Bilden är klar

Den bild jag arbetade med på Sätergläntan är nu klar. Jag har inte arbetat så mycket med den sedan jag kom hem. Jag har krympt den så den fått en fastare kvalitet, och broderat mer. Nu har jag bestämt mig för att vara nöjd.

Fotografiet, som jag skrivit om tidigare, tog jag en tidig morgon i Brunflo där pappa bodde. Det var bara någon vecka innan han gick bort, och min syster och jag bodde i en övernattningslägenhet i hans bostadsrättsförening. Så här blev den filtade bilden:

Den är lite naiv och svajig vilket speglar den känslan jag hade då. Av att inte veta men samtidigt ha full visshet om att det bara gick åt ett håll. Snön och snödrivorna har jag gjort med ett chiffongtyg som tovats fast i ullen.

Pappas födelsedag närmar sig, den skulle ha blivit hans 86:e. Redan när semestern inleddes kände jag att sorgen och tröttheten började komma ikapp mig. Allt eftersom dagarna har gått har de kommit allt närmare, och häromkvällen överföll de mig. Jag kände mig så ledsen över hur det senaste halvåret varit. Hur genomtrött jag är på grund av allt ifrån pappas sista sjukdomstid och död samt allt vi gjorde efteråt: allt pappersarbete, begravningen, ta hand om hans hem och försäljning av lägenheten, till att samtidigt hjälpa mamma med att hitta en ny lägenhet, rensa den befintliga, sälja lägenheten samt hjälpa henne med allt kring flytten. Det är självklara saker att göra, och jag gör det med stor kärlek till mina föräldrar. Det blev bara olyckligt att de sammanföll i tid!

Så sorgen har flera bottnar.
Saknad efter pappa
Saknad efter mammas man som gick bort i oktober
Oro över att mamma blev ensam och har haft det så jobbigt med smärta i benen
Den allestädes närvarande sorgen över att jag aldrig blir frisk
Men också en frustration över att jag inte kan göra något åt någonting av det!

Ett uttryck för den stress som helt oanmäld infunnit sig är att RLS blivit sämre. De senaste dagarna har jag inte kunnat ta tupplurar på dagen som jag brukar, trots att jag nästan somnat stående. De obehagliga krypningarna i främst benen har hållit mig vaken som en slags utstuderad tortyrmetod.

En sak jag faktiskt kan göra är att öka på min återhämtning, och det har jag gjort. Istället för att börja jobba om drygt en vecka har jag bett om semester i två dagar till. På så sätt får jag mer tid att återhämta mig efter mammas flytt, och jag får dessutom en kort första arbetsvecka. Bra där Pia!

Jag både VET och GÖR!

Så blev det äntligen dags att åka till Sätergläntan i vackra Dalarna! Kursen har jag gått förut, Textila bilder — filt och fibrer för den mycket skickliga och konstnärliga filtmakaren Yvonne Habbe. Det ingav ett lugn, jag känner till såväl skolan som kursens innehåll. Jag kan tekniken även om jag behövde påminnas om den, och jag känner Yvonne som har alla kvaliteter en kursledare bör ha. Hon är pedagogisk, lyhörd och inbjuder till frågor. Till yttermera visso är hon en väldigt trevlig och rolig person att vara tillsammans med.

Men trots detta var jag lite orolig eftersom jag var så trött. Skulle jag orka? Jag hade ganska stark ångest under tågresan dit, och första kvällen innan kursstart. Det var en känsla av att vara utlämnad och naken. Jag längtade efter min man som inger sådan trygghet. Men efter att ha träffat de andra kursdeltagarna och kommit igång, klingade ångesten av.

Jag bor även denna gång i ett av de små gamla härbren som finns vid kursgården.


Det är väldigt romantiskt och rart, men om jag åker dit fler gånger ska jag nog välja ett vanligt rum istället. Sängen var för hård och det kräver en del vighet för att ta sig in och ut ur den lilla dörren! Och så måste jag gå ut till ett annat hus för att gå på toaletten.

Kursen var minst lika rolig som förra gången, och gruppen var en av de bästa jag gått tillsammans med. Alla var så trevliga och generösa med att dela med sig av sina kunskaper. Dessutom var jag bekant med ett par av dem via Instagram respektive den digitala kursen jag gick i höstas. Det var så kul att träffa dem i verkliga livet!

Jag gjorde som jag brukar, bröt av med pauser och tog det framför allt lugnt. Men redan efter någon dag insåg jag att jag borde åka hem tidigare om jag inte skulle behöva vila en vecka efter kursen. Det slutade med att jag bokade om tågbiljetten och åkte hem ett dygn tidigare, vid lunch på torsdagen. Jag är så nöjd med att jag inte bara är lyhörd för mig själv, utan också agerar efter det jag känner!

Vi skulle ta med bilder till kursen på sådant vi skulle vilja göra textila bilder av. Jag hade med en bild från Brunflo, en hästgård bredvid pappas hus. Bilden är tagen tidigt på morgonen strax före jul förra året. Den filtade bilden är långt ifrån klar, men jag ska lägga upp den här senare.

Att arbeta med bilden väckte en känsla av sorg och saknad efter pappa. Jag hade inte väntat mig det, men det kändes bra. Det är ett halvår sedan han gick bort, och de känslorna kommer och går. Det kändes helt naturligt att de kom nu, när jag arbetar med bilden som jag tog bara någon vecka innan han dog. Jag kom också på att om han levt så skulle han ha fått bilden. Han var min största beundrare.

En bild blev i alla fall nästan klar. Jag ska brodera en del stygn på den innan den är helt färdig.

