Fina dagar, och hemska

Veckan som gick bjöd på omväxling kan jag säga. Ett par dagar var helt fantastiska och framför allt en var helt hemsk.

Vi har en väldigt liten trädgård. Huset är L-format och i vinkeln finns en ca 60 kvm stor ruta omgärdad av plank. Hälften av den har varit trädäck, delvis under tak. Resten har varit skruttig gräsmatta med tidvis ganska dåligt skötta rabatter, de senaste åren utbytta mot pallkragar med jordgubbar, potatis och blommor, men vi har aldrig riktigt fått till det. Men de senaste veckorna har även denna del täckts av trätrall förutom två rabatter som jag håller på att planera. Det är här det fantastiska hänt. Sonen har byggt så det stått härliga till, och min man som trodde att ha skulle ägna några kvällar åt bygget, kom hem en dag efter jobbet och allt var klart! Vilken fin överraskning!

Men dagen därpå blev allt upp och ner, och jag fick starka vibbar av gamla tiders kaos i familjen. Jag försökte mig på tankarna från Stressmottagningen: ”just nu har jag en tanke om att …” och ”det här är inte farligt, det är inget hot mot mig, utan det kommer att gå över”. Jag lyckades så där, det gick över och jag var en trasa.

Så vände det igen och igår var hela familjen igång med att bygga en ramp till förrådet, röja på uteplatsen och göra den klar för sommaren respektive städa inomhus. Alla igång samtidigt, sida vid sida. Det kanske inte låter så speciellt men för oss är mer eller mindre unikt. ”Tänk att ha det så här ”normalt” jämt” sa jag till min man. ”Men då hade vi inte förstått att uppskatta det” svarade han och det stämmer nog.

Lördagsmorgonens promenad gick mest i skogen och jag plockade blommor. Liljekonvaljerna har nästan slagit ut, och jag hittade den underbara lilla skogsstjärnan och lilla söta ekorrbäret.

 

Idag fyller min man år och vi ska ha ett litet kalas med min syster, hennes man och en nära vän. Det ska bli fint att ses!

Ledighetens baksida

I maj är det många extra lediga dagar i almanackan och det är ju skönt. Men baksidan är att det kan bli lite väl intensivt när hela familjen är ledig och allt ska hända. När ambitionsnivåer inte är i synk och viljor krockar. Igår hamnade jag i ett tillstånd av stopp i maskineriet. Jag var lite trött innan och så hade jag glömt att dottern skulle på ridning och behövde tidig middag. Stressen det utlöste gjorde mig oförmögen att tänka och att handla. Jag kunde bara stå och försöka hålla ihop mig. Inte röra mig, inte säga någonting – bara stå. Till slut kunde jag ta mig samman för att gå och lägga mig med en kudde över huvudet.

Jag skrev förut om uttrycket att ”vara mitt i byxan” som några vänner har i sin familj. Det betyder bokstavligt tolkat att ens ben inte nuddar byxans kalla tyg, och bildligt talat att befinna sig under radarn. Om man tänker på de klassiska beteendena fly, kämpa eller frysa så handlar detta om att frysa. Inte provocera, inte gör nånting värre utan bara stå. Kusligt.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och i morse var det tystare tack vare att folk var lediga. Jag såg flera blommor som jag inte kunde låta bli att fotografera. Här är några exempel:

Häggen doftar ljuvligt!

Bergklint

Kirskål är faktiskt vackert!

Viktväktar

Jag har stått stilla i vikten väldigt länge nu och tog beslutet att gå med i Viktväktarna från och med i måndags. Det kanske är så att jag bara kan gå ner tio kilo utan att ha en metod? En stor fördel med Viktväktarna är att man skriver ner allt man äter, och på så sätt lurar man inte sig själv att det man stoppar i sig sammantaget blir för mycket, även om det känns lite i stunden. Om dessa stunder blir för många så blir det för mycket för att jag ska kunna gå ner mer helt enkelt.

Jag har viktväktat förut med framgång och vet både att metoden passar mig och att det funkar. Skillnaden mot den gången är att nu har jag en app som jag antecknar i, och tillgång till recept, tips och pepp.

