Öka dosen?

Sista veckorna har jag haft en liten förhöjd ångestnivå. Ingen stor skillnad men ändå tillräcklig för att påverka mig negativt på marginalen. Den marginal jag inte har alltså. Det tog ett tag men nu har jag kommit på att jag helt enkelt ska ringa min psykiater och rådfråga honom. Kan jag gå upp i dos antingen i den ångestdämpande och antidepressiva medicinen på morgonen (Fluoxetin) eller den antidepressiva medicinen på kvällen (Mitrazapin)? Jag vet att det finns utrymme att öka dosen åtminstone på kvällsmedicinen. Jag ska ringa i veckan och fråga.

Här är den lilla kudden jag gjorde till min mamma i 76-årspresent.

Den minnesgode läsaren känner igen den från ett inlägg för några veckor sedan. Då visste jag inte vad jag skulle göra av broderiet, men det blev alltså en liten kudde. Det gulbruna garnet jag broderade stjälken med var uppenbarligen ett mycket gammalt yllegarn, eftersom det var skört och gick av ofta. Det är följaktligen inte jättesnyggt på baksidan men det säger ju till och med textilslöjdslärare att det inte spelar någon som helst roll. Och vem skulle se det? Jag undrar om det kan tillhöra de gamla växtfärgade garner jag har efter min mormor, men jag är osäker. Det låg i en påse med små garnhärvor som kan ha legat ihop med hennes.

Tröttare än på länge

De två senaste dagarna har jag varit betydligt tröttare än vanligt efter jobbet. Igår gick jag och la mig att sova under kedjetäcket direkt när jag kom hem. Sonen hade gjort kaffe som han brukar, men det fick stå och kallna. Även sedan jag sovit var jag trött i både kroppen och hjärnan på ett sätt jag inte varit på länge länge.

Jag blev lite fundersam och tänkte att jag kanske borde vara hemma och vila, men bestämde mig för att sova på saken. I morse kändes det ganska bra så jag åkte iväg och jobbade.

När jag kom hem tog jag min kaffekopp och gick ut och satte mig i vår nya utefåtölj som jag köpte på loppis i helgen. Jag blundade mot solen och lyssnade på fåglarna – de var riktigt skönt. Så kröp jag ner i utesoffan med en filt virad om mig och njöt av tanken att det är flera månader som jag kan ligga och sova utomhus (kanske inte oavbrutet!) – den där soffgruppen som vi köpte förra året är det bästa vi köpt på länge!

På kvällskvisten försökte jag ta mig samman och satte mig i verkstan. Jag hade ett par saker jag skulle göra färdiga, till exempel en silverring som en bekant ska köpa på torsdag. Dessutom fyller min mamma år men vad hon ska få tänker jag inte avslöja förrän hon fått presenten! 

Det här är en blåsippsbild från förra våren, men jag har faktiskt sett några enstaka i år också. Och snart kommer vitsipporna med sina vita fält!

Jag är inte så orolig för den här plötsliga tröttheten, bara lite. Men jag tänker hjälpsamma tankar och vet att om jag stressar upp mig för heltidsarbetet så löser det ingenting – det blir det bara jobbigare. Jag försöker lägga samma lugnande hand på mina egna axlar som jag gjort på tre personer i min närhet idag! Det har sina sidor att vara högkänslig, och många av dem är bra.

På hemväg

Jag sitter på tåget någonstans mellan Göteborg och Stockholm, på hemväg från en konferens i Trollhättan. Jag åkte redan igår och tillbringade kvällen tillsammans med min goda vän A (ännu en A!) och hennes man i deras ljuvliga gamla prästgård ute på landet. Jag sov som en prinsessa i totalt mörker och total tysthet. Jag vaknade av mig själv kl 5 och började genast leta efter hus på landet! Kanske inte riktigt på allvar, men nog hade jag blivit sugen av att strosa runt på deras ägor och lyssnat på fåglarna. Inget brus av motorväg. Inga flygplan. Bara fåglar.

