Känslighet på gott och ont

Stort tack för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg, de värmer!

I skådespelaren Clas Månssons sommarprogram berättar han om sin känslighet, och att han kommit fram till att det kan vara en tillgång i livet. Han berättar att det var pinsamt när han var barn, att han kände att det inte var ett önskvärt beteende och han möttes av samma attityd som ung. Men nu, som medelålders, kan han förstå sig själv. ”Var inte så blyg” fick han höra och menade att gör en rädd och självmedveten.

Jag tycker att det här var väldigt intressant och lyssnade med stor igenkänning. Som flicka var det alldeles säkert betydligt mer accepterat, ja kanske rent av önskvärt i vissa kretsar, att vara blyg. Däremot kände jag det som en stor nackdel för mig själv, och önskade att jag kunde vara lite tuffare.  Det jag fick höra var att jag inte var så stark, när det egentligen var känslig jag var.

Jag har några tydliga minnen från barndomen av när min blyghet och känslighet mötts av nästan förakt av andra barn. Tillfällen då jag förbannat att jag inte varit mer självklar och tuff. Jag minns också hur vuxna tyckte att jag var fånig som gick med knästrumpor och skor en hel sommar när de andra barnen gick barfota. Jag skämdes över mina stora fula fötter, och önskade hett ett större självförtroende, en starkare självkänsla. Just i det här sammanhanget var en blyg flicka inte alls önskvärd och jag kände vad de tyckte.

Just det där Clas Månsson sa om självmedvetenhet har jag tänkt mycket på efteråt. Det satte ord på något jag inte kunnat formulera och som jag upplevt under hela livet. Jag har tyckt att de flesta andra är så självklara och bottnar i sig själva, medan jag förhållt mig till allt och alla hela tiden, känt av vad som är önskvärt beteende och försökt rätta mig efter det. De gånger jag i viss mån satt mig över det tänker jag länge på efteråt som något eftersträvansvärt, samtidigt som jag vänt och vridit på situationen för att förstå om jag gjorde rätt.

Det här låter väl ganska arbetsamt och det är det också, även om det går med automatik. Och jag ska verkligen understryka att det blivit lättare med åren. Jag förstår mig själv bättre och bryr mig lite mindre om vad andra tycker om mig, En stor fördel med att passera 50!

Att vara sann

På min nya medicinska yoga finns två övningar där vi säger mantrat Sat nam vilket betyder Jag är sann. Jag ser också andra liknande betydelser när jag söker på det, jag är sanning, sanning är min identitet. Någon skriver att det ärett sant varande, där jag är när jag inte anstränger mig på något sätt för att vara andra till lags utan utgår från mig själv och inte heller behöver känna skam över det jag upplever och agerar efter.” 

Det är ju tilltalande, så länge det inte går ut över någon annan förstås. Jag har en känsla av att antingen har man för mycket av att vara andra till lags, eller för lite. Det kanske finns dom som har lagom också, det vore bra.

Sat nam handlar tydligen om att vara sann mot sig själv. Det är förstås viktigt. Att inte lura sig själv eller ljuga inför sig själv, utan ha en realistisk och rimlig syn på vem man är. Ens förtjänster och tillkortakommanden, vad man kan ändra på och vad man får förlika sig med. Att också kunna vara snäll mot sig själv.

Allt detta känns inkrökt och självupptaget när världen brinner, jag vet ju det. Men just nu kämpar jag med att få på mig syrgasmasken innan jag kan vara till någon hjälp för andra. Om jag hade mera kraft (NÄR jag FÅR mera kraft!) skulle jag vilja se om intresse fanns för en träffpunkt för nyanlända kvinnor att handarbeta tillsammans med oss gamla Upplands Väsby-bor. Kanske kan det bli någongång.

Men nu försöker jag vara sann mot mig själv. Jag är en snäll, inkännande, omtänksam, kreativ, rolig, envis, uthållig, kunnig kvinna i mina bästa år (faktiskt, jag älskar att vara 52!) med stundtals alltför dålig självkänsla och ängslan för vad andra ska tycka om mig. Det har jag jobbat på genom att skriva denna blogg där jag lämnar ut mig ganska mycket, och vågar ta plats med mitt handarbete. Vågar hävda att det är något. Det känns bra och ibland lite läskigt. Det är det här jag gillar med att vara 52. Att våga lite mer. Tänka lite mindre på vad andra tycker. Se att jag faktiskt har stor erfarenhet och kunskap att luta mig på. Tro på att det jag tänker kan vara intressant för andra att lyssna på. Inte är det lätt, men det är lättare.

img_1383

Här håller jag på med ett lite ostyrigt broderi på ett tunt organzatyg inspirerat av en brodös från Buenos Aires som jag följer på Instagram. Jag vet inte vad det ska bli, om det ens ska bli något. Det är ju faktiskt inte nödvändigt. Jag har flera broderier liggande som kanske blir till något så småningom.