Kategoriarkiv: Träning och motion

Lite småsjuk

Publicerat av
Svara

Jag har varit lite sjuk under veckan. Först tänkte jag på covid, förstås. Näsan rann, jag nös och kände mig ruggig och varm. Jag var tröttare än vanligt och sov mer. Rejält förkyld helt enkelt. Jag väntade ett dygn som man ska, och sedan beställde jag ett covid-test i tisdags. Det kom i morse, och nu hoppas jag få ett bra besked redan i morgon. Så fantastiskt smidigt det fungerar! Taxichauffören ringde och sa att han var på ingång, och en stund senare ringde han på och stod utanför dörren med testkitet, och så hämtade han det en halvtimme senare.

Idag har jag känt mig helt frisk, så det verkar ha varit en förkylning i raketfart! Men jag tar det säkra före det osäkra och håller mig hemma i alla fall. Jag har jobbat hemma hela veckan även om jag tog det ganska lugnt i måndags.

Min plan med dagliga promenader kom på skam förstås, men det ska jag komma igång med redan i morgon. Så här såg det ut i måndags morse, på min senaste promenad.

Fin vänskap

Publicerat av
Svara

Min goda vän E som bor ett par minuters promenad från mig ska flytta. Inte mer än ett par mil, så vi kan förstås träffas ändå, men inte så där enkelt. Ett sms: ”Promenad?” ”Gärna, när?” ”Ses kl 11 på vanliga stället?” ”Perfekt!”

Vi har känt varandra sedan våra döttrar gick i förskolan tillsammans, och i säkert 12 år har vi promenerat ihop. Pratat pratat pratat. Stöttat varandra i vår  liknande familjesituation, och när vi varit sjukskrivna för utmattningssyndrom och depression samtidigt. Firat när vi varit på väg ut ur sjukskrivningar – jag minns en härlig dag på Yasuragi! – och funnits där för varandra när vi kraschat igen.

På senare tid har det varit längre mellan promenaderna, vi har skickat ett sms då och då för att kolla läget. Vi vet att den andra finns där, och det är så himla viktigt. En som VET hur det är! Men igår sågs vi i alla fall, antagligen sista gången innan de flyttar inom kort. E fyllde 50 häromåret och jag hade tänkt fira henne på liknande sätt som hon firade mig: med en dag på Centralbadet tillsammans. Men sjukdom och sedan coronapandemin har satt käppar i hjulet för såna trevligheter. Jag gav henne min julkudde istället. Den passar bra med sitt stora hjärta tycker jag!

Hon fick kudden igår, innan vi gick ut och gick. Vi konstaterade att vår vänskap varit oerhört viktig för oss båda, och att vi kommer att hålla kontakten även framöver. Vi har kommit varandra så nära på ett sätt att även om det kan dröja mellan varven så vet vi att det inte kommer att vara svårt att ta kontakt. Precis som det är med mina barndomsvänner. Så värdefullt att ha sådana människor i mitt liv!

Fullmatad arbetsvecka

Publicerat av
Svara

Jag har varit tröttare än vanligt de sista två dagarna, och förstod inte riktigt varför. Men så kom jag på att min chef sa häromdagen att det varit en massa korta arbetsveckor hittills, sedan jag började jobba 75 %. ”Det är först nu vi får se hur mycket du orkar.” Det känns fint, han är mån om mig.

I måndags sa jag till familjen att den här veckan kommer att bli tuff, eftersom det är mycket i min kalender. Jag bad om extra hänsyn. Men jag har så svårt att säga nej! Dom är lite trötta på att jag är trött förstås.

Jag har legat och vilat mer än vanligt idag, i den mån jag kunnat på grund av WED/RLS. Jag är inne i ett skov och det är faktiskt riktigt jävligt, och svårt att slappna av trots att det är det jag behöver.

