Funderingar om procent

Förra veckan jobbade jag för mycket en dag. Jag delade upp timmarna över hela min vakna tid, med pauser så att jag skulle orka. Jag var så stressad att jag bedömde det som värre att strunta i att fortsätta jobba än att jobba över. Men det gick inget vidare. Det enda positiva med det var att jag fick ett kvitto på att jag ännu så länge inte orkar jobba mer än 75 %. Jag kan säga till doktorn och försäkringskassan att jag testat, och dels kunde jag inte prestera något av värde, och dels blev jag slut i hela systemet.

Jag ska försöka beskriva det tillståndet som jag hamnade i då och brukar göra ibland, även om det var ett tag sedan sist. Det är när jag blir så utmattad att jag lägger mig i sängen men ändå inte får någon ro. Det låter kanske inte så dramatiskt, men om jag ska likna det vid något så är det att vara iskall och gå in i en bastu men ändå inte känna av värmen alls, försöka höja värmen i bastun och vira in sig i värmefiltar och ändå inte känna någon skillnad. Det är en frustration som övergår i ångest – en oerhört jobbig känsla.

De ljuvliga backsipporna slog ut för någon vecka sedan!

I tisdags ringde min handläggare på försäkringskassan. Precis då kunde jag inte ta samtalet så jag bad att få ringa upp. Jag fick inte tag på henne, och igår – två dagar senare – ringde hon mig igen. Under den tiden hann jag fundera en del på vad samtalet gällde. Skulle hon förvarna mig om att denna sjukskrivningsperiod är den sista? Från och med juni måste jag jobba heltid? Det var det enda jag kunde komma på, och jag funderade en del på hur jag skulle göra.

Jodå, jag vet att jag lovat mig själv att inte gå upp till 100 % under överskådlig tid, eftersom jag VET att jag kommer att krascha in i den berömda väggen igen då. Men jag skulle ju kunna testa i mer än en dag, för att sedan kunna överklaga beslutet grundat på att jag försökt. Eller också struntar jag bara i det, och ber min arbetsgivare om att få gå ner i arbetstid. Det känns förstås trist med det ekonomiska avbräcket, men jag har inget val.

Egentligen är färgkombinationen lila och gult en av de värsta jag vet, men man måste ju kapitulera för dessa ludna skönheter!

Åter till verkligheten. Igår ringde alltså min handläggare igen och det samtalet handlade om var att hon undrade om jag fått en ny chef på plats, så att vi skulle kunna ha det samtal vi pratade om sist. Jaha, inget mer dramatiskt än så – jag hade helt glömt bort att jag skulle höra av mig till henne när jag fått en ny chef! Men eftersom det lär dröja bestämde vi oss för att ha ett samtal med min tf chef, så jag hörde av mig till henne och vi ska prata på måndag inför det mötet. Hon är ju inte alls insatt så jag får berätta om min sjukdomstid, de svårigheter jag har och anpassningar som gjorts på arbetet.

Nu ska jag släppa den oron. Det hade varit så mycket värre om jag bara orkat jobba säg 25 % eller 50, och FK då skulle sätta stopp för vidare sjukskrivning.
Då hade det varit betydligt kärvare ekonomiskt. Det är en verklighet för tusentals människor.

När skygglapparna kommer på

Idag slog det mig hur jag ofta funkat inför en krasch och återgång till hel sjukskrivning. Jag har ofta jobbat frenetiskt med någonting, och å ena sidan haft på känn att detta inte går, att jag inte kommer att hålla, men kört på ändå eftersom jag bestämt mig för att det SKA BLI KLART! Skygglapparna liksom fälls upp så de nästan täcker ögonen för alla varningslampor som blinkar.

