Sorg och lättnad

Pappa somnade in i måndags morse. De sista fyra nätterna hade han nattvakande personal vid sin sida, så att min syster och jag skulle kunna få sova. En välsignelse och ännu en anledning till att vi önskar få en stjärna på himlapällen uppkallad efter hemtjänsten i Brunflo! Hon som satt hos honom den sista natten kom och väckte oss halv 6, och sa att det närmade sig slutet. Vi satt på varsin sida om hans säng, höll honom i handen och smekte hans kind. Det tog nästan fyra timmar innan han slutade att andas. Vi hade varit så oroliga att han skulle få det jobbigt med andningen på slutet eftersom han hade lungfibros. Det fanns medicin redo för att underlätta för honom om det skulle bli så, men allt gick lugnt och stilla till. Precis en månad sedan han kom hem från sjukhuset, och precis en månad sedan mammas mans begravning somnade han alltså in, hemma i vardagsrummet med sina två döttrar hos sig.

Jag var hos honom ett par dagar i början av december, och därefter var vi båda två hos honom sex dagar innan jul, och fem dagar efter. Tillsammans med vår kusin som bor i Östersund, styrde vi upp allt kring honom med hemtjänst och hemsjukvård, matleveranser och tvätt samt allt annat som dök upp. Vi hjälpte honom med mat, dryck och mediciner (jag fick äntligen leka sjuksköterska på riktigt och ge honom medicin i en infart i armen!). Allt mindre portioner mat och allt fler medicindoser. Sista dagen sov han bara, och dagen innan åt han en msk näringsdryck. Hans kraftfulla kropp, präglad av skogsarbete i ungdomen, blev allt tunnare. Han var trots lugnande medicin spänd i kroppen, och jag gav honom fotmassage för att få kroppen att slappna av. Det tyckte han om.

Pappa och jag någon gång i mitten av 1980-talet

Vi är så glada att vi hade möjligheten att vara hos honom den sista tiden, trots att vi bor 50 mil bort. Ett mycket fint minne att bära med oss. Men det tog rejält på krafterna. Jag var ju sjukskriven på heltid under december och min syster hade tänkt vara ledig i två veckor kring julen, eftersom hon jobbat lite väl hårt under hösten. Nu blev det inte mycket vila för någon av oss. En kväll grät vi av trötthet både två. Det var givetvis en mental anspänning eftersom vi visste att det var pappas sista dagar i livet, men också detta att vara på tå för att se till att han hade det bra. Det var då vi fick veta att att vi kunde be om nattvakande personal, och det underlättade enormt.

Nu vidtar en massa praktiska göromål, men först och främst VILA. Jag är hemma den här veckan i alla fall och så får jag se hur det blir efter helgen. Om det behövs ska jag be om sjukskrivning på 75 %, och bara jobba 25 % under januari.

Orkar inte men måste

Min syster och jag skulle åka till vår pappa i Jämtland i torsdags morse, men hon vaknade med hög feber och kunde följaktligen inte resa. Jag fick helt enkelt så lov att åka utan henne, och trots att det kändes närmast oöverstigligt så fanns ingen annan lösning. Om jag vetat hur det skulle bli kanske jag valt att avstå och försökt flytta på resan. Men å andra sidan var det väldig viktigt att jag åkte så summa summarum är jag glad att jag gjorde det, även om det kostar på mycket för mig själv.

Utsikt från tågfönstret

Pappa är betydligt sämre än vi förstått, eller rättare sagt så är hans förmåga att klara sig själv obefintlig. Tack vare min fantastiska kusin så kunde vi se till att han fick en del hjälp under tiden vi var där. Vi hade möte med biståndshandläggaren och bestämde om betydligt mer stöd än han har idag. Men det var fruktansvärt svårt att lämna honom när jag skulle åka hem.

Jag satte mig själv och mina behov på vänt under de här dagarna, och någon randighet fanns inte tid för. Jag förstod att jag skulle få betala dyrt i efterhand, men det fanns inget annat sätt. Jag har ju den superkraften att jag kan göra så, sätta en parentes runt den tillfälliga krissituationen och skjuta upp reaktionen – i alla fall till en viss gräns och under en mycket begränsad period. Men det är en mycket dålig förmåga för den sätter alltid krokben för mig.
Jag vilade vid några tillfällen, och låg och sov på soffan. Men det var alldeles för lite.

Östersunds station

Jag kom hem sent på lördagskvällen och lyxade på med taxi sista biten. Då var jag ganska uppvarvad och kände inte av tröttheten så mycket. Men under söndagen kom den krypande, och kulminerande i att jag grät på ett sätt jag aldrig gjort under tiden jag tagit antidepressiv medicin. ”Jag är så trött, jag orkar inte med det här, vem ska ta hand om mig?” var de tankar som gick på repeat i huvudet.

