Jag tar sedan ett par år sedan medicin som är stämningshöjande, dvs den höjer min nivå av den kroppsegna signalsubstansen seratonin så att jag inte deppar ihop alldeles. Min läkare säger ”lyckopiller” med stora citationstecken och vad jag anser om det uttrycket kan läsas här.
Eftersom jag har så pass mycket ångest nu ska jag prova att gå upp lite i dos. Jag testade att höja för ett år sedan också, och tyckte inte att det hade någon effekt då, men ger det en ny chans.
Det som varit skönt med effekten av Sertralin, och som jag först upplevde som nästan kusligt (läs mer här), är att jag mycket sällan gråter numera. Det var det som var mest hjälpsamt med medicinen när jag började med den. Det är väldigt tröttande att gråta även om jag saknar de positiva effekterna av gråten, känslan av lättnad – att ha fått ur mig någonting.
Jag skrev till redaktionen för Insidan på DN i morse, om att de borde ta upp stressproblematiken ur det perspektiv jag skrev om igår: om familjer med funktionsnedsättningar och brist på stöd från samhällets sida. Jag fick svar omgående med frågan om de kan citera mig anonymt i uppföljning med läsarreaktioner. Alltid något. Jag har försökt intressera redaktionen för radioprogrammet Kropp & själ också.
Det blir inte långa stunder i verkstan för tillfället, orken räcker inte riktigt. Men jag fortsätter på mitt Stygn-varje-dag-broderi, även om det bara blir några få stygn per dag. Och så har jag målat och broderat det här:
