Frisk igen?

IMG_2825Två citat från Pia Dellsons bok Väggen. Jag känner ju igen det hon beskriver men som jag skrivit förut så hamnar inte alla erfarenheter på pluskontot i efterhand. För författaren som är psykiater är det förstås en ovärderlig om än dyrköpt insikt i sjukdomen hon arbetar med dagligdags. För de flesta andra ger det andra saker, som ödmjukhet och förståelse för andra människor. Och det låter sig sägas och skrivas, men jag undrar om hon känner en sån tacksamhet. Egentligen?

IMG_2824

 

Jag tror inte på något högre väsen eller ödet eller att det som sker har en mening. Ändå kan jag ömka mig ibland, och undra varför jag skulle få det så här? Lite väl mycket skit för bara en person tycker jag!

De sista veckorna har känts tyngre, och mitt hopp om tillfrisknande har sjunkit rejält. Jag kan inte riktigt se mig som frisk och fylld av energi igen. Jag vill mer än att bara överleva.

 

Att inte var dumstark

IMG_1588Pia Dellsons bok Väggen igen. Jag känner väl igen mig i båda citaten, fast vid olika lägen av utmattning. Att inte kunna skynda, rent fysiskt, är jobbigt för en snabb person som jag. Jag minns hur jag försökte springa till ett pendeltåg vars dörrar stängde när jag hade ett par meter kvar. Det fanns inget spring eller skynda i mina ben alls. En bagatell att missa pendeln, men inte en bagatell för känslan att det inte gick att skynda. En annan gång: jag är med min mamma och syster på spa. Den vänliga kvinnan i receptionen säger att om vi skyndar oss så hinner vi till introduktionen som äger rum alldeles strax. Hennes ord blir en trigger. Hela min kropp blir som gelé och jag gråter. Vi slår oss ner och väntar in mig. Vi har inte bråttom, det är ju själva grejen med att gå på spa!

IMG_1589Det andra citatet innehåller ett bra ord som jag ska lägga på minnet: dumstark. Det är jag alldeles för ofta! Jag är tillfälligt piggare och då vill jag göra en massa saker. Dels saker jag längtat efter men inte orkat, men också sånt jag tycker att jag borde göra. Sånt som min man får göra alldeles för mycket av när jag är sjuk. Det handlar om att städa, tvätta, handla, hjälpa med läxor, skjutsa barn och annat vardagsgöra. Inte för att han klagar alls, men det känns inte bra alls. I synnerhet som det pågått så länge.

Att vara dumstark straffar sig, det vet jag av bitter erfarenhet, men jag fortsätter ändå. Min dotter är min dumstark-polis. ”Ska du verkligen göra det där? Du vet hur trött du kommer att bli!” Ibland har hon rätt, och jag lyssnar på henne ibland. Men andra gånger vet jag att summan av energin jag får minus ansträngningen blir på plus, som för två helger sedan när jag hälsade på min bästis i Småland. Jag visste att det skulle vara värt ansträngningen, att det skulle ge mig massor, och det stämde! Samma sak med skidresan till Romme. Det innebör inte att såna aktiviteter går på plus i alla lägen. Ibland finns inte energin till att skapa ny energi helt enkelt. Jag försöker lära mig att skilja på dem åt. Jäklar vad svårt det är att vara sjuk!

Pia Dellsons bok igen

Förra vintern och våren skrev jag flera inlägg om Pia Dellsons bok Väggen – en utbränd psykiaters funderingar. Om du vill läsa dem kan du skriva in hennes namn i sökfönstret här på bloggen.

Boken är skriven i korta korta stycken, och därmed mycket lättläst. Så pass att de flesta som drabbats av utmattningssyndrom kan orka läsa och ta till sig det hon skriver. Det är en inifrån-berättelse skriven av en person som vanligtvis står utanför, och behandlar just patienter med utmattningssyndrom. Ironiskt men intressant att läsa. Det är massor av igenkänning i texterna för mig och därmed värdefulla.

