Sliten

Turbulensen här hemma fortsätter och sliter hårt på oss alla. Igår tror och hoppas jag att kulmen nåddes och att det kan bli lite lugnare framöver. Men det kräver att vi orkar stå upp. Hålla i och hålla ut! (Känns det igen?)

Tanken var att jag skulle åka på lite ledighet hemifrån över helgen, till min goda vän T. Men så blev hon sjuk för en vecka sedan, och vi befarade att det var covid-19. Hon testade sig i måndags, och om hon inte fått negativt besked senast på fredag skulle jag inte kunna åka. Men hon fick besked redan igår kväll, och det var inte covid-19! Jätteskönt att veta, och nu kan jag åka. Jag behöver verkligen komma hemifrån litegrann.

Jag har broderat ännu en kudde i samma stil som den gula, men nu i blått. Jag älskar färgkombinationen blått, grått och brunt! Den gula är jag mer nöjd med men den här blev också bra tycker jag.

Jag har broderat med stoppgarn, som har en bra tjocklek för broderi. Många av dem har jag köpt på loppis eller fått av min mamma, men några är nyköpta. De gamla är virade runt så fina kort! När jag läser på dem är de gamla av ren ull medan de nyare är ull blandat med konstfiber. Det håller förmodligen bättre men känns lite tråkigt ändå.

Tårar

De gånger jag gråtit sedan jag började med antidepressiv medicin är lätträknade. När jag idag skulle på begravningen av min mans systers man, tvekade jag en kort sekund innan jag packade ner ett paket näsdukar i väskan. Men det kom tårar, och det var väldigt skönt. Jag är verkligen ledsen över att han har gått bort, och kommer att sakna honom mycket. Då känns det bra att det liksom manifesteras i tårar som svämmar över, snor som rinner och den brännande känslan i halsen.

Det är skönt att inte gråta också, det ska erkännas. Avtrubbningen som medicinerna ger är en lättnad, om man levt i kaos. Men det är inte riktigt jag, och jag tycker ju om mina starka känslor. För det är inte bara de mer negativa känslorna som trubbas av. Även stark glädje är svårare att känna. Jag har skrivit det förut – flera gånger tror jag till och med – men det är som om att jag upplever känslorna mer med intellektet än med känslan, mer hjärna än hjärta.  Jag FATTAR och VET att jag är glad, snarare än att jag SPRITTER och FYLLS av glädje.

Jag har dragit ner på den ena antidepressiva medicinen, Mirtazapin. Länge tog jag tre tabletter till natten, men har minskat ner dosen långsamt men säkert, och tar nu bara en och en halv. Ännu så länge känner jag ingen skillnad, och jag skulle helst slippa dem helt. Inte minst eftersom de påverkar vikten så mycket.

Det var väldigt vackert på kyrkogården i dimman idag.


Samtal med min chef

Jag hade samtal med min chef den här veckan. Vi pratade bland annat om hur det går för mig att jobba. Jag sa att det finns ett före och ett efter Stressmottagningen. Innan behandlingen där tänkte jag att jag tog ansvar för mitt arbete genom att försöka hinna så mycket som möjligt och jobba fortare. Nu tar jag ansvar genom att se till att jobba lagom mycket, vila regelbundet och inte ta på mig för mycket. Jag insåg i den stund jag sa det att det var en ny insikt. I alla fall inget jag formulerat tidigare.

Jag sa också att det är en sorg för mig att inte kunna åstadkomma så mycket som jag skulle vilja på jobbet. Att jag får nöja mig med det jag mäktar med, och avstå annat. Jag tycker att jag har en stor kapacitet och att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag har en bred erfarenhet av min tid som bibliotekarie och chef, och även av mitt nuvarande yrke som utvecklingsledare. Jag skulle kunna bidra så mycket mer.

Men jag känner också att den sorgen inte är lika stor som den varit då jag haft svårt att acceptera att livet blev som det blev, och inte som jag tänkt att det skulle bli. Jag har under åren bearbetat detta på olika sätt, och kan nu se att acceptansen är betydligt större än den varit. Jag har också hittat andra sätt att må bra på genom min kreativa sida, och kan även känna mig kompetent i det.

Idag har jag tagit två rejäla promenader i två olika årstider. En höstlig skogspromenad för mig själv i morse, och en långpromenad i sommarvärme med en god vän på eftermiddagen. Vi hade inte setts på länge så det blev ett ivrigt och angeläget samtal. Så pass att min hjärntrötthets-rullgardin plötsligt föll ner, och jag fick snabbt avsluta samtalet och släpa mig hem till sängen. Men fint att ses ändå förstås!

