Julafton

Mitt fåfänga försök att avskaffa julen föll platt, men kompromissen i vår familj ser ut att falla ut desto bättre. Jag har i stort sett inte gjort mer än köpt några julklappar till barnen. Resten har de andra i familjen gjort: kokat knäck och kola samt julpyntat.

En stark känsla av lättnad for genom kroppen för 2-3 dagar sedan när jag kom att tänka på att vi inte ska fira julen hemma oss oss utan att vi istället ska vara gäster. Jag har verkligen bestämt mig för att det får se lika halvstökigt ut hemma hos oss på julafton som vanligt. Dotterns lucialinne i en hög i hallen, bunten med lokaltidningar, broschyrer och julkort på köksbordet, och tja så mycket värre stök är det väl inte egentligen. Men en vanlig jul hade jag snott runt och fixat i dagar innan. Planerat planerat planerat. Men icke denna jul. Jag är stolt över mig själv, att jag lyckats släppa.

Jag är mitt i övergången till ny medicin mot RLS/WED, och igår kväll tog jag bara en skärva av en Sifrol-tablett på kvällen jämte den nya medicinen Gabepentin. Jag kände av det, det var oroligt främst i fötterna. Det tog längre tid än vanligt att somna på grund av krypningar i fötterna, men det gick och nu på morgonen känns det bra. Jag bytte ut dosen Sifrol kl 12 till Gabepentin igår för första gången och det funkade ok under eftermiddagen. Dosen kl 15 har jag redan skippat som en del av övergången, och det har funkat hyfsat. Jag tror inte på mirakeleffekt men kanske kan byte av medicin åtminstone göra livet lite lättare att leva.

Jag träffade den nya psykiatern i fredags. Han var ny på mottagningen och jag tyckte genast om honom. Han bad om ursäkt för att jag fick dra min historia igen och lyssnade noga. Han frågade om jag skulle vilja prova att kombinera min antidepressiva medicin med något mer, för att lätta depressionen. Jag sa ja, och han skulle prata med överläkaren. Det kändes bra. Jag avslutade med att fråga hur länge han kommer att stanna på sin post, eftersom min förra läkare slutade utan att meddela sina patienter. Denna nya psykiaters tjänst skulle troligen övergå i ST-tjänst så han kommer nog att stanna ett tag.

Jag önskar er alla en fridsam jul!

Första dagen med ny medicin

Idag har jag för första gången trappat ner på min gamla RLS/WED-medicin Sifrol och börjat med en låg dos av den nya Gabepentin. Jag tog som vanligt en kvarts tablett Sifrol mitt på dagen, men hoppade över nästa kvarts tablett på eftermiddagen. Nu ikväll när jag vanligtvis tar en halv Sifrol tog jag istället en kapsel Gabepentin. När jag är klar mer övergången ska jag ta tre kapslar fördelat under dagen. Just nu känns det ok. Obehaligliga krypningar i benen framför allt, men hanterbart. Jag stretchar och spänner musklerna som jag brukar göra, kanske lite mer än vanligt. Det ska bli intressant att se hur det blir i natt.

Ikväll kom min syster och svåger hit på middag, och jag hade en bra uppladdning (eller vad man säger när man vilar sig i form!) nästan ensam hemma större delen av dagen. Matlagningen tog nog dubbelt så lång tid som vanligt eftersom kroppen och knoppen la in bromsen. Det är som att alla tankar och handlingar bara ryms en i taget i huvudet, och dessutom måste de komma med ett visst mellanrum. Jag behöver titta på det gamla invanda receptet gång på gång, och när jag läst vad jag ska ta fram härnäst måste jag processa det en stund i hjärnan innan jag kan handla. Förmodligen händer detta jämt men med en sån hastighet att jag aldrig noterar det. Nu är det som att allt står på kö och måste plockas fram manuellt, en sak i taget. Då går det långsamt. Jag blir lite sorgsen när det händer, men är samtidigt glad att jag direkt accepterar det och låter allt ta tid. Jag behöver oftast tystnad omkring mig när jag lagar mat, om det inte ska bli så här. Men nu var det ju samtidigt mysigt att ha sällskap i köket.

