Bokat massage

Publicerat 7 mars, 2021 av Pia Borrman

Svara

De senaste dagarna har jag blivit allt mer spänd i rygg, axlar och nacke. Idag har jag haft så ont i vänster skulderparti att jag tog värktabletter. Det har varit svårt att hitta lägen att hålla armen för att kunna slappna av. Nu ikväll bad jag sonen att massera ryggen. Han har väldigt starka nypor och verkar veta precis hur man ska göra! Det gjorde rejält ont, precis som det brukar. Jag frågade var han lärt sig det, men han svarade ”ingenstans”.

Så värmde han en vetekudde till mig, och jag la den över axlarna. Nu, en stund senare, känner jag hur det gjort verkan. Jag har inte alls lika ont längre.Jag kom på att massage räknas in i det friskvårdsbidrag vi får från jobbet, letade upp en massör i närheten och bokade en tid i nästa vecka. Det känns bra!

Jag har sovit mycket idag, jag har behövt det. Ändå känner jag mig väldigt sömnig nu, strax före klockan 21 på söndagkvällen. Jag ska gå och lägga mig snart.

Efter den senaste kudden jag gjorde har jag inte suttit i verkstan någonting. Jag tänker dagligen på vad jag ska göra härnäst, men orken att sätta igång något har inte riktigt funnits. Igår började jag i alla fall skissa på en ny avlång kudde, och idag har jag valt färger bland alla mina fina ylletyger och så började jag klippa ut applikationer, så kul!

Backar

Publicerat 17 augusti, 2017 av Pia Borrman

Svara

I tisdags jobbade jag lite för länge, jag trodde det skulle gå bra men jag hade fel. Jag var oerhört trött på kvällen men kände mig ok på onsdag morgon. Åkte till jobbet och hade möte som gick fint, men när jag satte mig ner att dricka kaffe med mina kollegor efter mötet så orkade jag nästan inte vara med i samtalet.

Jag hade bokat in massage innan jag skulle åka hem. Vi har haft det som en friskvårdsförmån på jobbet, men det tas bort sista augusti så det gäller att passa på. Det var en för mig ny massör och jag bad henne att ta det lite varligt med mig. När mina 25 minuter var slut sa hon att mina muskler i nacke och axlar är så spända att de nära nog är i kramptillstånd. Hon gav mig några stretchövningar att köra varje dag. Jag fick nu en förklaring till varför jag på sistone återigen vaknar med domnade händer och fingrar!

Jag tog mig hem och la mig i sängen med en känsla av att vara in i märgen trött både fysiskt och psykiskt. Det känns visserligen skönt att lägga sig i det läget, men samtidigt djupt otillfredsställande eftersom det finns ingenting som hjälper mot denna utmattning. Jag sov lite av och till, men tvingade mig upp efter ett par timmar. Jag bestämde mig för att inte åka till jobbet dagen därpå (idag) utan försöka jobba hemma eller, om det inte skulle fungera, sjukskriva mig. Ett klokt beslut och jag bestämde idag att jag inte heller ska åka till jobbet i morgon. Jag behöver några dagar med lugn och ro nu.

Det blev en väska av det växtfärgade tyget!

De spända musklerna är egentligen ingen överraskning. Jag har den senaste tiden känt att jag är mer spänd rent allmänt. Däremot har jag inte haft samma smärta i nacke och axlar som jag hade i vintras då jag fick hjälp av akupunktur.

Jag får en allt starkare känsla av att jag måste göra något radikalt, men vet inte vad. Nu när skolan börjar och alla semestrar är slut får jag mer egentid på eftermiddagarna, men jag tror inte att det räcker. Men vad göra?

Min pappa fyllde 80 år i tisdags och den här växtfärgade bilden med en siluett av lupinblad fick han av mig.

Hjälpsamma tankar

Publicerat 24 januari, 2017 av Pia Borrman

Svara

För två-tre veckor seglade en bild upp i mitt huvud. Jag minns var jag var, jag satt på den stora röda mattan i vardagsrummet. Jag såg mig själv i svart-vitt som en isolerad del av allt runtomkring som var i färg. Jag tänkte att allt är så bra: jag har en underbar familj, fina och nära vänner, vi bor bra, har inga ekonomiska bekymmer, jag har mitt drömjobb. Det är JAG som är fel! Så såg tanken ut. Jag funderade på den flera gånger och förstod delvis vad den handlade om, men inte förrän jag pratade med psykolog Siri kom jag på det.

Hon talade om att jag står med ett ben kvar i det som varit, och ett ben i det som är nu. Jag skulle behöva tänka mer hjälpsamma tankar eftersom kroppen tror att det jag tänker är det jag är med om, att det är verkligheten. Först tänkte jag att det kändes som en lögn. Allt är ju inte bra nu, se bara på hur jag mår! Men hon sa att jag kan tänka på hur mycket BÄTTRE det är nu, att det är en hoppfull tanke som på påverkar mig positivt. Jag kan också plocka fram fina minnen som ger energi. Jag behöver VÅGA tänka att det kommer att bli bättre, att JAG kommer att må bättre. Våga sänka garden. Tänka att det är gamla tankar som spökar, jag behöver inte hålla på med dem nu utan gå in för det som är HÄR och NU. Jag behöver bygga upp mig från början sa hon. Hitta tillbaka, låta det ta tid, tillåta det att ta tid. Det är inte konstigt att jag mår så här, ”du har utsatts för någonting alldeles extra ordinärt” sa hon.

