månadsarkiv: oktober 2020

En dröm till

Publicerat av
Svara

För några månader sedan hade jag en dröm som jag skrev ner nästa morgon. Jag hade glömt bort den men hittade anteckningen nu. Som jag tolkar den hänger den ihop med när jag blev sjuk i 25-årsåldern, med så stark ångest att jag inte klarade av vare sig studier eller arbete, och knappt något annat heller.

Det började med att jag hade tagit ett studieuppehåll från universitetet, och jobbade som sekreterare på en liten advokatbyrå. Jag kände de två advokaterna genom mitt engagemang i flyktingrörelsen. De arbetade nästan uteslutande med asylärenden, och en av mina största arbetsuppgifter var att skriva ut de asylsökandes uppgifter om varför de sökte asyl i Sverige. Det var så fruktansvärda berättelser att det hände att jag bad att få slippa skriva, när de blev alltför vidriga. Då fick advokaterna skriva inlagorna till invandrarverket (som det hette då) själva, Till detta så ringde många av de asylsökande till advokatbyrån i olika tillstånd av oro. De ville höra om något hänt i deras ärenden och helst tala med advokaten. Det var min arbetsuppgift att vänligt men bestämt säga att det inte går att prata med advokaten, och att vi hör av oss så snart vi vet något mer. Agera grindvakt helt enkelt så att advokaterna hann jobba. En del lät sig nöjas med detta, och andra skrek ut sin rädsla och frustration i telefonen.

Det var svårt att hålla allt detta ifrån mig. Jag påverkades mer än jag förstod till en början. Och en dag tog det helt stopp. Jag har ganska dimmiga minnen av vad som hände, men jag minns att den ena advokaten började bläddra i sin kalender för att hitta en vecka då jag kunde vara ledig. Han fattade inte eller också kunde jag inte förklara att jag blivit sjuk. ”Men jag går nu” minns jag i alla fall tydligt att jag sa, och gick.

Jag ville plocka ljung och göra en krans, men hittade ingen fin. Däremot var ormbunkarna vackra och så plockade jag några kvistar med nypon.

Tillbaka till drömmen: Jag sitter på min terass i ett flerfamiljshus, ser ett stort djur och inser att det måste vara en varg. Jag sitter som på en avsats och tänker att om vargen kommer så måste jag hoppa ner. Men det är flera våningar högt och jag tänker att jag kommer att bryta alla ben (inte dö tyvärr) och sedan kommer vargen att slita mig i stycken.

Jag lyckas ta mig in in huset, men är plötsligt i någon annans stora lägenhet. Massor av flyktingar står på balkongen dit de räddat sig. Jag bjuder in dem i lägenheten och ber dem hjälpa mig att duka av de stora borden med massor av kladdig disk. Tänker först att de bara ska få vistas i vissa rum, men det funkar inte. De sprider ut sig i hela lägenheten.
Plötsligt ser jag två nära vänner, Z och A, som sitter vid ett stort bord. Jag känner hur ledsenheten väller över mig, jag gråter och kramar A.
När jag vaknade tänkte jag på att A och Z var två viktiga personer för mig under den här tiden (och är fortfarande). Drömmen är nästan övertydlig när jag tänker på den efteråt! Jag engagerade mig för flyktingars rätt till fristad (bjöd in dem från faran på balkongen), deras lidande letade sig in under skinnet på mig och tog överhanden (de spred ut sig i hela lägenheten), jag orkade inte med det till slut (ledsenheten som överföll mig) och så stödet jag hade av mina vänner.
Min psykiska ohälsa fanns med mig sedan tonåren, även om den oftast höll sig på en hyfsad nivå, men den här tiden på advokatbyrån fick min bägare att svämma över. Det var inte den som gjorde mig sjuk, utan den var mer som en katalysator. För att kunna vara så engagerad i en så tung fråga krävs en hårdare hud än min tror jag.
Jag slutade på advokatbyrån, blev sjukskriven i ett par veckor, påbörjade en psykoterapi och försökte sedan ta upp mina universitetsstudier igen. Jag skulle skriva c-uppsats men till slut blev jag sjukskriven från studierna. Jag orkade ingenting, men tack vare terapin kom jag ut på andra sidan igen. Ut till livet. Jag är min terapeut evigt tacksam.

