Nästa gång jag ger mig på att skriva något med broderi, ska jag ta ett garn jag har mycket av.
Note to self
Svara
månadsarkiv: mars 2016
Överlappande text i mobilen :(
Jag har sett att den högra kolumnen överlappar själva blogginlägget när man läser i telefonen. Jag håller på att leta runt för att se hur man löser detta, men än så länge har jag bara förstått att det är ett vanligt fel. Hoppas kunna lösa det snart, eftersom min egen privata Google-analytics-certifierade webbanalytiker (tillika kär syster) har visat mig att många av er som läser använder just telefonen till det.
Hoppas på support, tur eller högre makter.
Tills vidare får ni hålla till godo med en rar liten väska jag gjorde häromdagen.
Nästan 6 veckor på jobbet, och snart ett års sjukskrivning
Min plan över hur jag skulle lägga upp mitt arbete har fungerat mycket väl. Jag har haft avstämning med mig själv varje fredag för att kolla hur jag mår och om jag följt planen. Jag får med beröm godkänt!
En av punkterna är att jag ska ha begränsade arbetsuppgifter, och den jag framför allt ägnar mig åt är att skriva på en bok i vår skriftserie. Vi är flera som skriver i boken så det är inte bara mig det hänger på. Jag känner att jag fått ett flyt nu i skrivandet så det känns bra. Framför allt är det ingen stress och press, och det är en tydlig uppgift. Mina projektledaruppdrag har mina kollegor tagit över. Det tror jag verkligen är en stor anledning till att jag orkar nu.
I slutet av mars har jag varit sjukskriven i ett år. Jag fick ett brev från Försäkringskassan där de förklarade att det innebär att jag ska ansöka om sjukskrivning hos dem igen, och att ersättningen sänks något. Men det enda jag såg när jag först fick se brevet var att mina ersättningsdagar ”tar slut den 25 mars” och att ”sjukpenningen upphör automatiskt”. Jag vill inte tänka att det finns en tanke med dessa ordval, men det måste vara fler än jag som blir kallsvettig av det här brevet.
Just nu har jag en sån hosta som rivit upp halsen att jag ska jobba hemma resten av veckan. Jag är inte sjuk alls men för allas skull är det bättre att jag är hemma. Ett sånt privilegium att kunna jobba hemifrån! Att sitta och skriva passar ju extra bra då.
Bilderna visar ett glasögonfodral jag gjorde klart i morse. Härlig färgkombination, eller hur?
Kalla det RLS eller WED – det är fullkomligt onödigt!
Det finns en handfull löpsedlar som återkommer varje år, i synnerhet på sommaren det är nyhetstorka. Det brukar handla om hur du kan se om dina bruna prickar är farliga eller de bästa lådvinerna. De löpsedlar jag ser är de som basunerar ut att det NU finns ett läkemedel mot myrkrypningar i benen. Det är ungefär det enda som fått mig att köpa kvällstidningar, men jag blir alltid besviken. Det är inga nyheter.
Jag hade lite pirr i benen redan som barn, men det är inte förrän på senare år som det blivit riktigt besvärligt. Sjukdomen heter numera Willis Ekboms disease, WED, men hette tidigare Resless legs, RLS. Rastlösa ben, myrkrypningar, pirriga ben – ni har säkert hört talas om det.
Jag frågade en läkare om medicin för ett tiotal år sedan, men hon sa att det är Parkinson-medicin med svåra biverkningar så det skulle jag slå ur hågen. För 3-4 år sedan stod jag inte ut längre och min ängla-doktor skrev ut Sifrol åt mig. En av mina största fasor är att jag ska hamna någonstans utan att kunna ta Sifrol på kvällskvisten. Då kommer jag inte att kunna sova utan kommer att behöva röra på mig hela natten. Tro mig, jag har provat.