Bilden jag fick i huvudet handlar om att tillvaron blivit bättre men att jag är delvis kvar i det gamla!

Jag ska göra sådant jag mår bra av och sådant som gynnar avslappning. Allt mitt tv-serietittande fick hennes välsignelse! Mitt handarbetande likaså. Jag sa att jag brukar leta upp roliga klipp på Youtube när jag känner att jag behöver skratta, och det sa hon är en ypperlig idé – det är bra för hjärnan!

Jag ska fortsätta med akupunktur några gånger till, det har varit väldigt bra för mina stela axel- och nackmuskler. Så snart medicinska yogan drar igång igen ska jag gå på det. När jag börjar jobba kan jag gå på massage på jobbet. Och när jag tycker jag kan kosta på mig det ska jag boka tid för taktil massage någon gång emellanåt.

Lite bättre idag!

Publicerat 14 januari, 2017 av Pia Borrman

Jag känner mig lite piggare, härligt! Jag var för första gången på taktil massage idag. Det var väldigt skönt. I 75 minuter låg jag inbäddad i filtar och enbart den kroppsdel som massören arbetade med för stunden var utanför. Hon drog sina inoljade händer med lätt tryck över rygg, ansikte, mage, armar, händer, ben och fötter. Jag somnade säkert 20-25 gånger!

Akupunkturen har gett resultat och jag har inte lika ont i axlar och nacke längre. Den behandlingen fortsätter ett tag till. Jag är så glad att jag kom på att söka upp en sjukgymnast!

Jag har suttit mer i verkstan idag igen. Det blev fler fåglar på mitt Stygn-varje-dag-broderi och även en del på min nya idé.

Samtalet med psykologen

Publicerat 2 december, 2016 av Pia Borrman

Jag hade alltså ett första samtal med psykologen Siri igår morse. Vi ska träffas igen om ett par veckor. Vi pratade om flera saker och hon menar att jag behöver värna mig själv ännu mer än jag gör. Det känns lite knepigt eftersom det lägger mer press på min man och det är svårt. Hon sa också att mina väldigt spända muskler verkligen skulle må bra av massage och sjukgymnastik. Jag sa att jag precis börjat söka efter fysioterapeut efter ett tips någonstans ifrån. Jag sa också att jag börjat med spikmatta och det hade hon tänkt tipsa mig om!

Hon frågade om jag provat yoga och rekommenderade medicinsk yoga som fokuserar mer på andningen och avslappning, och nu har jag anmält mig till medicinsk yoga på gångavstånd hemifrån! Det är den delen av yoga som jag tycker bäst om.

Hon sa också att jag absolut ska fortsätta med broderandet, skrivandet och allt annat kreativt. Att det får mig att må bra, och det kan jag verkligen skriva under på! Det kanske låter hemskt men ibland när det mesta känns svart kan jag tänka på min verkstad och bloggen som mitt ljus i det mörka.

Många tankar som trängs

Publicerat 24 november, 2016 av Pia Borrman

Svara

Idag var jag hos massören på jobbet igen. I en timme bearbetande hon armar, rygg, nacke och axlar med sina starka händer, och min hjärna med sina tankar om min fysiska och psykiska hälsa. Avslutningsvis masserade hon mitt ansikte, det var riktigt skönt.

Jag måste sortera i de tankar och känslor jag fick. På samma sätt som förra gången sa hon saker om mig som om hon visste. Kanske var det därför som det hon sa gick rätt in. Jag började nästan gråta vilket är mycket sällsynt numera när jag tar antidepressiv medicin. Hon pratade om att jag inte bara behöver samtalsterapi utan att kroppen behöver göra sig av med alla spänningar som jag byggt upp under alla år. Hon föreslog flera saker att prova, som att träffa en homeopat som kan titta in i mitt iris och därefter bedöma behandling. Eller hypnos och akupunktur. Hon förstod om jag inte var riktigt mottaglig för det alternativa men att det kunde vara värt att prova.

Nu när jag skriver detta kommer jag på att anledningen till att jag nästan grät var när hon pratade om att jag måste ta hand om mig själv. Att hon kände en sorg i mig. Utan att jag berättat speciellt mycket. Jag tänkte på hur jag utropade detta år till mitt år. Hur det var tid för mig, men att det inte blev så. Att jag får kämpa på med tilliten, tålamodet och modet. Tron och hoppet att min tid kommer. Att jag kommer att bli frisk. Men att det är skitsvårt.

Här är en brosch jag broderade igår. Vitt linnetyg med vit lintråd.