Jag provar mig fram till hur hörnen ska se ut

Men en bra sak är mina dagliga promenader. Jag blev inspirerad när jag hörde talas om runstreak: att springa en engelsk mile (1,6 km) varje dag, oavsett väder. Just det där elementet – att bara göra det, varje dag utan att fundera på om jag har lust, är det inte lite för kallt/regnigt/moddigt? – det lockar mig. Så nu kör jag på det. En 20-30 minuters promenad på förmiddagen. Jag får dagsljus, luft och motion, och på köpet en bra paus från arbetet. Vi har en timmes friskvård i veckan från jobbet, som nu utökats till en halvtimme om dagen. Det är jättebra!

 

På vift

Publicerat av
Svara

Min syster och svåger är på annan ort, och de frågade om jag behövde komma hemifrån lite och bo i deras lägenhet. Jag funderade på det: det låter lockande på ett sätt samtidigt som att det känns lite dumt att åka kollektivtrafik nu. Men så sammanföll det med en sak jag behöver vara på kontoret för att göra, och då passade det ju bra att jag sov över här.

Jag åkte igår morse (tisdag) och jobbade i deras lägenhet. Det är verkligen praktiskt att ha ett jobb där man kan ta datorn under armen och jobba nästan var som helst! I morse packade jag ihop mina pinaler och gick till jobbet, i akt och mening att åka hem när jag var klar. Men på eftermiddagen insåg jag att jag skulle behöva en dag till på mig för att hinna klart, så jag sover en natt till här.

En bonuspoäng är att jag kunnat träffa min mamma som jag inte träffat på några månader. Vi tog en promenad tillsammans igår. Så fint att ses! Vi pratar ofta i telefon men det är konstigt att inte träffas ordentligt. Tänk när jag kan krama mina föräldrar igen! Förhoppningsvis blir de vaccinerade snart i alla fall, och kan känna sig lite friare.

För en stund sedan funderade jag på min sjukskrivning. Den nuvarande gäller februari månad ut. Därefter ska jag be om att få fortsatt sjukskrivning på 25 % ett tag till. Sedan tänkte jag att jag skulle försöka bli sjukskriven över semestern, och gå upp till heltid efter sommaren. Bara jag inte blir lika trött som i början av förra hösten, tänkte jag. Kanske bättre att jobba heltid några veckor innan semestern så att jag får testa?

MEN SÅ KOM JAG PÅ: JAG HAR JU LOVAT MIG SJÄLV ATT INTE UTSÄTTA MIG FÖR DETTA IGEN!!! Sist jag pressades av både psykiatern och försäkringskassan att gå upp till heltid så slutade det med en krasch och jag fick börja från början igen. Jag kanske kommer att orka jobba heltid någon gång senare, men inte när mitt liv ser ut så här. DET KOMMER INTE ATT FUNKA!! Jag ska satsa på att orka jobba 75 %, och om försäkringskassan till slut nekar mig ersättning, så ska jag gå ner i arbetstid istället. Jag måste måna om mig själv. Ta ansvar för mig själv. STÅ UPP FÖR MIG SJÄLV! Ursäkta alla versaler men det här måste jag pränta in i mig själv, och eftersom jag uppenbarligen så lätt glömmer bort det så måste jag SKRIKA åt mig.

 

 

 

Förhoppningar på 2021

Publicerat av
Svara

Förutom ett slut på coronavirusets härjningar, fred i Jemen och att trenden för jordens uppvärmning vänder så har jag några ödmjuka förhoppningar för egen del.

1. Jag hoppas fortsätta att må så pass bra i utmattningen att jag kan fortsätta att jobba 75 %, och att det då även finns ork över till något annat. Realistiskt? Ja, om jag får fortsatt hjälp av min chef som låter mig varva de mer krävande arbetsuppgifterna med enklare, samt jobba hemifrån en del även om pandemin går över. Tyvärr så slutar min chef snart, men jag hoppas få en ny som är lika lyhörd. Jag behöver också hjälp av familjen som kan ge mig det utrymme jag behöver av lugn och ro.