Jag känner ibland en väldigt stark längtan till någon slags enkelt liv, med få intryck utifrån. Antagligen skulle jag inte vilja leva så i längden, men det känns frestande. Min romantiska sida!

Här är en fantastiskt underbar tapet som fanns i mitt sovrum:

När jag kom till Trollhättan igår hade jag fått tips om en butik med konsthantverk, och sett på deras hemsida att de hade en utställning med en favoritbrodös: Emma Ihl alias Stygnen Kolla gärna in henne på Instagram! Det var bara någon dag kvar på utställningen så jag hade tur som en tokig! Jättefina, egensinniga och roliga yllebroderier att njuta av. Och bli inspirerad av, inte minst.

Jag känner mig lite trött av alla intryck från de här två dagarna och av många känslor som bubblar omkring på utsidan. Jag såg till att dra mig undan i tysta vrår i pauserna på konferensen. Det blev väldigt surrigt av alla röster. Jag låg till och med och slumrade en stund på en soffa under en trappa!

Nu är jag snart i Hallsberg. Tåget är försenat så jag vet inte säkert när jag kommer hem, men jag lär somna gott.

Spridda tankar

Jag tänkte en del på det här med begreppet mindset, som om jag förstår det rätt kan beskrivas som sättet vi har att tänka på saker eller vår mentala inställning till något. Det jag funderade över var min medicinering. Om jag tänker att jag motar undan det onda med medicinen – dämpar ångesten, drar ner blodtrycket och så vidare – då får jag bilden av en krutdurk. Jag kan explodera när som helst, men det ska NOG gå. Om jag istället tänker att medicinen hjälper fram mig till ett gott liv så blir det en annan bild. Det kanske låter knäppt men jag tycker att det är hjälpsamt. Det ena sättet att tänka är negativt och olycksbådande, medan det andra är positivt och bejakande. Låter det som ett rimligt sätt att resonera?

Jag har skrivit tidigare om att en vän frågade om vad som skulle hända om jag INTE tog alla mediciner, och att det vände mitt mindset: jag kände tacksamhet över medicinerna istället för att bli ledsen när jag hämtade ut dem på apoteket.

Jag har varit ganska trött i helgen, men känner ingen oro över det. Jag tillåter mig att sova länge på morgnarna, att sova middag och att inte ha en dagordning för vad som ska hinnas med. Eftersom vädret var så varmt och skönt idag smsade jag min gamla fina vän A som bor långt borta, och frågade om vi skulle ta en telefonpromenad tillsammans. Och det gjorde vi. I drygt en och en halv timme gick vi och pratade på 40 mils avstånd från varandra. Så skönt!

A gav mig ett par vackra fingervantar i ylle för en del år sedan. Då var det knappar längs de långa muddarna, men de har ramlat av den ena efter den andra, så jag sydde ihop dem istället. När jag ändå var i farten med nålen broderade jag blommor på dem, och så virkade jag en grön kant. Visst blev dom fina!

Jag har inte suttit så mycket i verkstan som jag velat i helgen, men det beror delvis på att jag varit tröttare än vanligt. Jag har kommit igång ordentligt med stickningen av tröjan nu, det är riktigt kul. Det är så vackert lingarn och skönt att sticka med.


Häromdagen fortsatte jag att exprimentera med gummi och gjorde några smycken. Jag gillar verkligen svart i kontrast till någon stark färg!

En tanke kom för mig ikväll när vi ätit middag: kanske jag skulle ta och resa bort ett par dagar och ta med mig broderimaterial och stickning? Det blir ju liksom ingen riktig ro att sitta i verkstan när jag är hemma, i alla fall inte så länge som jag vill. Jag skulle vilja vara helt ensam. En tanke att fundera vidare på …

Sömnbehov

Den första veckan när jag börjat jobba 75 % sov jag ovanligt mycket. Jag sov på pendeltåget både på vägen till jobbet och på hemvägen. Jag sov en stund i vilrummet under arbetsdagen, och när jag kom hem på eftermiddagen. En gång somnade jag sittande i väntrummet hos doktorn! Jag somnar tidigt på kvällen och väcks av väckarklockan, vilket är ovanligt för mig som brukar vakna av mig själv lite väl tidigt på morgnarna.

