En jobbig dag

Idag var jag lätt att putta omkull. När jag åt frukost var det något som gjorde att jag rotade i den där jämrans pappershögen som har en förmåga att alltid ligga på köksbordet oavsett hur många system man uppfinner för att organisera sina Viktiga Papper Som Man Ska Ta Tag I – Snart. Där hittade jag ett brev från kommunen där det stod att någon skulle komma och byta vår vattenmätare idag mellan 7.30 och 11. Panik utbröt i min skalle och tankarna brottades runt. Jag ville verkligen åka och jobba. Jag hade dessutom massage inbokad på förmiddagen på jobbet, och på eftermiddagen skulle jag till sjukgymnasten här hemma. Problemet skulle alltså inte lösas av att jag åkte och jobbade på eftermiddagen istället. Min man skulle ta vår dotter till tandregleringen på förmiddagen, så allt sammanföll i en enda lösning: jag fick jobba hemma och skippa massagen. Medan jag tänkte skyndade jag mig att röja bort saker kring vattenmätare så att den som skulle komma skulle kunna komma fram.

Jag vet inte om du som läser hängde med i alla turer och det är inte det viktiga. Poängen är hur det påverkade mig. Jag blev helt slut: trött i kropp och knopp – jag fick gå och lägga mig och sova. Jag var trött hela dagen. Gjorde ansatser att jobba emellanåt, men fick gå och lägga mig igen. Hade ett långt telefonsamtal med min syster när vattenmätarbytarmannen hade gått och jag kunde till slut varva ner lite. På kvällen kunde jag jobba till slut.

Egentligen är det värsta med den här typen av reaktioner inte hur jag mår just då, utan att de överhuvudtaget kommer. Att jag var så lätt att putta omkull. Men jag försöker intala mig att det var en enstaka händelse. Något som säkert kommer att uppstå igen. Men det är inget bakslag, utan mer som en parentes. Tänker jag.

Nu när klockan närmar sig läggdags halvligger jag i soffan med jättehög tinnitus tjutande i öronen.

IMG_1511

En trött dag

Idag är jag helt ledig. Det enda som stod på dagordningen var att hämta en väns två hundar, som jag är hundvakt åt under eftermiddagen. Det är så märkligt att det lilla gör att jag känner mig uppbokad och lite stressad! Igår pratade jag med en annan vän på telefon. Vi hade pratat om att ses i helgen men hon ville inte boka in något. Det var viktigt för henne att känna att kalendern för helgen var helt tom, men att det är mycket möjligt att hon kommer att vilja ses och då hör hon av sig. Jag förstår detta resonemang precis! Bara tanken på att det finns saker inbokade, även om de är roliga och efterlängtade, kan stressa upp mig ibland. Jag vet att jag skrev om det förut en gång, om hur jag kan känna mig jagad av att tänka att det kanske står något i kalendern. Eftersom minnet är teflonartat måste jag kolla kalendern flera gånger för att kunna slappna av.

Jag är ganska spänd idag, tinnitusen är på hög volym och jag tar många djupa andetag för att lugna ner systemet. Varför är jag spänd och trött idag? Jag tror att det är en liten liten svacka av dåligt självförtroende inför jobbet, och en liten rädsla att inte klara det den här gången heller. Det första eftersom jag varit frånvarande så mycket, och känner att jag missat mycket och inte orkar hänga med. Det andra är väl en ganska naturlig oro eftersom det gått väldigt upp och ned de senaste åren. Det är snart två år sedan jag arbetade heltid senast.

Ok, då måste jag vända tankespiralen uppåt då. Vad gäller självförtroendet på jobbet så får jag dels inse att det inte är något att göra åt att jag inte kunnat hänga med i allt som skrivits och gjorts när jag varit sjukskriven. Men å andra sidan har jag en gedigen erfarenhet av mitt område som räcker ganska långt, något att luta mig på. Jag minns mycket väl känslan jag hade för ungefär två år sedan. En känsla av att jag är faktiskt riktigt bra på det här jobbet! Den känslan ska jag ta med mig nu!