Det är inte enbart arbetet i sig som stjälpt mig, även om det verkligen bidragit till att putta mig över kanten. Det är förstås mina vanliga underliggande upphov till att jag blivit sjuk från början som är den största boven, och även sådant som tillkommit, t ex WED/RLS som är oerhört stressande. Men när jag tvingats, alternativt tvingat mig själv, att gå upp i arbetstid till en nivå jag egentligen vet att jag inte kommer att orka över tid, så har jag inte haft förmågan att hålla igen. ”Nu jobbar jag ju heltid, tänk så mycket jag ska hinna då!” Det grundar sig förstås i min ambitiösa läggning, tillsammans med min frustration över att min insats på det här drömjobbet inte blev som jag hoppades. Det har jag kommit över till en del i alla fall. Igår var det tio år sedan jag började jobba här, och jag trivs fortfarande väldigt bra. Jag lär mig och utvecklas hela tiden, det är en gåva.

Min chef och jag har kommit överens om att skynda långsamt med att föra in nya arbetsuppgifter nu när jag jobbar mer. En rolig sak är att jag ska ingå i en grupp som jobbar med vissa frågor, och det har jag verkligen sett fram emot. Det blir ett sammanhang som jag saknat. Min chef höll tillbaka och sa att i februari kan du börja med det, men både han och gruppen är noga med att ta det lugnt med mig. Första riktiga mötet var i måndags, och det var som att vara ny på jobbet – jag fattade knappt vad de pratade om! Dagen hade redan bjudit på ett långt möte så när arbetsdagen var slut var jag också det. Men jag har pratat mycket med mig själv om det här. Att ta det lugnt och flyta med. Jag hinner lära mig och kommer att fatta tids nog.

Låter det inte bra? Lite FÖR bra? Jag som härom veckan började tänka på när jag ska börja jobba heltid, trots att jag lovat mig själv att INTE jobba mer än 75 %! Jag måste skärpa mig, påminna mig – får inte glömma. Får inte drömma mig bort vid tanken på stordåd att utföra. Det blir inga stordåd, det blir bra ändå. Gömma undan gaspedalen! (Jag är lite smittad av dotterns skoluppgifter i svenska, med stilfigurer som ni kanske noterar! 😄)

Så bort med skygglapparna och gaspedalen är dagens motto!

Träningsvärk

Arbetsterapeuten på Stressmottagningen pratade om träningsvärk, att man kan få ett litet bakslag under de första veckorna när man går upp i arbetstid. Det kom i torsdags eftermiddag. Jag blev väldigt trött och det höll i sig hela kvällen. Igår kände jag av det också, och bestämde mig för att avstå ett möte på eftermiddagen. Jag hade tänkt vara med på en liten del av mötet, men när det närmade sig lämnade jag återbud helt.

Eksemen har helt klart blivit värre, och jag ska ringa till doktorn på måndag. Kanske jag kan få en starkare kortisonkräm eller så kan han skriva in mig på ett vilohem! Skämt åsido så skulle jag behöva lugn och ro, men det kommer jag nog inte att få tyvärr. Det började klia på händerna igår, och på halsen bakom öronen och framåt käken har det spritt ut sig mer. Det är väldigt stressande.

Jag ska komma igång med ett nytt yllebroderi, jag mår så bra av det. Här är min första yllebroderade kudde som jag gjorde för två år sedan.

Jag pratade med en god vän i telefon igår. Hon frågade hur det går med WED/RLS och jag sa att det är ok just nu, vilket innebär att det är länge sedan det var helt galna känningar men att det alltid känns. Det ligger liksom på i bakgrunden och mullrar. Jag behöver ofta stretcha och spänna musklerna för att häva symptomen, i synnerhet på vänster sida. Jag gnuggar höger fot mot tårna på vänster fot så att jag fått förhårdnader på tårna.

När jag sa det till min vän hörde jag hur det lät och hur mycket det stressar mig ovanpå allt det andra. Det är inte konstigt att jag blir utmattad! Eksemen är av allt att döma en stressreaktion som också spär på stressen ännu mer, så att det blir en riktigt jävlig ond cirkel av alltihop.

Julen upplever jag inte så stressande ändå. Vi hjälps åt, och jag kan backa från det mesta. Det är en hel del lediga dagar och kanske tar jag ut någon semesterdag också.

