Fin vänskap

Min goda vän E som bor ett par minuters promenad från mig ska flytta. Inte mer än ett par mil, så vi kan förstås träffas ändå, men inte så där enkelt. Ett sms: ”Promenad?” ”Gärna, när?” ”Ses kl 11 på vanliga stället?” ”Perfekt!”

Vi har känt varandra sedan våra döttrar gick i förskolan tillsammans, och i säkert 12 år har vi promenerat ihop. Pratat pratat pratat. Stöttat varandra i vår  liknande familjesituation, och när vi varit sjukskrivna för utmattningssyndrom och depression samtidigt. Firat när vi varit på väg ut ur sjukskrivningar – jag minns en härlig dag på Yasuragi! – och funnits där för varandra när vi kraschat igen.

På senare tid har det varit längre mellan promenaderna, vi har skickat ett sms då och då för att kolla läget. Vi vet att den andra finns där, och det är så himla viktigt. En som VET hur det är! Men igår sågs vi i alla fall, antagligen sista gången innan de flyttar inom kort. E fyllde 50 häromåret och jag hade tänkt fira henne på liknande sätt som hon firade mig: med en dag på Centralbadet tillsammans. Men sjukdom och sedan coronapandemin har satt käppar i hjulet för såna trevligheter. Jag gav henne min julkudde istället. Den passar bra med sitt stora hjärta tycker jag!

Hon fick kudden igår, innan vi gick ut och gick. Vi konstaterade att vår vänskap varit oerhört viktig för oss båda, och att vi kommer att hålla kontakten även framöver. Vi har kommit varandra så nära på ett sätt att även om det kan dröja mellan varven så vet vi att det inte kommer att vara svårt att ta kontakt. Precis som det är med mina barndomsvänner. Så värdefullt att ha sådana människor i mitt liv!

Fullmatad arbetsvecka

Jag har varit tröttare än vanligt de sista två dagarna, och förstod inte riktigt varför. Men så kom jag på att min chef sa häromdagen att det varit en massa korta arbetsveckor hittills, sedan jag började jobba 75 %. ”Det är först nu vi får se hur mycket du orkar.” Det känns fint, han är mån om mig.

I måndags sa jag till familjen att den här veckan kommer att bli tuff, eftersom det är mycket i min kalender. Jag bad om extra hänsyn. Men jag har så svårt att säga nej! Dom är lite trötta på att jag är trött förstås.

Jag har legat och vilat mer än vanligt idag, i den mån jag kunnat på grund av WED/RLS. Jag är inne i ett skov och det är faktiskt riktigt jävligt, och svårt att slappna av trots att det är det jag behöver.

Jag provar mig fram till hur hörnen ska se ut

Men en bra sak är mina dagliga promenader. Jag blev inspirerad när jag hörde talas om runstreak: att springa en engelsk mile (1,6 km) varje dag, oavsett väder. Just det där elementet – att bara göra det, varje dag utan att fundera på om jag har lust, är det inte lite för kallt/regnigt/moddigt? – det lockar mig. Så nu kör jag på det. En 20-30 minuters promenad på förmiddagen. Jag får dagsljus, luft och motion, och på köpet en bra paus från arbetet. Vi har en timmes friskvård i veckan från jobbet, som nu utökats till en halvtimme om dagen. Det är jättebra!

 

Good enough – igen

En av mina favoritpoddar, Över min döda kropp, är enligt egen utsago ”krimpoddarnas krimpodd. Två poliser som pratar om polisyrket, men ibland även om annat. Till exempel igår då de funderade över begreppet good enough, tillräckligt bra. Det är ett välkänt begrepp inom psykologin, och jag har skrivit om det förut. Dr Donald Winnicott myntade the good enough parent som är trösterikt för alla föräldrar med dåligt samvete. Men det passar bra på andra saker också, inte minst arbetet.

De två poliserna sa en så himla bra sak: att 70 är det nya 100, det vill säga att det räcker att göra 70 % där vi tidigare kämpat för att göra 100 %. De sa också att kunna avgöra när man kan växla av och på är själva kompetensen. Att inte ströva efter perfektion i ALLT utan veta när det är viktigt att lägga på ett extra kol, och när det räcker med lagom.

