Det jag ska skriva om nu handlar om det som är anledningen till att jag blivit sjuk i utmattningssyndrom, men som jag med respekt för andra personer inte lämnar ut här. Jag hoppas att det ändå blir begripligt.

Idag gick jag ut en sväng från jobbet för att köpa en macka. Jag trodde mig veta att det skulle finnas någon slags kiosk, men visste inte var. Jag hejdade en ung man och frågade, men han sa att det bara var bostadshus åt det hållet och hänvisade mig till centrum. Han pratade ganska bra svenska, vi hade inga problem att förstå varandra. Jag tänkte att han skulle kunna vara en ung afgan eller iranier. Det som hände i nästa ögonblick var att jag plötsligt drabbades av en känsla av nästan outhärdlig sorg i några sekunder. Det var som att mitt skal lämnade en liten öppning där den starka känslan trängde igenom. Det skal som jag tror jag byggt av mediciner och självbevarelsedrift. Sorgen var i den stunden för alla de människor som måste fly sitt hemland för att överleva. Det oerhörda i det. Jag arbetade för många år sedan som sekreterare på en advokatbyrå med nästan uteslutande asylärenden, och mötte då många människor i kris. Oftast per telefon men jag skrev också ut det som de berättat för advokaten om deras asylskäl. Det finns inga ord för att beskriva dessa fruktansvärda berättelser.

Men den där nästan outhärdliga känslan av sorg har letat sig fram då och då. Den sorgen och faktiskt fysiska smärtan härrör från någonting som hände i vår familj för ett par år sedan. Till en början sköt jag undan den. Tänkte att jag inte orkar prata om det här ännu. Men nu börjar jag fundera på om det skulle vara bra att göra det. Prata och se vad som händer, kanske just ingenting. Men jag kanske skulle liksom få detta ur mig. Jag vet inte, men på sistone har jag tänkt alltmer på det. Jag har gått i terapi i flera omgångar under mitt liv så det är inget nytt eller konstigt att lyfta fram svåra saker och vända och vrida på dem. När jag tänker rätt på saken har det alltid varit bra, även om det varit en kämpig upplevelse. Jag ska fundera lite till, men har nog bestämt mig.

Idag plockade jag min första vitsippa för året. Jag tog bara en – vår katt Semlan är allldeles för glad i att sabotera buketter!