Remitterad

Jag gick på yogan igår kväll. Yogaläraren sa att vi skulle tänka på med vilken intention vi gick in i yogapasset, vad vi ville uppnå. Min första tanke var avslappning, men så tänkte jag också att det här gör jag för bara mig – för att må bra. Det känns fint att göra saker för mig själv, att jag tar hand om mig!

Idag var jag hos min psykiater. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne annat än att det känns hopplöst och att jag är så in i baljan trött. Jag är riktigt trött på att prata om det. Hon blev lite förvånad över att de blodprover jag tagit regelbundet inte inbegripit d-vitamin. Brist på d-vitamin kan ju ge trötthet. Så nu ska jag gå och ta ett blodprov för att kolla upp det.

Men hon frågade också om jag varit i kontakt med Stressmottagningen. Det har jag inte, men det är dem jag bett om tips på psykolog som kan utmattningssyndrom, och jag har läst böcker skrivna av Alexander Perski och Georgio Grossi som arbetar och forskar där. På deras hemsida står att de tar sig an svåra fall av utmattningssyndrom. ”Det innebär att de som remitteras till oss redan ska ha tagit emot primärvården eller företagshälsovårdens insatser för sin ohälsa, och att vi kan ta över i de fall där detta inte varit tillräckligt utan ohälsan kvarstår.” Det låter ju som jag det! Min psykiater skulle skicka remiss dit redan idag. Det är säkert lång kö dit, men det känns väldigt bra ändå. Det är så himla viktigt att se en liten ljusning i tunneln, och den ljusningen innebär HOPP!

Jag är lite tagen av höstens färger och undrar om de är extra intensiva i år? Rönnarna i vårt område är helt otroliga! Deras olika färger lyckas nästan skära sig mot varandra! Och så vildvinet. Och de mäktiga  björkarna. Och massor av buskar i alla nyanser av rött, orange, gult och grönt som jag ser genom bussfönstret på hemvägen.

 

 

Lugn

I fredags eftermiddag åkte jag och T till hennes stuga i Roslagen. Hon håller fortfarande på att flytta in i stugan, och vi ägnade en del tid åt att packa upp och fundera på var saker och möbler ska vara. Jag kände mig hyfsat pigg ända fram tills mitt på dagen igår, men då dippade jag. Jag har mest legat och löst korsord eller sovit. Pratat mycket, ätit god mat och så myst med hennes lurviga hundar. Inga måsten, inga krav, inga önskemål. Så befriande skönt.

Just nu är T och hundarna på långpromenad och jag sitter på verandan i solen. Jag hade hoppats orka gå med, och skulle velat ta höstbilder att lägga upp här, men det finns ingen ork i kroppen.
På vägen hit åkte vi igenom odlingslandskap och skogar i Uppland, och det var så fantastiskt vackert med alla höstfärger! Tänk att man slås av det varje år, och det är ju tur att man inte blir blasé på det vackra och på årstidsväxlingarna.
De ljud som hörs just nu är några enstaka fåglar, en gnällig mamma med gnälligt barn hos grannarna, en sågmaskin (?) i fjärran och trädens sus. Inga bilar, inget bakgrundssus från motorvägen. Bara ljud som var för sig går att urskilja. Nu gick gnällspikarna inomhus och sågen har tystnat. Vinden friskar i och de kvarvarande asplöven darrar högljutt. En bildörr stängs, motorn går igång och bilen försvinner iväg. En fluga viner förbi. Ett sällsamt fågelläte som jag inte känner igen.
Jag ska göra mig en kopp kaffe.
Här en bild från förra helgen.

Höstsol

Igår fick jag lite oväntad energi och den promenad som jag trodde skulle bli både kort och långsam, blev en förvisso inte helt rask men desto längre stund i höstsolen tillsammans med min goda vän E. Samtalet med henne har pågått i många år under miltals promenader, och är viktigt för mig.

Det är galet vackert nu och så många stora träd i alla nyanser av gult, orange och rött. 

I Upplands Väsby där jag bor finns rester av en park från slutet av 1600-talet som restaurerats av kommunen på senare år. Barockparken kallas den och hörde ursprungligen till godset Stora Wäsby men delades från byggnaderna när järnvägen drogs fram. Här är väldigt vackert, inte minst på hösten. Det var härikring vi promenerade.

Idag har jag varit desto tröttare, och en rekognosceringstur till Bauhaus gjorde det inte bättre. Det var hemskt med alla ljud och människor. När kom hem la jag mig att sova i ett par timmar, och resten av kvällen blev det soffan.

Och apropå ljud: när jag åkte hem från Södra station i fredags var jag väldigt trött, och oerhört ljudkänslig. En rullväska över golvet, metall mot metall, ett barnskrik. Jag fick nästan panik och försökte skynda därifrån.

