Tung dag

Det blev en tung dag efter gårdagens Sorg. Jag tror att det var flera mindre saker som tillsammans fick mig i gungning. En sak var två frågor jag fick igår. Först ”Har du provat jobba mer än 50 %?” En helt naturlig fråga utan illvillig baktanke, men som inrymmer en förväntan på tillfrisknande. Hur lång tid kan det ta egentligen? Borde du inte utmana dig lite, hur vet du hur många timmar du orkar jobba om du inte provar? Förväntan från omgivningen, Försäkringskassan och allra mest från mig själv. Men jag lever nästan konstant på gränsen för vad jag orkar både fysiskt och psykiskt, och det är slitsamt!

Den andra frågan handlade om den förestående verksamhetsövergången från kommun till landsting som vi gör vid årsskiftet. ”Kommer det att fungera även där att jag anpassar mina arbetsuppgifter efter hur det fungerar för mig?” Jag tror ju det, men en liten gnagande tanke väcktes ändå.

Nu håller jag på att somna så jag avslutar här, och lägger upp bilder på väska jag gjorde till mamma för något år sedan.

Vårsidan

Höstsidan

Närbild av höstsidan

Närbild av vårsidan

Sorg

Idag överfölls jag av Den Stora Sorgen. Jag satt i ett möte och hörde en kollega säga ett ord som fällde mig. Helt oskyldigt och inte på minsta sätt riktat mot mig förstås. Jag blev överrumplad och kom av mig en stund. Känslan klingade av, den varade inte länge som tur är för den är tung och fylld av ångest och hopplöshet.

Jag har skrivit förut om just den där känslan av att bli överfallen och nästan golvad av mina egna känslor. En bok jag läst om högkänslighet heter just Drunkna inte i dina känslor, och det är en bra beskrivning. Att överväldigas.

 

Det här näsduksfodralet är en av de första sakerna jag broderade …

… liksom det här …

… och det här …

 

… och de här askarna.

Herregud vad med grejer jag har gjort!

Kedjetäcket

Nu har jag hunnit prova kedjetäcket i några nätter, och jag tror verkligen att det är något för mig. Det är inte så tungt som det låter med 10 kg. Vikten är spritt över hela täcket. Det är sydda kanaler med kedjor i. Lite krångligt har det varit med handen, så jag tror att det blir ännu bättre när jag tagit bort gipset. Jag har också använt täcket när jag vilat på dagen och tror att det hjälper mig att slappna av och bli lugn.

Som jag skrivit förut så blev jag tydligt piggare för några veckor sedan, i början av oktober.  Det håller i sig, även om det går lite upp och ner. Däremot väntar jag med mitt experiment att jobba lite mer – att i hemlighet prova att gå upp i tid. Det är en intensiv tid på jobbet nu. Väldigt roligt men också krävande. Sjukskrivningen går snart ut  men jag har inget hört från doktorn. Jag får väl kontakta honom själv. Den här gången ska jag försöka att inte stressa upp mig för mycket om det blir krångel med Försäkringskassan, utan tänka att det löser sig.

Här är en tehuva jag gjort, ännu en fågel! 

Täcke och resa!

Idag var det åter dags för ett pass BodyMind. Jag har bara gått på ett pass eftersom fysioterapeuten varit sjuk flera gånger. Det var nästan så att jag hoppades få ett samtal om att passet var inställt även idag, eftersom vi hade ett möte i arbetsgruppen som jag inte ville missa. I vanliga fall går jag ofta ifrån mötet strax efter 11, då jag jobbat 3,5 timme och brukar vara väldigt trött. Men idag började mötet klockan 9 och eftersom vi inte höll till på vår egen arbetsplats just idag så jag kunde inte jobba innan mötet, och då kändes det fel att gå hem så pass tidigt. Och som sagt var det ett viktigt möte och jag ville vara med på hela.

Jag satt på mötet och överlade med mig själv om jag skulle åka hemåt för att hinna med passet, men bestämde mig till slut för att hoppa över det. Jag har sett fram emot det mycket, men förhoppningsvis blir det nytt pass nästa måndag.

Fysioterapeuten ringde till mig på eftermiddagen och sa att mitt kedjetäcke har kommit! Så himla spännande! Jag har tänkt mycket på det på sistone eftersom min sömn varit sämre än på länge. Jag vaknar flera gånger per natt, och har ibland svårt att somna om. Men tänk om täcket hjälper! Jag ska försöka komma iväg och hämta det i morgon efter jobbet.

