I ensamhet

Min man är bortrest i fem dagar, på semesterkurs som han sett fram emot länge. Jag är verkligen glad för hans skull. Vi behöver semester och vi behöver vila, båda två. Men jag känner mig verkligen ensam. Det är inget farligt förstås, men det slår mig verkligen redan idag, den första dagen som han är borta. Vi har varit ifrån varandra många gånger, och det är desto mysigare när vi ses igen. Vi har något att berätta för varandra, och längtan ger en extra dimension åt återseendet.

Den här ensamhetskänslan är inte bara en längtan, det finns en ångest-aning i den. Kanske mer en rädsla för att få ångest än den verkliga varan. Jag har ingen att gömma mig hos, som fredar mig. Kanske är det den känslan som det handlar om?

Maskros efter regnet

Jag fick en ptsd-upplevelse igår.  Blev snabbt och obarmhärtigt tillbakakastad i en gammal upplevelse, och pang så kom smärtan i axeln tillbaka. Den jag gått hos en massör hela våren för att få bort. Spänningen i axeln, övre ryggen och nacken gav en smärta som var nästan outhärdlig, tills jag kom på att boka tid för massage, och det blev långsamt men säkert bättre för varje session. Så på ett ögonblick var jag tillbaka på ruta ett! Som tur var fick jag tid hos henne redan i morgon så då får hon knåda på mina knutar.

När jag ser det så här nedskrivet så är det kanske inte så konstigt att jag känner mig ensam och lite otrygg. Men det är bara en känsla, inget riktigt hot. Det är det jag jobbat mycket med att få min kropp att förstå, och det ska jag övertyga den om även denna gång.

Saktar ner

I söndags satt jag på en sten i skogen med en god vän, och sa att jag känner mig mycket starkare än direkt efter semestern och att jag ser ett hopp om att kunna jobba mer så småningom. Igår kom en stor svacka som gjorde att jag tvivlade på allt vad tillfrisknande heter. Jag vet ju att svackor hör till, att de inte ska dras för stora växlar på, men de är ändå knäckande.

Varför jag blev så trött just igår vet jag inte. Inget särskilt hände. Jag jobbade som vanligt och hade ett möte. Jag vilade som jag brukar, körde Asahi i en paus och en kort meditation i en annan. Men efter arbetsdagen blev jag liggande länge, och sov ett tag också. På kvällen satt jag i fåtöljen och orkade nästan inte lyfta armarna. Kroppen var så tung. Jag bestämde mig för att inte laga mat utan föreslog att familjen fick steka på pytt i panna från frysen. Skönt att det går att få mat på bordet utan ansträngning! Jag la mig och sov ett tag till innan jag masade mig upp och åt lite.

I en meditation jag gjorde igår kväll skulle jag tänka ut en trygg plats, fiktiv eller verklig. Jag skulle önska att den platsen kunde vara i mitt hem, men så är det tyvärr inte och det är en del i varför jag inte blir frisk. Jag skulle också tänka ut en vänlig vän som skulle komma till mig. Jag tänkte på mig själv, att jag kunde komma och hålla om mig och säga att jag är bra. Självmedkänsla helt enkelt.

En tanke jag har om varför jag blev så trött är att jag har ganska mycket att göra på jobbet, men egentligen ingen brådska med det mesta. Jag behöver sortera bättre, vad som är mer bråttom än annat. Kanske en nyckel.

Spänningar och ångest

Det är visst vanligt att människor kommer in akut till sjukhus med befarad hjärtinfarkt, och så visar det sig att det är ångest de känner. Symptomen kan vara liknande, i synnerhet trycket över bröstet. Igår kände jag som ett band som tryckte över bröstet, och en känsla av att det var svårt att andas fast det inte var det egentligen. Jag googlade och hamnade på sidor om kärlkramp och hjärtinfarkt, men det stod också om att det kunde vara utlöst av stress. Jag gick och la mig och till slut släppte det.

Det är inte så konstigt att det kom just igår. Det var en riktigt dålig dag med inslag av det som gjort mig sjuk från början. Inte av den digniteten men min kropp går i försvarsställning så snart hotet dyker upp. Jag blir spänd, i synnerhet i axlar och rygg, och får ont i kroppen.

Jag grät till och med en liten skvätt igår, och det är mycket länge sedan sist. Sedan jag börjat med antidepressiv medicin är det som om att medicinen täckt över gråten så att den inte kommer ut. Men igår brast den täckelsen, och det sipprade ut lite.

Jag känner mig rädd och orolig inför hela långa sommaren. Jag måste kunna känna mig trygg och avslappnad i mitt eget hem!