Gå upp i arbetstid

Jag har funderat en tid och kommit fram till att jag ska gå upp i arbetstid nu när min sjukskrivning går ut sista november. Jag har jobbat fem timmar om dagen fyra dagar i veckan nu, och min medicinska återhämtningsdag – aka Pia-dag – har varit ganska fullspäckad av annat än vila. Dessutom har det varit ovanligt turbulent här hemma de senaste veckorna, och jag har stått pall. Det gör att jag tror med stor visshet att det kommer att funka att jobba 75 %, det vill säga sex timmar alla dagar i veckan.

Något säger mig att det är strategiskt viktigt också gentemot Försäkringskassan, men det är inte det huvudsakliga syftet. Jag tror verkligen att det går att genomföra. Det är också en bra tid att göra det, med en del ledighet kring jul- och nyårshelgerna.

En sak som talar för att det ska gå bra är att min chef och jag har ett möte inbokat med arbetsterapeuten på Stressmottagningen i veckan innan. Då ska vi gå igenom hur vi långsamt ska trappa upp mina arbetsuppgifter, något som min chef redan är medveten om. Att inte direkt lägga på fler arbetsuppgifter utan att se det som att det är flera små steg inuti trappsteget mellan 50 och 75 %.

Det känns bra, inte minst ekonomiskt, att gå upp i arbetstid. Det är också en fin känsla att känna att jag orkar mer förstås, och den känslan är den viktigaste.

Trött men ändå

Om den första arbetsdagen på 50 % gick bra så blev den andra mer förvirrad. Jag hade inget inbokat men gjorde ett schema för dagen som jag försökte följa. En kort stunds vila med Asahi och en med promenad – visst låter det bra? Men jag tror att jag försökte bita över för mycket den dagen. Letade runt och omvärldsbevakade vilket är en viktig del av mitt arbete. Men det blev lite för mycket tror jag.

Det var länge sedan jag såg doftvioler!

Dagen därpå skulle jag vara ensam hemma i några timmar, och hade verkligen sett fram emot det. Jag hade tänkt att jag skulle både orka och vilja arbeta i verkstan. Men jag var så trött. Efter en promenad på förmiddagen (där jag fotograferade blommorna) så blev jag sittande i fåtöljen. Jag gick in och satte mig i verkstan efter ett tag, men blev sittande med händerna i knät. Tillbaka till fåtöljen. Sov lite. Tillät mig att vara trött.

Ny arbetstid

Igår började jag jobba 50 %, vilket alltså är en fördubbling av min arbetstid. Jag kommer att förlägga tiden på fem dagar och inte ha en ledig dag mitt i veckan som jag haft när jag jobbade 25 %. Det känns helt rätt att gå upp i arbetstid och det är i rätt tid! Som jag sa till min chef igår så är det som att hela naturen är med mig!

Jag gjorde ett schema för dagen med återhämtning i form av Asahi, promenad och vila i fåtöljen med jämna mellanrum. Jag hade ett möte som blev till en egoboost för mig med återblickar på vad jag gjort tidigare under min arbetstid, och så en avstämning med min chef på eftermiddagen. Vi bestämde att jag ska vara fredad för fler arbetsuppgifter så länge som jag långsamt trappar upp i arbetstempo, och att vi ska ha avstämningar varje vecka även fortsättningsvis. Han har verkligen tagit till sig av det som arbetsterapeuten sa på mötet på Stressmottagningen, och det är känns tryggt för mig.

Jag blev inte tröttare än vanligt igår och det berodde dels på att jag planerat dagen bra, att jag tillät mig att ta det lugnt och liksom strosa runt lite – så där som man kan göra första dagen tillbaka till jobbet – och att familjen lyssnat på att jag behöver ta det extra lugnt nu. Dottern och jag tog en kort rask promenad på kvällen innan nyhetssändningen från Aktuellt som blivit en rutin numera.