En annan roligt sak är att jag och en nära vän har bokat en resa till Kanarieöarna efter nyår! Jag har aldrig varit där, och det ska bli en riktig återhämtningsvecka. Vi behöver vila båda två, och det ser ut att vara den perfekta platsen för det! Jag längtar så in i Norden och går och planerar vad jag ska ha med mig. Det är ofta halva nöjet att tänka på resor i förväg. Jag ska fundera på läsning som jag orkar med. Kanske någon bok jag redan läst och som jag vet att jag tycker om? Då får jag nog lättare att koncentrera mig på berättelsen. Jag ska titta igenom bokhyllan hemma och pockethyllan på biblioteket. Och så kan jag ladda ner någon ebok också. Jag ser för mig långsamma promenader längs den långa stranden, och långa sittningar på balkongen med utsikt över Atlanten! Vila utan att någon pockar på och vill mig något.

Befinner mig på gränsen

Vissa dagar känner jag tydligare än andra av att jag befinner mig på gränsen för vad jag mäktar med. Jag tänjer mig själv och mobiliserar hela systemet maximalt för att klara av dagen. Inte så konstigt att jag blir trött och bara vill lägga mig. Inte så konstigt att jag har dessa spänningar i kroppen som jag inte blir av med, och som gör ont. Jag känner mig så sliten! Jag är så in i baljan trött på att ingenting är enkelt, att jag måste anstränga mig så mycket nästan hela tiden. För att försöka förklara hur det är kanske jag kan likna det vid att ständigt bära omkring på någonting tungt, och aldrig kunna sätta ner det. Men det är bara hur kroppen känns, till det kommer hjärnan. Om du varit på ett ställe med massor av intryck för ögon och öron, oväntade saker som dyker upp och saker att förhålla sig till under många timmar – kanske på Bokmässan i fyra dagar? – det kanske kan liknas vid hur min hjärna fungerar efter ett för långt möte. Ett möte.

För ett par veckor sedan funderade jag på att testa att jobba lite mer än halvtid, i smyg. Inte berätta vare sig på jobbet eller för Försäkringskassan, bara prova lite. Det var innan den senaste veckans svacka. Nu känns det inte realistiskt alls. Men hur ska jag veta när jag ska prova att gå upp i arbetstid? Och vad innebär det? Om jag arbetar mer borde jag också klara mer, såsom möten och andra saker jag undviker nu i möjligaste mån? Det känns så förtvivlat omöjligt! Som det är nu går min mesta energi åt på jobbet. Det vore roligt att få något litet utrymme över för annat också. Det som gnager runt i huvudet nu går mycket ut på att peppa mig själv att inte hemfalla åt negativa och pessimistiska tankar igen. Tankar om hopplöshet. Jag HAR mått betydligt bättre i en månad nu, och jag klarar den här TILLFÄLLIGA svackan. Men jäklar vad med energi det går åt!

Idag var det andra veckan i rad som BodyMind var inställt på grund av sjukdom. Det känns väldigt trist eftersom jag tyckte så mycket om passet. Dessutom skulle jag boka in tider med fysioterapeuten då hon ska hjälpa mig att slappna av. Och jag undrar om hon fått mitt kedjetäcke, om det ligger och väntar på mig där? I natt sov jag som när jag glömt ta Oxascand-tabletten till natten. Jag vaknade var och varannan timme, för att till slut få ett par timmars sömn i soffan i vardagsrummet. Jag ser fram emot täcket!

Tänker på tyger, stygn, papper, färger …

Min man satte för en del år sedan upp detta utklipp vid skivsamlingen:

Vem som citeras vet jag inte, men jag förstår nu ännu mer vad han menar. Jag tänker på saker jag vill göra i verkstan många gånger varje dag, och njuter av att fundera ut och planera vad jag vill göra. Det hjälper lite mot frustrationen över att jag ibland inte har orken att sätta igång med saker. Det är lättare med sådant jag redan påbörjat, men att sätta igång nya projekt tar emot när jag mår sämre. Det hjälper inte att jag vet att jag mår bra av att till exempel brodera – det krävs någonting extra för att komma igång.

Men då är det i alla fall näst bäst att tänka på det och planera! Just nu har jag en kudde i huvudet. Jag har köpt antracitgrå kuddfodral i linne som jag ska brodera fåglar på. Idén fick jag på Syfestivalen men ska göra min egen variant av den. Jag köpte också oblekt ylletyg på mässan som jag ska växtfärga. Färgen fäster så mycket bättre på animaliska fibrer men jag har hittills bara testat lite att färga på ylle så det ska bli spännande! Jag tänker också mycket på hur jag ska montera en del av de växtfärgade tyger jag gjort. Och på vad jag ska sy av alla de vackra tyger jag köpt, främst på Tradera. Jag kan ju bara sy enkla grejer, men en kan väl lära sig!

