Jag lyssande på ett radioprogram om Alice Miller, psykoanalytiker vars böcker om barndomens betydelse lästs av många världen över. Det var den fantastiska radiojournalisten Ylva Mårtens som gjort programmet, ständigt på barnens sida. Jag fastnade för något idéhistorikern och psykoanalytikern Per Magnus Johansson sa i programmet:
”Att dela utsattheten som vi alla på ett eller annat sätt har, är också en stor mänsklig tillgång. Det skapar gemenskap. Men det skapar också gemenskap om utsattheten inte bara leder till aggressivitet och kverulerande, utan att man ser att vi fortfarande är med i livet, vi har fortfarande saker att göra i livet, vi vill fortfarande leva.”
Jag skrev i ett tidigare inlägg:
”Jag har fått så mycket tillbaka av att vara öppen med hur jag mår. Förståelse förstås, inte minst viktigt, men flera vänner har också öppnat sig för mig och delat med sig av sina upplevelser och känslor, vilket lett till fina samtal som berikar, bidrar till reflektion och får mig att utvecklas.”
Jag blev väldigt berörd av vad Per Magnus Johansson sa. Vi kan (bör) dela med oss om hur vi mår, det kan skapa en känsla av att inte vara ensam. Även om vi har olika berättelser och reagerat olika på vad vi varit med om så finns en gemensam nämnare. Men hur han också ser hur vi inte stannar i känslan, utan med hjälp av andra också kan se framåt. Att vi har mycket kvar i livet, att vi ÄR i livet.
För mig handlar det om acceptans som jag skrev om förut. Att inte gräva ner sig i det som varit, eller den känslan och mående som det medfört. Att utan att vare sig förneka eller trycka undan känslan ändå komma vidare i livet. Ta små små steg i den riktning jag vill. Stora kliv klarar jag inte, men att bara ta ett steg åt det håll jag önskar är en vinst. Kanske kan jag ta ännu ett steg en annan dag. Kanske jag aldrig kommer hela vägen, men jag mår förmodligen betydligt bättre.
En enkel bild av hur det kan fungera: jag vill komma i form och orka mer rent fysiskt. Målet är att springa ett lopp, men dit är det långt. Det kan kännas omöjligt, att det bara är att ge upp innan jag ens börjat. Men jag kan också se det som att varje steg på väg mot målet är en liten vinst. ”Jag gick en rask promenad idag, blev lite svettig och pulsen ökade. Bra! Jag gör om det i morgon, kanske kan jag gå ännu lite längre.” Ett annat sätt att göra det skulle kunna vara att jag ger mig ut i spåret, fast beslutsam att ta mig runt femkilometersspåret men kroknar efter 700 meter. Känslan av misslyckande kommer som ett brev på posten, och sannolikheten att jag springer igen den närmaste tiden är nog tämligen minimal. Det handlar om att vara snäll och tillåtande mot sig själv, och utgå ifrån där jag är NU.
Några har delat med sig av sina tankar och känslor här i bloggen. Jag är så tacksam för att ta del av era upplevelser, tack!