Fullt så stort sömnbehov har jag inte nu, men den här veckan har jag börjat sova mer igen. Lite på jobbet, på pendeltåget (jag ställer klockan i mobilen så att jag inte ska missa att kliva av!) och när jag kommer hem. I morgon ska jag ta sovmorgon och vakna utan väckarklocka – det ska bli skönt!

Det känns ganska bra ändå, att det verkar som att kroppen hittat ett sätt att få återhämtning på. Och jag känner mig nöjd med mig själv eftersom jag bejakar detta behov och prioriterar att sova.

Jag gjorde ett par broscher häromdagen. Jag syr på linnetyg och monterar dem på stora träknappar. Ett bakstycke av mormors lakansväv från Tuppens linneväveri med en broschnål och sen är den klar!

Ovanligt trött dag

Jag hade otur när jag åkte hem från jobbet idag: en stor grupp fritidsbarn i lågstadieåldern åkte i samma del av pendeltåget som jag hela vägen till Upplands Väsby. Om jag tänkt till lite och om jag vetat att de skulle åka ända dit så hade jag försökt hitta plats i annan del av tåget, men jag blev sittande och led. Det är inget konstigt att en stor grupp barn är stojiga. De hade varit på utflykt till ett museum inne i stan – vilken heroisk insats av personalen! – och var nu på hemväg. Som sagt, inget ont sagt om barnen, men det blir ett himla liv! Och personalen, som hyssjade på barnen då och då, pratade högljuddast av alla!

Jag vacklade av tåget och tror ni inte att de skulle med samma buss som jag! Jag satte mig längst fram och intalade mig själv att det snart skulle vara över, och att jag skulle kunna krypa ner under mitt kedjetäcke om bara några minuter. Och det gjorde jag också, direkt när jag kom hem.

Allt detta ljud hade verkligen tagit musten ur mig. Jag var så trött resten av kvällen.

Idag blev jag också varse att jag bär på en liten orosunge inför att börja jobba heltid om drygt sex veckor. Det var bra att jag insåg det så att jag kan mota den oron. Jag ska inte ta ut något i förskott, och det är inte säkert att det kommer att fungera, och det är i så fall HELT OK! Bara jag är på rätt väg och inte blir sämre så kan nog Försäkringskassan tycka det också. Om tiden för heltidsjobb bara blir framskjutet. Jag måste släppa den oron. Men det är klart att den poppar upp när jag är tröttare än vanligt.

Jag pratade med en vän om att jag är så pass mycket piggare nu, och blev nästan rörd när jag beskrev hur mycket frånvaron av känningar av RLS/WED betyder för mitt välmående! Det är helt klart den enskilt viktigaste anledningen, och så att jag fick ännu en medicin mot depression. Jag känner en sån tacksamhet!

Mod och styrka

Igår ringde min handläggare på Försäkringskassan för att höra sig för lite om det senaste läkarintyget. Hon ville höra vad jag tror om att börja arbeta heltid i mitten av maj, och jag sa som det är: jag är väldigt glad över det, och hoppas OCH tror att ska funka. Det tyckte hon förstås var roligt, och sa att hon i så fall ska kontakta Danderyds sjukhus om att ställa in utredningen om återgång i arbete som de fått i uppdrag att göra. Det känns ju bra att slippa den! Jag sa att den kan ju i så fall bli aktuell om jag inte lyckas arbeta heltid.

Idag kom läkarintyget på posten av min noggranne psykiater, och det var en härlig känsla att se krysset i ny ruta!

