Fådda blommor!

Det gick alldeles utmärkt bra att åka till stan idag! Jag började med att träffa mina fina arbetskamrater och fika med dem. De hade köpt en bukett tulpaner till mig! Så himla gulligt och så glad jag blev! Dom har längtat efter mig, och jag har sannerligen längtat efter dem.

Sedan gick jag hem till min mamma och hennes man som bor i närheten, och så var jag hemma igen klockan ett. Jag kände mig inte trött under hemvägen, och tänkte att det kanske skulle komma när jag kom hem. Men det var inte så farligt alls. En sån lycka!

En annan lycka är att jag inte har ont i högerhanden idag. Igår broderade jag på tok för länge, och hade så ont att jag fick be om hjälp med att använda pepparkvarnen! Jag tänkte att jag skulle få lov att vila i några dagar, och funderade på vad jag skulle göra då. Komponera mönster kanske? Jag har ett block där jag skissar lite på vad jag skulle vilja göra i silver på kursen i sommar, och förhoppningsvis även efter kursen. Det ska bli så kul!

 

Perspektiv

Idag dök det upp bilder från den helg min man och jag tillbringade på hotell i Nynäshamn för två år sedan. Det var en fin vinterhelg med god mat och bubbelpool. Men det som slog mig var att jag minns hur trött jag var i kroppen då. Vi tog en promenad men Inte så lång som vi ville, eftersom jag var orolig för att jag inte skulle orka gå tillbaka.

Det är med blandade känslor jag minns tillfällen som detta. Jag blir lite ledsen eftersom jag minns hur sjuk jag varit under så lång tid. Jag känner också att tillvaron gungar till lite eftersom jag påminns om hur sårbar jag är. Men jag är också glad över att jag trots allt mår så pass bra nu. Idag hade jag orkat hela den där promenaden och kommit så långt att vi sett Östersjön öppna sig!

Det här är en av bilderna från den helgen.

Jag har kommit ganska långt på ett nytt yllebroderi. Jag är inte helt säker på om jag tycker att det blir så fint. Det är liksom snyggare med svart bakgrund tycker jag. Men det är ett lärande i det. Jag provar mig fram med yllebroderigarnerna. Jag har inte använt dem så mycket tidigare eftersom de är så fylliga. Men nu provar jag dem, och även om jag repat upp en hel del jag broderat (i stjärnans alla uddar broderade jag först en kvist med små löv som jag tyckte blev för klumpiga) så har en del blivit bra. Och allt yllegarn är inte så tjockt och fylligt. Dessutom är det en ren fröjd att komponera mönster! När jag satt och broderade i verkstan i helgen kände jag ren lycka över att brodera!

Nog hade det varit mer effektfullt med de olika färgerna på svart botten! Men jag ska fortsätta och se vad det kan bli av det här. Storleken är 40×40 cm så måhända det blir en kudde till. Men jag ska nog repa upp stjärnan i mitten och brodera något annat där …

Fjärde kursdagen

Jag sydde inga stygn, vare sig igår kväll eller i morse. Jag har inget riktigt bra ställe att sitta på i härbret, och ingen bra belysning för broderi heller. Det har varit väldigt mysigt att bo så här, men om jag går på kurs här igen så tror jag att jag vill bo i ett vanligt rum istället.

Vi inledde den fjärde kursdagen med att vi ägnade säkert en och en halv timme med att gå runt till var och en som fick berätta och visa sina alster. Det var väldigt roligt, och även lärande att få höra allas berättelser och lärprocesser. En del bad om råd om de kört fast och vi kunde hjälpas åt med det. Jag tyckte också att det var roligt att visa det jag gjort, och få respons på det. Sedan broderade jag lite på mina små lappar, och kanske blir det något mer i morgon. Jag får se.

Vi gjorde också filtade bitar av ”skröfset”, det vill säga allt spill som blivit över när vi filtat och klippt. Jag är väldigt förtjust i att spara sånt även när jag arbetar med någonting hemma. Jag har till exempel en liten låda med garnstumpar och en annan med små bitar organza. Ofta är det bara så lite jag behöver. Dessa bitar ska vi använda i morgon då vi ska brodera en bit på allas ”skröfs”-lappar. Vi ska skicka runt lapparna så att vi får ett minne från kursen – kul idé! Så här ser några av mina lappar ut. Helt slumpmässigt ihopfogade och filtade, men ändå vackra tycker jag:

På eftermiddagen hade alla kurser öppen ateljé och vi gick runt och tittade på varandras alster. Det är fem kurser samtidigt: tälja köksredskap, två olika broderikurser, sy korsett och så vår kurs. Det var kul att gå runt och titta! Jag blev särskilt förtjust i träkursen. Här är ett skåp från deras lokal:

Efter middagen gick jag inte upp till lokalen igen, utan gick till härbret och packade ihop mina saker. I morgon kväll är jag hemma igen, som jag har längtat!