2. Att WED/RLS blir bättre. De senaste dagarna har varit väldigt påfrestande med stor ökning av symptomen. Det har påverkat nattsömnen och möjligheten att vila under dagen. Det är inte så lätt att slappna av när det liksom kryper av obehag i båda benen så att jag måste röra på dem hela tiden, och det plötsligt rycker till i ena benet så att jag sparkar i luften. Jag har duschat kallt på benen, stretchat och spänt musklerna, vikt ihop benen under mig och legat på dem med hela kroppsvikten utan att det hjälpt mer än på marginalen. Så himla påfrestande, frustrerande och rent av skrämmande! Så här får det bara inte vara! Om det inte blir bättre får jag kontakta neurologen igen.

3. Att vikten fortsätter neråt, och med förnyad fart nu när jag slutat ta den värsta medicinen när det gäller biverkningar som påverkar vikten. Det har gått långsamt men säkert nedåt under hösten. Under julen har jag verkligen inte ägnat mig åt att frossa, men jag tillät mig att äta några knäck och kolor. Jag slutade att skriva upp det jag åt under julen, mellandagarna och nyår. Det kändes mest som att det skulle ge mig dåligt samvete. Men det är dags att börja göra det igen. Om jag får önska (och det får jag ju!) så skulle jag vilja gå ner 15 kg till sommaren, och de resterande kilona under hösten. Det är inte orealistiskt.

4. Jag vill komma i bättre fysisk form vad gäller kondition och ork också. Jag ska bli ännu bättre på att ta promenader än jag varit under hösten. Det har blivit 30-45 minuterspromenader tre gånger i veckan nu, men jag borde gå varje dag.

5. Att jag får mer ro till min verkstad. Det räcker inte med små stunder här och där. Om jag har något broderi som är påbörjat så kan det det göra det ibland. Men oftast behöver jag mer obruten tid, och det ska jag försöka se till att jag får.

6. Sist men inte minst så hoppas jag att de positiva tendenser som finns i familjen fortsätter i rätt riktning. För första gången på åratal är det stora saker på gång, och jag vågar hoppas att det verkligen kan förändra något till det bättre, för allas skull. Det skulle kunna påverka både punkt 1, 2 och 5 till det bättre.

God fortsättning till er alla, och hoppas att era förhoppningar på det nya året slår in!

(Och följ gärna Tid för mig på Facebook också!)

 

Ohållbart

Publicerat av
Svara

I fredags skulle jag jobba till kl 14, och sedan åka till min vän T där jag skulle tillbringa helgen. Men stöket hemma och behovet av mig som medlare och som behållare för diverse invektiv, gjorde att jag åkte redan strax efter kl 10. Jag skulle egentligen spela in en film tillsammans med tre kollegor, där vi skulle presentera en digital konferens vi anordnat. Vi skulle alla fyra sitta hemma och spela in filmen i Teams, ett digitalt program för bland annat videosamtal. Men jag stod inte ut, och överlade snabbt med mig själv: de andra tre klarar detta utan mig och jag MÅSTE härifrån NU! Det kändes så bra att stå upp för mig själv! Jag är så plikttrogen i vanliga fall, men nu fick mitt välmående komma i första hand. Jag rafsade snabbt ihop min packning, sa hej då till de förvånade barnen och åkte iväg. Bra beslut!!

T:s hundar var som vanligt överlyckliga över att se mig, och det var så härligt att komma fram till tystnaden vid hennes stuga i Roslagen. Goda samtal, god mat, det obligatoriska bubbelvinet och så detta att ingen behöver mig. Jag kunde slappna av.

Det blev ett par sköna långa promenader ner till havet också, så härligt att tänka på de varma sommardagarna då vi badade där. Jag ser fram emot det igen, nästa sommar.


 Väl hemma dröjde det inte länge innan konflikter blossade upp igen. Vi ska snabbt byta sovrum så att vårt hamnar mellan barnens. Det kommer att lösa en del av problemen i alla fall.

