Intressanta artiklar

Jag läser två artiklar nu på morgonkvisten. En handlar om hjärnan och kommer från Svenska Dagbladet, publicerat för ett år sedan. Det är psykologiprofessor James Coan som forskat om hjärnan och kommit fram till att hjärnan vilar bäst i samvaro med nära och kära. Inte som man trodde tidigare, att hjärnan vilar bäst utan stimuli och i ensamhet.

När vi är ihop med andra minskar hjärnan dramatiskt energin som den lägger på att lösa problem. Mänsklig gemenskap signalerar till hjärnan att den kan återgå till, eller vara kvar i vila.”

”Och – det som visar sig vara mest energisparande, alla kategorier, är att ha folk man litar på omkring sig. Ju närmare relationer, desto mindre energi räknar hjärnan med att behöva använda.”

Egentligen är det ju bara sunt förnuft tänker jag! Vi är ju varelser som de andra djuren, och på dem kan vi ju se hur naturen ordnat det så att de klarar sig bäst. Somliga i flock och andra som ensamdjur förutom under parningstid. Vissa äter/jagar i flock, och andra i ensamhet – det som passar bäst för individens och artens fortlevnad. Det är vi människor som försöker ändra på vår natur, men då är det som att det den mänskliga hjärnan är bra på sätter krokben för oss! Vi hittar på alltmer fiffiga saker men många av dem strider mot vår natur! Vår hjärna orkar inte och vi bli sjuka.

Tänk om alla de som åker ensamma i bil till jobbet varje dag och hamnar i bilköer – varje dag – hade med sig några trevliga personer i bilen. Då skulle köerna minska, klimatpåverkan reduceras och personerna i bilen skulle starta dagen med trevlig samvaro OCH hjärnan skulle vara mer utvilad när de kom fram till jobbet! Heureka!

IMG_8712Den andra är en uppgörelse med coacher och självhjälpsböcker. Den danska psykologiprofessorn Svend Brinkmann:

”I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre. Men det kan vara en farlig återvändsgränd.

Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.

– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ”inre röst”. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

”Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ”flytande modernitet”, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.

Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.

– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.”

IMG_8728Äntligen någon som sätter ord på den här känslan av meningslöshet som jag har ibland!! Jag kan bli alldeles nedtyngd och tom av tanken på allt jag ”måste” förhålla mig till. Det är så många åsikter som snurrar i sociala medier och andra medier, i samvaro med andra människor och bara man rör sig utanför hemmet. Jag har nog omedvetet känt ett behov av att förhålla mig till allting – ha en åsikt, ta ställning, välja och inte välja fel. Det sistnämnda ingår också i detta. Numera ska vi välja så många saker som förut bara fanns: allt från elbolag till pensionsförvaltare. Och Gud nåde den som väljer fel – då står man ensam där med svarte Petter för ”du valde ju själv”. Inte konstigt att vi får ångest!

Men när ångesten och frustrationen och ilskan gått över, det är då jag hamnar i känslan av meningslöshet och den är värre. Då har jag ingen lust att göra någonting. Verkstan lockar inte, att se på film känns tråkigt och att läsa en bok har jag inte kunnat koncentrera mig på på länge. Det är också en svår känsla eftersom den drar ner så mycket att jag inte kan peppa upp mig och ta mig i kragen. Men tack också lov är känslan inte så långvarig, det är inte depression jag har.

En sak jag mer och mer försöker intala mig är att jag inte måste ha en åsikt om allting, jag måste inte ha läst tidningen eller ha koll på de senaste varianterna av feminism eller antirasism för att få gå utanför dörren. Det händer att jag av ren reflex tänker att den där artikeln måste jag läsa eller det där måste jag ta reda på mer om, men tänker om: NEJ jag måste inte ha koll på allt. KONTROLLSPÖKET! Det är mitt kontrollbehov som pockar på trots att jag inte har energi till det, och äntligen har jag sett det. Äntligen kanske jag kan utmana kontrollbehovet och på ren trots strunta i att läsa tidningen!

IMG_8725Avslutningsvis ännu ett citat ur artikeln om Svend Brinkmann:

”– Det viktigaste är inte alltid ”jag” och ”vad jag vill”. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.

– Det är inte alltid viktigt att ”finna sig själv”, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen. Och kanske inspireras av hantverkare.

Hantverkare?

– Ja, hantverkare skapar för andra och inte sig själva. De intresserar sig inte för en inre personlig utveckling utan för världen utanför. Skålen de drejar, smycket de smider eller tavlan de målar skapas ut­ifrån mottot att ”du är vad du gör”.

Det tror jag i och för sig är en sanning med modifikation. Nog känner hantverkare en stark inre tillfredsställelse av hantverket. De skapar inte bara för världen utanför, men jag kanske inte riktigt förstår vad han menar här. Däremot kan jag skriva under på att det är tillfredsställande att göra något med sina händer!