I regel är det vi själva som avgör nivån menade dom, vi är våra egna största hot. Vi kan helt enkelt inte vara perfekta och bäst på allt: bästa mamman, partnern, dottern, systern, kollegan, medarbetaren, dagismamman. Det är så enkelt och så svårt, åtminstone för en del av oss. Jag tror att jag skrivit det förut, att jag insåg att jag ville vara bästa dagismamman i förskolepersonalens ögon, och hur sjukt det är!

Så good enough är en ledstjärna för mig, som jag verkligen inte lever upp till hela tiden, men betydligt mer nu än som yngre mamma. Intressant nog är det ett rött skynke för dottern som anser att min man och jag nöjer oss med mindre än vi skulle kunna ha (och nu pratar vi framför allt om heminredning)! Och då biter jag mig i tungan för att inte säga något om att man blir klokare med åren, och inser vad som är viktigt på riktigt. Men så är det, för mig i alla fall.

Kudden börjar bli klar, tror jag. Här är som den ser ut nu. Förmodligen blir den en försenad 50-årspresent till en nära vän.


Ett steg mot verkstan

Jag har väntat på en sammanhängande stund att sätta mig i verkstan och hitta på nåt. Kanske ett nytt yllebroderi, eller något i silver. Nu har jag i alla fall tagit ett steg dit: lagat sonens byxor och sytt två kuddfodral av ett svartvitt Ikea-tyg.

Det är de mönstrade kuddarna jag gjort nu. På nedre bilden finns en kudde längst fram till höger som jag sydde häromåret av två handdukar med vävfel, som jag köpt på Växbo lin i Hälsingland. (Om ni har vägarna förbi kan jag varmt rekommendera ett besök där!) I ena sömmen satte jag ett vackert vävt band i vitt och senapsgult.

Jag har semester nu i två dagar, så det är ett bra tillfälle att påbörja något nytt! Kanske passa på när jag vaknar på morgonen, alltid flera timmar innan någon annan kommer upp och stör friden …

Eksemen

Eksemen som började bakom örat och ner på halsen på höger sida, för att sedan breda ut sig på vänster skuldra och till slut (hoppas jag!) täcker nu hela höger underarm och ganska mycket av vänster. Det kliar infernaliskt på främst höger underarm men nu har jag ju antihistamintabletter (Aerius) som jag tar två gånger om dagen, så det är hanterligt. Jag vill verkligen inte klia sönder dem så att det blir sår, men det är svårt att undvika.

Jag smörjer med kortisonsalva morgon och kväll, och ser att det ursprungliga eksemet bakom örat blivit betydligt bättre. Om inte det andra också blivit bättre i nästa vecka ska jag ringa doktorn och boka tid för fysiskt möte. Jag är verkligen orolig för att utslagen ska sprida sig ännu mer. Jag undrar verkligen vad de beror av, om det är stressrelaterat eller någon överkänslighet.

Jag har broderat ännu en kudde, och det var verkligen roligt att sy den här! Den är inte helt klar ännu, och den kommer att se bättre ut när innerkudden är på plats. Dessutom har jag vänt hörnflärparna åt fel håll i ena hörnet.

Pia-kväll

Så gick veckan och så kom onsdagen och vad bidde det då då? Hur blev Pia-dagen den här veckan? Den blev ganska bra faktiskt, men framför allt så blev kvällen en oväntad Pia-kväll! Ett barn är tillsammans med min man på kurs för att börja övningsköra, och det andra barnet är på ridning.

När jag insåg att jag skulle få vara hemma ENSAM i flera timmar (!) började jag att fundera på vad jag vill göra för att ta vara på de här timmarna. Det blev ungefär det jag brukar göra, med den viktiga skillnaden att jag visste att jag inte skulle bli avbruten. Jag satt i verkstan och broderade på en ny kudde och lyssnade på USA-podden. Och just i detta nu njuter jag av tystnaden.