Det är oerhört skönt att vara hemma igen, och just idag är jag och katterna helt ensamma hemma i några timmar!

Verkstan i förändring

Igår tog min man och jag itu med ett kraftprov: vi flyttade alla LP- och CD-skivor till sovrummet där mannen har sin musikstudio, och flyttade min koffert med tyger och ett skåp till verkstan. Vi bytte alltså plats på dem, så att de hamnade där de hör hemma. Det tog större delen av dagen; framför allt för mannen som har en del skivor och de hyllorna är både höga och tunga. Men det blev bra till slut.

Jag är så glad över skåpet som numera står i verkstan. Det tillhör mina svärföräldrars allra första möblemang sedan flykten från Estland till Sverige 1943. Fraktsedeln finns kvar på baksidan och den är ställd till dem på Antuna gård där de arbetade en tid i början. Hyllorna är klädda med ett papper som jag hade i min skolbänk och på mina skolböcker när jag gick i 2:an – vilken rolig slump!

Kofferten utgår jag ifrån är från min mormor och morfar. Jag hade den som brudkista när jag var i tonåren. Det vill säga att jag köpte och önskade i present sådant jag kunde ha när jag flyttade hemifrån, och la dem i kistan. Idén hade jag fått från en äldre kusin.

Nu fick jag en stor bit vägg på köpet, ovanför kofferten, och jag har en del funderingar på vad jag ska sätta där. Antingen hyllplan, snören att hänga pågående broderier och inspirationsbilder på eller så spikar jag i spikar och hänger upp bilder jag gjort. Just nu lutar det åt det senare. När jag flyttade saker, från en byrålåda i sovrummet till skåpet i verkstan, hittade jag de tovade och broderade bilder jag gjorde förra sommaren. Jag blev så glad att se dem, jag tycker verkligen om dem, och funderar på att ta nya tag med tovningen. Det tar bara sådan tid och kraft. Men de bilderna ska jag nog sätta upp på väggen i verkstan.

Världsbroderidagen

Igår (när jag påbörjade detta inlägg, men somnade ifrån det!) var det Världsbroderidagen och jag sydde en del stygn på kvällskvisten. Jag har gjort två lappar av skröfset jag tog hem från kursen, det vill säga de spillbitar som blev över. De är inte så märkvärdiga i sig men jag tänker brodera lite på dem och se vad det blir. Här är en bit av den ena:

Kanske det blir en fågel?

Jag syr inte stygnen igenom till andra sidan utifall jag skulle vilja använda baksidan också, den ser helt annorlunda ut. Det är spännande med den slumpen! Här har jag inte haft något motiv i åtanke utan bara fogat samman bitar jag tycker passar ihop färgmässigt. Jag syr med sytråd som är tunn och jämn i strukturen. En del garn, som till exempel lin, är mer ojämnt i strukturen och ger en annan effekt.

Tredje kursdagen – nu lossnar det!

Denna tredje dag gick Yvonne runt till var och en för ett kortare samtal om våra arbeten, vad vi undrade över och om vi fastnat någonstans. Det var kursens viktigaste ögonblick för mig, åtminstone hittills! Jag visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare med de bitar jag tovat, och tvivlade på min förmåga. Flera andra på kursen gjorde så fina saker, i synnerhet en som också gått kursen tidigare. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle fortsätta att tova den bit jag hade, eller om jag skulle klippa isär och sätta ihop på nytt, eller var det kanske rentav dags att brodera några stygn?

Men Yvonne kunde handleda mig till egna bra beslut om vart och en av mina bitar! Så välsignat att ha en sådan lärare!

På eftermiddagen höll hon ett föredrag för oss om hennes egen historia med filtning, som började med en lång resa i Sibirien. Mycket intressant, hon är en mycket god berättare.

I morgon ska alla vi som går kurs på Sätergläntan denna vecka gå runt i varandras kurslokaler och se vad alla gjort. Det innebar att vi fick lite extra energi och körde lite hårdare än vanligt tror jag. Kursen slutar egentligen klockan 16 men de flesta av oss stannade tills det var middag och fortsatte ett tag efter maten också! Jag tog med några bitar och en del garn till mitt lilla härbre, så får jag se om jag jobbar lite mer här – ikväll eller i morgon bitti.

Här är några av de saker jag gjort. Ingenting är helt klart men det börjar närma sig tror jag.

Först de röda husen som min vän A fotograferat:

Här är två bilder som hör ihop, och jag måste säga att det är lustigt hur jag till slut hamnar i samma färgskala som jag brukar!

Dom är jag riktigt nöjd med!

Här är en som inte är klar, men som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med ännu (kanske inget):

När jag ser den så här på bild så liknar den verkligen de nålfiltade bilder jag brukar göra!

Jag har ju förresten glömt att visa min jättenyckel till härbret! Detta åbäke kånkar jag omkring med här, men mina grannar har en ännu större!

Ikväll kom det en regnskur, men ingen lång tyvärr. Luften blev i alla fall betydligt svalare och det är underbart. Något annat som är underbart är att jag inte sett till en enda mygga! Jag har båda fönstren och dörren öppen just nu för att släppa in den svala luften men inga flygfän kommer in.

Idag var en oerhört rolig dag då vi också började känna att vi känner varandra lite mer. Det var så jag tänkte i alla fall. Ni vet, när man börjar skämta med varandra och tramsa lite mer. Det är en jättefin grupp kvinnor och även om jag vill åka hem på fredag så känns det också lite synd att kursen bara är en vecka.