Etikettarkiv: ledighet

En sommar i glädje trots allt

Publicerat av
Svara

Min sommarledighet blev riktigt bra! Jag planerade noggrant med breda ränder, och orkade mer än jag gjort tidigare. Jag träffade släktingar i både Järvsö och Eskilstuna som jag inte sett på länge. Det är ju umgänge jag saknat mest under åren av utmattningssyndrom.

Näst sista veckan av min ledighet åkte jag för sjätte gången till Mullsjö folkhögskola för silversmideskurs. Så härligt att återse den fina omgivningen, tidigare kurskamrater och inte minst vår ”silverfröken” Anna! Jag hade sett fram min tradition att ta ett morgondopp varje dag, men tyvärr var vattnet förorenat av kanadagässen så bad avråddes. Även om jag inte trodde att jag skulle svälja vatten så kan bakterien även ta sig in i sår, och det hade jag flera av.

Vad värre var så fick jag stark smärta i bröstet redan andra dagen. Jag frågade en kurskamrat som var sjuksköterska, och hon bedömde att jag inte hade hjärtinfarkt i alla fall. Vad det var tänkte jag vänta med att utreda tills jag kom hem. Jag hoppades att det skulle försvinna under veckan så att jag skulle kunna delta i kursen. Men även om smärtans intensitet skiftade under dagarna så fanns den där nästan jämt, och den gjorde mig väldigt trött. Min sedvanliga vila efter lunchen blev i år längre än vanligt, och jag sov oftast någon timme. Produktiviteten blev därefter, och inte mycket blev klart. Det gjorde inte så mycket eftersom jag varit där flera gånger tidigare, och värdet av kursen inte enbart består av vad jag åstadkommer. Den här ringen blev i alla fall klar:

Och här är början till ett stelt armband där delarna nästan är klara i alla fall:

När jag kom hem gick jag till doktorn som skickade mig till akuten på Danderyds sjukhus för utredning om det kunde vara något med hjärtat. Fyra timmar senare visade det sig att mitt hjärta är friskt, och det var ju skönt att veta även om jag aldrig var orolig. Nästa undersökning blev gastroskopi, där det visade sig att min magmun är en aning opålitlig. Den funkar för det mesta, men kan vara lite svajig ibland och släpper då upp magsyra i matstrupen. Det gör väldigt ont kan jag intyga! Såå skönt att det inte var något värre än så!

Utsikt från mitt rum i Mullsjö

Jag fortsatte att sy klänningar också. Jag har en tendens att köra på i en väldans fart när jag väl kommit in i något. Vad är EN klänning när man kan göra hur många som helst! Jag har som bekant samlat på mig ett rejält lager av tyger, och även om inte alla räcker (eller passar) till en klänning så fanns en del att ta av. Här är några exempel:

Ett tyg jag köpt på Tradera för flera år sedan. Jag tror att det ursprungligen är ett draperi från 1950~talet.
Ett lakan köpt på Vinted
Tyget är designat av Raili Konttinen, troligen 1970-tal, köpt på Vinted.
Linnetyg, jag tyckte att den blev lite tantig så jag har kortat den lite.
Ett IKEA-tyg som vi hade på väggen i sovrummet länge blev en topp.

Det blev lite dåligt med bad tyvärr, främst på grund av att jag brände armen på ångan från vattenkokaren i juni. Ett rejält brännsår på underarmen blev resultatet, och jag fick vänta med bad. Men summa summarum blev det dopp i Östersjön, Bottenhavet, Ljusnan och Norrvikensjön i alla fall. Ljuvligt!

Backar

Publicerat av
Svara

Jag var tjänstledig förra veckan och gjorde i stort sett ingenting. Det var lite tråkigt men nödvändigt tror jag. När veckan närmaste sig sitt slut, fick jag ett rejält stresspåslag i kroppen och mådde pyton. Min man hade två klockslag att passa den dagen, men det var som om att jag tänkte att det var MINA tider, och kunde inte slappna av. Dessutom blandade jag ihop vilka dagar vi skulle vaccinera oss, och trodde att det var ytterligare en tid att förhålla mig till den dagen. Jag som hade avbokat allt utom psykologen den här lediga veckan för att bara kunna vara! När jag insåg hur galet jag tänkt blev jag både lite rädd och sur. Jag som hade kunnat ha en lugn dag i fåtöljen med min ljudbok, utan att tänka på någonting alls!

Jag smsade till psykolog-J – min klippa – och beskrev hur jag mådde, och att jag funderade på att be doktorn sjukskriva mig ett par veckor. Hon tyckte att det lät klokt, och jag kunde långsamt gå ner i varv. Just nu funderar jag på om det kanske räcker att jag sjukskriver mig denna vecka. Jag tror inte alls att jag är på väg att krascha och bli helt sjukskriven en längre tid, utan behöver bara backa lite och ta det lugnt. Kanske är det fortfarande efterdyningarna av stressen tidigare i höst, när jag tänkte gå upp i arbetstid, som spökar?