Axlarna hamnade lite väl snabbt uppe under öronen igen så det får jag jobba på nu.

 

Samlar ihop

Publicerat av
Svara

Jag har börjat kopiera bloggen till ett worddokument. Inte allt men de inlägg som handlar om hur jag mår: om utmattningssyndrom, ångest, RLS/WED, depression och ångest. Anledningen är lite diffus för mig, men jag skulle vilja se om det skulle kunna resultera i en mer sammanhängande text, åtminstone för mig själv. Det är oerhört mycket text har jag insett – det är snart 1000 inlägg under 4,5 år! – så det lär ta tid att läsa igenom allt. Det får ta den tid det tar.

Jag har läst igenom det jag skrev de första månaderna och det var intressant. Mycket som jag glömt förstås, men blir påmind om. Mycket som hänt med mitt mående, men sorgligt mycket är sig likt.

Idag träffade jag en fin vän. Vi satt på en varsin sten i skogen, och pratade medan vi drack kaffe och åt mackor. Hon har liksom jag en historia av psykisk ohälsa och skulle varit sjukskriven för utmattningssyndrom, om det inte vore för att Försäkringskassan nekat henne sjukpenning. Hon jobbar 25 % ändå, det är vad hon orkar, och inkomsten blir därefter. Hur har jag haft sådan tur med FK?

 

Samtal med min chef

Publicerat av
Svara

Jag hade samtal med min chef den här veckan. Vi pratade bland annat om hur det går för mig att jobba. Jag sa att det finns ett före och ett efter Stressmottagningen. Innan behandlingen där tänkte jag att jag tog ansvar för mitt arbete genom att försöka hinna så mycket som möjligt och jobba fortare. Nu tar jag ansvar genom att se till att jobba lagom mycket, vila regelbundet och inte ta på mig för mycket. Jag insåg i den stund jag sa det att det var en ny insikt. I alla fall inget jag formulerat tidigare.

Jag sa också att det är en sorg för mig att inte kunna åstadkomma så mycket som jag skulle vilja på jobbet. Att jag får nöja mig med det jag mäktar med, och avstå annat. Jag tycker att jag har en stor kapacitet och att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag har en bred erfarenhet av min tid som bibliotekarie och chef, och även av mitt nuvarande yrke som utvecklingsledare. Jag skulle kunna bidra så mycket mer.

Men jag känner också att den sorgen inte är lika stor som den varit då jag haft svårt att acceptera att livet blev som det blev, och inte som jag tänkt att det skulle bli. Jag har under åren bearbetat detta på olika sätt, och kan nu se att acceptansen är betydligt större än den varit. Jag har också hittat andra sätt att må bra på genom min kreativa sida, och kan även känna mig kompetent i det.

Idag har jag tagit två rejäla promenader i två olika årstider. En höstlig skogspromenad för mig själv i morse, och en långpromenad i sommarvärme med en god vän på eftermiddagen. Vi hade inte setts på länge så det blev ett ivrigt och angeläget samtal. Så pass att min hjärntrötthets-rullgardin plötsligt föll ner, och jag fick snabbt avsluta samtalet och släpa mig hem till sängen. Men fint att ses ändå förstås!

Inställd resa

Publicerat av
Svara

I helgen som kommer skulle min syster och jag åka till hennes stuga i Söderhamns skärgård, men vi har ställt in resan. Det är bara jag som kan köra dit och det känns övermäktigt för mig att köra över 20 mil enkel resa. Det känns skönt att ha bestämt sig, men väldigt trist eftersom jag sett fram emot den här helgen så mycket. Jag har bara varit där en gång i år. Väderleksutsikterna säger regn men vi skulle ha kurat inne framför braskaminen med varsin bok, god mat och vin.

