Att man kan få ha det så här bra!

När jag och min vän T var på Kanarieöarna en underbart vilsam vecka i januari, tänkte jag flera gånger att tänk att man kan få ha det så här bra. Det var så oerhört skönt att verkligen uppskatta det jag kände i stunden. Jag mådde så bra av flera skäl och ett av de viktigaste var att jag bytt medicin mot RLS/WED och lagt till en antidepressiv medicin till den jag redan hade. Först trodde jag att mitt förbättrade måendet berodde på resan, men insåg att jag ju faktiskt mådde bättre över tid. En påtaglig effekt av bytet av medicin var att jag i stort sett inte kände av de oerhört obehagliga pirrningarna i kroppen. Jag trodde knappt att det var sant! Jag hade glömt hur det kändes att inte ständigt behöva röra på mig eller spänna musklerna för att stå ut. Hur det kändes att inte ha ryckningar i benen. Däremot mindes jag tydligt hur Hopplösheten drog in och jag undrade hur jag skulle stå ut.

Långhelgen som precis går mot sitt slut har varit riktigt riktigt underbar! Jag har gjort massor av praktiska saker: rensat och kasserat, byggt och planerat, köpt växter och planterat. Så väldigt tillfredsställande! Och inte minst viktigt: sonen har varit med mycket. Han är så väldans händig och uppfinningsrik, och har varit en stor tillgång de senaste dagarna. Så roligt, så fantastiskt! Det är ren och skär lycka, och jag har flera gånger tänkt att tänk att jag får ha det så här bra!

Jag har skrivit förut om det idiotiska ordet lyckopiller, och ska inte tjata om det så mycket. Men alltså! Om mediciner kan göra att deprimerade människor återfår en lust till livet så är det förvisso lycka. Men ordet för tankarna till andra saker tycker jag. Uttråkade lyxhustrur eller så. Dessa mediciner är bokstavligen livsviktiga för många. Viktiga för själva livet. Jag är oändligt tacksam för att jag träffat på en psykiater som hittat rätt medicinering för mig. I morgon ska jag träffa honom – kanske sista besöket innan jag återförs till min fina husläkare på vårdcentralen. Anledningen att jag skriver kanske är att det beror på hur han bedömer mitt behov av uppföljning. Vi får se i morgon.

Häromdagen fick jag en idé om ett halsband, och letade desperat efter en papperslapp att skissa ner den. En tidig morgon gjorde jag halsbandet och efter en del fixande var jag ganska nöjd.

”Hitta paradiset under fötterna”

Jag är oerhört förtjust i tv-programmet Mandelmanns på TV4! Man får följa paret Mandelmanns liv och arbete på gården Djupadal på Österlen. De är i stort sett självförsörjande och jag är så fascinerad. De odlar och skördar, de förädlar sin skörd och de sköter om sina kor, höns, grisar, kaniner, ankor och får. De lever så påtagligt här och nu, och i samklang med här och nu. I ett avsnitt säger Gustav Mandelmann att man måste ”hitta paradiset under fötterna”. Det är ju så himla bra uttryckt!

Att inte bara sträva efter något annat, något bättre. Något jag ska göra när jag får tid eller råd. Något jag kanske aldrig hinner göra. Men att leva i nuet och se det underbara i sitt liv – det måste vara fantastiskt! Carpe fucking diem! Det blir lätt klichéer men det har inte blivit klichéer för intet – det ligger mycket i dem.

Och jag tycker att jag blivit så mycket bättre på att vara tacksam över det fantastiska liv jag lever! Jag kan drabbas av en stark känsla av lycka över livet, att jag har det så himla bra. En underbar familj, goda vänner, bra boende, ordnad ekonomi, drömjobbet med fina kollegor och så vidare. Gudarna ska veta att jag haft mina prövningar men det kan vara av den anledningen jag ser när jag har det bra också. Jag vet hur det är att vara nära det allra mest bottenlöst svarta, när självaste Hopplösheten pockar på.

Hurra för terapisamtal! Hurra för psykofarmaka! Hurra för lyssnande och förstående läkare! Hurra för välfärdssamhället! Hurra för att betala skatt till allt detta!

Jag har fått så oerhört mycket av det offentligt finansierade i samband med mina sjukdomsår: olika omgångar av terapi av olika slag, läkarbesök, akupunktur, all medicin, fysioterapi – massor. Det svenska systemet har verkligen sina brister (vår familj är drabbad av det) men det har ännu större förtjänster. Om jag skulle betala alla mina mediciner själv så skulle vi vara utblottade vid det här laget!

Idag har jag jobbat en hel vecka på 75 % och förutom en mini-svacka i tisdags har det gått finfint! Jag var så glad på jobbet idag att jag var väldigt nära att krama om mina kollegor, men jag stillade mig – det kanske var dumt? Nu ser jag fram emot en helg med promenader med goda vänner både på lördag och söndag. Det lär bli en del stalltjänst också, med dottern.

Tänk! Tänk att jag känner mig stark!!