Nummer 599

Nackdelen med att jobba heltid är att jag inte riktigt hinner med att skriva på bloggen. Flera gånger har jag tänkt skriva men det kräver ändå att kunna samla tankarna. Det har jag inte riktigt orkat. Det är inget speciellt dramatiskt med det, mest ett faktum. Jag har blivit såå bra på att känna av mig själv: min kropp och min hjärna. När jag känner mig lite trött och hjärnan börjar gå på lågvarv och kärvar lite så vilar jag. Om jag är på jobbet sover jag en stund i vilrummet; och om jag är hemma släpper jag det jag har för händer och vilar. Tar en snabb funderare på om jag ska strunta i att göra nåt jag tänkt, och så skala bort och skala bort. Jag är riktigt bra på det, och det är väl därför det funkar.

Detta är mitt 599:e blogginlägg!! Fatta vad mycket jag har skrivit, fotat och lagt ut. Att starta Tid för mig är ett av mina bättre beslut i livet. Här har jag formulerat mig om mig själv, om hur jag mår – framgångar och bakslag – och om min alltmer bejakade kreativa sida. Bejakad av mig själv. Det är inte helt enkelt att bre ut sig och ta plats. Kolla mig! Kolla mig! Jag kan! Men alla glada tillrop från er som läser hjälper till, ja är faktiskt helt avgörande. Konstigt att en ska behöva att andra säger att det man gör är intressant eller vackert!

Jag har inget nytt att visa men tänker desto mer på saker jag ska göra. Jag har några idéer som jag snabbt skissat ner på vad jag haft till hands, så att jag inte ska glömma bort det. Nu har jag lagt en liten anteckningsbok i handväskan. Det var så svårt att skriva på förpackningen till en våtservett jag hittade längst ner i väskan – svårt, men det gick.

Jag har också sommarkursen på Sätergläntan i tankarna. Jag ska ta med fem bilder som jag vill tova och brodera, så det är dags att börja tänka ut vilka jag ska ha med. Några har jag redan bestämt. De har jag sparat för just detta ändamål.

Jag går också och tänker på Språk- och slöjdkaféet, och kollade i helgen vad de hade på Stadsmissionen i Väsby centrum. Där finns alltid en del garn, stickor, virknålar, knappar och tyg. Om det skulle behövas är det jättebra att köpa material där. Just nu hade de uppenbarligen fått till skänks ett helt lager med broderigarn som de inte sålde tokbilligt, men i alla fall till hälften av vad det skulle kosta i en garnaffär. Men jag har mycket material också, ifall någon behöver. Jag har tänkt ta med lite av varje till första gången så får vi se hur det utvecklar sig. Idag sa en av dem som jobbar på Upplands Väsby bibliotek att det är så bra att de som kanske inte kan svenska så särskilt bra får komma och göra något handarbete som de är bra på – att de får känna sig kompetenta! En bra tanke! En av de som var med på träffen för volontärerna för några veckor sedan sa också att hon var nyfiken och sugen på att lära sig något nytt av dem som kommer, och kanske har tekniker för handarbete som vi inte kan. En bra inställning: alla GER och alla FÅR!

Och smultronschersminen har äntligen slagit ut!

Och som om inte detta vore nog av lycka på en och samma dag så firar vi 24-årig bröllopsdag idag,

Att man kan få ha det så här bra!

När jag och min vän T var på Kanarieöarna en underbart vilsam vecka i januari, tänkte jag flera gånger att tänk att man kan få ha det så här bra. Det var så oerhört skönt att verkligen uppskatta det jag kände i stunden. Jag mådde så bra av flera skäl och ett av de viktigaste var att jag bytt medicin mot RLS/WED och lagt till en antidepressiv medicin till den jag redan hade. Först trodde jag att mitt förbättrade måendet berodde på resan, men insåg att jag ju faktiskt mådde bättre över tid. En påtaglig effekt av bytet av medicin var att jag i stort sett inte kände av de oerhört obehagliga pirrningarna i kroppen. Jag trodde knappt att det var sant! Jag hade glömt hur det kändes att inte ständigt behöva röra på mig eller spänna musklerna för att stå ut. Hur det kändes att inte ha ryckningar i benen. Däremot mindes jag tydligt hur Hopplösheten drog in och jag undrade hur jag skulle stå ut.