Ännu så länge har min strategi som julförnekare lyckats ganska bra. Jag har hjälpt dottern lite med julbelysningen och köpt några julklappar. Resten har de andra i familjen ordnat. Jag tror att det kommer att gå bra och nu är det bara 19 dagar kvar tills resan …

 

 

Julvägran

Jag minns inte om jag skrivit om mitt försök att ställa in julen i år. Det var en tanke som väcktes i våras. I samband med de två senaste julearna har jag blivit helt sjukskriven. För två år sedan var jag borta i tre månader, och förra året låg jag hemma hela januari. Det beror inte alls på julstress i största allmänhet – att hinna koka knäck och griljera skinka, köpa julklappar och pynta. Det är kroppsminnet av ett flertal kaotiska och oförutsägbara jular som gör sig påmint.

Julen har varit en favorittid på året för mig, i synnerhet adventstiden med alla ljusen i fönstren, glittrande ljusklädda träd i vintermörkret, adventsljusen som tänds ett efter ett, kanske julmarknad och stämningsfull julkonsert i någon kyrka, den första glöggen. Men nu skulle jag vilja ta ett jättekliv rakt in i mitten av januari. Nästan desperat började jag tänka på utvägar. En vecka på vilohem under juldagarna? En resa till värmen? Eller bara låtsas som ingenting? Men det är ju en familj att ta hänsyn till också, och dessa tankar landade inte så väl hos dottern. Men hon fann på råd, och en kompromiss växte fram. Jag kommer inte att göra någonting juligt hemma: inga pepparkakor eller knäck, inget julpyntade eller annat fixande. Ska det blir sånt får de andra sköta det.

Jag gjorde för många år sedan en lista som jag tar fram varje jul, där det står vad som ska fixas. Tanken med listan var att inte bara jag skulle hålla reda på att byta batteri i brandvarnarna, se till att det finns lucialinnen i rätt storlek och göra deg till pepparkakor två dagar i förväg. Den listan kanske blir ännu viktigare nu, men de kanske väljer att göra helt andra saker än vi brukar – vi får se.

En annan del av kompromissen och stor förändring är att vi inte kommer att ha gäster och inte fira julen hemma hos oss, utan hos min syster och svåger. Det känns väldigt skönt. Just nu känns det som att julen kommer att passera ganska obemärkt för min hälsa, jag har sett till att det ska funka – heja mig!

I morse när jag gick upp lyste de adventsljusstakar som dottern satte upp igår, det var riktigt mysigt!

Idag lägger jag upp bilder på några broscher som jag broderat. Det lärde jag mig också på en endagskurs som föreningen Skapande broderi ordnat. Linnetyg över en trästomme och så stygn på det. Baksidan kläs med tyg och en broschnål sys fast. 

 

Inställt

För några veckor sedan bokade jag tågbiljetter för att hälsa på min barndomsbästis Anna (ja hon är fortfarande en bästis!) i Småland. Resan skulle blivit av nu i helgen som kommer, och jag har verkligen sett fram emot att ha en riktigt avkopplande helg tillsammans med henne. Men det är bara att inse att det blir till att skjuta på resan, jag orkar inte.

Igår var jag och min man på ett möte i kommunalhuset här i Upplands Väsby, och redan på väg in i centrum från parkeringen kände jag att det skulle bli tufft. Bara att ta mig igenom hela centrum tog sin rundliga stund, och att sitta i möte med fem personer är väldigt tröttande. Jag satt och funderade på om jag skulle fråga efter vilrummet, men lyckades ta mig igenom mötet till slut. Här någonstans insåg jag att jag inte kommer att orka resa på fredag. Det kommer att kosta alldeles för mycket, och jag kommer inte att vara en rolig gäst heller.

Jag avvaktade till idag. Jag skulle till sjukgymnasten för att få akupunktur, och bestämde mig för att fatta beslut om resan när jag sett hur den utflykten gick. Jag var inte lika trött som igår men det stod helt klart att jag vackert får stanna hemma i helgen.

image

Många frågar vad som utlöst denna försämring, och jag försöker förklara för husläkaren, sjukgymnasten och alla nära och kära. Många tror, och det är inte så konstigt, att jag kokat för mycket knäck, köpt för många julklappar och lagt in för mycket sill – med andra ord julstressat. Men jag har verkligen inte det, inte sån stress i alla fall. Och så slår det mig med ens: det är inte mitt fel! Jag har inte gjort något för att bli sämre! Jag har överlåtit julgodistillverkningen till dottern, dragit ner på pyntet, dragit ner på julklappar, planerat i god tid och rent ut sagt struntat i en del saker. Dessutom har jag haft hjälp. På jobbet är inte julen en hektisk tid alls, och jag har varit extra noga med att inte stressa där. Jag tänker inte ta på mig den här försämringen! Den överföll mig, den slog först! Den enda förklaringen jag har är att kroppen och knoppen minns alla kaotiska jular, och stänger ner verksamheten. Det är också mitt hopp om snar bättring.

