimligt. Andra saker som stod (utan hänvisning till forskning) var att fokusering på något här och nu gör att stressande tankar inte får utrymme. Det kan jag känna igen, att jag förlorar tidsuppfattningen för att jag är så inne i det jag gör. Plötsligt har det gått flera timmar. Kanske inte så konstigt att jag fått tennisarmbåge! Tre veckor och en dag kvar till kursen i fritt broderi på Capellagården …

Andra bilden i temat – kärlek

Scen 1 ”Vart skulle vi gå sen?” Första dagen på Bibliotekshögskolan och vi går mellan olika stationer för att ordna med allt praktiskt. Jag har precis lämnat in några papper och vänder mig om. Jag riktar frågan mot en lång mörklockig man som står lutad mot en bänk. ”Till vaktmästeriet, vi ska få våra skåp” svarar han och vi slår följe.

Scen 2 Pubkväll i kårhuset. Den mörklockige och jag finner varandra i ett samtal om ångest. Vilka raggningsrepliker!

Scen 3 Lunch i kafeterian. Sitter mitt emot varandra. Han äter ingenting. ”Jag kan inte” säger han och ser allvarligt på mig.

Scen 4 Telefonen ringer i mitt 10 kvm stora studentrum. Det är han. ”Så underbart att du ringer” ropar jag, vilket nog ingöt en del mod i den mörklockige. Tidigare på kvällen har jag fått en stark ångestattack och velat prata med honom, men inte lyckats nå honom. ”Kom hit!” Lite senare dyker han upp med en flaska vin i ryggsäcken. ”Jag har nog varit kär i dig i flera dagar” säger jag. ”Jag har inte kunnat äta” säger han.

Scen 5 På tåget mellan Borås och Stockholm: jag är så säker, så glad, så fylld av tillförsikt. ”Vill du gifta dig med mig?” Vi har känt varandra i drygt en månad men jag vet. Och jag får rätt svar.

I slutet av denna månad är det 24 år sedan Micke kom med vinet till mitt studentrum. Kort därpå bytte vi våra rum mot en möblerad studentlägenhet. Katten Elvis flyttade in och resten är historia, vår historia.

 

002

Tema på fotokursen

Vi har fått uppgifter varje dag på fotokursen, som vi redovisat nästa dag. Första dagen fick vi också en uppgift för hela veckan: att sista dagen redovisa ett tema i ett tiotal bilder. Temat skulle vi välja själva. Det kunde vara en färg, en känsla, en form, olika saker och så vidare. Jag har haft många teman igång i huvudet – stolar, skuggor, vinklar – men fastnade till slut för Sånt som får mig att må bra. Jag kommer att skriva om dem en och en under några dagar.

Först ut är vila, lugn och ro, ensamhet och återhämtning. Bilden jag tog blev den här:

001

Inget märkvärdigt motiv men jag har försökt göra bilden lite mer intressant med hjälp av lampan som ger ett ljus med skuggor och blir ett blickfång. Geometriska former ger karaktär åt bilder och här finns en triangel.

Återhämtning är A och O i livet. Man kan orka mycket om man då och då, inte alltför sällan, få tillfälle till återhämtning. Om man inte får det står kropp och knopp i ON-läge så länge att de skadas. Den återhämtning som krävs då kan innebära sjukskrivning.

Jag är väldigt noga med återhämtningen numera. Mitt behov av att vara för mig själv är stort. Ibland går det bra med en del intryck såsom radions P1 eller musik. Andra gånger vill jag bara ha det helt tyst.

Jag har blivit bättre på att värna det här behovet. Att inte försöka jobba ikapp det jag inte gjort när jag behövt vila. Om jag gör det är ju vilan nästan bortkastad! När jag ser tillbaka på några års sikt har jag helt enkelt blivit mycket bättre på att slarva, lata mig och göra saker good enough, tillräckligt bra! Det är ju lysande! Man kan ju vara bäst på att vara lagom bra också 🙂

Fotokursens sista kväll

I morgon eftermiddag skiljs vi åt, vi tolv som gått en fem dagar lång grundkurs i digital fotografering här på Biskops Arnö. Det har varit fantastiska dagar på flera sätt. Det är en underbar grupp! Vi har så kul ihop och alla är så trevliga: nyfikna, öppna och lyssnande. Kursledarna är väldigt bra. Vi får pedagogiska genomgångar, roliga och lagom utmanande uppgifter, och bra feedback på våra bilder. Maten är väldigt bra och omgivningarna är gudomliga! Dessutom har vädret varit på vår sida. Vad mer kan man önska sig?

För min del har jag orkat mer än jag trodde att jag skulle göra. Kanske för att jag inte känner någon press att prestera utan tar allt i min takt. Ser till att vila när jag blir trött och hjärnan överlastad. Det är så skönt att ha mitt egna lilla rum att dra mig tillbaka i, öppna fönstret och lyssna till enbart vindens sus i bladverket. Just det ljudet påminner mig om suset i den stora aspen vid min systers sommarställe Bonnorn i Söderhamns skärgård. Återhämtning!

Jag har inte tagit några fantastiska bilder direkt utan mer övningsbilder. Här är i alla fall två bilder med min Nikon D3200. Först den 550 år gamla Biskopseken med över 7 meter i omkrets.

DSC_0052

Och så lyckades vi av misstag ta oss in i rektorns trädgård, bedårade av vallmon!

DSC_0113

 

Däremot tog jag en del bilder med mobiltelefonen som visar en del av de fantastiska omgivningarna:

image

image

image

image

På fotokurs!

Idag åkte jag till Biskops Arnös folkhögskola för att gå en grundkurs i foto i fem dagar. I fem (5) dagar ska jag bara ägna mig åt att lära mig! Så roligt och stimulerande!

Jag hade en fin Nikonkamera på den analoga tiden, och fotograferade en del för länge sedan. När mobilkamerorna började bli riktigt bra gick jag igång på Instagram och tyckte det var jättekul. Jag såg saker jag inte tänkt på, fick en foto-blick. Detaljer, skuggor, blänk.

imageNär jag fyllde 50 önskade jag mig bidrag till en digital systemkamera och köpte en metallicröd Nikon 3200, en instegskamera som ska vara riktigt bra.

Men jag kom inte igång att lära mig den. Jag tog en del bilder men bara med automatisk inställning. Det tog emot, jag försökte läsa manualen men jag hade svårt att koncentrera mig och blev bara trött och ledsen. Jag bestämde mig för att strunta i kameran tills jag gått en kurs. Det är ett bra och lustfyllt sätt att lära sig någonting, och så anmälde jag mig. Och nu är jag här!

Jag har aldrig varit här förut men hört att det ska vara fint. Det är FANTASTISKT fint! Underbar natur med enorma kastanjer, ekar, lönnar och andra lövträd. Gröna skiftningar var man ser. Kor som muar och fågelkvitter.

image

Jag intalar mig själv att jag inte är här för att prestera utan för att jag vill och för att det är roligt. Det innebär också att jag ser till att få tid för mig själv och att jag vilar emellanåt. Det måste jag för att orka. Idag sov jag en liten stund innan middagen.

Vi har fått en uppgift som vi ska jobba med hela veckan och redovisa för varandra sista dagen. Vi ska välja ett tema att skildra i ca 10 bilder, det kan vara en färg, en form, en känsla eller vad som helst. Min absolut första tanke var att jag ska vara bäst, mina bilder och mitt tema ska vara bäst. Så trött jag blir på mig själv!