Ännu en sak jag vill göra och som finns i tankarna är en maschma, det vill säga ett ihop-vikbart eller ihop-rullbart fodral eller sypåse till nålar och andra broderiverktyg. Ordet härstammar från samiskans ord för påse. Jag gjorde en en gång i filt men nu vill jag göra en finare i vadmal. Så här ser den ut:

Inuti

Jag hade äntligen bestämt mig för vilken färg jag skulle ha som bottentyg, och letade efter den på Syfestivalen men till min besvikelse var det inte riktigt rätt röd färg som jag kom hem med. Antingen får jag tänka om eller så får den mindre bit jag redan har i rätt nyans räcka. Jag kallar den gammelröd i brist på bättre ord. Jag sydde tidigare ett litet fodral i den färgen som är en av de finaste saker jag gjort tycker jag.

Så där ja, nu känner jag mig lite upplivad igen! Jag behöver det. De senaste dagarna har varit tunga. Både i tankarna och i kroppen. Men jag försöker att tänka att det är en tillfällig dipp.

Två år sedan

För två år sedan skrev jag på Facebook att jag kände mig aningen piggare, att det kändes euforiskt och att nu kan det få fortsätta åt rätt håll. Då hade jag varit sjukskriven på heltid i två veckor i oktober, och börjat jobba 25 %.

En dryg vecka efter att jag skrivit detta blev jag sjukskriven på heltid igen och kom inte tillbaka förrän i februari. Då var jag så utmattad att jag fick staga upp armarna med kuddar för att orka hålla i saker.

 

Spänd

Den senaste veckan har jag varit väldigt spänd i kroppen. Jag upptäcker hela tiden att jag sitter och spänner mig, liksom sätter upp ett pansar. Framför allt axlarna och benen spänner jag, helt omedvetet. Efter konserten (Barbro Hörberg-programmet) i onsdags var jag alldeles trött i kroppen av att ha spänt mig så mycket. Jag undrar varför – varför spänner jag mig och varför just nu?

Jag har haft det ganska jobbigt med RLS/WED den senaste tiden också. Främst i fötter och händer som jag skrivit om tidigare. Igår på Syfestivalen hade jag stora känningar i fötterna trots att jag gick omkring, det var väldigt obehagligt. Känslan är nästan klaustrofiskt. Jag kommer inte bort från den, ut från den – som att jag är instängd i den här kroppen som sviker mig hela tiden.

Jag läser i en tunn bok om hjärntrötthet, När hjärnan inte orkar av Birgitta Johansson och Lars Rönnbäck. Jag känner igen mig i i stort sett allt. Som att man kan få problem med balansen, bli yr och illamående när man anstränger sig mer än man egentligen orkar. Det hände mig senast ikväll när jag precis lagat färdig maten. Hela familjen var tidvis inne i köket, tills jag bad dem gå. Jag orkar inte med all aktivitet, alla ljud, samtal jag förväntas delta i. Jag har länge noterat att jag kan bli illamående av stress, och insett att jag inte kommer att kräkas även om det känns så. Yrsel och balanssvårigheter likaså. Jag har avstått från bilkörning ibland på grund av det.

De beskriver också hur alla intryck av ljud, ljus och intryck i affärer kan få en att helt förlora förmågan att fatta beslut om vilket bröd man ska välja. Det känner jag alltför väl igen, jag kan bli som en zombie i mataffärer. Stillestånd i hjärnan och kroppen tung, trög och långsam. Plågsamt.

Jag tänker mycket på hur jag ter mig i andras ögon. Jag ser nog oftast pigg och glad ut, och det gör det förstås svårare för andra att förstå. Förstå hur jag är när de inte träffar mig, när jag kommit hem från jobbet. Lyckan över att fungera någorlunda väl under mina 3-4 timmar på jobbet och få umgås med arbetskamraterna gör mig nästan speedad inombords ibland.

De senaste veckorna har jag verkligen tagit ett kliv uppåt i måendet. Jag märker hur lätt jag faller in i missmodet nät jag tillfälligt är lite tröttare. ”Jag visste väl att det inte skulle hålla.” Men jag försöker verkligen mota bort de tankarna och se det som en liten dipp. Snart är jag uppe med näsan över vattenytan igen och mer därtill!

I morgon är det dags för ett pass BodyMind igen! Det ser jag verkligen fram emot. Och kanske kommer mitt kedjetäcke snart också – jag tänker mycket på det, förväntar mig mycket.

Det är mycket nu

Just nu halvligger jag i soffan och tillåter mig att göra just ingenting. Det har varit en hektisk vecka med konserter både på måndag och onsdag (jag som aldrig brukar gå på nåt!) och dessutom har vår ena katt blivit sjuk. Hon har varit hos veterinären två gånger under veckan men det är oklart vad hon lider av, och om hon kommer att klara sig. Jag tror att oron för katten tagit mest på mig, för även om mitt generella mående fortfarande är bättre än på länge så är jag lite trött idag.