Jag har gjort små försök att komma igång med saker i verkstan, men det blir bara kortare stunder för tillfället. Jag har några idéer till smycken, bland annat av material som jag skulle vilja kombinera med silver, till exempel plexiglas som jag verkligen gillar. Det går givetvis inte att löda fast, men limma eller sätta ihop som på de här örhängena och halsbandet som jag gjorde för en del år sedan.


Jag har också börjat på en kudde i yllebroderi som jag tycker att så kul att göra. Det blir i en teknik som jag inte kommer ihåg vad den heter. Så här, som på en kudde jag gjort tidigare, kan den se ut:


Det får ta den tid det vill, jag gör det ju inte för att producera utan för att jag tycker om och mår bra av det. Och yllebroderi passar att göra när årstiden blir kallare.

Jag vet inte vartåt det bär

Publicerat av
2

Somliga dagar känns det som att det går bakåt. Jag mår inte bra och undrar om det fortfarande är stressen över att gå upp i arbetstid som spökar. Den som raserade så mycket i slutet av augusti. Jag har så svårt att slappna av och har också mer ångest än vanligt. Restless legs blir värre som för att fullborda den dåliga spiralen.

När jag var hos psykolog-J förra måndagen hände något märkligt. Hon reagerade på att jag var så spänd i kroppen, och tyckte också att jag var lite som i en bubbla. Långt in i samtalet kände jag plötsligt att jag inte orkade mer, att jag måste hem. Det liknade den känsla jag får i ett möte eller samtal när hjärntröttheten tar över. Jag sa det till henne, och hon undrade vad som hände. Då började jag gråta litegrann, och det var som om att något släppte. Impulsen att störta ur rummet försvann, och vi satt kvar och försökte få fatt i vad som hände. Vi arbetar med att försöka få fatt i mina känslor som är så inkapslade, så det här var en positiv reaktion, enades vi om. Jag har en sorg, en ledsenhet inom mig som jag skulle vilja släppa ut.

En kudde jag gav min pappa för en del år sedan. Nu håller den hus hemma hos hans kusin.

Direkt efter semestern ansökte jag om en veckas tjänstledighet under hösten, och den inleds nu. Det är så oerhört skönt att ha en hel vecka utan någonting inbokat annat än psykolog-J! Jag sa till henne att jag undrat om jag kanske skulle behöva några veckors sjukskrivning på heltid, och hon menade att det tyder på att jag kan behöva det. Jag sa att jag skulle känna hur det känns att börja jobba efter den här veckan. Det kanske räcker med en veckas ledighet.

Skalar ner

Publicerat av
Svara

Jag har svårt att komma till rätta med stressen i kroppen. I kväll har den gett mig spänningshuvudvärk av tredje graden, men den varade inte så länge som tur var. I måndags bad jag psykolog-J att hjälpa mig att bena ut och se vad jag kan ta bort. Det slutade med att jag ska pausa både mindfulnessdans och basal kroppskännedom. Ironiskt nog kan rehabinsatserna bli för mycket och skapa stress. Nu känns det klart lugnare, och jag hoppas att ron i kroppen från i våras kommer tillbaka.

Om tre veckor ska jag vara tjänstledig i en vecka. Jag tror att det blir bra att ta en paus under hösten, och inte ha så mycket planerat den veckan. Jag har ändå funderat på om jag inte ska passa på att fylla på det sociala kontot den veckan. Det jag saknar mest och har svårast för. Jag får se.

Vår dotter och hennes pojkvän fyllde år nu i september och åtminstone dottern hade önskat sig smycken. Jag blev så glad när jag kände ork och inspiration att göra ett armband och två ringar till henne, och en ring till honom. Hon hade visat en bild på ett armband som hon ville ha, och det visade sig vara min idol Torun Hübe Bülow som gjort den! Känn ingen press … Nåväl, den blev i samma stil i alla fall!

Går på tomgång

Publicerat av
Svara

Jag har inte skrivit på ett tag. Tycker inte att jag har något att skriva, allt känns redan gjort. Jag går på tomgång, och allt känns bara gnälligt. Jag gör en ansats.

Efter påskhelgen ska jag börja jobba 75 % igen. Det känns skrämmande rent ut sagt, även om jag samtidigt tror att det KAN komma att fungera. Planen är att jag ska jobba två dagar på kontoret och tre hemma. Frågan är hur jag ska stämma av med mig själv hur det går. Det är länge sedan jag skrev i mitt dokument om avstämning varje fredag. Dags att ta upp det igen.