Jag ska ringa en rad samtal idag för att fråga om medicinsk uppföljning, om än mer utökad hemtjänst och en del andra saker rörande min pappa. Det är tur att jag är sjukskriven. Eller åtminstone hoppas jag att jag är det, jag har ännu inte fått något svar från försäkringskassan angående det senaste läkarintyget.

Nu är klockan 04:09 och jag ska somna om i fåtöljen.

Sjuk i några dagar

Jag har varit orolig en tid att jag är på väg mot att inte orka jobba så mycket som 75 %, trots att jag arbetat hemifrån fyra dagar i veckan större delen av hösten. Som jag skrev i förra inlägget stannade jag hemma istället för att åka på tvådagarskonferensen, och jag försökte jobba hemma under onsdagen istället. Det gick inget vidare och jag bestämde mig för att sjukanmäla mig torsdag och fredag. Hjärnan hängde inte med. Jag försökte beräkna ett par saker men det gick inte. Jag kände mig alldeles tom i skallen, obehagligt.

Jag har varit tröttare och mer hjärntrött än på mycket länge. Kroppen är inställd på slowmotion och jag har den där känslan av att jag kan gå sönder. Jag spänner mig, rör mig långsamt och försöker innesluta mig i mig själv för att skydda mig. RLS har bitvis varit jobbigare än vanligt också, vilket inte hjälper till.

Det räckte inte med fyra dagars vila så jag är hemma idag också, men jag känner mig i alla fall snäppet piggare idag – kanske två snäpp! Det ger hopp om att vara tillbaka på jobbet senare i veckan. Jag ska prata mer med mig chef hur vi ska göra med en del saker så att det funkar bättre för mig, så att jag orkar.

I brist på annan bild blir det min akvarellvallmo från länge sedan.

Som om inte detta vore nog så blev det fel på bloggen också. Det handlade om en uppdatering som inte gjorts, och som jag försökt komma tillrätta med med hjälp av supporten på webbhotellet. Då skulle hjärnan behövt vara i bättre skick än nu! Men idag lyckades allt ordna sig vad det verkar.

Det vänder

Någon gång i helgen vände det. Jag kände mig lättare, gladare, mer mig själv. Den blöta filten och Hopplösheten hade kanske inte riktigt gått upp i rök, men åtminstone lättat på förlåten så pass att jag fick hopp om livet.

Den Stora Tröttheten i kroppen har också dragit sin färde, och jag har ork att laga mat och städade till och med badrummen i helgen.

Igår lyste solen från en klarblå himmel och jag gjorde något jag inte gjort på många dagar: jag tog en liten promenad. Jag gick till den lilla skogsplätten alldeles nära vårt hus, traskade omkring och fotograferade. Solen värmde så pass att jag fick gå in i skuggan på hemvägen – i oktober!

Idag ska jag på återbesök till doktorn som vill följa upp hur jag mår och hur medicineringen fungerat. Jag känner mig i trygga händer.

… ner som en pannkaka

Det gick inget vidare för Pia på konferens den här gången. Formen för konferensen var open space, vilket innebär samtal i grupper utifrån ämnesval vi väljer själva inom den ram som konferensen angett, i detta fall Agenda 2030. En väldigt fri form av konferens som kan resultera i att många intressanta tankar kommer igång.

Det surrade i varje hörn av konferensanläggningen med andra ord, och första dagen tyckte jag gick ganska bra, eftersom jag tillbringade en stor del av eftermiddagen på hotellrummet. När det var dags för middag på kvällen såg jag raskt och rutinerat till att få ett bord längst ner i ett hörn för att få ljud från så få håll som möjligt, och med ryggen mot resten av rummet för att minimera synintryck. Strategi strategi! Dessutom gick jag därifrån direkt efter maten.

Norrköping by night



Men det räckte inte. På natten vaknade jag med ett starkt illamående och gick upp och kräktes. Undrade om det var matförgiftning och om alla andra skulle ha blivit sjuka också. Men innerst inne visste jag att det inte var så, utan en stressreaktion. Nästa morgon kände jag mig trött och eländig, men åt försiktigt av frukosten. De samtal vi påbörjat dagen innan skulle fortsätta under förmiddagen, men jag insåg snabbt att det inte skulle gå. En känsla av panik smög sig på, och innan den tog överhanden försökte jag byta tågbiljetten för att åka hem direkt. Min omtänksamma kollega såg mitt fumlande och hjälpte mig. Som tur är så är det många avgångar mellan Norrköping och Stockholm så jag kom hem snabbt. Skakig och trött med spänningar i nacken och starka känningar av RLS under resten av dagen men HEMMA!

Idag ska jag ringa vårdcentralen och be om kontakt med min husläkare för ökad dos antidepressiv medicin. Jag har skjutit upp det i någon vecka men nu ska jag ringa. Jag känner mig orolig och måste ta hjälp där hjälp gives.