Jag åkte till jobbet i morse, trots att jag borde vila. Jag vill träffa mina fina kollegor som jag saknat i sommar, och jag vill inte vara hemma. Men det blir inte så mycket gjort. Jag pratade med min chef i morse som tycker att det viktigaste är att jag är här och att jag ska ta det lugnt. Jag har gjort mycket under sommaren inför hösten.

Jag har skrivit det förut och gör det igen: mina arbetskamrater betyder mycket för mig, och de är och har varit ett stort stöd för mig. Jag känner inte att de tycker att jag ställer till det med mina sjukskrivingar och därmed ändrade planer. Jag känner en stor omsorg, och det är guld värt. Just nu sitter arbetsgruppen i höstterminens första veckomöte, men jag orkar inte vara med. Just möten är helt vidriga. Massor av röster, olika saker att ta ställning till och ha en åsikt om. Jag berättade om hur jag mår och att jag kommer att lulla runt lite stillsamt ett tag, och sedan gick jag. ”Det är mycket kärlek i rummet” sa min chef. ”Jag känner det” svarade jag.