En glamkyckling som vår dotter gjort, och en punkkyckling som jag gjorde 1971.

Jag halkar ständigt in i mitt spela-frisk-beteende. Vill så gärna. Vill mycket. Senast igår: vi brukar bjuda våra närmaste på påsklunch och i år blev det på långfredagen eftersom det var den dag då alla kunde. Jag planerade maten flera dagar i förväg. Vilka rätter jag skulle laga, inköpslista, vad kunde göras i förväg och i så fall när och så vad som skulle göras à la minute. Det blev flera goda typiska påskrätter med mycket sill, lax, gräddfil, lök, sparris, picklade rödlök, nötter och brynt smör. Som efterrätt den goda ananaspaj som vi bjöd på vid vårt bröllop för nästan 30 är sedan.

Själva matlagningen gick bra, jag är en hejare på att planera så att allt sprids ut med återhämtning emellan – randig matlagning. Men att sitta och prata med alla blev för mycket. Jag la mig att sova innan efterrätten, men direkt efter att alla gått ångrade jag att vi bjöd till påsklunch överhuvudtaget. Åtminstone till del. Jag orkar inte med ljudnivån, att hålla skärpan och att spela frisk. Men samtidigt vill jag så gärna, och hoppas ändå att det ger mer energi än det tar i långa loppet. Som tur är så är ju påskhelgen lång.

En rejäl dipp

Publicerat av
Svara

Just som jag skrivit ett inlägg med rubriken Harmoni så vände det. Eller inte riktigt så, det finns en förklaring till varför den här veckan slutade så dåligt, och jag har goda förhoppningar om att det är en tillfällig dipp.

Veckan inleddes på bästa tänkbara sätt. Efter en avkopplande helg hos min goda vän T, åkte min man och jag iväg för att fira att vi varit tillsammans i 30 år. Vi hade en allt igenom härlig vistelse på ett spahotell med ljuvlig mat och en flaska bubbel på rummet. Men som vanligt när jag varit bortrest finns en viss mammaabstinens här hemma, och det blev intensiva dagar när jag samtidigt som jag skulle försöka beta av två dagars e-post, även skulle ta hand om alla bollar som kastades i min riktning här hemma.

Som om inte detta var nog så var det en mycket kär och viktig arbetskamrats sista arbetsdagar tillsammans med mig, och jag sörjer verkligen att hon ska sluta. Jag tror att det också påverkade hur jag mådde den här veckan. Jag känner mig lite ensam utan henne.

Utsikt över Mälaren från hotellets 18:e våning

Resultatet blev hur som helst att jag fick tillbaka den Totala Tröttheten i form av orkeslöshet i kroppen och extra mycket hjärntrötthet. Jag gick låååångsamt och hade svårt att få saker gjorda. Det ökade på stressen eftersom jag hade saker som ”måste” bli klara, men framför allt så blir jag alltid rädd att en sån här dipp ska vara början på en ny krasch då jag blir sjukskriven på heltid igen.

Nu tror jag inte alls att det är det som hände nu, men rädslan finns alltid i bakhuvudet. Arbetsveckan avslutades med att jag avslutade jobbet lite tidigare för att gå på min svägerskas begravning. Märkligt nog blev det en positiv sak som fick min uppmärksamhet bort ifrån mig själv. Dessutom är begravningar ett tillfälle att träffa nära och kära, vilket också var fint. Nu ser jag fram emot en stillsam helg utan någonting inplanerat. Vila är nyckelordet.

 

Avkopplande helgdagar

Publicerat av
Svara

Jag såg så mycket fram emot påskhelgens ledighet, jag behövde den verkligen. Det blev verkligen avkopplande dagar. Efter påskaftons trevliga lunch med syster, svåger och god vän (inom vår ”Corona-bubbla”) hemma hos oss, har jag i stort sett bara gjort det jag haft lust med för stunden: läst, tittat på SVT play och lyssnat på poddar. Vilat, sovit middag och tagit en långpromenad med en nära vän, då vi hittade blåsippor, tussilago, scilla och -faktiskt – vitsippor! De senare måste haft exeptionella goda förutsättningar i lä och sol. De är lite väl tidiga, men inte desto mindre välkomna.  De obehagliga känningarna i mina ben var inte nådiga igår, Jag har hittat ett youtube-klipp där en amerikansk fysioterapeut tipsar om övningar för att lindra symptomen av RLS.* Hon pratar om precis det som är min erfarenhet – att stretcha och liksom utmatta musklerna som lindring. Hon visade hur man kan massera musklerna på låren och vaderna med hjälp av ett redskap som såg ut som en kruskavel med piggar på. Hon gav också några tips om stretchövningar med hjälp av ett band med en ögla i ena änden – ungefär som ett sådant som jag köpte för någon månad sedan. Jag såg reklam för det där det användes precis som jag försökt göra med hjälp av olika band, men det funkar så mycket bättre med det här. Jag letade fram vår kruskavel (som inte är utsliten om jag säger så!) och skred till verket. Efter en omgång med dessa bryska metoder, kändes det lite bättre i alla fall.