IMG_1532

 

Nu läser jag den igen och fastnar för andra saker. Som det problematiska med närminnet. Varje gång jag säger något om det får jag till svar av närmsta person att ”så är det för mig också. Det är åldern!” Men det är inte så, inte vanlig tankspriddhet och glömska. Det är ett symptom på utmattningssyndrom och det är väldigt frustrerande. Det exempel jag brukar ge är när jag lagar mat och tittar på receptet. I vanliga fall kan jag läsa ingredienslistan, och gå och hämta flera av sakerna på samma gång. Nu blir det en eller två saker åt gången. Samma sak med instruktionerna i receptet – jag får gå tillbaka och läsa flera gånger, ibland samma sak. Jag litar inte på mig själv längre. Har jag hällt i salt, eller? Ett annat symptom visar sig också tydligast när jag ska laga mat. Förut lyssnade jag då alltid på P1. Ofta var det Studio Ett som sammanföll i tid med middagslagningen. Delar av familjen gick in och ut ur köket, vi pratade, kanske någon hjälpte till med maten. Nu kan jag inte lyssna på något och inte ha sällskap i köket. Dels orkar jag inte laga mat då, och dels kan jag inte. Simultankapaciteten är kraftigt försämrad, jag behöver koncentrera mig på en sak i taget, och alla intryck tröttar mig väldigt.

Det här gäller även när jag grejar i verkstan. Jag brukar verkligen njuta av att lyssna på en massa intressanta radioprogram i P1 när jag broderade, men det funkar inte nu, med några få undantag. Just det här med överbelastning av intryck är nog det värsta. Jag är ju i stort sett aldrig hemma ensam heller, något jag längtar till! Jag älskar min familj förstås men det blir rörigt med alla ljud och saker som händer. Dessutom svårt att förklara utan att göra andra ledsna.

Jag har nog skrivit om detta förut (det minns jag inte heller!) men det är viktigt för mig, en av de saker som känns sorgsna. Ett tecken på att jag mår bättre nu är att jag klarat av att lyssna på radion när jag lagar mat vissa dagar, och även i verkstan.

IMG_1530
IMG_1529

Här är två andra citat från boken. Det första är en svår fråga. Psykolog Siri sa att efter 14 dagar bör man inte längre vara helt slut när det blir helg, det kan vara ett mått. Det andra citatet är en bra sak att påminna sig om. När det börjar kännas bättre så ska man stilla sig och inte rusa iväg av pliktkänsla eller i rena glädjeyran. Lättare sagt än gjort! Min dotter fattar detta. Hon är ständigt på mig: ”orkar du verkligen det här?” Jag har även kollegor som är bra på att hejda mig, det är bra!

Jag har lärt mig mycket de senaste dagarna

Jag ska försöka beskriva det jag lärt mig de senaste dagarna – om mig själv och om strategier för att bli frisk. Det är stora saker, livsviktiga, men också enkla. Jag har funderat på detta inlägg i ett par dagar. Jag vill gärna att det ska bli personligt utan att vara alltför utlämnande, men också allmängiltigt. Jag gör ett försök!

För några veckor sedan fick jag ett boktips av en nära vän. Hon trodde jag skulle känna igen mig i Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Eftersom jag är bekant med Doris genom jobbet blev jag extra intresserad.

Författarna har myntat begreppet starkskör: om att vara stark men samtidigt ha en extra känslighet för intryck utifrån och inifrån. Det finns ett vedertaget begrepp inom psykologin för högsensitiva – HSP High Sensitive Persons. I boken beskrivs fenomenet utifrån författarnas ovetenskapliga iakttagelser och egna erfarenheter, men hänvisar till forskning om HSP. De radar upp mängder av kännetecken och flera av dem känner jag igen mig i. En av dem som är starkast är att jag har en stark radar för andra människors sinnesstämning, pejlar in den och ofta anpassar mig efter den. Säkert något som de flesta kan känna igen sig i, men det är när det blir för mycket som det blir ett problem. En annan sak är starka känslovågor, i boken kallade ”emotionella störtskurar”. Jag känner mig plötsligt oerhört lycklig eller överfalls av en starkt känsla av total hopplöshet – från 0 till 100 på ett ögonblick. Känslan varar ofta bara några sekunder, och det är enbart den negativa som frestar på. Himlastormande lycka kan jag leva med! När jag träffade psykolog Siri för 1,5 år sedan pratade hon om att jag utvecklat denna radar genom att leva med oförutsägbarhet under flera år. ”Ett hyperkänsligt avläsningssystem för andras signaler” som författarna skriver.