Långhelgen som precis går mot sitt slut har varit riktigt riktigt underbar! Jag har gjort massor av praktiska saker: rensat och kasserat, byggt och planerat, köpt växter och planterat. Så väldigt tillfredsställande! Och inte minst viktigt: sonen har varit med mycket. Han är så väldans händig och uppfinningsrik, och har varit en stor tillgång de senaste dagarna. Så roligt, så fantastiskt! Det är ren och skär lycka, och jag har flera gånger tänkt att tänk att jag får ha det så här bra!

Jag har skrivit förut om det idiotiska ordet lyckopiller, och ska inte tjata om det så mycket. Men alltså! Om mediciner kan göra att deprimerade människor återfår en lust till livet så är det förvisso lycka. Men ordet för tankarna till andra saker tycker jag. Uttråkade lyxhustrur eller så. Dessa mediciner är bokstavligen livsviktiga för många. Viktiga för själva livet. Jag är oändligt tacksam för att jag träffat på en psykiater som hittat rätt medicinering för mig. I morgon ska jag träffa honom – kanske sista besöket innan jag återförs till min fina husläkare på vårdcentralen. Anledningen att jag skriver kanske är att det beror på hur han bedömer mitt behov av uppföljning. Vi får se i morgon.

Häromdagen fick jag en idé om ett halsband, och letade desperat efter en papperslapp att skissa ner den. En tidig morgon gjorde jag halsbandet och efter en del fixande var jag ganska nöjd.

”Hitta paradiset under fötterna”

Jag är oerhört förtjust i tv-programmet Mandelmanns på TV4! Man får följa paret Mandelmanns liv och arbete på gården Djupadal på Österlen. De är i stort sett självförsörjande och jag är så fascinerad. De odlar och skördar, de förädlar sin skörd och de sköter om sina kor, höns, grisar, kaniner, ankor och får. De lever så påtagligt här och nu, och i samklang med här och nu. I ett avsnitt säger Gustav Mandelmann att man måste ”hitta paradiset under fötterna”. Det är ju så himla bra uttryckt!

Att inte bara sträva efter något annat, något bättre. Något jag ska göra när jag får tid eller råd. Något jag kanske aldrig hinner göra. Men att leva i nuet och se det underbara i sitt liv – det måste vara fantastiskt! Carpe fucking diem! Det blir lätt klichéer men det har inte blivit klichéer för intet – det ligger mycket i dem.

Och jag tycker att jag blivit så mycket bättre på att vara tacksam över det fantastiska liv jag lever! Jag kan drabbas av en stark känsla av lycka över livet, att jag har det så himla bra. En underbar familj, goda vänner, bra boende, ordnad ekonomi, drömjobbet med fina kollegor och så vidare. Gudarna ska veta att jag haft mina prövningar men det kan vara av den anledningen jag ser när jag har det bra också. Jag vet hur det är att vara nära det allra mest bottenlöst svarta, när självaste Hopplösheten pockar på.

Hurra för terapisamtal! Hurra för psykofarmaka! Hurra för lyssnande och förstående läkare! Hurra för välfärdssamhället! Hurra för att betala skatt till allt detta!

Jag har fått så oerhört mycket av det offentligt finansierade i samband med mina sjukdomsår: olika omgångar av terapi av olika slag, läkarbesök, akupunktur, all medicin, fysioterapi – massor. Det svenska systemet har verkligen sina brister (vår familj är drabbad av det) men det har ännu större förtjänster. Om jag skulle betala alla mina mediciner själv så skulle vi vara utblottade vid det här laget!

Idag har jag jobbat en hel vecka på 75 % och förutom en mini-svacka i tisdags har det gått finfint! Jag var så glad på jobbet idag att jag var väldigt nära att krama om mina kollegor, men jag stillade mig – det kanske var dumt? Nu ser jag fram emot en helg med promenader med goda vänner både på lördag och söndag. Det lär bli en del stalltjänst också, med dottern.

Tänk! Tänk att jag känner mig stark!!

 

 

 

 

 

 

 

Samhörighet


Jag ska försöka beskriva känslan jag hade i helgen, och som fortfarande finns i mig. Det är en känsla av samhörighet, av att självklart vara en del av någonting, höra till. Det jag känner detta inför är mötet med mina släktingar på min pappas sida som jag träffade i samband med min kusins bröllop i lördags. Släktingar som jag inte träffar så ofta. Men vi hade så himla roligt tillsammans och det kändes inte som om att vi träffas sällan. Det fanns en självklarhet och jag fylldes verkligen bokstavligen av energi!