Känns bättre

Dagarna strax innan jul var tunga. Minsta ansträngning blev övermäktig. Jag påbörjade saker jag fick ge upp, blev tung och trött i kroppen och fick stillestånd i huvudet. Min förhoppning var att det handlade om just julen, inte en egentlig försämring av mitt tillstånd. Och det visade sig stämma. Min kropp och knopp minns kaotiska jular, och protesterar med varje cell.

Men julen avlöpte väl, jag la upp en strategi för att orka. Jag låg i sovrummet när gästerna kom eftersom det brukar vara en bullrig och högljudd stund då all mat som mamma och syster har med sig ska lassas in i kylen, alla ska kramas God jul och min man slutför tillagningen av julgröten. När bullret lagt sig klev jag upp. Jag gick undan för att vila kortare stunder under dagen, och det funkade bra.

Jag struntade också i att det stod tomma mjölkförpackningar uppochner på tork i köket när vi dukade upp julmaten. Alla har bara ögon för maten i alla fall! Jag släppte lite på perfektionen helt enkelt, det gick bra!

Nu, några dagar efter julhelgen, känner jag hur krafterna är tillbaka där de var innan sista veckan före jul. Det känns väldigt bra! Jag har varit ute och gått några gånger, och igår var jag på akupunktur på morgonen och yoga på kvällen. Jag somnade visserligen några gånger under yogan, men det kanske är ett gott tecken?

Jag skrev tidigare om utmaningen Stygn varje dag 2017 och nu har jag bestämt mig för vad jag ska göra. Igår duttade jag textilfärg på ett av mormors gamla linneörngott. Jag ska brodera fåglar av duttarna, det ska bli jättekul!

img_1404

Endast Pia är vaken

Julaftonens morgon, bara jag uppe ännu. Halvligger i mitt vanliga soffhörn med en kopp julkaffe. Det är smaksatt med kardemumma och apelsin, riktigt gott.

Gårdagskvällen blev ganska intensiv. Inte det att jag gjorde så mycket men det var full aktivitet i huset, och det kan vara tröttande nog. Sonen fick för sig att han skulle storstäda sitt rum och möblera om! Dottern slog in julklappar över hela sovrumsgolvet. Min man hade fullt upp med att hjälpa sonen så att jag inte skulle gå i sank av att sonens grejer blockerade hallen och hans säng stod på högkant i köket! Jag hade mest skinkan att ta hand om och den skötte sig alldeles utmärkt på egen hand i ugnen. Pappa höll sig helt lugn mitt i allt, han är en enkel gäst att ha. På spårets julspecial på tv och provsmakning av julgodis och skinka, och sen skjuss i säng!

img_1398

Idag kommer mamma, syster och svåger till den traditionella jullunchen med risgrynsgröt, och sen är det bara att ställa in sig på julaftonsschemat: fika, Kalle Anka, julklappsutdelning, julmat, Karl-Bertil Jonsson och glögg. Julgodis och frukt ligger som en röd tråd över hela dagen.

Det börjar bli dags att summera detta år som jag utropade till mitt. Men det får bli en annan dag.

Jag önskar alla en riktigt vilsam jul!

 

Tunga dagar

De sista dagarna har varit tunga. Jag är tröttare än jag varit på mycket länge. Jag var på jobbet i måndags och hade semester i tisdags. Resten av veckan skulle jag ha jobbat men det har inte blivit många knop. Jag får väl ta ut det senare men lite innestående komptid har jag att knapra på i alla fall.

Jag hade några få saker jag ville inför julen fixa under veckan, men det har varit med stor självövervinnelse jag lyckats beta av det mesta. Inga stora saker alls, men mentalt påfrestande just för att det är jul tror jag.

Jag som vanligtvis lyssnar mycket på P1 och poddar har inte orkat med att lyssna utan passat på att ha det helt tyst den tid på dagen jag är ensam. Det räcker med tjutet i öronen!

image

Idag gjorde jag något riktigt smart och snällt mot mig själv! Istället för att åka till Arlanda och hämta min pappa som kommer i eftermiddag, så bad jag honom ta taxi hem till oss. Det sparar mängder av energi åt mig. Det är inte enbart själva bilturen som känns jobbig, utan än mer att ha det liggande framför mig fram tills dess. Nu kan jag slappna av och gå och skrota runt lite här hemma. Ligga i soffan och titta i taket med en katt på magen.

