Känslighet på gott och ont

Stort tack för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg, de värmer!

I skådespelaren Clas Månssons sommarprogram berättar han om sin känslighet, och att han kommit fram till att det kan vara en tillgång i livet. Han berättar att det var pinsamt när han var barn, att han kände att det inte var ett önskvärt beteende och han möttes av samma attityd som ung. Men nu, som medelålders, kan han förstå sig själv. ”Var inte så blyg” fick han höra och menade att gör en rädd och självmedveten.

Jag tycker att det här var väldigt intressant och lyssnade med stor igenkänning. Som flicka var det alldeles säkert betydligt mer accepterat, ja kanske rent av önskvärt i vissa kretsar, att vara blyg. Däremot kände jag det som en stor nackdel för mig själv, och önskade att jag kunde vara lite tuffare.  Det jag fick höra var att jag inte var så stark, när det egentligen var känslig jag var.

Jag har några tydliga minnen från barndomen av när min blyghet och känslighet mötts av nästan förakt av andra barn. Tillfällen då jag förbannat att jag inte varit mer självklar och tuff. Jag minns också hur vuxna tyckte att jag var fånig som gick med knästrumpor och skor en hel sommar när de andra barnen gick barfota. Jag skämdes över mina stora fula fötter, och önskade hett ett större självförtroende, en starkare självkänsla. Just i det här sammanhanget var en blyg flicka inte alls önskvärd och jag kände vad de tyckte.

Just det där Clas Månsson sa om självmedvetenhet har jag tänkt mycket på efteråt. Det satte ord på något jag inte kunnat formulera och som jag upplevt under hela livet. Jag har tyckt att de flesta andra är så självklara och bottnar i sig själva, medan jag förhållt mig till allt och alla hela tiden, känt av vad som är önskvärt beteende och försökt rätta mig efter det. De gånger jag i viss mån satt mig över det tänker jag länge på efteråt som något eftersträvansvärt, samtidigt som jag vänt och vridit på situationen för att förstå om jag gjorde rätt.

Det här låter väl ganska arbetsamt och det är det också, även om det går med automatik. Och jag ska verkligen understryka att det blivit lättare med åren. Jag förstår mig själv bättre och bryr mig lite mindre om vad andra tycker om mig, En stor fördel med att passera 50!

Att vara tillags

Jag ser en intervju med sångerskan Lisa Nilsson på tv och hon pratar om ”det osunda tillagsvarandet”. Ett sånt bra uttryck! Hon menar att många kvinnor är särskilt ”bra” på det, och det tror jag också. Det ligger i den traditionella kvinnorollen att vara tillags, att se andras behov och tillfredsställa dem före de egna.

Jag tänker ofta på hur skönt det är att bli äldre, och att 50-årsåldern är den bästa jag varit i. Att inte vara alla tillags är något jag blivit betydligt bättre på med åren. Att inte känna att alla måste tycka om mig hela tiden.

Jag tror att jag är bra på att bli omtyckt, och det hänger ihop med min högkänslighet. Min superkraft är att pejla in andras känslolägen och reaktioner på mig, och anpassa mig efter dem. Omedvetet och blixtsnabbt förstås, det är inget jag tänker igenom. Inom mig ältar jag saker jag sagt eller gjort som inte fallit väl ut. Som jag fått reaktioner på som jag i eftertankens kranka blekhet håller med om. En del hände för årtionden sedan! Jag skulle önska att jag kunde rycka på axlarna mer åt mig själv, men jag är i alla fall betydligt bättre på det numera.

Om personen i fråga gillar den jag är när jag tycker att jag ligger nära att vara mig själv, så trivs jag allra bäst. När jag inte är ängslig att inte vara omtyckt eller (hemska tanke!) vara ointressant.

För några månader sedan bestämde jag mig för att våga mer. Inse att det jag tycker och tänker är värt mer än jag tillåtit mig själv att tycka förut. Säkert känner många igen sig i känslan av att vara arg på sig själv för att man inte vågat säga något, som sedan någon annan säger och som mottas som intressant av andra. Jag kan verkligen bli galen på det! Det här gäller för mig oftast i jobbsammanhang. Jag har ju faktiskt snart 25 års erfarenhet av mitt yrke så någonting har jag nog att tillföra ett samtal!

I veckan som gick var jag på en stor bibliotekskonferens I två dagar. ”Alla” var där och många många kom fram till mig och uttryckte en stor glädje över att jag ska börja jobba heltid igen. Jag fick många kramar och lyckönskningar (och en och annan omtänksam förmaning om försiktighet) och det kändes härligt! Så många som är måna om mig – det värmer verkligen! Flera än jag trodde sa att de läser bloggen och det är ju roligt.

Som någon kanske anat har jag inte tillbringat så mycket tid i verkstan på sistone, därav alla bilder på blommor. I den mån jag gör något kreativt är det stickning just nu. Men i huvudet händer det saker, planer och funderingar – det är härligt!

Snart ska jag släppa en nyhet här också, håll utkik!