img_1231

Hur blir man sån då? I boken beskrivs flera bakomliggande orsaker och jag stämmer in på flera. Man kan helst enkelt födas med extra känslighet. Min mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling när jag började i förskolan (det blev jag inte!) eftersom jag var så känslig och försiktig. Att leva i en familj med känslan av att det när-som-helst kan hända vad-som-helst, där man ständigt är beredd på att rycka ut eller ducka. Då är radarn en viktig utrustning att utveckla för att utöva skadekontroll. Tragedier och sorger av olika slag finslipar känslosystemet ytterligare.

Jag har inte slappnat av på flera år. Inte släppt vaksamheten. Psykolog Siri säger att jag lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det förklarar varför jag blev så mycket sämre strax innan julen. Min kropp kommer ihåg hur kaotisk denna tid på året har tett sig under flera år, och gör inte skillnad på de tankar jag har och det jag faktiskt upplever. De tänkta och fysiska hoten blir desamma.

Nu räcker det för idag. Jag ska återkomma till de hjälpsamma tankar jag fick med mig och som jag redan fått användning för i skarpt läge!

Igenkänning

Jag samtalade särskilt mycket med en kvinna på fotokursen. Jag förstod snabbt att vi hade något gemensamt och hon berättade om sin son med CP-skada och många andra svårigheter. Sonen gick bort, bara 13 är gammal, och mamman skrev senare en bok om deras korta liv tillsammans. Den finns som print-on-demand på Adlibris och heter Bakom en stjärna

image Jag beställde den innan jag reste hem från Bisops Arnö men den kom först nu. Jag satte mig ner i fåtöljen och sträckläste den. Jag har ju haft det svårt med koncentrationen, och knappt läst någonting alls på länge. Men den här boken är tunn och skriven i korta stycken, som nedslag i deras korta tid tillsammans. Jag tycker mycket om den. Den genomsyras av kärlek till sonen och av det långsamma liv mamman tvingas till tillsammans med honom. Hur HÄR och NU inte är någon hon väljer utan det enda som finns. Men förstås också den stora Tröttheten! Jag känner igen mig starkt i känslan av skuld och skam som hon skriver om, och också när hon beskriver hur hon sitter i en bil och leker med tanken att bara fortsätta köra och köra och köra. Bort från allting. ”Var finns pausknappen till livet?” frågar hon sig.

Jag tänker på när jag satt på vårdcentralen för några år sedan, och
tagit blodtrycket som var oroande högt. Sjuksköterskan gick iväg för att hämta doktorn och jag satt och dagdrömde om att dörren skulle öppnas och en lugn och lågmäld röst skulle säga att ”nu ska vi lägga dig på den här båren och så ska vi köra dig till ett vilohem, ingen fara – vi tar hand om allting”. Det hände förstås inte. Jag fick ökad dos medicin och gå hem till kaoset igen.

Åter till boken. Hon beskriver hur hennes händer är vilsna och liksom övergivna som sommarkatter när sonen gått bort. Alla de välkända handgreppen – de ska inte utföras längre. Händerna sörjer, de har knappt något existensberättigande längre. Det är de här skildringarna som går in i mig. Förtvivlan, hopp, utsatthet, trötthet, skuld, skam, sorg men också så mycket kärlek.

Jag har varit (och är fortfarande emellanåt) väldigt upptagen av sorgen över att livet inte blev som jag tänkt. Vi pratade en del om det när vi sågs på fotokursen. Hon skriver också om det i boken. Om sitt drömbarn som bor i ett luftslott. Och när hon inser att det inte finns något drömbarn utan han som ligger i sängen är hennes riktiga barn som hon älskar.