Då är det dags att jobba igen då. Det blir flera fyradagarsveckor nu eftersom jag ska åka till pappa fredag-måndag om två veckor också. Det är nog bra för mig.

* WED-förbundet har bytt tillbaka namnet till RLS-förbundet eftersom WED (Willis Ekboms Disease), som visserligen fortfarande är namnet på sjukdomen, inte slagit igenom som namn. RLS (Restless Legs Syndrome) är mer känt. Jag återgår till att skriva RLS.

Pia-dag mitt i veckan!

Publicerat av
Svara

Jag skulle tillbaka till Stressmottagningen idag för att träffa psykologen Marie och arbetsterapeuten Theresa. Men i morse nös jag flera gånger och snorade lite, så jag stannade hemma och vi hade ett videosamtal istället. Det gick alldeles utmärkt, och skönt att slippa åka in till stan.

Den här gången hade jag mest behov av psykologen så större delen av samtalet var det bara vi två. Jag ska nog boka in ett sista samtal med arbetsterapeuten tillsammans med min chef i oktober.

Vi pratade mycket om att jag har en känsla av att jag aldrig kommer att bli frisk, och känner mig nedstämd över allt jag inte kan göra. Framför allt mitt sociala liv känns kringskuret och begränsat. Jag träffar visserligen några, och det betyder mycket. Men jag måste planera så noga, framför allt VAR vi ska ses:

  • Inte för långt att ta sig dit för att resor tröttar.
  • Inte för mycket folk i närheten för att det tröttar med alla intryck.
  • Inte för lång stund för det orkar jag inte.
  • Och så måste jag ta i beräknande all den tid jag kommer att behöva för återhämtningen efteråt, och även vila innan.

Jag sa också att jag verkligen försöker akta mig för att skapa ”sanningar” om att aldrig bli frisk, och att jag använt redskapet ”just nu har jag en tanke om att …” för att inse att det bara är en tanke. Det är faktiskt effektivt!

Marie tyckte att jag skulle kunna tänka på ett annat hjälpmedel vi lärt oss, att ta ut kursen mot värderad riktning och ta små små steg åt det hållet. Att se att även ett telefonsamtal eller kanske bara ett sms till en god vän ändå är en liten social kontakt, och att en annan gång kanske jag kan ta en fika med någon. Samla de saker jag gör i värderad riktning och njuta av det som är.

En annan bra sak som jag bestämde mig för var att ha en medicinsk återhämtningsdag på onsdagar. Det har de pratat om på Stressmottagningen  och min husläkare har skrivit in det i läkarintyget också. Men jag har inte anammat det och jobbat fem timmar fyra dagar i veckan, eftersom jag tyckt det känts oöverstigligt. Men jag ska verkligen testa det, nu när jag jobbar hemma är det möjligt på ett annat sätt. Det innebär att jag har en Pia-dag, som Marie sa, mitt i veckan då jag kan finna ork att göra något litet: kanske en liten utflykt eller – det första jag tänkte på – orka med att vara i verkstan mera!

Så med start i nästa vecka ska jag jobba fem timmar måndag, tisdag, torsdag och fredag. Bra!

Ledighetens baksida

Publicerat av
Svara

I maj är det många extra lediga dagar i almanackan och det är ju skönt. Men baksidan är att det kan bli lite väl intensivt när hela familjen är ledig och allt ska hända. När ambitionsnivåer inte är i synk och viljor krockar. Igår hamnade jag i ett tillstånd av stopp i maskineriet. Jag var lite trött innan och så hade jag glömt att dottern skulle på ridning och behövde tidig middag. Stressen det utlöste gjorde mig oförmögen att tänka och att handla. Jag kunde bara stå och försöka hålla ihop mig. Inte röra mig, inte säga någonting – bara stå. Till slut kunde jag ta mig samman för att gå och lägga mig med en kudde över huvudet.

Jag skrev förut om uttrycket att ”vara mitt i byxan” som några vänner har i sin familj. Det betyder bokstavligt tolkat att ens ben inte nuddar byxans kalla tyg, och bildligt talat att befinna sig under radarn. Om man tänker på de klassiska beteendena fly, kämpa eller frysa så handlar detta om att frysa. Inte provocera, inte gör nånting värre utan bara stå. Kusligt.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och i morse var det tystare tack vare att folk var lediga. Jag såg flera blommor som jag inte kunde låta bli att fotografera. Här är några exempel:

Häggen doftar ljuvligt!

Bergklint

Kirskål är faktiskt vackert!