Och så oron för hur det ska gå, om det blir ännu en i raden av perioder då jag jobbar men blir sämre efter några månader. För ett år sedan tänkte jag att mina nya insikter om hur jag ständigt är i beredskap och att träna på tillit skulle ge mig bra förutsättningar för att det skulle fungera. Nu är det faktiskt saker som hänt som talar för att det är bättre förutsättningar: det finns inte alls samma osäkerhet om tillvaron, och jag har ytterligare insikter och verktyg. Jag måste tro att det ska gå!

Jag minns inte hur det känns att vara pigg och åtminstone någorlunda stark i kroppen. Ibland när jag ser uppenbart energiska personer förstår jag inte hur de kan.

Nu känns det lite bättre sedan jag benat upp tankarna, det är dags för en tupplur!

IMG_1510

”Fåglar som är sorgsna odlar skägg” Cornelis Wreesvijk

IMG_1524 IMG_1505

 

Hopp om livet

Jag har inte orkat vara så social de senaste veckorna, men den här helgen har jag träffat två nära vänner över en kaffekopp, en på lördagen och en på söndagen. Det kändes väldigt bra att prata ikapp, och att jag orkade.

Just nu på söndagkvällen sitter jag i verkstan och skriver. Det tjuter i öronen och jag är spänd i axlarna. Ingen aning om varför, men jag ska lägga mig och göra andningsövningar alldeles strax.

I morgon bitti ska jag ringa doktorn och be att få bli sjukskriven på 25 %, och på onsdag ska jag börja jobba. Det känns väldigt väldigt bra! Nu är det ”bara”  att hålla in hästarna och skynda långsamt.

Min tanke med 2016 var att det var mitt år, dags för mig att sätta mig själv i främsta rummet för att bli frisk. Min föresats för 2017 är mer modest: jag ska försöka hålla mig på benen. Det innebär att leva och arbeta på ett hållbart sätt. Inte att jag ska bli frisk, men inte heller helt sjuk igen. Hur ser oddsen ut? Tja, det är lite svårt att sia om hur det ska gå, men jag tror att mina nya kunskaper om mig själv och de verktyg jag fått ska komma till nytta.

Här är mitt 2017-broderi så här långt!
IMG_1490

 

Tinnitus

Jag har börjat inse att den höga och envetna tonen i öronen är tinnitus. Jag hör den inte alls jämt, men mer eller mindre varje dag. Jag googlar och hittar många länkar om stress och tinnitus. I många beskrivs hur spänningar i nacke och axlar kan orsaka tinnitus. Flera behandlingar beskrivs och en av dem är just behandling av muskelspänningar som till exempel massage.

Jag kan ju inte säga att det kändes bra att lägga till ytterligare symptom men det är i alla fall bra att det är något som hänger ihop med utmattningssyndrom. Att det är något jag jobbar på att bli frisk(are) ifrån.

De senaste dagarna har jag inte haft någon riktig ork till broderi. Kanske beror det till en del på att jag inte har något särskilt på gång just nu. Då blir tröskeln extra hög. Annars vet jag ju att jag brukar må bättre av att sätta mig i verkstan. Ibland sätter jag mig där och bara städar upp bland alla grejer som ligger där. Då ser jag också saker jag gjort och blir glad!

Det är en jobbig vecka. Förhöjd ångestnivå, svårt att koncentrera mig, trött och spänd. Och till det en inre kamp om att inte göra saker inför JULEN! I mitt huvud kan jag mycket väl resonera med mig själv om good enough, att resten av familjen också kan fixa (och gör det dessutom!) och att det löser sig. Men en annan del av mitt huvud vill springa på och fixafixafixa. Jag ser med ens alla konstiga ställen som aldrig städas i vanliga fall (gallret under kyl/frys, jag säger bara – det gallret!) men tvingar mig att tänka att det får räcka nu.

Bilderna som jag ställde ut på Klappsalongen har jag hämtat hem nu. Ingenting såldes, men det gällde för det mesta som ställdes ut. Det var inte alls mitt syfte heller, jag tyckte bara att det var en sån häftig känsla att få vara med på utställningen! Nu hänger bilderna hemma istället.

img_1395

img_1394