 

 

 

 

 

 

 

Samhörighet


Jag ska försöka beskriva känslan jag hade i helgen, och som fortfarande finns i mig. Det är en känsla av samhörighet, av att självklart vara en del av någonting, höra till. Det jag känner detta inför är mötet med mina släktingar på min pappas sida som jag träffade i samband med min kusins bröllop i lördags. Släktingar som jag inte träffar så ofta. Men vi hade så himla roligt tillsammans och det kändes inte som om att vi träffas sällan. Det fanns en självklarhet och jag fylldes verkligen bokstavligen av energi!

Nästa morgon hade jag bestämt träff med min pappas kusin som jag aldrig träffat. Vi har fått kontakt via min blogg som hon hittade genom en av mina kusiner – är det inte fantastiskt! Vi åt frukost tillsammans på mitt hotell och fann varandra direkt – ännu en lycka! Nu har jag planer på en rundresa i Jämtland nästa somnar, om jag orkar förstås. Men tanken fyller mig med glädje och energi, och man kan väl få drömma?

Gratulationskortet till brudparet, ett nytt lineoleumtryckmönster jag gjort.

Kopplar av

Det här kan man vakna till

IMG_3108

Och det här kan man gå och lägga sig till

IMG_3104

Jag har inte känt mig så avslappnad och pigg som jag gjorde igår på jag vet inte när. Min syster och hennes man hämtade mig igår morse och vi åkte till deras stuga i Söderhamns skärgård. Vi ska vara här ända tills på söndag, och det är nästan overkligt bra.

 

Det känns bra

Jag åkte aldrig på Sy- och hantverksfestivalen igår. Jag prioriterade om och åker kanske dit på söndag om andan faller på. Jag har inte samma trängandes behov av införskaffande av material som jag hade i höstas, då jag räknade dagarna tills jag skulle få frossa bland alla fina ulltussar i underbara nyanser. Tur att mässan är två gånger om året!

Jag uträttade några ärenden i Väsby centrum istället, och kunde som vanligt inte låta bli att ta en sväng på Stadsmissionen. Hyllan med garner brukar jag fynda på ibland, men det här slog alla rekord! Säkert 50-70 nystan med tunt växtfärgat ullgarn i vackra färger! Det satt små lappar på de flesta med uppgift om vilken växt som använts: en, hundkex, krapp osv. Helt underbart! Jag köpte 18 nystan för 10:-/styck – fynd! Färgerna på bilden blev lite för bjärta, de är mer dämpade.

IMG_1549

Ett tecken på att jag mår bättre är att jag börjat fixa hemma. Jag njuter av att rensa ut och slänga, rensa och lägga i förrådet, stuva om så allt ryms bättre. Det är en stor tillfredsställelse! Jag var på en konferens en gång när var och en skulle presentera sig med en sak som man tycker om att göra. Jag var nästan sist i raden och hade tid att tänka efter. Precis innan det blev min tur kom jag på det: ”Jag tycker om att slänga saker!” sa jag. ”Kan du komma hem till mig?” ropade någon!

Det är en väldigt skön känsla att tro att det kommer att gå bra att jobba halvtid från och med måndag! Jag ska jobba smart: hushålla med mig själv och vara realistisk. Se till att ta pauser.

Strax ska jag iväg och träffa goda vänner, det ska bli jättekul! Jag längtar verkligen efter samvaro med andra. Att skratta tillsammans, prata om viktiga saker och tramsa. Jag kanske får vila en stund i halvtid, men det går ju alldeles utmärkt det också!

Mitt textila arv

Jag har skrivit flera gånger om min mormor och om lin från hennes barnsdomshem på gården Permats i byn Änga i Järvsö. Jag har också skrivit om att jag använder utslitna linlakan efter henne, för att brodera på. Det är en fantastisk känsla som betyder mycket för mig. Jag var väldigt intresserad av släkthistoria som barn. Det finns en tjock bok med alla Järvsösläkter bakåt i tiden, så långt man vet. Den hade vi hemma och jag kunde ägna timmar åt att sitta och slå i den fram och tillbaka. Läsa namn, gårdsnamn och årtal. Mormor berättade sagor som baserade sig på hennes barndom (förstod jag senare). Jag blev också väldigt glad åt saker som härrörde från förr. Jag har ett pennskrin som först min mormor fick 1923, sedan min moster 1946 och sedan jag 1978, med stålpenna och andra gamla skrivdon. Jag kämpade med att lära mig att skriva med bläck, och gammal skrivstil skulle det vara – inte den nya tråkiga vi lärde oss i skolan!

Idag har jag röjt i ett överskåp och hittade min mormorsmor Karins bröllopsnattlinne och min mormorsfar Mårtens bröllopsnattsärk från 1905. Det var länge sedan jag tog fram och tittade på dem. De är fantastiskt vackra! I synnerhet hans särk. Den är i lin och med mycket arbetade broderier. Hennes nattlinne är i bomull. Den använde jag som lucialinne i gymnasiet!

IMG_1538IMG_1544 IMG_1537 IMG_1543 IMG_1542 IMG_1541 IMG_1540

Då är det dags!