Som sagt, jag började i måndags och när jag vägde mig nu på morgonen fem dagar senare har jag gått ner 4 hekto. Det känns bra! Jag har också tagit en halvtimmes promenad i stort sett varje morgon de senaste två veckorna, helt eller delvis i skogen, och det känns verkligen som en bra start på dagen! Jag gläds åt känslan av att orka rent fysiskt. Det är inte så länge sedan som jag inte hade den orken.

Som om inte detta vore nog har jag också börjat styrketräna med ett gummiband, framför allt armar och rygg. Det är riktigt roligt och väldigt enkelt att göra. Det finns alltid tid till det, till skillnad från om jag skulle ta mig iväg till ett gym eller simhall. Helt oberoende av vädret dessutom! Låter det inte bra?! Ett nytt hälsosammare liv, med syfte att orka mer och må bättre både fysiskt och psykiskt.

Vid sidan av detta positiva har det varit en tuff vecka här hemma. Jag har varit extra trött sedan stadsturen i början av veckan, och det har varit en del incidenter i familjen också så jag har inte orkat göra en del som jag tänkt. Men det är bara att försöka hålla huvudet kallt (som en favoritfigur bland barnböckerna sa: Viveca Sundvalls Eddie) och ta ett steg tillbaka.

Fåglalåt och stadstur

I lördags morse klockan sju hämtade min man och jag upp en kär vän vi inte träffat på länge, och åkte till en fågelsjö i närheten – Fysingen. När vi klev ur bilen slog doften av blommande hägg emot oss – himmelskt. 

Vi gick genom vassen på en trätrottoar och lyssnade på tusentals fåglar som sjöng och skränade ikapp. Fåglarna på landsidan sjöng vackert medan sjöfåglarna skränade mest. Ärligt talat såg vi mest vitkindade gäss och änder, men det var väldigt härligt att vara där! Vi hade med kaffe och ostmackor, och det är ju bara så gott att fika utomhus! 

På söndagen kom min syster och hennes man till oss, och när de åkte tillbaka in till stan så följde jag med dem och sov över. På måndag morgon gick vi en lång morgonpromenad på Södermalm och det är inte utan att jag saknar Stockholm lite!


Sedan gick jag till jobbet där jag inte varit på nästan två månader! Där var nästan folktomt, de flesta jobbar hemma. Jag hade en lista på saker jag skulle göra och det mesta hann jag med, men det blev lite snärjigt på slutet. Jag blev sur på mig själv som inte hann hejda mig, att jag stressade upp mig i onödan.

Innan jag åkte hem gick jag till min mamma och hennes man som bor i närheten. Vi satte oss på deras innergård, på behörigt avstånd från varandra. Fint att ses ändå!

När jag kom hem var jag helt slut, fast jag märkte det inte förrän jag kom hem. Det var som att kroppen orkade bara för att den måste få hem mig innan det gick an att braka ihop!

Även idag känner jag mig betydligt tröttare än vanligt, men så blev det en ganska röjig dag här hemma också. Det är bara att ta det med ro, reflektera över vad som hände och hur jag gör annorlunda nästa gång.

Summa summarum har jag alltså träffat många utanför den närmaste familjekretsen de senaste dagarna, men alla på avstånd stipulerat av Folkhälsomyndigheten!

Svårt att få utrymme till vila ibland

En del dagar har jag svårt att freda mig och få utrymme att vila. Det känner säkert alla som lever i familjer igen. Det är inte bara mina behov som ska tillgodoses, och ibland – som igår – får jag göra ett snabbt överslag om situationen och inse att nu måste jag stå tillbaka. Men det kostar på. Jag blir väldigt trött efteråt och gårdagskvällen, då jag sett fram emot att vara ensam och få tid att brodera, tillbringades istället i sängen. Jag hade tänkt se en direktsänd konsert på Facebook med mina gamla punkhjältar KSM3, men jag orkade inte.