Jag tar nu den starkaste dosen man brukar skriva ut mot RLS/WED, det är bara patienter med Parkinson som ska ta mer. Men jag håller på att nå en gräns där jag inte klarar mer så jag ska fråga min läkare vad som går att göra. I vanliga fall kommer det på kvällen, men jag har haft en del dagar på sistone, så många som 4 i sträck, då jag känner av det hela dygnet. Det är inte bara i benen heller. När det är som värst har jag det i hela kroppen!
Som om det inte vore nog har jag fått ofrivilliga ryckningar i benen sista veckorna. Det hör också till sjukdomen men jag hoppas verkligen att det inte kommer att fortsätta för det är verkligen jobbigt.
Ja, det var ännu ett kapitel i Mitt Lidandes Historia. Jag hatar RLS/WED!
Frustration
Jag har tidigare lagt ut några citat av psykiatern Pia Dellson ur hennes bok Väggen som handlar om hennes egen sjukdomstid.
Det här citatet tycker jag är så talande. Det låter så förnuftigt resonerat men jag är säker på att det bakom orden ligger lika stor frustration som jag känner. Jag har så mycket jag vill göra! Inte minst på jobbet. Jag har mitt drömjobb på många sätt, och har så många idéer och möjligheter till spännande samarbeten både med kollegor och med personer utanför vår organisation. Spännande projekt för att utveckla verksamhet och leda vidare till annat. Men NÄR ska jag någonsin bli frisk nog?!
Det är så svårt att planera också. Jag vill resa! Jag vill resa till Island, jag vill bila runt i Storbritannien, jag vill åka till New York, jag vill vandra i fjällen, jag vill åka skidor, jag vill gå sommarkurser på folkhögskolor, jag vill lära mig, jag vill. Men mitt i utmattningen känns det omöjligt. Fast jag vet att det kan bli bättre. Att det förmodligen blir bättre. Klart att det blir bättre! Det har det blivit förut. Det är drygt 10 år sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom första gången. Under de åren har jag varit frisk långa tider. Jag får påminna mig om det – då har jag känt mig helt pigg. Det kan hända igen. Jag måste bara ha tålamod. Blä.
Mera kalligrafi
Idag var det andra och sista dagen på kursen i kalligrafi. Vi fick öva nästan hela dagen så det blev intensivt. På slutet fick vi prova på att skriva med färger, så att bokstäver blev flerfärgade. Vi skrev först med enbart vatten och sedan doppade vi pennan i rött, sepia, blått eller grönt tusch och duttade i färg i vattnet. Det spred sig längs bokstaven och flöt ihop. För att det ska funka måste pappret vara tjockt, annars sugs vattnet upp av pappret.
Kanske var det viktigaste jag lärde mig att bara man kan grunderna så kan man brodera på bokstäverna efter eget skön.
Vi kunde också köpa pennor och tusch av kursledaren så nu är det bara att öva och öva!
Kalligrafi
Jag har sedan jag var i tidiga tonåren varit intresserad av att lära mig att skriva snyggt. Eftersom jag växte upp i en tid då den gamla skrivstilen förkastats inom skolan, fick vi lära oss att skriva snygga men osentimentala bokstäver som vi band ihop med en liten krok. Inga krusiduller, helt oraffinerat. Men jag lärde mig den gamla skrivstilen själv genom att titta på vuxnas handstil, främst mammas.
Julen 1978 då jag var 14 år fick jag ett etui med stålpenna, brevsprättare, lackstämpel och en lite besynnerlig blyertspenna. Det hade min mormor fått i julklapp av sina föräldrar julen 1923 då hon var 16 år, därfefter hade min moster fått det i 13-årspresent, och nu fick jag det. Jag var salig! (Om min dotter fått det nu hade hon bara gett mig en lång menande blick, och lagt det längst ner i en låda!) Jag ägnade mycket tid åt att försöka skriva med stålpennan. Jag hade samma jul önskat mig just stålpenna och bläck så jag hade också en mer modern variant som var lite lättare att skriva med.
Senare skaffade jag kalligrafipennor i olika varianter, och har fuskat mig fram. Jag tycker nog att det blir ganska bra för det mesta, men skulle ändå vilja lära mig från grunden så det blir stabilare.