I morse åkte jag till Älvsjö på Sy- och hantverksfestivalen. Väldigt roligt och inspirerande att gå omkring där! Mycket vackra garner och tyger att titta på, och jag njuter verkligen av det.

Jag pratade med en textildesigner som hade ett av de mest fantastiska tygerna jag sett i sin monter. Det var ett stort linnetyg som hon tryckt på – huvudsakligen i cerise, svart och vitt. Jag frågade om jag fick ta en bild, och hon ville veta vad jag skulle göra av den. ”Bara ha den för mig själv för att den gör mig lycklig” lovade jag, så jag kan inte lägga ut bilden här. Men Nina Norre har en hemsida med bland annat vackra textiltryck, kolla gärna: http://www.norreform.se

Jag hade ingen lång lista på vad jag skulle leta efter, men jag köpte bland annat en stor bit oblekt ylletyg som jag ska växtfärga, vackra vävda band i gåsöga (jag håller alltid utkik efter vävda band!) och lite ullfilt som jag tänkt göra en ny maschma av. Dessutom tog jag en prenumeration på den fantastiskt fina tidskriften Hemslöjd till mycket bra mässpris.

Som tur är är det en relativt liten mässlokal så det går bra att få en överblick utan att stanna i flera timmar. Orken tröt efter en dryg timme av alla intryck, människor och ljud. Skönt att åka hemåt!

Konserten jag var på i onsdag var ett program med Barbro Hörbergs musik. Det var oerhört bra och berörande, sånt blir jag också lite trött av även om det ger massor också. Barbro Hörberg fanns med mycket i min systers och min barndom, inte minst hennes skivor för barn. Hon hade ett alldeles speciellt tilltal och var inlyssnande och inkännande i sina texter. Hon såg andra människor, inte minst barn. Lyssna till exempel på Gamla älskade barn om den gamle försupne mannen på parkbänken, som ju också varit ett barn en gång:

Vilken dag upphör ett barn med att vara barn?
Vilken dag slutar barnens vän att vara vän?
Vilken dag mister en människa barnets rätt till trygghet och tröst och förlåt?
Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?

 

Äntligen BodyMind!

Igår var det äntligen dags för min premiär på ett BodyMind-pass hos fysioterapeuten! Jag var lite nervös innan och undrade vilka andra i väntrummet som skulle dit. Det var ett gäng där som verkade känna varandra. Men när det var dags visade det sig att det gänget skulle göra något annat, för vi var bara fyra kvinnor på passet. Ledaren, min fysioterapeut Malin, förklarade allt väldigt tydligt och påminde om att var och en gör så mycket som dagsformen tillåter. Det var ett jättebra pass och jag kände mig lite trött, lite varm och avslappnad efteråt – precis som det ska vara. Det var en blandning av yoga, tai chi, pilates och avslappning. Mycket töjningar av muskler och leder, som också är jätteskönt för mina WED-besvär. Jag förstår varför det kallas BodyMind. Det är lite utmanade men också avslappnande för både kropp och hjärna.

Efteråt fick jag prova på tunga täcken. Jag fick ligga på en brits medan stackars Malin kånkade fram olika tunga täcken som hon la över mig så att jag skulle få känna vilket som var bäst. Det första täcket vägde fem kilo, men jag ville ha tyngre. Till slut enades vi om ett tio kilo tungt kedjetäcke som hon nu ska beställa till mig. Hon sa att lång erfarenhet gör att hon kan se på musklerna runt ögonen när täcket är tillräckligt tungt. ”Du var helt vaken med åttakilostäcket, men slappnade av när du fick på dig täcket på tio kilo!” sa hon. Det ska bli väldigt spännande att testa hur det är att sova under kedjetäcket. Tanken är att jag ska sova bättre för att jag blir lugnad av tyngden. Jag hoppas också på effekt på WED.

Men den positiva måndagen började redan tidigare. Jag satt i ett möte i 2,5 timmar på morgonen och såg enligt kollegorna fortfarande pigg ut efteråt! Och på kvällen var jag och min man på konsert. Jag stupade visserligen i säng när jag kom hem, men dagen kändes fantastisk! Allt jag orkat!

Det här härliga tyget ropade jag hem på Tradera häromdagen.

Idag blev det lite mer hektiskt med veterinärbesök för en av katterna, och oron för henne tog ut sin rätt så min man fick gå utan mig på föräldramötet ikväll. Men den trötthet jag känner nu känns inte som ett bakslag, utan som en naturlig följd av lite för mycket på en gång. I morgon blir det lite lugnare, och mer tid för vila på dagen. Det ska bli skönt.