Senare på kvällen glömde jag – IGEN – att ta medicinen till natten och sov därefter: vaknade många gånger och hade svårt att somna om. Jag vågar inte ta medicinen på natten eftersom jag inte vet hur länge jag kommer att sova nästa dag. Men jag kanske borde göra det ändå.

Den här veckan har jag tagit en morgonpromenad innan jobbet varje dag. Två av dagarna med min syster på telefon. Så himla skönt att börja dagen med fågelsång och frisk luft, och i morse sken solen från en klarblå himmel!

De här vackra tulpanerna såg jag vid ett hus i morse.

Trött men ändå

Om den första arbetsdagen på 50 % gick bra så blev den andra mer förvirrad. Jag hade inget inbokat men gjorde ett schema för dagen som jag försökte följa. En kort stunds vila med Asahi och en med promenad – visst låter det bra? Men jag tror att jag försökte bita över för mycket den dagen. Letade runt och omvärldsbevakade vilket är en viktig del av mitt arbete. Men det blev lite för mycket tror jag.

Det var länge sedan jag såg doftvioler!

Dagen därpå skulle jag vara ensam hemma i några timmar, och hade verkligen sett fram emot det. Jag hade tänkt att jag skulle både orka och vilja arbeta i verkstan. Men jag var så trött. Efter en promenad på förmiddagen (där jag fotograferade blommorna) så blev jag sittande i fåtöljen. Jag gick in och satte mig i verkstan efter ett tag, men blev sittande med händerna i knät. Tillbaka till fåtöljen. Sov lite. Tillät mig att vara trött.

Ny arbetstid

Igår började jag jobba 50 %, vilket alltså är en fördubbling av min arbetstid. Jag kommer att förlägga tiden på fem dagar och inte ha en ledig dag mitt i veckan som jag haft när jag jobbade 25 %. Det känns helt rätt att gå upp i arbetstid och det är i rätt tid! Som jag sa till min chef igår så är det som att hela naturen är med mig!

Jag gjorde ett schema för dagen med återhämtning i form av Asahi, promenad och vila i fåtöljen med jämna mellanrum. Jag hade ett möte som blev till en egoboost för mig med återblickar på vad jag gjort tidigare under min arbetstid, och så en avstämning med min chef på eftermiddagen. Vi bestämde att jag ska vara fredad för fler arbetsuppgifter så länge som jag långsamt trappar upp i arbetstempo, och att vi ska ha avstämningar varje vecka även fortsättningsvis. Han har verkligen tagit till sig av det som arbetsterapeuten sa på mötet på Stressmottagningen, och det är känns tryggt för mig.

Jag blev inte tröttare än vanligt igår och det berodde dels på att jag planerat dagen bra, att jag tillät mig att ta det lugnt och liksom strosa runt lite – så där som man kan göra första dagen tillbaka till jobbet – och att familjen lyssnat på att jag behöver ta det extra lugnt nu. Dottern och jag tog en kort rask promenad på kvällen innan nyhetssändningen från Aktuellt som blivit en rutin numera.

Ett viktigt friskhetstecken hos mig är det ökande intresset för det som händer runt omkring. När jag är frisk är jag lite av ett nyhetsfreak. Jag lyssnar på radions nyheter och på olika samhällsprogram. Läser DN och lyssnar på poddar. Men det har legat nere nu. Dels väcker det inte samma intresse och dels har jag känt mig för nedstämd av allt elände i världen. Men nu börjar det vakna igen – fin känsla!

Sista avstämningen

Idag hade jag digitalt möte med psykologen, arbetsterapeuten, fysioterapeuten och psykiatern från Stressmottagningen. De ville höra hur jag mår och hur jag upplevt tiden med dem, och att jag är nöjd har nog ingen läsare av min blogg missat! Jag känner mig verkligen mycket piggare och har fått med mig så väldigt mycket som kommer att vara användbart för mig under lång tid.

Innan mötet gick jag igenom mina anteckningar och insåg att det är ett par saker som jag glömt bort att tänka på, till exempel tanken att ”just nu lägger jag märke till att jag har den här tanken …” Och ”behöver jag reagera på den här förnimmelser – är känslan adekvat?” Jag ska fundera på något sätt att hålla alla viktiga redskap nära mig så att jag inte glömmer bort dem.