Och nu var det dags! I helgen går jag en kalligrafikurs på Studieförbundet Vuxenskolan. Första dagen fick vi traggla grunden till alla kalligrafiska stilar, och hann prova på lite mer snirklig stil innan vi ganska trötta gick hem kl 16. Idag ska vi lära oss mer av olika stilar och det ska bli kul! Återkommer med rapport.
Känna med hjärtat eller hjärnan
Sedan drygt ett år tar jag så kallad stämningshöjande medicin. Anledningen var att min RLS/WED började bli allt värre och jag var redan hårt medicinerad mot det. Min husläkare ville konsultera en neurolog innan han höjde dosen ytterligare. Neurologen ansåg att med tanke på hela min situation kunde det vara bättre med stämningshöjande medicin. RLS/WED försämras av stress och jag skulle både sänka min ångestnivå och dämpa krypningarna i kroppen med den.
Jag var till en början mycket skeptisk. En skepsis som härrör från längre tillbaka då denna typ av medicin hade mer negativa och beroendeframkallande effekter. Jag blev erbjuden, ja nära nog påtvingad medicin, av den läkare som sjukskrev mig för stark ångest när jag var i 25-årsåldern. Då kände jag instinktivt att det inte var bra för mig, att jag inte skulle kunna tillgodogöra mig psykoterapin jag just då hade. Jag är fortfarande övertygad om att det var rätt beslut att stå på mig då. Det hade bara löst läkarens och arbetsgivarens problem för tillfället, inte mina.
Åter till nutid frågade jag min vän farmaceuten och min terapeut som sa att denna typ av medicin inte alls är som de var då, och att jag lugnt kunde prova, så jag tackade ja. Medicinen fick avsedd effekt. Ångesten dämpades och även RLS/WED. Men jag började så småningom märka att det hade effekter som inte var enbart positiva. Jag som under min sjukdomstid gråtit mycket, grät aldrig nu. Det var både skönt och konstigt, rent av obehagligt. Jag insåg efter ett tag att jag inte heller känner lika starkt, vare sig positivt eller negativt. Till slut kom jag underfund med att jag känner mer med hjärnan än med hjärtat. Jag ser fortfarande de människor som tigger och höger dem en slant eller en smörgås ibland. Jag har blivit medlem i både UNICEF, Röda Korset och Vi-skogen under den här tiden (förutom alla de andra organisationer jag redan är medlem i!). Empatin och känslan av solidaritet med dem som har det sämre än jag, något jag sätter högt, finns kvar. Men det KÄNNS inte, det är mer intellektuellt. Enstaka gånger har jag ändå gråtit, men inte till närmelsevis lika mycket som tidigare. När min vän dog för några dagar sedan och efter ett upprivande telefonsamtal till exempel.
Men nu på morgonen när jag som vanligt sitter i min verkstad tidigt tidigt, och resten av familjen sover så blir jag berörd av det jag hör på radion. I radioprogrammet Tankar för dagen berättar Zanyar Adami om sina samtal med barn på ett boende för ensamkommande. En pojke berättar att ett av hans syskon försvann ner i Medelhavet under flykten. En annan säger att han inte vill leva längre. Det drabbar mig som det ofta är, de enskilda ödena blir mycket starkare än siffrorna över antalet som förtvivlat försöker komma in i vår värme. Tänk bara på den lilla pojken Alan och alla känslor bilden av honom väckte världen över.
Strax efter radioprogrammet kollade jag flödet på Facebook. Där har en vän skrivit om hur hon varit på ett boende för ensamkommande barn. En av pojkarna är en dag yngre än hennes egen son, och hon tänker på kvinnan som är hans mamma långt borta i Afganistan.
Nu sitter jag här och känner med HJÄRTAT. Inga tårar rinner men de bränner i ögonvrårna. Något trängde igenom en stund.
Massor av garn!
