En bok i min smak!

Jag har börjat läsa Niklas Rådströms nya bok Som har inget redan hänt. Jag kände direkt jag började läsa att det är en bok för mig, apropå det jag skrev häromdagen. Ett vackert omslag av författarens hustru Catharina Günther-Rådström, breda marginaler, favorittypsnitt (bodoni?) och fantastiskt vackert språk. Smaka på den här meningen:

En bok som kräver en omsorgsfull läsning av varje ord.

Andra stilistiska favoriter är Hjalmar Söderberg och Jane Austen. Inte samtida författare men med glasklart språkbruk som jag söker mig till. Kerstin Ekman, PO Enquist, Torgny Lindgren, Sara Lidman och Olof Lagercrantz är mer samtida mästare. Tre av dem från Västerbotten med ett omisskännligt dialektalt inslag i språket. Ett liksom strängt och precist språk; osentimentalt och poetiskt på samma gång.

Jag minns mycket väl när jag upptäckte att författare kan ha olika språk, som olika röster. Det var sommar, jag var 17 år och satt utomhus vid min mormor och morfars stuga och läste Erica Jongs Rädd att flyga som jag köpt på bokrean samma år. Jag hade varit en bokslukare i hela mitt liv, men mera tänkt att det var huruvida författaren hade en bra historia att berätta och gjorde det på ett bra sätt som avgjorde om det var en bra bok. Nu fick jag en insikt om vad författarens språkbruk betydde, om konsten att berätta historien genom språket.

De flesta har nog en eller två konst- och kulturformer som ligger en närmast om hjärtat. För mig är det tveklöst litteraturen. Musiken är också viktig, även om jag där är mindre nogräknad och kan bli förtjust i banaliteter. Samma sak med filmer tror jag, i alla fall innehållsmässigt. På senare år har förstås slöjd blivit allt viktigare för mig. Både som utövare och att ta del av.

Mina teaterbesök är få, av flera anledningar. Jag blev skrämd av ett par pjäser som ung (då jag var rädd för mycket). En av gångerna, när jag var omkring 25 år, fick jag ett ångestanfall mitt under en föreställning på Stockholm stadsteater. Panikslagen trängde jag mig fram genom stolsraden och störtade mot nödutgången, där en snäll scenarbetare såg hur det var fatt med mig, tog mig i handen och ledde mig igenom slingrande korridorer där rekvisita låg staplade längs väggarna. Hela tiden pratade han lugnande med mig, hela tiden höll han mig i handen. Efteråt kändes det som en dröm och jag glömmer aldrig känslan av att han inte tyckte att det var någon konstigt med mitt beteende. Att det hörde till hans jobb att leda ångestridna flickor ut från salongen!

Sen har jag väl varit snål också, tyckt att det kostat mycket, jag har varit sjuk av och till länge, det har varit krångligt att få barnvakt och så vidare. Kanske det kan bli bättring, för det vore ju roligt ändå.

På tisdag, mina vänner, då smäller det så håll utkik!

Frustration och inspiration

Jag har köpt några stenar som jag tänkt infatta och göra smycken av. Det bästa är att kunna se stenarna och välja var och en av dem, men i dessa tider kändes det bättre att beställa. Jag blev besviken på färgen på några av dem, men det gick bra att byta till stenar som jag ville ha dem. Jag har bara gjort en infattning på kursen i somras, och har gruvat mig lite för det. Det är svårt och jag måste vara noggrann. I helgen gjorde jag en ansats att göra ett armband med en grön sten som heter aventurin. Jag fick inte till det direkt, så nu ska jag prova på annat sätt.

Jag går och hoppas på att sommarkursen på Mullsjö folkhögskola kommer att gå att genomföra. Skolan väntar på Folkhälsomyndighetens rekommendationer som ska komma i dagarna. Hoppas hoppas. Om den inte blir av ska jag kolla om det finns någon kortare kurs i Stockholmsområdet.

Snart slår liljekonvaljerna ut!

Jag har viktväktat i två veckor nu, och det har gått bra tycker jag men det tyckte inte vågen. Det jag gick ner förra veckan hade jag gått upp nu så att jag summa summarum bara gått ner ett hekto! Depp depp, men så skrev jag om det i det community som finns i viktväktarappen, och fick massor av peppande svar! Över 40 personer skrev att det har jag också varit med om, vecka 2 är värst, se till att äta för alla dina poäng – du kanske ätit för lite, heja heja! och så vidare i en blandning av peppande och goda råd. Jag blev alldeles rörd – så fina människor! Så nu är det nya tag som gäller. Jag ska skruva lite på hur jag äter och se till att inte ge upp.

Det dunsade rejält i brevlådan idag och där låg tidningen Hemslöjd! Underbart snygg tidning med massor av inspiration, så nu ler livet igen!