Jag promenerade med min syster i telefonen i morse, och det gick väldigt långsamt. Det finns ingen energi i benen alls, de känns som kokt spagetti. Det blev en lång vilopaus med en av katterna innan jag kunde börja jobba. Innan mötet med arbetsgruppen vilade jag igen, och så kunde jag delta aktivt i åtminstone halva mötet. Resten av tiden stängde jag av min kamera och mikrofon, la mig i soffan och lyssnade bara på kollegornas samtal.

Så skira liksom svävar klockorna

 

Det går åt fel håll nu, det känns så oerhört tråkigt! Eller ”tråkigt” är ett alldeles för svagt ord. Jag tappar ord mer än vanligt, trycket runt huvudet ligger på nästan konstant, det mesta tar längre tid att utföra eftersom automatiseringen har hakat upp sig – jag måste tänka istället för att bara göra och det är inte helt lätt. Som exempel: om jag ska plocka fram tallrikar och bestick för att duka så stannar jag upp och undrar vad det var jag skulle plocka ner från skåpet. Bara någon sekund eller två, men det är så påtagligt annorlunda.

Det var länge sedan jag förstörde en hel maträtt på grund av hjärntröttheten, men det tar längre tid och jag vill vara ensam i köket, oftast i tystnad även om jag vissa dagar kan ha radion på. Om någon säger något till mig då blir det helt kaos i huvudet. Jag kan inte tänka alls, och famlar efter avstängningsknappen i mobilens radio-app. Ofta fumlar jag, måste trycka in koden till telefonen, skriver fel kod och under tiden har den som försökt prata med mig fortsatt att prata och inte förrän jag TILL SLUT fått tyst på radioprataren kan jag säga att jag inte kan lyssna på två saker samtidigt! Puh. Stressnivån ligger på topp och jag undrar hur jag ska kunna laga färdigt maten. Det går oftast, men ibland måste jag vila innan jag kan äta.

Första jobbdagarna

Publicerat av
Svara

Jag inledde första dagen åter på jobbet med en promenad, precis som jag gjorde i våras och på försommaren. (Det har blivit lite si och så med det under semestern.) Jag satte mig vid datorn i sovrummet och öppnade e-posten. Eftersom jag gick tidigt på semester i förhållande till de flesta andra i min enhet, så fanns det många mejl att ta del av. Jag bestämde mig för att beta av dem lite i taget. Det dröjer ändå innan alla kollegor är på plats igen.

Jag gjorde också ett schema för min arbetsdag med inbokade pauser av olika längd, lik som innan semestern. Jag la också in påminnelser i mobilen så att jag inte skulle glömma bort tiden. Det funkade bra och jag körde ett pass Asahi i en av pauserna, i de andra la jag mig på sängen och blundade. I den längre pausen sov jag lite.

Jobbdagen avslutades med ett mycket fint webbsamtal med en kollega. Vi samtalade om vår sommarläsning och för en gångs skull hade jag ju läst böcker! Jag höll just på med Stål av Silvia Avallone, som jag funderade på att sluta att läsa. Den gav mig inget tyckte jag. Men när vi pratat om den så gav jag den en ny chans, och den tog sig verkligen, och när jag läste ut den i morse så konstaterade jag att det var ännu en fin läsupplevelse! Så bra att prata om det lästa! Som en flicka i den engelske läspedagogen Aidan Chambers bok säger: ”vi vet inte vad vi tycker om en bok förrän vi har pratat om den”!

Men sen gick ridån ner för mig. Jag var så trött den eftermiddagen att jag först bara satt utan att ta mig för någonting. Jag sov en timme eller så, och sedan tittade jag lite halvt oengagerat på ett tv-program. Lite rädd blev jag allt, rädd att resten av veckan skulle bli likadan. Men de andra två dagarna har gått bra. Jag har orkat läsa och göra det jag brukar.

Jag håller på att benar upp vad jag ska jobba med i höst, och se så att det blir lagom mycket. För min del skulle det passa bra att jobba hemifrån ett bra tag till.