Nästa morgon hade jag bestämt träff med min pappas kusin som jag aldrig träffat. Vi har fått kontakt via min blogg som hon hittade genom en av mina kusiner – är det inte fantastiskt! Vi åt frukost tillsammans på mitt hotell och fann varandra direkt – ännu en lycka! Nu har jag planer på en rundresa i Jämtland nästa somnar, om jag orkar förstås. Men tanken fyller mig med glädje och energi, och man kan väl få drömma?

Gratulationskortet till brudparet, ett nytt lineoleumtryckmönster jag gjort.

Kopplar av

Det här kan man vakna till

IMG_3108

Och det här kan man gå och lägga sig till

IMG_3104

Jag har inte känt mig så avslappnad och pigg som jag gjorde igår på jag vet inte när. Min syster och hennes man hämtade mig igår morse och vi åkte till deras stuga i Söderhamns skärgård. Vi ska vara här ända tills på söndag, och det är nästan overkligt bra.

 

Det känns bra

Jag åkte aldrig på Sy- och hantverksfestivalen igår. Jag prioriterade om och åker kanske dit på söndag om andan faller på. Jag har inte samma trängandes behov av införskaffande av material som jag hade i höstas, då jag räknade dagarna tills jag skulle få frossa bland alla fina ulltussar i underbara nyanser. Tur att mässan är två gånger om året!

Jag uträttade några ärenden i Väsby centrum istället, och kunde som vanligt inte låta bli att ta en sväng på Stadsmissionen. Hyllan med garner brukar jag fynda på ibland, men det här slog alla rekord! Säkert 50-70 nystan med tunt växtfärgat ullgarn i vackra färger! Det satt små lappar på de flesta med uppgift om vilken växt som använts: en, hundkex, krapp osv. Helt underbart! Jag köpte 18 nystan för 10:-/styck – fynd! Färgerna på bilden blev lite för bjärta, de är mer dämpade.

IMG_1549

Ett tecken på att jag mår bättre är att jag börjat fixa hemma. Jag njuter av att rensa ut och slänga, rensa och lägga i förrådet, stuva om så allt ryms bättre. Det är en stor tillfredsställelse! Jag var på en konferens en gång när var och en skulle presentera sig med en sak som man tycker om att göra. Jag var nästan sist i raden och hade tid att tänka efter. Precis innan det blev min tur kom jag på det: ”Jag tycker om att slänga saker!” sa jag. ”Kan du komma hem till mig?” ropade någon!

Det är en väldigt skön känsla att tro att det kommer att gå bra att jobba halvtid från och med måndag! Jag ska jobba smart: hushålla med mig själv och vara realistisk. Se till att ta pauser.

Strax ska jag iväg och träffa goda vänner, det ska bli jättekul! Jag längtar verkligen efter samvaro med andra. Att skratta tillsammans, prata om viktiga saker och tramsa. Jag kanske får vila en stund i halvtid, men det går ju alldeles utmärkt det också!

Mitt textila arv

Jag har skrivit flera gånger om min mormor och om lin från hennes barnsdomshem på gården Permats i byn Änga i Järvsö. Jag har också skrivit om att jag använder utslitna linlakan efter henne, för att brodera på. Det är en fantastisk känsla som betyder mycket för mig. Jag var väldigt intresserad av släkthistoria som barn. Det finns en tjock bok med alla Järvsösläkter bakåt i tiden, så långt man vet. Den hade vi hemma och jag kunde ägna timmar åt att sitta och slå i den fram och tillbaka. Läsa namn, gårdsnamn och årtal. Mormor berättade sagor som baserade sig på hennes barndom (förstod jag senare). Jag blev också väldigt glad åt saker som härrörde från förr. Jag har ett pennskrin som först min mormor fick 1923, sedan min moster 1946 och sedan jag 1978, med stålpenna och andra gamla skrivdon. Jag kämpade med att lära mig att skriva med bläck, och gammal skrivstil skulle det vara – inte den nya tråkiga vi lärde oss i skolan!

Idag har jag röjt i ett överskåp och hittade min mormorsmor Karins bröllopsnattlinne och min mormorsfar Mårtens bröllopsnattsärk från 1905. Det var länge sedan jag tog fram och tittade på dem. De är fantastiskt vackra! I synnerhet hans särk. Den är i lin och med mycket arbetade broderier. Hennes nattlinne är i bomull. Den använde jag som lucialinne i gymnasiet!

IMG_1538IMG_1544 IMG_1537 IMG_1543 IMG_1542 IMG_1541 IMG_1540