Ångest

Jag har haft mycket ångest i mitt liv. Det började egentligen när jag var liten. Jag hade mardrömmar som var oerhört ångestfyllda, och jag vaknade i panik. Drömmen var oftast likadan: jag hade gjort något (ingenting särskilt, ingenting förbjudet) och detta något skulle göras ogjort. Inte återställas eller rättas till. Det skulle aldrig ha hänt. Jag har vaga minnen av PBU (psykisk barn- och ungdomsvård) hemma hos oss, och även besök hos dem. Jag fick medicin för att sova lugnare. Så småningom slutade mardrömmarna, de blev allt mindre frekventa ju äldre jag blev. Mitt sista minne av dem är en natt när pappa och jag går gång (som jag tränade i 6:an) i källaren i vårt hus, för att ”gå bort” ångesten.

IMG_8729I 25-årsåldern klubbade den mig nästan totalt. Det har jag skrivit om tidigare. Det började när jag hade tagit en paus i mina studier från universitet och jobbade som advokatsekretetare. Jag blev sjukskriven ett par veckor och hade den obegripliga och obeskrivliga turen att få terapi via vårdcentralen. Det blev min räddning. Jag återupptog studierna och skulle skriva C-uppsats, men mådde allt sämre. Till slut sa min terapeut att jag borde sjukskriva mig från studierna. Det var fruktansvärt jobbiga månader. Ångesten gjorde att jag ibland hade hallucinationer, jag trodde att jag svävade i luften vid några tillfällen. Jag blev väldigt rädd ibland, rädd att vara ensam hemma. Några gånger tog jag en taxi till min mamma och hennes man, och sov på en madrass bredvid deras säng. Jag vågade inte ens sova i rummet bredvid. Många nätter sov jag hos min syster också.

Det var jobbigt att handla också. Jag hade en känsla av att tryckas ihop av lysrören inne i affärerna. En liknande känsla kan jag få nu också när jag kommer in i en mataffär, inte jämt men när jag redan mår sämre.

IMG_8716Min sjukskrivande läkare visste inte hur hon skulle hantera mig, och sjukskrev mig två veckor i taget. Det fick till följd att jag bara kunde tänka på hur det skulle bli efter de två veckorna. Jag hade ju inget jobb att återgå till, bara min C-uppsats vilken kändes fullkomligt omöjlig att skriva. Min terapeut pratade med läkaren för att få henne att förstå. Så försökte läkaren pressa på mig mediciner, men jag kände en stark övertygelse att jag måste arbeta mig igenom denna ångest med hjälp av terapin. Jag var livrädd för att döva med mediciner. Då skulle jag aldrig bli fri och frisk! Min terapeut förstod mig precis men sa att det kanske skulle kunna vara en god idé att åtminstone prata med en psykiater om medicin.

Jag sov dåligt natten innan. Min syster följde med mig och jag satt i väntrummet och grät av rädsla att bli övertalad till något jag absolut inte ville. Men den läkare jag fick träffa var helt fantastisk! Han såg att jag var livrädd och bad mig berätta varför. Han frågade till min förvåning om jag drömt något natten innan. Det hade jag och jag berättade om hur jag i drömmen gick in i ett slags köpcentrum. Det fanns mycket att välja på mellan de olika affärerna och jag gick helt villrådigt omkring utan att veta i vilken jag skulle gå in. Han sa då att drömmar kan man tyda på många sätt, men det han tänkte på var att den kunde tolkas som just mitt dilemma just då: att jag blir påprackad lösningar som jag inte vill ha. Han avslutade med att säga att han inte alls tyckte att jag skulle ha mediciner, eftersom jag verkligen inte ville. Snopen men glad gick jag därifrån. Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

IMG_8728Ångesten har poppat upp ibland även efter denna helvetesresa, men aldrig i så långa perioder. Skillnaden nu är att jag vet vad jag klarat av en gång. Jag VET att jag klarar en hel del och är inte så rädd för ångesten. Rädslan för att bli rädd är annars ofta det värsta.

Sista dagarna har jag haft mer ångest än på länge. Jag kan inte sätta fingret på varför den dyker upp just nu, men det är inget stort problem och blir det nog inte heller hoppas jag. Kanske av samma anledning som jag blivit sämre i RLS/WED sista veckorna också, ökad stress? Krypningar och ångest är en ganska trist kombo!

De händer att jag kan ser det positiva i allt detta, det händer. Jag tror att jag utvecklats mycket av det. Men det finns också en enorm sorg, och en känsla av att jag vill hålla om alla Pior genom livet!

Akvarell

För ungefär 20 år sedan bodde vi i Vaxholm. Jag arbetade som barnbibliotekarie på biblioteket där, och Micke på biblioteket på Konstfack. Min tjänst var bara 75 % så jag hade mycket fritid. Inga barn eller trädgård. Inga streamingtjänster för film och tv-serier. Jag blev uttråkad. Insåg att jag inte hade någon hobby. Att läsa kanske kunde kvala in som hobby, men det fanns en gräns även för hur mycket tid jag ville ägna böcker. Jag anmälde mig till en akvarellkurs för Lena Linderholms pappa, en mycket vänlig man vid namn Jan Ahlandsberg. I morse hittade jag en mapp med bilder jag målade 1996-97.

IMG_8729Just den här sitter faktiskt på väggen i köket.

IMG_8728 IMG_8712 IMG_8714 IMG_8715 IMG_8717 IMG_8716IMG_8725 IMG_8726 IMG_8727