En dikt många känner igen dök upp häromdagen:

Jag klyver och blottar mig nu, går längst ut på strået och hoppas på en gynnsam vind. Det gäller att komma på hur min gynnsamma vind ser ut – vad den består i – och hur jag får den att blåsa. Det har jag två månader på mig att ta reda på och rigga för. En sak som är viktig är att samtala med min tillträdande chef. Min handläggare på FK pratade om det också, att det är viktigt att arbetsgivaren tar sitt ansvar för att jag ska kunna komma tillbaka på ett hållbart sätt. Hon skulle skicka något dokument om just detta, och det är bra att det blir mer formellt.

Modet ska vara större än rädslan också. Jag vet att rädslan för att bli alltmer sjuk har varit stark, och är fortfarande det även om det nu också finns en stark tro på att det kommer att gå bra. Men rädslan sätter krokben, och till slut är man rädd att bli rädd. Men jag är stark och modig – det vet jag!

Livet tillbaka

Idag var jag hos den psykiater som sjukskrivit mig på sista tiden. Han blev förstås väldigt glad att höra att jag mår så bra och att jag börjat jobba 75 % innan sjukskrivningen gått ut. Vi samtalade en stund, ”jag ser att du ler” sa han, och jag skrattade. ”Skrattar till och med” mös han och jag mindes hur trött och fylld av hopplöshetskänslor jag var sist vi sågs. ”Jag har fått livet tillbaka” sa jag.

Så skrev han ett nytt läkarintyg när jag satt bredvid och kunde ha synpunkter. Jag är sjukskriven på 25 % tills i mitten av maj och därefter tror han att jag kan börja arbeta på heltid! Det känns lite läskigt ska erkännas, men samtidigt kanske det faktiskt är möjligt. Det är en bra tid att gå upp i tid då, när den mest hektiska tiden på jobbet är över för terminen och semester börjar närma sig. Men jag lovar – jag ska verkligen känna att det funkar innan jag gör det. Jag får väl även denna gång inleda med att tillbringa hela dagar på jobbet, även om jag inte jobbar heltid – för att känna hur kropp och knopp reagerar.

Jag håller på med ett nytt yllebroderi, men är lite osäker på glamfaktorn. Det ”ska” vara mycket pärlor och paljetter i den här typen av broderi, men jag känner mig lite tveksam. På den första bilden är det bara lite pärlor. På den andra har jag broderat stjälk och sytt fast guldpärlor på större delen. Detta är alltså inte färdigt ännu men jag visar det ändå. När jag ser versionerna så här bredvid varandra är jag nog tveklöst mer nöjd med den utan alltför mycket glitter.

 

Sömn och stickning

Jag somnade som vanligt vid 21.30 igår kväll och sov väldigt gott i natt. Ändå sov jag middag på jobbet efter lunchen, och även när jag kom hem. Det är nog mer tröttande att gå upp i arbetstid än jag trodde. Det känns i alla fall bra att kroppen verkar reglera det med sömn, och vilken tur att jag kan sova! Visserligen med en del hjälp av mediciner men ändå. Det finns dom som inte kan sova och det kan vara fruktansvärt.

Det har varit fullt spett på helgerna nu i några veckor, med bland annat skidåkning. Den gångna helgen tog jag två långpromenader på 1,5 timme vardera med två nära vänner. Socialt liv, motion och utomhusvistelse i ett – jätteskönt och mysig att långprata. Men det tar på krafterna. Vi var hembjudna till nära vänner på lördagen, och så har jag varit med dottern i stallet. Inte många mellanrum, och jag behöver uppenbarligen såna lite extra just nu.

Helgen som kommer ska jag och min syster till vår pappa i Jämtland, och det ska bli jättemysigt! Vi ska umgås, laga mat och skämma bort honom lite. Då finns utrymme att vila, det känns skönt. Helgerna framöver är inget inbokat ännu och jag ska se till att tänka extra mycket på att det blir lagom med aktiviteter.

En sak jag känt ett sug och ett behov av är konstupplevelser! Jag har nog aldrig känt det så tydligt förut. För stunden får jag begränsa mig till virtuella konstvandringar, men så småningom kan det nog bli ett och annat museibesök.