Det går gott för mig! Min mamma letade i sina gömmor och hittade jättefint brodergarn av lin i underbara färger! Dessutom en del andra saker som broderiramar och lintyg att brodera på. Jag har mest använt vanligt merceriserat garn tidigare men nu kan jag frossa i lingarn!
Jag älskar P1!
Om jag bara skulle få lyssna på ett enda radioprogram väljer jag alla gånger Godmorgon världen. Det har nästan allt: längre reportage från när och fjärran, dagsaktuell panel med ledarskribenter om veckans viktiga frågor, tankeväckande krönikor av intressanta personer som Göran Rosenberg, Nina Björk och Ulrika Knutsson. När något händer här i Sverige eller i annan del av världen tar de ofta upp en aspekt av detta som ingen annan lyfter, de tar tid i anspråk och ger en rejäl bakgrund till det inträffade. De ger en mer nyanserad och fyllig bild av det dagsaktuella skeendet. Två timmar en gång i veckan! Jag lyssnar nästan alltid på det som pod eller i SR-appen, men annars är det ett fint sätt att börja söndagen med.
I början av 1990-talet byttes mitt favoritprogram Kanalen ut mot Studio Ett. De långa reportagen i Kanalen var för långa, nu skulle det bli kortare inslag om dagens händelser. Jag slet mitt hår (eller inte) – kan ingenting få ta tid?! Men efter en inledande tid med korta inslag blev även Studio Ett ett fördjupande program, och jag lyssnar nästan varje dag.
De längre nyhetssändningarna missar jag inte gärna, favorit är lunchekot, som inte nödvändigtvis behöver åtnjutas kl 12.30 utan ”när du vill i Sveriges radios app” som de brukar säga.
Programmet Medierna har åkt längre och längre upp på min lista. Ett program där journalister granskar journalistisken. Det blir initierat som sällan något annat blir eftersom det handlar om radiomakarnas eget område, och är dessutom så viktigt för vår demokrati: de oberoende medierna.
Sommar och Vinter behöver jag väl inte ens nämna, men jag lyssnar ofta på dem i efterhand på långa höst- och vinterpromenader.
Ett program jag hade svårt för tidigare är Nordegren & Epstein men numera tycker jag att det är riktigt bra. I synnerhet Louise Epstein ställer de där lite oväntade frågorna som ger spännande svar.
För nöjes skull lyssnar jag gärna på Lantzkampen. Antingen på lördagar kl 18.15 när jag lagar mat, eller i efterhand. Annika Lantz är ju så otroligt snabb och rolig! Det gör inte mig någonting att det handlar om dagsaktuella frågor heller.
Spanarna har jag lyssnat på hur mycket som helst, men numera blir det mer sporadiskt. Samma sak med Stil som jag tycker är ett intressant kulturhistoriskt program, men jag just nu inte lyssnar så mycket på.
Andra P1-program jag gärna lyssnar på är vetenskapsradions olika program som Språket, Vetenskapsradion Forum och Historia, Forskarliv och Vetandets värld. Filosofiska rummet, Människor och tro, Meny, Kaliber och Konflikt är exempel på andra bra program.
Sveriges Radio har också två poddradioprogram jag lyssnar på så snart det läggs ut: Det politiska spelet med Henrik Torehammar och Ekots inrikespolitiska kommentatorer Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach som samtalar om inrikespolitiska frågor från veckan som gått. Initierat, intelligent och underhållande. Den andra podden heter USAvalpodden och handlar förstås om allt inför presidentvalet i USA i november. Just nu handlar det om primärvalet och programledaren Sara Stenholm (från Godmorgon världen!) har jättebra gäster och bisittare som Ginna Lindberg och Anders Holmgren och mer tillfälliga gäster som skarpa Britt-Marie Mattsson och Tomas Nordegren med flera. Superintressant för politiknördar! (Och West wing-fanatiker …)
För övrigt lyssnar jag på en del andra poddar också, men de hör inte till P1 och får inte plats här.
Ja nu vet ni vad jag lyssnar på i min verkstad!