Nu växer de sida vid sida!

Det här mötet var det sista avstämningsmötet med Stressmottagningen. Från och med nu och sex månader framåt har jag möjlighet att få tre samtal med någon eller några av dem, och det känns väldigt skönt inför att jag går upp i arbetstid. Jag kanske behöver prata med dem i början av hösten?

Jag fick också fylla i en lång enkät idag – samma som jag fyllde i inför behandlingen. Den går ut på att skatta hur jag mår utefter en mängd parametrar. Det kändes fint att inse att jag mår så mycket bättre nu än i november, både vad gäller trötthet, ångest och nedstämdhet! Det har varit en ynnest och en känsla av renaste lyx att fått gå på behandling hos dem!

Möte på min skogspromenad!

En dag att glömma

Igår var ingen bra dag. Den börjadevisserligen bra. Jag satt i verkstan en god stund och experimenterade med en slags necessär som jag sett en reklamfilm för. Tänkte att jag kunde göra en likadan, och det kunde jag även om den behöver förfinas lite. Den blev inte helt bra första gången och inte heller den andra. Men jag är glad att jag inte hunnit göra mig av med vårt gamla duschdraperi för det passar jättebra som foder i necessären där man ju gärna har ett tyg som går att torka av.

Jag rensade klart i vår lilla trädgård också, och nu är rabatterna redo för perennerna att växa upp igen. Jag hittade en fin planta akleja som frösått sig utanför rabatten, grävde upp den och planterade den bredvid de andra aklejorna.

Allt detta gick bra, men direkt efter lunchen – när jag i stort sett skulle vara ensam hemma i ett par timmar – blev jag helt tokslut i kroppen och orkade ingenting. Ingenting. Det höll i sig hela eftermiddagen men lättade lite till kvällen.

Vad värre var så hade jag superjobbiga krypningar i fötterna, underbenen och låren, och stundtals även högre upp. När det känns i musklerna kan jag ofta lindra med att stretcha, till exempel genom att sitta på foten. Den brukar till slut mer eller mindre domna bort, och det känns bättre. Ibland tröttar jag ut fötterna så att det gör ont, men det är en så väldigt mycket mer behaglig känsla än krypningarna. Det värsta igår var tårna, känslan ligger nära obehaget när någonting kliar. Det går inte att stretcha bort den känslan och det hjälper föga att klia dem heller.

Summa summarum: en dålig kombo av krypningar och matthet i kroppen under större delen av dagen. Men till slut så somnade jag gott i alla fall.

Citrontimjan blommar, det har jag aldrig sett förut

Uppåt!

Jag har känt mig frisk idag – så skönt!! Jag jobbade på förmiddagen och drog igång ett distans-fika med mina arbetskamrater som jag längtar efter.

På eftermiddagen pratade jag med fysioterapeuten från Stressmottagningen som ville höra hur det är med mig och hur det går. Vår grupp skulle egentligen ha träffats idag, men det blir eventuellt senare. Den individuella avstämningen med teamet (psykolog, psykiater, arbetsterapeut och fysioterapeut) blir på onsdag i nästa vecka, men på distans. Det känns bra att det går att träffas på något sätt i alla fall!

I morgon ska min husläkare ringa till mig angående fortsatt sjukskrivning. Från och med 23 april ska jag gå upp till halvtid. Det känns verkligen hållbart – en väldigt skön känsla!

Idag rensade jag lite fjolårsvisset i rabatterna där det redan börjat växa. Årets fjärde humledrottning studsade mot fönstret på jakt efter ett bra bo. Vi brukar får hjälpa ut några stycken varje år som förirrar sig in i vårt hus. Ett fint vårtecken!

Här börjar kärleksört, ackleja och stjärnflocka sticka upp.

Här kommer fransk dragon och citronmeliss.

Och äntligen kommer vitsipporna! Det här lilla gänget växer i vår trädgård och de är sååå välkomna!