 

Tinnitus

Jag har börjat inse att den höga och envetna tonen i öronen är tinnitus. Jag hör den inte alls jämt, men mer eller mindre varje dag. Jag googlar och hittar många länkar om stress och tinnitus. I många beskrivs hur spänningar i nacke och axlar kan orsaka tinnitus. Flera behandlingar beskrivs och en av dem är just behandling av muskelspänningar som till exempel massage.

Jag kan ju inte säga att det kändes bra att lägga till ytterligare symptom men det är i alla fall bra att det är något som hänger ihop med utmattningssyndrom. Att det är något jag jobbar på att bli frisk(are) ifrån.

De senaste dagarna har jag inte haft någon riktig ork till broderi. Kanske beror det till en del på att jag inte har något särskilt på gång just nu. Då blir tröskeln extra hög. Annars vet jag ju att jag brukar må bättre av att sätta mig i verkstan. Ibland sätter jag mig där och bara städar upp bland alla grejer som ligger där. Då ser jag också saker jag gjort och blir glad!

Det är en jobbig vecka. Förhöjd ångestnivå, svårt att koncentrera mig, trött och spänd. Och till det en inre kamp om att inte göra saker inför JULEN! I mitt huvud kan jag mycket väl resonera med mig själv om good enough, att resten av familjen också kan fixa (och gör det dessutom!) och att det löser sig. Men en annan del av mitt huvud vill springa på och fixafixafixa. Jag ser med ens alla konstiga ställen som aldrig städas i vanliga fall (gallret under kyl/frys, jag säger bara – det gallret!) men tvingar mig att tänka att det får räcka nu.

Bilderna som jag ställde ut på Klappsalongen har jag hämtat hem nu. Ingenting såldes, men det gällde för det mesta som ställdes ut. Det var inte alls mitt syfte heller, jag tyckte bara att det var en sån häftig känsla att få vara med på utställningen! Nu hänger bilderna hemma istället.

img_1395

img_1394

Tankar på morgonkvisten

Jag har tidigare nämnt bloggen En psykiaters funderingar, Niklas Nygrens blogg om sitt utmattningssyndrom, så extra intressant eftersom han är psykiater. Han beskriver orken med bilden av en tratt. När han var frisk var tratten och trattens rör mer eller mindre lika stora. Allt som rann in kunde snabbt rinna igenom, han orkade och hann med allt i samma takt som det kom in: jobbet, familjen och allt annat runt omkring. Numera är trattens rör väldigt smalt, och han måste vara vaksam på hur mycket tratten fylls på med så den inte blir överfylld och rinner över. I denna liknelse skulle det innebära att bli sjukare.

Jag har lätt att känna igen mig i denna metafor, den är hjälpsam. Jag har blivit mycket bättre på att tänka mig för innan jag fyller tratten med allt annat än det som är nödvändigt. Att säga ifrån mig saker jag vet kommer att ställa till det för mig. Att avstå sånt jag vill vill vill, eftersom jag vet att det kommer att bli för jobbigt – både i stunden och efteråt. Som att träffa vänner till exempel. Jag tycker väldigt mycket om att bjuda vänner på middag men det har vi inte gjort på flera månader. En av mina allra bästa vänner bor i Småland och kom till Stockholm på konferens men jag orkade inte träffa henne. Jag planerar lunch på stan med en vän, men får panik kvällen innan. Jag kommer inte att orka träffa henne efter jobbet. Ställer in och skjuter upp. Vet att hon förstår. Samma sak med en annan vän. Vi måste ha bytt dag för lunch 4-5 gånger nu.

Som Niklas Nygren skriver så har jag inga dolda reserver att ta av bara för att det är jul! Det måste jag inse. Jag brukar göra en hel del julgodis, en tradition som lever kvar sedan den tiden vi firade jul hos andra och bidrog på det sättet. Det är egentligen inte jobbigare eller svårare att göra julgodis än att laga mat, vilket jag gör de allra flesta dagar. Men kanske är det att godiset hänger ihop med julen, och att jag trots allt är ganska uppstressad över den? Igår kände jag mig stark och sa att jag passar på att gör lite godis. Jag började plocka fram ingredienser men överfölls (bokstavligen!) av en stor trötthet. Benen och armarna blev alldeles tunga och jag blev långsam i hela kroppen. Bara att ge upp. Det måste ha varit att bara tanken på att göra julgodis blev för mycket!

Och jag VET att det blir jul vare sig vi har julgodis eller ej. Min man har i alla fall gjort pepparkaksdegen, kanske blir det gräddade pepparkakor också så småningom. Degen är annars god som den är! 🙂

image