Lite piggare

Jag är betydligt piggare än för några veckor sedan, det har jag har tänkt på den senaste veckan. Som igår kväll till exempel. Jag fick göra en blixtutryckning och lägga upp ett linne (eller tank top, som det heter numera!) till dottern som skulle på fest. Det var för långt, och ”du ska sy sick-sack” sa hon, eftersom det är i trikå. Jag har aldrig sytt i trikå, och vet att det bästa är att ha en overlock-maskin till det. Jag googlade förstås, som den digitalt kompetenta människa jag är, och hittade tips på hur man undviker att tyget blir vågigt. Men jag kom aldrig så långt. Linnet fastnade i maskinen halvvägs ner där undertråden huserar. Det var som om att symaskinen försökte äta upp det! Jag kämpade mot både symaskinen och klockan, och jag insåg två saker: jag skulle inte hinna och jag skulle ha sönder linnet. Men efter mycket lirkande (och ja, jag pratade med symaskinen!) så lossnade det till slut.

Jag letade raskt efter en tråd i samma färg som linnet, och lagade hålet som vittande om incidenten. Sedan sydde jag ännu raskare upp linnet med upp-och-ner-stygn, men insåg för sent att tråden till skillnad från tyget var helt stumt och oelastiskt. Hon skulle inte få det på sig! Jag klippte upp tråden, drog isär linnet och sydde några stygn utan att fästa tråden. Jag hoppades att det skulle hålla någorlunda och att ingen skulle märka något, och kunde andas ut när dottern äntligen kom iväg.

Efteråt tänkte jag att om detta hänt för en månad sedan så hade jag kanske segnat ner under kedjetäcket av att bara få frågan, med den brådska som det var. Och om jag ändå mot förmodan satt ändå igång med projektet så hade jag fått en black out vid första motgången. Jag hade inte kunnat lösa problemet med den trilskande symaskinen, och inte kunnat slutföra uppgiften. Nu var jag inte ens helt slut efteråt – en framgång!

Dessutom hade jag varit inne på kontoret och jobbat på förmiddagen, och ätit lunch hos min syster och hennes man innan jag åkte hem. Hade det varit strax efter semestern så hade jag fått lov att ligga och vila hos dem, innan jag åkte hem. Men halvvägs hemma igår insåg jag att jag inte behövt det. Så skönt!

För omkring en månad sedan skrev jag om att jag får höra att jag ser pigg ut, när jag träffar människor jag inte sett på ett tag. Då hade jag också varit inne på kontoret och det var där jag fick den kommentaren den gången. Samma sak hände nu, och som jag skrev då så vet jag förstås att det inte är illa ment på något sätt alls. Men jag tror att det hänger ihop med den misstro som finns mot psykiatriska diagnoser, framför allt från Försäkringskassans sida. Om jag ser pigg ut kanske någon tror att jag fejkar, att jag egentligen är frisk. Men jag fejkar inte att vara sjuk – jag fejkar att vara frisk. Det kan jag göra några timmar på jobbet, eller under en middag. Men det håller inte så länge.

Syr

Jag har sytt en del på min nya symaskin. Några småväskor med blixtlås har det blivit – jag har så många vackra tyger! – och idag blev jag klar med en väska som jag sytt efter en beskrivning som jag hittat. Tyget är helt underbart, eller hur?

Jag är himla nöjd med de röda detaljerna inuti, stygnen som avdelar facken och den hårda bottenplattan.

Trött men med symaskin

Den här helgen har jag varit mer än lovligt trött. Både utmattad i kroppen och en ovanligt påtaglig hjärntrötthet. Jag har sovit mycket på dagarna, och det är ju en välsignelse att jag kan sova.

Min man åkte och hämtade min symaskin som blivit klar hos reparatören igår. Det var egentligen inget fel på den, men den behövde en rejäl omgång service. Det är en sån himla skillnad att sy på den här jämfört med min reservmaskin! Jag försökte sy ett armband i ett tunt Libertytyg på reserven, men det var för tunt. Nu har jag sytt det på min fina gröna Husqvarna zigzag och det gick finfint! Visst är det ett snyggt tyg?

I förra inlägget skrev jag om en kudde för ögonen med lavendel och ris i. Den blev riktigt bra och nu har jag gjort flera.

Jag har tittat på tv-programmet Lerins lärlingar och det är en lisa för en deprimerad själ! Snacka om feelgood-tv! Jag blir alldeles varm inombords av dessa underbara människor och hur de utvecklas tillsammans. Den där oförställdheten och klokheten! Tänk om alla människor med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning kunde få den här chansen att utveckla det de har inom sig. För det är ju något de redan har som får chansen att blomma ut. Det är den fina personalen och gruppdeltagarna som tillsammans med Lars Lerin och gästlärarna skapar allt detta. Jag är mitt uppe i andra säsongen när de åker till Rio, och jag hoppas att det blir fler program. Annars får jag göra som med andra program som jag mår bra av – se om alltihop igen!