Jag hade hoppats orka och hinna med tid i verkstan den här helgen, men det har bara blivit nån timme. Jag har inte varit riktigt sugen på sistone, och det hänger förstås ihop med att jag varit så trött och nere. Men igår kände jag lite lust och fick en idé om ett silverarmband som jag påbörjade i alla fall.

 

Kärlek

Min syster och jag besökte alltså vår pappa i helgen. Vi hjälpte honom med en del saker och hann umgås ordentligt. Det kändes fint. Det är alltid lite speciellt att komma upp till Jämtland där vi växte upp. Trots att det är 36 år sedan jag flyttade därifrån så var det under de formbara skolåren jag bodde där, och det har satt sina spår i mig.

Hösten var längre kommen där förstås, så vackert med gula björkar. Här är utsikten från pappas balkong. En fin vy över Storsjön.

Under hemvägen slogs jag av att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Från mina föräldrar och min syster från min ursprungsfamilj; min man och mina barn i min nuvarande familj; andra släktingar, nära vänner och många jag känner mer ytligt men som visar en kärleksfull omtanke om mig. Det är inte självklart men något jag är djupt tacksam över. Mina känslor är ju dämpade av de antidepressiva medicinerna, men igår blev jag lite tagen faktiskt. Det var längesedan.

Jag var hos min husläkare idag som sjukskrev mig året ut på 50 %. Han är lite bekymrad över mig, och det är jag också. Han tittade på mina underliga röda prickar runt munnen också och skrev ut kortisonsalva. Jag hoppas verkligen att det hjälper.

Höst

Jag njuter intensivare av höstens färger och former i år än jag gjort på länge. Varje dag när jag kliver av bussen hemmavid ser jag asplöven darra i vinden och har jag tur silar solen igenom grenverket också, som idag. Gula och gröna löv bryter solstrålarna som ett prisma, och på marken de bruna och orangeröda. När jag kommer nedanför backen med aspar ser jag alla rönnar i vårt radhusområde. De är helt makalösa! Djupt djupt röda ser de nästan ut att ha löv av sammet. I en lång rad står de och brinner!

Rönnens blad består ju av flera mindre blad på en stjälk, och på marken ligger massor av de små bladen i olika nyanser av rött, gult och orange. Jag blir aldrig blasé, utan förundras och gläds varje dag.

Det är ingen direkt djärv gissning att min förtjusning i hösten har med mitt allmänna hälsotillstånd att göra. Det är lättare att vara glad när man inte är deprimerad, en så kallad no-brainer. Men det är mer än så – att må bra gör det lättare att ta till sig av sådant som gör en glad. En god spiral som omväxling till de dåliga spiraler jag tidvis levt med.

Jag är fortsatt sämre i RLS/WED. Det är det mörkaste molnet på min himmel och jag hoppas hoppas hoppas att det inte blir ännu värre. Jag försöker föreställa mig en tiogradig skala där ett innebär symptomfri och tio betyder outhärdligt. Då är jag nog på en sjua nu.

Trötthet och energiboost

Den här veckan har varit tröttsam. Min veckovisa utvärdering i morgon klockan 16 kommer inte att vara nådig. Jag har inte varit riktigt försiktig med mig. Jag har gjort för mycket och för snabbt. Men det positiva är att kroppen och hjärnan talar om det för mig – direkt!

I tisdags hade jag kunnat ge mycket för att kunna hoppa över Språk- och slöjdkaféet. Jag var så trött när jag var på hemväg, och på grund av störningar i pendeltågstrafiken kom jag hem en halvtimme senare än jag tänkt. Det fick till följd att jag bara hann vara hemma i trekvart innan jag skulle iväg igen. Men vilken energiboost jag fick av kvällen! Vi tre volontärer hade fem besökare, två män och en kvinna med sina två barn. De stannade tills det var slut, och verkade mycket nöjda. Jag tog hand om barnen och vi sydde små väskor av filttyg som jag hade med mig. Så himla gulliga och roliga barn, 4 och 9 år gamla. Trött med väldigt nöjd tog jag bussen hem den kvällen.

Här är det barnen sydde, klippte och klistrade:

Idag avbröt jag i alla fall ett möte och åkte hem lite tidigare än jag tänkt. Hjärnan var på väg att bli proppfull och då fungerar jag inte något vidare. Nä, nästa vecka får jag se till att planera bättre. Jag ska göra en egen studieresa till Mölndal och Halmstad på måndag och tisdag. Det ska bli intressant och roligt, men jag ska också se till att vila. I Halmstad ska jag också passa på att träffa en barndomsvän, det ser jag fram emot!

Jag jobbade hemma igår (mycket bra idé – heja mig!) och tog en promenad i det varma höstvädret. Vilka färger! Jag går och bara njuter av hur solen lyser upp allt orange, rött och gult. Jag satt ute ett tag i solen och jobbläste, fantastiskt men samtidigt skrämmande att det är så varmt.