En bok i min smak!

Jag har börjat läsa Niklas Rådströms nya bok Som har inget redan hänt. Jag kände direkt jag började läsa att det är en bok för mig, apropå det jag skrev häromdagen. Ett vackert omslag av författarens hustru Catharina Günther-Rådström, breda marginaler, favorittypsnitt (bodoni?) och fantastiskt vackert språk. Smaka på den här meningen:

En bok som kräver en omsorgsfull läsning av varje ord.

Andra stilistiska favoriter är Hjalmar Söderberg och Jane Austen. Inte samtida författare men med glasklart språkbruk som jag söker mig till. Kerstin Ekman, PO Enquist, Torgny Lindgren, Sara Lidman och Olof Lagercrantz är mer samtida mästare. Tre av dem från Västerbotten med ett omisskännligt dialektalt inslag i språket. Ett liksom strängt och precist språk; osentimentalt och poetiskt på samma gång.

Jag minns mycket väl när jag upptäckte att författare kan ha olika språk, som olika röster. Det var sommar, jag var 17 år och satt utomhus vid min mormor och morfars stuga och läste Erica Jongs Rädd att flyga som jag köpt på bokrean samma år. Jag hade varit en bokslukare i hela mitt liv, men mera tänkt att det var huruvida författaren hade en bra historia att berätta och gjorde det på ett bra sätt som avgjorde om det var en bra bok. Nu fick jag en insikt om vad författarens språkbruk betydde, om konsten att berätta historien genom språket.

De flesta har nog en eller två konst- och kulturformer som ligger en närmast om hjärtat. För mig är det tveklöst litteraturen. Musiken är också viktig, även om jag där är mindre nogräknad och kan bli förtjust i banaliteter. Samma sak med filmer tror jag, i alla fall innehållsmässigt. På senare år har förstås slöjd blivit allt viktigare för mig. Både som utövare och att ta del av.

Mina teaterbesök är få, av flera anledningar. Jag blev skrämd av ett par pjäser som ung (då jag var rädd för mycket). En av gångerna, när jag var omkring 25 år, fick jag ett ångestanfall mitt under en föreställning på Stockholm stadsteater. Panikslagen trängde jag mig fram genom stolsraden och störtade mot nödutgången, där en snäll scenarbetare såg hur det var fatt med mig, tog mig i handen och ledde mig igenom slingrande korridorer där rekvisita låg staplade längs väggarna. Hela tiden pratade han lugnande med mig, hela tiden höll han mig i handen. Efteråt kändes det som en dröm och jag glömmer aldrig känslan av att han inte tyckte att det var någon konstigt med mitt beteende. Att det hörde till hans jobb att leda ångestridna flickor ut från salongen!

Sen har jag väl varit snål också, tyckt att det kostat mycket, jag har varit sjuk av och till länge, det har varit krångligt att få barnvakt och så vidare. Kanske det kan bli bättring, för det vore ju roligt ändå.

På tisdag, mina vänner, då smäller det så håll utkik!

Lite orolig

På måndag går min sjukskrivning ut och jag ringde doktorn idag för att boka tid. Då fick jag höra att min husläkare är tjänstledig året ut! ”Utan att meddela mig?!” var min första tanke, men det behöver han förstås inte. Jag fick en tid hos hans vikarie, och jag hoppas verkligen att hon är bra och kan sätta sig in i mitt ärende. Det är mycket begärt att hon ska hinna läsa på i min digra journal, och jag känner mig lite orolig inför besöket. Jag är inte mitt bästa jag i den situationen, men det är viktigt att det blir bra och att hon skriver bra läkarintyg. Jag försöka släppa det nu.

Förra veckan blev inte alls bra och jag hoppas verkligen att den här blir bättre och mer vilsam för mig. Jag fick i alla fall en fin helg med min syster, med nödvändig vila, god mat och så hyrde vi en bra film – den nya filmatiseringen av Unga kvinnor.

När jag lägger mig i sängen för att vila känns det oftast verkligen underbart att bara sluta ögonen och slappna av. Men ibland är jag så slut att den sköna känslan inte infinner sig alls. Jag kan inte slappna av och uppleva det som en lättnad, utan får en nära nog panikartad känsla av att jag fortfarande är mitt i den stressutlösta situationen. Det är inte kroppen som är spänd utan det är mer ett mentalt tillstånd. Då tar det lång stund innan jag egentligen kan vila.

Jag tog några bilder på trädgården i morse. Här står allt i full blom och jag kunde till och med plocka några jordgubbar den 15 september!

Stark oro i kroppen

Idag har jag haft ganska stark ångest mer eller mindre hela dagen. Dessutom har känningarna av WED/RLS varit värre de senaste dagarna, i synnerhet i fötterna. Jag har spänt musklerna i fötterna och smalbenen så mycket att jag nog får träningsvärk i morgon! Summa summarum en stark oro i kroppen med andra ord. Fy fasen.

Nu har jag semester i två dagar och reser med dottern till min pappa i Jämtland igen. Jag har med mig filmer från min barndom, vårt bröllop och från när barnen är små. Det ska bli roligt att titta på tillsammans!

Lång dags färd mot en maschma

Jag vaknade halv fem i morse och kände mig klarvaken. Jag gick upp, gjorde en stor kopp kaffe och satte mig i verkstan.

Länge har jag tänkt göra en ny maschma, en slags väska att ha sysaker i, och den här gången i ylle. Ordet kommer från samiskan och kan stavas på flera sätt. Jag gjorde en i filt för två och ett halvt år sedan och la upp den här.  

Jag sydde på min maschma i stort sett i tio-elva timmar effektiv tid! Jag tog bara paus för lunch i stort sett. Min man föreslog att jag skulle göra en liten film för att visa den, så här är den!

2BA52BB6-02A0-4B63-BFB1-CD442C3C0221

Jag får inte till filmen riktigt men om man klickar på länken tror jag att den ska visas i alla fall. Här är några bilder för säkerhets skull.

Den stängs med en snodd runt en knapp.

Den viks alltså upp två varv, så här ser den ut efter första uppvikningen.

Här är den helt uppvikt. Det finns två fack längst ner att ha broderisax, nålpåträdare och annat i.

Själva nålbrevet har två ”blad” att sätta nålar i.

Andra sidan.

Dagens bästa är ändå att jag haft det lindrigt med krypningar i kroppen idag. Det är obeskrivligt skönt att få en vilodag från detta elände! Hittills har jag bara haft en ryckning i benet idag.