Här är en tjuvtitt på den nya kudden:

Jag tror att jag skrev att vi håller på att göra en rockad med sovrummen så att vi förhoppningsvis ska få det lite lugnare här hemma. Beroende på att det fortfarande inte är helt avgjort vilket rum dottern och vi ska ha, så är det saker utspridda i hela huset nu. Det kliade i fingrarna på mig att ägna en del av min lediga kväll till att röja upp lite, men jag behärskade mig och lät bli.

Sliten

Turbulensen här hemma fortsätter och sliter hårt på oss alla. Igår tror och hoppas jag att kulmen nåddes och att det kan bli lite lugnare framöver. Men det kräver att vi orkar stå upp. Hålla i och hålla ut! (Känns det igen?)

Tanken var att jag skulle åka på lite ledighet hemifrån över helgen, till min goda vän T. Men så blev hon sjuk för en vecka sedan, och vi befarade att det var covid-19. Hon testade sig i måndags, och om hon inte fått negativt besked senast på fredag skulle jag inte kunna åka. Men hon fick besked redan igår kväll, och det var inte covid-19! Jätteskönt att veta, och nu kan jag åka. Jag behöver verkligen komma hemifrån litegrann.

Jag har broderat ännu en kudde i samma stil som den gula, men nu i blått. Jag älskar färgkombinationen blått, grått och brunt! Den gula är jag mer nöjd med men den här blev också bra tycker jag.

Jag har broderat med stoppgarn, som har en bra tjocklek för broderi. Många av dem har jag köpt på loppis eller fått av min mamma, men några är nyköpta. De gamla är virade runt så fina kort! När jag läser på dem är de gamla av ren ull medan de nyare är ull blandat med konstfiber. Det håller förmodligen bättre men känns lite tråkigt ändå.

En gul kudde

Jag köpte nyligen en bit lejongul vadmal att göra en kudde av, och blev så pepp av färgen. Mönstret var inte helt klart i mitt huvud innan jag satte igång, men stiliserade blad hade jag i alla fall tänkt. Jag återanvände några mallar av löv jag hade sedan tidigare och klippte till en ny. Det fick bli två nyanser av grå och så vita löv.

Jag provade mig fram till vilka färger som garnet skulle ha, och även vilka stygn jag skulle använda. Efter att ha provat rött och en ganska skarp grön nyans, och förkastat dem blev det till slut lejongult, mörkgrönt, blått, mörkgrått och ljusgrått garn som jag blev nöjd med.

När jag hade sytt fast baksidan av svart linnetyg, och hörntofsarna stoppade jag i en kudde och sydde igen alltihop. Men jag var inte helt nöjd. Den hade blivit för blå. Det blå garnet var för dominant. Jag klippte upp kudden och bytte det blå garnet på två av löven till mörkgrönt – sådär ja, nu blev det bra!

Kudden är klar

Jag skrev förut att jag blev inspirerad av keramikkursen till att fortsätta med mitt påbörjade yllebroderi. Ibland är det dålig balans mellan lust och energi, och då blir det inte så mycket gjort i verkstan. Andra gånger står både lust och energi lågt, det är det tråkigaste. Men så kommer båda igen, det är en härligt känsla som blir självgenererande – den ger ännu mer energi! Keramikkursen funkade precis så, och jag tog tag i mitt påbörjade yllebroderi igen. Igår blev jag klar med min kudde:

Den här texten läste jag i en Facebook-grupp om hjärntrötthet, och den stämmer så på pricken att jag delar den här:

”Att leva med hjärntrötthet och allt som hör till är inte gratis. Det kostar massor av energi. Trötthet som inte går att sova bort. Man kan ofta inte planera in saker i förväg för man vet inte hur man mår just den dagen. Man kanske får lov att säga att om jag orkar kan jag komma en liten stund. Det syns inte alltid utanpå hur det känns inuti. Det går inte att sätta plåster på insidan. Det kan också vara svårt att förstå att ena dagen orkar man en del för att nästa dag vara helt slut. Även det som är roligt och sånt som gör en glad tar på krafterna. Det är ofta värt det just då men det behövs flera dagar av återhämtning efteråt. Ibland får man kanske kommentarer som, du ser pigg ut eller ät fler vitaminer, rör på dig, ja listan kan göras lång. Vi kämpar varje dag med sånt de flesta inte har en aning om. för även om det inte alltid syns så känns det desto mer.”