Jag känner mig nästan övertaggad idag! Igår var jag hos doktorn och fick nytt läkarintyg så jag börjar med 25 % på jobbet de första 2,5 veckorna. Därefter handlade jag mat (något som ofta är jobbigt när jag mår dåligt, jag upplever det som att belysningen gör att jag känner som ett tryck i huvudet och jag blir seg i huvudet och trött i kroppen), åt lunch och promenerade sedan till sjukgymnasten och fick akupunktur. Promenad hem igen och kunde sedan luta mig tillbaka med en kaffekopp i handen och konstatera att det gått finfint! Jag var inte helt utpumpad, utan det kändes helt ok. Underbart!

Idag har jag tagit en långpromenad på över en timme med min fina syster per telefon görandes detsamma inne i stan. Bra sätt att peppa igång oss att promenera!

I morgon börjar jag jobba och det känns bara bra! Jag är så nöjd med mig själv att jag sa till om att få börja på 25 %, då känns det överkomligt. Lite dystert var det att se att det är exákt ett år sedan jag började jobba förra gången, med samma tankar om att jag lärt mig mycket och har nya redskap. Men det får jag skaka av mig. Förutsättningarna är annorlunda ändå. Det är mindre osäkerhet om familjens närmaste framtid och det är viktigt. Med hjälp av bloggen har jag formulerat många hjälpsamma saker för mig själv, om mig själv. Mycket ser annorlunda ut än för ett år sedan helt enkelt.

Igår gjorde jag ett smycke för första gången på ganska länge. Jag blev väldigt nöjd med det. Jag har böjt plast över ett värmeljus och därefter stuckit en så kallad hattpinne i silver igenom plasten och satt en röd jadepärla i ena änden.  Eftersom det är genomskinligt är det svårt att fotografera så det syns ordentligt.

IMG_1497

Artikel om lycka

Häromdagen hade DN en artikel om lycka och lyckoforskning. Sökandet efter lyckan och vad lycka egentligen är har funnits sedan Aristoteles, så trots att det kan kännas som ett nutidstecken och i-landsproblem så är det tankar som upptagit filosofer sedan antiken.

Flera framgångsfaktorer radades upp, bland annat att leva i ett bra land, att ha ett rikt socialt liv och att ha pengar. Men intressantast är kanske ändå att det sätt varpå vi möter motgångar tillmäts stor vikt. Det är ju dessutom något vi kan ändra på, även om vi kan behöva hjälp med det av en terapeut.

En ledande forskare i ämnet, Sonja Lyubomirsky, citeras i artikeln. Hon har skrivit boken Lyckans verktyg och definierar lycka som att leva ett förnöjsamt liv. Det låter väldigt trevligt tycker jag. Det innebär ju också att inte jaga efter mer än man behöver och att kunna se det man har istället för det man inte har (och inte heller saknar förrän man ser att någon annan har det!). Men om alla var nöjda skulle vi aldrig ens kommit på hjulet. Utveckling och förnöjsamhet går väl inte hand i hand?

Sonja L menar att vår känsla av lycka är 50 % gener, 10 % levnadsomständigheter (om basbehoven är tillgodosedda) och 40 % beteende. Hennes tips är att ta vara på de små stunderna av förnöjsamhet som nästan alltid finns i vardagen, och hålla kvar dem. Det är inte intensiteten av lycka som får oss att må bra utan frekvensen, hur ofta vi upplever lycka.

imageDet här ligger ju i linje med mindfulness och fånga dagen och hela det slitna tugget. Men det måste ju finnas något mer! Jag tänker på den forskning som visar att vi mår bäst av att göra bra saker för andra. Lycka är förstås något man känner själv, men den är ju inte begränsad till oss själva. Den är ju i relation till något. Jag kanske bara snurrar till det.

Jag har tidigare skrivit om att jag känner mig känslomässigt avtrubbad av min medicin. Man skulle kunna tro att jag skulle bli en skitstövel och inte bry mig om andra, men kanske är det så att mitt beteende sitter så djupt rotat efter 50 års erfarenheter så jag vet hur jag ska reagera på glada och ledsamma nyheter, på otroliga och förvånande upptäckter och annat som väcker känslor – vanligtvis. Jag hör om någons mamma som är svårt sjuk och reagerar som jag ”borde” med deltagande och bestörtning. Men det är rent intellektuellt, jag känner inget. Jag skrattar lika mycket nu som tidigare åt skämt och knasiga youtube-klipp, men det är inte samma sak. Den enda känslan jag känner riktigt är förtvivlan över sakernas tillstånd, för mig – inte för människorna i Aleppo.

Hur hänger det här ihop med lycka då? Kanske just det där med känslor. Känner jag de där stunderna av förnöjsamhet i vardagen? Ja, det gör jag ibland. Senast igår kväll när hela familjen hängde och smågnabbades i köket. Ett mycket sällsynt och speciellt tillstånd i vårt hem. Det kändes nästan som om att vi var en vanlig familj.