Sommarkursen inställd

Jag fick mejl idag om att silverkursen på Mullsjö folkhögskola är inställd. Det var väntat och förståeligt även om det är tråkigt. Jag fick en gnutta hopp igår när de pratade om att släppa reserestriktionerna, men silververkstan på skolan är trång och det hade inte varit möjligt att hålla avstånd till varandra. Jag får i alla fall behålla min plats till nästa sommar och det är ju bra eftersom det inte är helt lätt att få plats. Jag ska se om det finns någon kortare silverkurs på närmre håll som jag kan gå i sommar.

En av mina favoritförfattare Ingrid Sjöstrand har avlidit, 97 år gammal. Jag älskade hennes barnböcker, inte minst dikterna som hon kallade fundror. Boken Samlade fundror står bland dikter i vår bokhylla, och där finns den här dikten som jag känner igen mig i:

En av hennes kändaste fundror är denna:

Den är så på pricken – det är klart att vi angår varandra! Inte minst viktigt i denna tid då vi måste ta gemensamt ansvar – coronakrisen – men också stå upp för det rätta – black lives matter.

Jag har haft ett par dagar av stor trötthet, och försöker nu bara ta det väldigt lugnt. Vi har gjort stora förändringar i vår lilla trädgård och jag är så ivrig att köpa blommor till de nya rabatterna. Men jag måste stilla mig lite.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och det är härligt att följa hur nya blommor dyker upp allteftersom. Jag går gärna i skogen, men det är också fint att gå i villaområden och se trädgårdarna med alla blommor.

Här är bilder från i morse.

”Du har ett liv”

Jag lyssnade på Dagens dikt i P1 igår och hann uppfatta de sista raderna som fångade mig. Jag letade upp hela dikten som är skriven av Anna Greta Wide på 1940-talet:

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annans likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Men ändå är det inte riktigt ditt.
_
Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket skall det inte tjäna till.
_
Du skall till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.

image

Jag blir nyfiken på vad hon menar, vad hon tänker. Jag hittar ett stycke om hennes författarskap som skapar än större nyfikenhet:

”Poesihistorien har rymt många utlevande, självhävdande bohemnaturer, bildligt eller konkret utstyrda i slängkappa. Motsatsen är inte mindre vanlig: poeter som i skygg bortvändhet hållit världslarmet på avstånd för att i sitt sökande sträva mot de allt större djupen. Till de senare hör Anna-Greta Wide (1920-1965). I sin vilja till oberoende avstod hon från att delta i tidens debatter, och hon stod också utanför alla ismer. Inget kunde eller fick vara svart eller vitt i hennes värld. I stället drogs hon till gränslandskap och gråzoner: mellan tro och tvivel, sökande och tillit, individens utsatta ensamhet och strävan efter en möjlig tillhörighet till något; mellan dagens argument och nattens musik.” (Thomas Nydahl på bloggen Nydahls occident)

Den där sista raden, att livet är mycket starkare än jag, handlar det om att man orkar mer än man tror? Att man kan duka under men ändå leva kvar rent fysiskt?

Jag är inte mycket till posesiläsare, men jag ska nog ta och leta upp hennes diktsamlingar och se om de kan vara något för mig. Det är något som tilltalar mig, något jag dras till. Anna Greta Wide drogs själv mer mot en tro senare i hennes korta liv. Det gör inte jag alls; min förtvivlan, mina behov av att känna tillit och tillhörighet handlar mer om mitt inre och samvaron med andra människor. Men det behöver inte innebära att jag inte skulle kunna uppskatta hennes poesi. Och den finns nära, på mitt närmaste bibliotek!