Som bekant köpte jag garn till att sticka en tröja i vackert grönt lingarn med detaljer i svart och grått. Nu har jag provstickat för att se om min masktäthet stämmer med mönstrets och det gör det. Den ska stickas på rundstickor och jag har inte just den storleken. Hittade en hemsida att beställa från som jag inte kollat förut. Där fanns också en fiffig grej att hänga runt halsen med lampor i båda ändarna, så att jag kan belysa handarbetet jag har i händerna. Den tror jag kan bli användbar till både stickning och broderi så jag beställde även den.

Jag hoppas att det kommer att funka bra att sticka. Jag har haft en del känselbortfall i framför allt tårna de senaste veckorna, och när jag provstickade hände samma sak i händerna. Jag får väl kolla upp det om det blir långvarigt. Mina nerver alltså!

Nu jobbar jag alltså på att:

  • ransonera mig
  • bejaka mitt behov av vila och sömn
  • inspireras av konst

Jag har tillförsikt, jag tror att det kommer att funka bra. Men jag måste vara disciplinerad. (Att jag beställde rundstickor på nätet, istället för att söka upp en butik i stan, är ett sätt att spara mig. Bra tänkt Pia!) När jag la mig att sova idag efter jobbet sa jag högt till mig själv: ”det är helt ok att vara trött, det går bra.”

Jag har fått en idé om hur jag kan använda mina pippisar. Det är många som frågat efter dem, och kanske jag ska prova att brodera dem på ett slags fodral i vadmal?

På bilderna syns mitt fina förråd av vadmal och kläde, och broderigarn i ylle.

”Hitta paradiset under fötterna”

Jag är oerhört förtjust i tv-programmet Mandelmanns på TV4! Man får följa paret Mandelmanns liv och arbete på gården Djupadal på Österlen. De är i stort sett självförsörjande och jag är så fascinerad. De odlar och skördar, de förädlar sin skörd och de sköter om sina kor, höns, grisar, kaniner, ankor och får. De lever så påtagligt här och nu, och i samklang med här och nu. I ett avsnitt säger Gustav Mandelmann att man måste ”hitta paradiset under fötterna”. Det är ju så himla bra uttryckt!

Att inte bara sträva efter något annat, något bättre. Något jag ska göra när jag får tid eller råd. Något jag kanske aldrig hinner göra. Men att leva i nuet och se det underbara i sitt liv – det måste vara fantastiskt! Carpe fucking diem! Det blir lätt klichéer men det har inte blivit klichéer för intet – det ligger mycket i dem.

Och jag tycker att jag blivit så mycket bättre på att vara tacksam över det fantastiska liv jag lever! Jag kan drabbas av en stark känsla av lycka över livet, att jag har det så himla bra. En underbar familj, goda vänner, bra boende, ordnad ekonomi, drömjobbet med fina kollegor och så vidare. Gudarna ska veta att jag haft mina prövningar men det kan vara av den anledningen jag ser när jag har det bra också. Jag vet hur det är att vara nära det allra mest bottenlöst svarta, när självaste Hopplösheten pockar på.

Hurra för terapisamtal! Hurra för psykofarmaka! Hurra för lyssnande och förstående läkare! Hurra för välfärdssamhället! Hurra för att betala skatt till allt detta!

Jag har fått så oerhört mycket av det offentligt finansierade i samband med mina sjukdomsår: olika omgångar av terapi av olika slag, läkarbesök, akupunktur, all medicin, fysioterapi – massor. Det svenska systemet har verkligen sina brister (vår familj är drabbad av det) men det har ännu större förtjänster. Om jag skulle betala alla mina mediciner själv så skulle vi vara utblottade vid det här laget!

Idag har jag jobbat en hel vecka på 75 % och förutom en mini-svacka i tisdags har det gått finfint! Jag var så glad på jobbet idag att jag var väldigt nära att krama om mina kollegor, men jag stillade mig – det kanske var dumt? Nu ser jag fram emot en helg med promenader med goda vänner både på lördag och söndag. Det lär bli en del stalltjänst också, med dottern.

Tänk! Tänk att jag känner mig stark!!