Fem timmars arbetsdag

Publicerat av
Svara

Det låter kanske inte så dramatiskt men för mig är det en ganska stor förändring att börja jobba fem timmar om dagen istället för fyra. Hur stor den var insåg jag inte förrän igår kväll, då jag legat under kudden och ömsom sovit ömsom vilat med stängda ögon större delen av tiden efter arbetsdagens slut. Kanske jag var lite spänd också, vilket bidrog till tröttheten.

Jag gjorde som jag brukar och skrev ett schema för dagen det första jag gjorde. Alla pauser gjorde jag påminnelser för i telefonen, liksom för det möte jag skulle ha med några av mina arbetskamrater. Vår katt Semlan låg i vår säng så jag kunde lägga mig nära henne när jag vilade. Hon betyder mycket för mig, och jag tror att jag betyder mycket för henne också. Jag har varit hemma väldigt mycket under hennes femåriga kattliv, och dessutom vilat större delen av dagarna, och hon har ofta legat ovanpå mig då.

I en av pauserna igår var jag ute i solen i vår lilla trädgård. Engelmannsvinet verkligen sprakade av rött i solskenet! Bären är så vackra, matt blåsvarta. Mums för koltrasten i vinter! Vildvinet har inte hunnit bli riktigt lika rött ännu, men det är på gång. Jag klippte ner en del av de längsta rankorna som skjutit iväg längs väggarna, så vi ska slippa få så mycket vissna löv nästa år.

Jag har köpt en del lökar som jag ska peta ner här och där, och kan knappt bärga mig inför vårens blomprakt av tulpaner i olika färger, kungsängslilja och allium!

Jag vaknade flera gånger under natten, och det var inte förrän det var nästan morgon som jag insåg att jag förstås glömt kvällsmedicinen – igen!

Kudden är klar

Publicerat av
Svara

Jag skrev förut att jag blev inspirerad av keramikkursen till att fortsätta med mitt påbörjade yllebroderi. Ibland är det dålig balans mellan lust och energi, och då blir det inte så mycket gjort i verkstan. Andra gånger står både lust och energi lågt, det är det tråkigaste. Men så kommer båda igen, det är en härligt känsla som blir självgenererande – den ger ännu mer energi! Keramikkursen funkade precis så, och jag tog tag i mitt påbörjade yllebroderi igen. Igår blev jag klar med min kudde:

Den här texten läste jag i en Facebook-grupp om hjärntrötthet, och den stämmer så på pricken att jag delar den här:

”Att leva med hjärntrötthet och allt som hör till är inte gratis. Det kostar massor av energi. Trötthet som inte går att sova bort. Man kan ofta inte planera in saker i förväg för man vet inte hur man mår just den dagen. Man kanske får lov att säga att om jag orkar kan jag komma en liten stund. Det syns inte alltid utanpå hur det känns inuti. Det går inte att sätta plåster på insidan. Det kan också vara svårt att förstå att ena dagen orkar man en del för att nästa dag vara helt slut. Även det som är roligt och sånt som gör en glad tar på krafterna. Det är ofta värt det just då men det behövs flera dagar av återhämtning efteråt. Ibland får man kanske kommentarer som, du ser pigg ut eller ät fler vitaminer, rör på dig, ja listan kan göras lång. Vi kämpar varje dag med sånt de flesta inte har en aning om. för även om det inte alltid syns så känns det desto mer.”

Gruppen är framför allt bekräftande för mig. Den får mig att känna att jag inte är ensam, att det jag känner verkligen finns och har ett namn. Men också att det finns de som har det värre än jag. De som inte kan arbeta alls, de som är utförsäkrade hos Försäkringskassan, de som varken klarar av att läsa eller titta på tv. Inte sällan sammanfaller allt detta i en och samma person, och jag känner tacksamhet att jag åtminstone hittills blivit trodd av Försäkringskassan.

I gruppen finns medlemmar med olika anledningar till hjärntrötthet, så som stroke, olyckor, yttre våld mot huvudet och så utmattningssyndrom. Det vi har gemensamt är symptomen. Hjärnan kan skadas av många saker.