Så infernaliskt trött

Publicerat 14 november, 2016 av Pia Borrman

Idag tog jag nästan slut. Jag var så rörig i skallen att jag fick anstränga mig ordentligt för att plocka ihop mina saker och stappla hemåt, mitt i ett möte. Det var inte helt oväntat. Jag hade bestämt mig för att min arbetsdag enbart skulle bestå av det här mötet, men även det var för mycket. Det hade jag kunnat räkna ut, med resan till Danmark i förra veckan och så broderikursen på det. Även om kursen var avslappnad och trevlig så var det en ansträngning och dessutom en lång resväg.

På hemvägen idag mejlade jag ABF att jag inte kommer på kursen i screentryck och broderi nästa helg. När jag anmälde mig till kurserna insåg jag inte hur tätt de låg, och jobbresan till Danmark var heller inte inbokad. Nu känner jag mig glad att jag så lätt kunde fatta beslutet att avstå. Det ska bli underbart med en helg utan något inbokat!

Jag var väldigt spänd i kroppen och hade spänningshuvudvärk hela eftermiddagen och kvällen. Så kom jag på att testa spikmattan och det gjorde susen! Jag känner mig mycket mer avslappnad efter 20 minuter på den. Nu sitter jag i vår massagestol också, för säkerhets skull. I morgon ska jag jobba hemma för att spara på batterierna.

Den här ripsduken vävde jag för ca 30 år sedan när jag gick på vävkurs.

Tre goda ting, eller fyra

Publicerat 3 november, 2016 av Pia Borrman

Sonen ringde i morse när jag nästan var framme vid jobbet och frågade var allt bröd tagit vägen. Igår låg en stor påse med rågkakor på köksbänken och nu var de borta. Jag svarade att jag fryst in bröden i flera påsar och ätit upp dem som jag lämnade framme. Han missförstod och utbrast ”Har du ätit upp allt jävla bröd?!” Det kanske inte låter så roligt, men för mig blev det en väldigt rolig situation och jag skrattade i flera minuter. Först tänkte jag att de som mötte mig förhoppningsvis trodde att att jag pratade med någon i telefon – jag hade ju lurar i öronen – men sen tänkte jag att det spelar ingen roll. Kanske det glädjer någon att jag går och skrattar högt för mig själv! En fin start på arbetsdagen blev det hursomhelst!

Vi kan boka massage till subventionerat pris på det kontor där jag jobbar. Jag har inte gjort det tidigare men till idag hade jag bokat ett dubbelpass på 50 minuter. Det var himmelskt! Jag är i stort behov av massage och hon var väldigt duktig. Dessutom fick jag mängder med råd om min hälsa, träning jag borde göra och en del annat på köpet. Hon var uppriktig och jag uppskattade det. Så nu ska jag prova spikmatta! Vi har en hemma men jag tyckte att den gjorde så ont när jag provade förut. Massören sa att man måste vänja sig, och att det skulle vara perfekt för min spända nacke och rygg.

Den tredje fina saken idag var att en god vän dök upp för en pratstund. Sånt man lever ett tag på!

Egentligen var det ännu en riktigt bra sak som hände. Det blev strömavbrott hemma och jag fjärrstyrde sonen att slå på jordfelsbrytaren som slagit ifrån. Det hjälpte bara till en del. Vissa delar av huset var fortfarande strömlösa. Jag gruvade mig för att åka hem och behöva ta itu med detta, vad det nu var som var fel, och mötas av upphetsade tonåringar. Men så kom jag på att jag kan be om hjälp. Jag smsade min man att jag inte riktigt pallar med ännu en utryckning (jag har fixat ett par andra grejer i veckan) och han cyklade hem och bytte proppen som gått så att allt var lugnt när jag kom hem. Det var snällt av honom och bra av mig att ha självmedkänsla som jag skrev om i somras. Jag mår bra av att ta hand om mig och känna att jag prioriterar mig själv.

Min gräns

Publicerat 25 februari, 2016 av Pia Borrman

Igår fick jag syn på min gräns. Det har gått så bra att arbeta som jag gör nu, men igår hade jag först medarbetarsamtal med min chef och sedan ett möte med en kollega. Båda mycket trevliga möten utan press men ändå uppenbarligen tröttande för min stackars hjärna.

På hemvägen gick jag in en sväng på Mickes jobb när jag väntade på bussen. Då föll Tröttheten över mig. Jag hade hållit mig uppe tills jag var i trygghet. Det blev inte mer dramatiskt än så men jag fick en tankeställare, och fick lägga mig i soffan ett tag när jag kom hem. Försökte sova lite men var för pirrig i benen för att kunna slappna av. Min RLS/WED (restless legs som numera heter Willis-Ekboms disease) har blivit värre de sista veckorna och spökar även dagtid ibland. Stress påverkar intensiteten så kanske det har att göra med att jag börjat jobba. Men jag orkade gå iväg på yogan på kvällen i alla fall. Jag visste ju att det skulle vara bra för mig, men var först osäker på om jag skulle orka ta mig dit.

Idag ska jag till Naprapathögskolans elevklinik igen för att få massage på rygg och nacke. Det kommer att kännas bra (jag höll på att säga skönt, men det gör ju ganska ont egentligen!).