Jag har dippat igen. Det är många långa år sedan jag gjorde det första gången och fick panik (jag tror att det var 2006). Jag trodde att jag hade blivit sjuk igen, men blev lugnad av den psykolog jag haft kontakt med. Det är helt normalt och vanligt att det svajar till ibland. Då är det bara att backa ett steg, ta det lugnt och försöka komma på vad som utlöst det.

Den här gången tror jag att det beror på flera saker. Jag har haft en hel del trassel med min fysiska hälsa under året. Smärta härrörande från tarmarna, magmunnen och svanskotan har skapat olika grad av oro, och jag har gjort flera obehagliga undersökningar (koloskopi, gastroskopi och magnetröntgen). Jag har inte varit orolig att jag skulle vara allvarligt sjuk, men det skapar ändå oro och stress med alla vårdkontakter, brist på svar och väntan.

Att försäkringskassan nu hört av sig och vill att jag ansöker om sjukersättning (fd. sjukpension) istället för sjukpenning, är också oroande. Egentligen är det helt rätt och riktigt. Eftersom ingen tror att jag kommer att kunna jobba mer än 25 % under resten av mitt arbetsliv, och jag ju faktiskt är 62 år, så är det sjukersättning jag ska ha. Men det är inte självklart att jag kommer att beviljas det — även om det är lättare att få när man är över 61 år — och vad händer då? Dessutom är ersättningen betydligt lägre än för sjukpenning. Jag har räknat ut att jag kommer att förlora 5000 kronor i månaden. Ett möte är inbokat i slutet av månaden med försäkringskassan, min läkare, min chef och mig.

Jag har också en allt starkare känsla av att jag tappat så mycket i jobbet. Det finns ingen möjlighet för mig att hålla mig uppdaterad som jag tycker att jag borde, och det har det inte varit på länge. Men det finns gränser för hur länge man kan leva på gamla meriter och kunskaper. Det är stressande och trist.

Sammantaget är det kanske inte så konstigt att svackan kommit! Den är bara att acceptera och vänta ut. Med en spinnande katt i knät och en bra bok i öronen!