Ett viktigt friskhetstecken hos mig är det ökande intresset för det som händer runt omkring. När jag är frisk är jag lite av ett nyhetsfreak. Jag lyssnar på radions nyheter och på olika samhällsprogram. Läser DN och lyssnar på poddar. Men det har legat nere nu. Dels väcker det inte samma intresse och dels har jag känt mig för nedstämd av allt elände i världen. Men nu börjar det vakna igen – fin känsla!

Uppåt!

Jag har känt mig frisk idag – så skönt!! Jag jobbade på förmiddagen och drog igång ett distans-fika med mina arbetskamrater som jag längtar efter.

På eftermiddagen pratade jag med fysioterapeuten från Stressmottagningen som ville höra hur det är med mig och hur det går. Vår grupp skulle egentligen ha träffats idag, men det blir eventuellt senare. Den individuella avstämningen med teamet (psykolog, psykiater, arbetsterapeut och fysioterapeut) blir på onsdag i nästa vecka, men på distans. Det känns bra att det går att träffas på något sätt i alla fall!

I morgon ska min husläkare ringa till mig angående fortsatt sjukskrivning. Från och med 23 april ska jag gå upp till halvtid. Det känns verkligen hållbart – en väldigt skön känsla!

Idag rensade jag lite fjolårsvisset i rabatterna där det redan börjat växa. Årets fjärde humledrottning studsade mot fönstret på jakt efter ett bra bo. Vi brukar får hjälpa ut några stycken varje år som förirrar sig in i vårt hus. Ett fint vårtecken!

Här börjar kärleksört, ackleja och stjärnflocka sticka upp.

Här kommer fransk dragon och citronmeliss.

Och äntligen kommer vitsipporna! Det här lilla gänget växer i vår trädgård och de är sååå välkomna!

Trappa upp

Jag bokade ett möte i Teams med arbetsterapeuten på Stressmottagningen och pratade med henne i onsdags. Det är drygt tre veckor kvar av min sjukskrivning och jag känner att det är dags att gå upp till 50 %. Vi pratade om strategier och vad det kommer att innebära. Det är ju faktiskt en ökning av arbetstid med 100 % att gå ifrån att arbeta 10 till 20 timmar i veckan! Det är viktigt att tänka på, och att inte lägga till arbetsuppgifter direkt utan att se till att ha en övergångsperiod där jag successivt trappar upp.

Det som talar för att det kommer att funka den här gången är att jag har stödet ifrån Stressmottagningen och behandlingen där. Även om den är avslutad då så har jag möjlighet att under sex månader boka in tre tillfällen med psykolog, arbetsterapeut eller fysioterapeut. Det kan nog komma att bli användbart, när det gått en tid.

Arbetsterapeuten visade en graf för min chef och mig när vi sågs i vintras. På ena axeln finns KRAV och på den andra EGEN KONTROLL. Men det finns även en annan dimension i grafen: STÖD. Man kan ha den här grafen i tankarna när man lägger upp en successiv återgång i arbete. Hur ligger jag till? Är kraven på lagom nivå? Har jag kontroll på planering av mina arbetsuppgifter? Och har jag rätt stöd från min chef?

En risk är att hamna i för höga krav på vilket arbete som ska göras och låg nivå av egen kontroll över arbetsuppgifterna. Får man heller inget stöd från sin närmaste chef så är utsikterna att lyckas tämligen små. När man kommer tillbaka från en sjukskrivningen är idealet att ens kryss i grafen hamnar högt på egen kontroll och stöd, och lågt på krav. Därefter ökas kraven successivt medan de andra två fortsatt är på en hög nivå, och faktiskt en förutsättning för att kraven ska kunna öka utan återgång i sjukdom. Enkelt att förstå men kanske svårt att få till. Men jag känner tillförsikt!

För tillfället är min största oro att jag försämrats i WED/RLS vilket påverkar orken väldigt mycket. Jag tittar ofta på klockan för att se om det inte är dags för nästa medicindos. Jag tar den tre gånger om dagen och ibland tar jag den någon timme för tidigt. Det gör kanske inte så mycket till eller ifrån men känns bra i stunden.