Fredag, morgon

Jag sitter i soffan och gungar kroppen mot ångesten, spänner vaderna om och om igen för att häva RLS/WED och känner hur spänd jag är i nacke och axlar. Om en liten stund ska jag gå till bussen för att åka till Danderyds sjukhus och träffa en neurolog som min husläkare remitterat mig till. Jag är fortfarande förvånad över hur snabbt jag fick en tid där. De ringde redan efter en vecka och bokade tid ett par dagar senare! Jag försöker att inte ha alltför stora förhoppningar på bättring, men måste förstås medge att jag ser fram emot vad hon ska säga. Jag har med mig information från WED-förbundet om hon inte är så insatt.

Lite senare: nu sitter jag på pendeltåget och kroppen har lugnat ner sig en aning. Det är så med RLS/WED att det känns bättre när man rör på sig, men återgår till samma obehag när man slutar att röra sig. Dessutom kan motion till och med förvärra symptomen, i synnerhet motion kvällstid.

Största anledningen till  morgonångesten idag är nog att jag hade en kamp med gamla jobbigheter igår kväll, och var så slut efteråt att jag måste ligga under kedjetäcket en god stund. Middagsplanerna var bara att glömma, det fick bli färdigmat istället.

Som grädde på moset läste jag i DN i morse att allianspartierna och SD röstat för återinförande av bortre parentesen i sjukförsäkringen. En djupt orättvis regel som gör att långtidssjukskrivna blir utförsäkrade och står utan inkomst efter en viss tid. Jag vet inte om det kommer att genomföras, men kände direkt att ångestnivån steg i kroppen.

Sammantaget en tuff start på dagen, men kanske kan jag få lite hopp av neurologen om en stund. Kanske de kan amputera? Men det blir inte mycket kvar av mig om de ska ta bort delarna med symptom. Det är svåruthärdligt men jag tänker på resan till Kanarieöarna nu. Mindre än tre veckor … Balkongen mot havet. Den långa strandpromenaden. Lugnet.

 

En av mina små fåglar.

Stressreaktion

Idag skulle jag på årets sista BodyMind-pass, och ringde till och med i morse för att kolla att det inte var inställt igen. Jag var väldigt peppad och åkte iväg i god tid från jobbet så jag skulle hinna byta om utan stress. Men idag var första dagen som en del pendeltåg kör förbi vissa stationer, så jag märkte inte att vi passerat min station förrän vi stannade vid nästa! Bara att vända och åka tillbaka tänkte jag, men det visade sig vara 22 minuter till nästa tåg åt andra hållet.

Jag insåg att jag troligen inte skulle hinna till passet i tid, eller åtminstone inte hinna byta om. Det blev lite kaos i skallen och jag fick ett stresspåslag med medelstark ångest. Så pass att jag bestämde mig för att åka raka vägen hem. Ångesten la sig lite och jag kunde lugna ner mig. Lite väl stark reaktion tycker jag, men kanske hade det att göra med att jag skulle behöva skynda mig rejält och kanske ändå inte hinna. Jag var inte i form för att skynda mig idag helt enkelt, och det kändes ändå bra att jag löste det snabbt.

Ett tyg jag först målat på och därefter broderat.

Ostadigt

Idag räcker det med en vindpust så ramlar jag. Minsta krav eller uppfordrande  röst får mig på fall. Ett i vanliga fall ganska obetydligt meningsutbyte i morse fick mig att lägga mig i soffan med tryck över bröstet och en känsla av att jag inte kunde andas djupt, att det tog stopp. Jag försökte förklara men det är inte alltid så lätt att förstå, även om viljan finns.

Jag var helt ensam hemma i ett par timmar på eftermiddagen, sällsynt numera och oerhört skönt. Jag gjorde inget särskilt men det var bara så vilsamt att veta att ingen skulle kunna komma och pocka på.

I morgon ska jag prova på taktil massage för första gången. Det frigör oxytocin och ska vara bra för att skapa lugn i kroppen. Det kostar en del men jag vill verkligen prova.

Jag har suttit i verkstan aningen mer igår och idag. Målat på lintyg som jag ska brodera på. Jag har en idé som jag ska testa, vi får väl se om det blir nåt! Här är en början:

IMG_1441

Testar att öka dosen

Jag tar sedan ett par år sedan medicin som är stämningshöjande, dvs den höjer min nivå av den kroppsegna signalsubstansen seratonin så att jag inte deppar ihop alldeles. Min läkare säger ”lyckopiller” med stora citationstecken och vad jag anser om det uttrycket kan läsas här.

Eftersom jag har så pass mycket ångest nu ska jag prova att gå upp lite i dos. Jag testade att höja för ett år sedan också, och tyckte inte att det hade någon effekt då, men ger det en ny chans.

Det som varit skönt med effekten av Sertralin, och som jag först upplevde som nästan kusligt (läs mer här), är att jag mycket sällan gråter numera. Det var det som var mest hjälpsamt med medicinen när jag började med den. Det är väldigt tröttande att gråta även om jag saknar de positiva effekterna av gråten, känslan av lättnad – att ha fått ur mig någonting.

image

Jag skrev till redaktionen för Insidan på DN i morse, om att de borde ta upp stressproblematiken ur det perspektiv jag skrev om igår: om familjer med funktionsnedsättningar och brist på stöd från samhällets sida. Jag fick svar omgående med frågan om de kan citera mig anonymt i uppföljning med läsarreaktioner. Alltid något. Jag har försökt intressera redaktionen för radioprogrammet Kropp & själ också.

Det blir inte långa stunder i verkstan för tillfället, orken räcker inte riktigt. Men jag fortsätter på mitt Stygn-varje-dag-broderi, även om det bara blir några få stygn per dag. Och så har jag målat och broderat det här:

img_1432

Stygn varje dag

Den här utmaningen var precis vad jag behövde! Att sy på ett och samma img_1404broderi varje dag under 2017. Jag skrev förut om hur jag duttade textilfärg med pekfingret på ett bottentyg av mormors lintyg, baksidan av ett örngott. Jag ska sy fåglar av dem. Idag började jag med en röd fågel. Jag såg den tecknad någonstans och ritade av den, den var så söt.

Efter en jul utan verkstad i verkstan känns det väldigt bra att vara igång igen! Jag behöver nog mål och uppdrag för att få fart ibland.

img_1407

Måla och brodera

I somras målade jag med textilfärg på linnetyg och sedan dess har tyget legat i lådan för Påbörjade saker. Idag började lite planlöst att brodera i en del av cirklarna, men nu vet jag inte vad det ska bli. Det kanske inte måste bli någonting, kanske det hamnar tillbaka i lådan tills jag hittar det nästa gång.

img_1317

De små tulpanerna är väl för söta? Jag hittad stygnet i min norska stygnbok och det heter förstås tulipansting!