Gruppen är framför allt bekräftande för mig. Den får mig att känna att jag inte är ensam, att det jag känner verkligen finns och har ett namn. Men också att det finns de som har det värre än jag. De som inte kan arbeta alls, de som är utförsäkrade hos Försäkringskassan, de som varken klarar av att läsa eller titta på tv. Inte sällan sammanfaller allt detta i en och samma person, och jag känner tacksamhet att jag åtminstone hittills blivit trodd av Försäkringskassan.

I gruppen finns medlemmar med olika anledningar till hjärntrötthet, så som stroke, olyckor, yttre våld mot huvudet och så utmattningssyndrom. Det vi har gemensamt är symptomen. Hjärnan kan skadas av många saker.

Självmedkänsla

Jag har skrivit tidigare om självmedkänsla. Det är en så vacker tanke tycker jag – att känna med sig själv istället för att kritisera. Jag hittade en blogg som heter Bli mera du. Genom att skicka min e-postadress fick jag en kort bok om självmedkänsla både som e-bok och e-ljudbok. Jag lyssnade igenom den häromdagen och tyckte det fanns mycket bra där.

Marie Bengtsson som driver bloggen skriver om självmedkänslans tre komponenter: att vi är snälla mot oss själva, att vi tar in att vi inte är ensamma och att vi möter smärtan men fastnar inte i den. Den första handlar om att vara accepterande istället för dömande. Den andra om att inse att alla har skuldkänslor och att ge de egna rimliga proportioner. Den tredje uppmanar en att inte undvika det som gör ont, när vi möter smärtan ger vi den möjlighet att klinga av. Marie skriver att vi ska vara vår egen bästa vän – det är en fin tanke.

Hon menar att det är fel strategi att debattera och använda logiska argument mot den inre kritikern, eftersom den är listig och vet vad den ska svara. Vi ska inte använda huvudet utan hjärtat, och förstå att uppsåtet hos den dömande är gott.

Vi kan inte leva ett smärtfritt liv, och ju mer motstånd vi bjuder smärtan desto värre blir den. Hon refererar till en ekvation hon läst: lidande = smärta x motstånd. En bra tanke att ha med sig är att bemöta sig själv så som man själv vill bli bemött av vänner: säg att du förstår att det gör ont.

En intressant sak som jag själv tänkt på är dilemmat med den egna ambitionsnivån. Marie skriver att den ju skänker glädje och att man behöver bli vän med även denna del av sig själv. Istället för att bekämpa de höga kraven på sig själv så kan man omfamna dem. Man ska leva MED istället för EMOT.

Hon skriver om tre steg att gå igenom för att nå självmedkänsla: sakta in, mjukna och njuta. Hon ger exempel på övningar att använda dagligdags för att skapa balans och harmoni. Det här tror jag är användbart för mig.

Min nya kudde som var så rolig att komponera och att sy!

Boken som tog ca 45 minuter att lyssna på kostar alltså ingenting och det finns fler av Maries texter att tillgå på hennes hemsida. Hon erbjuder en webbaserad kurs som hon däremot tar betalt för, och gratismaterialet är förstås ett marknadsföringsmaterial för kursen.

Jag tycker att detta är väldigt intressant. Min egen frustration kring min ambitionsnivå handlar om att jag måste göra våld på den jag är. Jag är snabb och typiskt duktig. Det är viktigt för mig att göra ett mycket bra jobb. Det egentligen geniala begreppet good enough – tillräckligt bra – har inte räckt för mig. Ofta ger den ambitiösa sidan mig stor glädje, men ibland fäller jag krokben för mig själv. Jag har genom de senaste åren tvingats att acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt och vill.

Igår sov jag middag utomhus. Det är en väldigt skön känsla att somna under bar himmel. Efter att ha jobbat hemifrån i två dagar på grund av trötthet, känner jag mig betydligt piggare och ser fram emot att åka till jobbet idag.