Om lärande

Publicerat av
Svara

”Upprepning är lärandets moder” finns som uttryck i lite olika varianter. Det beror kanske lite på vad som upprepas och hur. Om jag gör fel upprepade gånger så har jag bara lärt mig att göra fel. Men många saker kan man ha glädje av att ha gjort enbart för att lära sig och utvecklas.

När jag började min trevande gång inom smyckestillverkning och broderi så kunde jag väldigt lite. Jag skaffade en del material, lärde mig en teknik som var kul och så körde jag. Jag gjorde enorma mängder halsband, ringar, armband, broscher, mobilfodral, burkar, gratulationskort och glasögonfodral. Materialen var metalltråd av olika tjocklek och färg, träkulor som jag målade, pärlor av enklare och finare slag, snoddar av läder och gummi, konstfiberfilt, garn av alla möjliga kvaliteter, linoleum, papper, ull, plexiglas, pvc-plast som jag värmde och formade, färdiggjorda smyckesdelar och olika tyger.

Här är några exempel från de första månaderna:

Glasögonfodral

Nålfiltat lock till en ask

Ring av gummi och plexi

Halsband med metalltråd och pärlor

Halsband av plexiglas

Örhängen av gummi och metallnät

Väska med applikationer och broderi

Ask med applikation och broderi

Halsband av pvc-plast

Inuti min första marschma, gjord i filt

Gratulationskort med linoleumtryck

Det var läkande för mig i mitt utmattningssyndrom och depression – det var så himla kul! Jag hittade en kreativ sida hos mig som jag inte känt av på mycket länge. När jag ser tillbaka på det jag gjorde det första året så är det kanske inte så mycket som jag tycker är så mycket att ha nu. Men det är fint att tänka på det som del i min lärandeprocess. Jag lärde mig tekniker och så småningom också om vilka material jag ville arbeta i. Jag hade inte tänkt på att filten jag tyckte så mycket om att broderi i inte var gjord av ull. Numera använder jag enbart ullfilt, vadmal eller kläde som på ett sätt är mindre följsamt och trögare att brodera i än konstfiberfilten, men så mycket vackrare, mer hållbart och miljövänligt.

Det innebär inte att jag gjort mig av med material som jag inte använt på länge. Det finns kvar och då och då poppar det upp en idé som inbegriper plast, plexi, trä och annat som jag har i mina gömmor! Det går inte en dag utan att jag fantiserar om min framtida verkstad där jag ska kunna ha allting mer överskådligt. Jag har ordnat och sorterat allting i min verkstad efter bästa förmåga på den lilla yta som finns, men jag riskerar att inte hitta saker och att helt enkelt glömma bort att jag har dem.

Jag har förstås inte enbart lärt mig på egen hand. Kurserna har blivit många: kalligrafi, flera kurser i broderi, fotografi, fotoredigering, tovning, växt- och rostfärgning, silversmide och keramik. Dessutom finns outtömliga resurser på nätet förstås. Vi skulle kunna skriva om det där citatet till ”Youtube är all kunskaps moder”!

Nästa lördag ska jag faktiskt på ännu en kurs. Det är Slöjd Stockholm som arrangerar en kurs i att göra Zhen Xian Bao, en kinesisk slags nål-tråd-bok i papper. Apropå många material!

 

Keramiken är klar!

Publicerat av
Svara

Ikväll träffades vi fyra som gått keramikkurs i Helenas verkstad för att ha vernissage. Äntligen fick vi se våra alster när de var helt klara! Helena bjöd på bubbel (alla körde bil så det blev alkoholfritt) musik och chips, och vi skålade för varandra. Vi fick välja en grej som gjorde oss glada och en som vi överraskats av, och så gick vi laget runt och berättade.

Jag valde två ärtgröna skålar som gör mig glad eftersom jag dels är nöjd med formen, och dels eftersom jag hade en så stark känsla när jag drejade den ena av dem. Jag beskrev det i ett tidigare inlägg, och när jag försökte återge känslan ikväll så rös jag! Det som överraskat mig mest är nog muggen med öra. Att örat höll hela vägen, och att jag lyckades fästa det snyggt på muggen. Själva örat är dessutom väldigt snyggt (nybörjartur!) och blev alldeles lagom stort, men ser större ut på fotot än det är i verkligheten.

Och så läcker färg inuti!

Ett försök att göra ett spillkum med pip:

Tre miniskålar: