Samlar ihop

Jag har börjat kopiera bloggen till ett worddokument. Inte allt men de inlägg som handlar om hur jag mår: om utmattningssyndrom, ångest, RLS/WED, depression och ångest. Anledningen är lite diffus för mig, men jag skulle vilja se om det skulle kunna resultera i en mer sammanhängande text, åtminstone för mig själv. Det är oerhört mycket text har jag insett – det är snart 1000 inlägg under 4,5 år! – så det lär ta tid att läsa igenom allt. Det får ta den tid det tar.

Jag har läst igenom det jag skrev de första månaderna och det var intressant. Mycket som jag glömt förstås, men blir påmind om. Mycket som hänt med mitt mående, men sorgligt mycket är sig likt.

Idag träffade jag en fin vän. Vi satt på en varsin sten i skogen, och pratade medan vi drack kaffe och åt mackor. Hon har liksom jag en historia av psykisk ohälsa och skulle varit sjukskriven för utmattningssyndrom, om det inte vore för att Försäkringskassan nekat henne sjukpenning. Hon jobbar 25 % ändå, det är vad hon orkar, och inkomsten blir därefter. Hur har jag haft sådan tur med FK?

 

Ledig onsdag

Efter att ha skjutsat dottern till tandregleringen och handlat lite på hemvägen, hade jag en ledig eftermiddag. Jag gjorde inget särskilt, vilade mest. Jag skulle önska att mina lediga onsdagar – Pia-dagarna – vore helt utan inbokade saker, och att jag skulle få obruten tid att forma dagen som jag vill ha den. Men samtidigt är det ju bra att ha dem till de ärenden som ändå måste uträttas. Annars hade jag haft ärendena på arbetsdagar, och det hade det varit svårt att få ork till.

Nu kommer jag ju inte att ha saker att göra alla onsdagar, så det blir nog bra med det. Och jag känner verkligen redan att det funkar att jobba så här. Jag kan arbeta de fem timmarna med många pauser, och dessutom sprida ut dem över dagen efter behov. Jag låter de möten jag har styra hur dagen ska bli, och är medveten om att just möten tröttar mycket.

De senaste dagarna har jag lyssnat på radions P1 när de pratat om Försäkringskassans stränga tillämpning av sina direktiv, och om utförsäkrade människors tillvaro. Dels i programmet Plånboken https://sverigesradio.se/artikel/7575691 och dels i Studio 1 https://sverigesradio.se/artikel/7578918 där de pratade om en ny bok. Den heter Avslagsmaskinen och är skriven av Niklas Altermark, doktor i statsvetenskap vid Lunds universitet. I det inslaget pratade de också med en chef på Försäkringskassan. Titeln på boken säger allt. Båda radioprogrammen rekommenderas att lyssna på!

 

Kaos och anspänning

Vi har haft ett Stort Utbrott här hemma, som i stort sett gick ut på att jag är dålig. Det var som om att någon blivit nerslagen och låg blödande på marken, och ändå fick motta slag efter slag efter slag. Det låter kanske både drastiskt och hemsk, ja rentav överdrivet. Men känslan hos mig var sådan.

Att det bara är jag som får vara sjuk, som ska visas hänsyn, men att det finns fler i familjen som inte mår så bra alla gånger – den visste var den tog.

Resten av eftermiddagen och kvällen skulle jag bara ta mig igenom. Jag kunde inte laga mat, inte läsa, inte titta på tv – bara ligga under min kudde och försöka andas lugnt. Jag sov lite och lyckades till slut gå upp för att äta ett par mackor till middag, och gick och la mig för natten halv nio.

Jag var spänd i hela kroppen, och när jag vaknade i morse hade jag ont överallt. Stel som en pinne fick jag tänja på kroppen för att komma igång. Känslan av otillräcklighet har legat i bakgrunden hela dagen, och jag har ägnat en del tid åt att försöka komma på lösningar så att familjen ska kunna fungera bättre tillsammans.

Det gnager mig mellan varven – om jag gjort tillräckligt, om jag (vi) kunnat göra något annorlunda. Det slutar ofta med att jag i och för sig kan se att jag gjort så gott jag kunnat, men ändå finns tanken där att det inte räcker.

Dagen idag blev harmonisk, och det behövde vi nog allihop. I morgon är det Pia-dag! Jag ska följa dottern till tandreglering, men det är det enda jag måste göra.

Fortsättning om att fejka att vara frisk

En oro jag har är att arbetsgivaren (dock inte min närmaste chef) ska tröttna på mig, och omplacera mig där jag gör mindre skada. Eftersom jag blir sjukskriven två månader i taget är det givetvis svårt för arbetsgivaren att planera verksamheten och att ta in en vikarie. Om jag placeras på en annan mindre känslig tjänst inom förvaltningen (men inte i min enhet) skulle de kunna rekrytera en person som gör mitt nuvarande jobb.

Det är enbart mina egna farhågor, och inget jag ens fått signaler om. Men det snurrar i mitt huvud ändå. Då kan det vara en strategi att fejka att vara friskare än jag är. ”Jodå, det är rätt så ok, jag är på bättringsvägen och visst – snart kan jag gå upp i arbetstid.”

Det slår mig att det är så djur beter sig. De har en instinkt att inte visa hur sjuka de är, eftersom de då kan bli ett lätt byte för andra djur, stötas bort eller dödas.

Det är nog fortfarande en instinkt även hos människor. Att fejka att vara frisk så att man inte ska stötas bort ur flocken.

Lite piggare

Jag är betydligt piggare än för några veckor sedan, det har jag har tänkt på den senaste veckan. Som igår kväll till exempel. Jag fick göra en blixtutryckning och lägga upp ett linne (eller tank top, som det heter numera!) till dottern som skulle på fest. Det var för långt, och ”du ska sy sick-sack” sa hon, eftersom det är i trikå. Jag har aldrig sytt i trikå, och vet att det bästa är att ha en overlock-maskin till det. Jag googlade förstås, som den digitalt kompetenta människa jag är, och hittade tips på hur man undviker att tyget blir vågigt. Men jag kom aldrig så långt. Linnet fastnade i maskinen halvvägs ner där undertråden huserar. Det var som om att symaskinen försökte äta upp det! Jag kämpade mot både symaskinen och klockan, och jag insåg två saker: jag skulle inte hinna och jag skulle ha sönder linnet. Men efter mycket lirkande (och ja, jag pratade med symaskinen!) så lossnade det till slut.

Jag letade raskt efter en tråd i samma färg som linnet, och lagade hålet som vittande om incidenten. Sedan sydde jag ännu raskare upp linnet med upp-och-ner-stygn, men insåg för sent att tråden till skillnad från tyget var helt stumt och oelastiskt. Hon skulle inte få det på sig! Jag klippte upp tråden, drog isär linnet och sydde några stygn utan att fästa tråden. Jag hoppades att det skulle hålla någorlunda och att ingen skulle märka något, och kunde andas ut när dottern äntligen kom iväg.

Efteråt tänkte jag att om detta hänt för en månad sedan så hade jag kanske segnat ner under kedjetäcket av att bara få frågan, med den brådska som det var. Och om jag ändå mot förmodan satt ändå igång med projektet så hade jag fått en black out vid första motgången. Jag hade inte kunnat lösa problemet med den trilskande symaskinen, och inte kunnat slutföra uppgiften. Nu var jag inte ens helt slut efteråt – en framgång!

Dessutom hade jag varit inne på kontoret och jobbat på förmiddagen, och ätit lunch hos min syster och hennes man innan jag åkte hem. Hade det varit strax efter semestern så hade jag fått lov att ligga och vila hos dem, innan jag åkte hem. Men halvvägs hemma igår insåg jag att jag inte behövt det. Så skönt!

För omkring en månad sedan skrev jag om att jag får höra att jag ser pigg ut, när jag träffar människor jag inte sett på ett tag. Då hade jag också varit inne på kontoret och det var där jag fick den kommentaren den gången. Samma sak hände nu, och som jag skrev då så vet jag förstås att det inte är illa ment på något sätt alls. Men jag tror att det hänger ihop med den misstro som finns mot psykiatriska diagnoser, framför allt från Försäkringskassans sida. Om jag ser pigg ut kanske någon tror att jag fejkar, att jag egentligen är frisk. Men jag fejkar inte att vara sjuk – jag fejkar att vara frisk. Det kan jag göra några timmar på jobbet, eller under en middag. Men det håller inte så länge.

En gul kudde

Jag köpte nyligen en bit lejongul vadmal att göra en kudde av, och blev så pepp av färgen. Mönstret var inte helt klart i mitt huvud innan jag satte igång, men stiliserade blad hade jag i alla fall tänkt. Jag återanvände några mallar av löv jag hade sedan tidigare och klippte till en ny. Det fick bli två nyanser av grå och så vita löv.

Jag provade mig fram till vilka färger som garnet skulle ha, och även vilka stygn jag skulle använda. Efter att ha provat rött och en ganska skarp grön nyans, och förkastat dem blev det till slut lejongult, mörkgrönt, blått, mörkgrått och ljusgrått garn som jag blev nöjd med.

När jag hade sytt fast baksidan av svart linnetyg, och hörntofsarna stoppade jag i en kudde och sydde igen alltihop. Men jag var inte helt nöjd. Den hade blivit för blå. Det blå garnet var för dominant. Jag klippte upp kudden och bytte det blå garnet på två av löven till mörkgrönt – sådär ja, nu blev det bra!

Lökar i jorden

När alla rabatter ser som tristast ut tittar de upp med sin ljust gröna färg: lökväxterna. Tulpaner, narcisser, pärlhyacinter och krokus. De ljuvliga små snödropparna kommer ännu tidigare, vissa år redan i januari mot den soliga väggen. När vi gjorde om rabatterna häromåret försvann de flesta av de gamla lökarna, varav flera funnits kvar sedan innan vi flyttade hit. Men i våras kom det inte upp några lökväxter alls.

Igår satte jag lökar lite här och var i de nya rabatterna. Fyra sorters tulpaner: två vita, en röd och en lilasvart, två varianter av allium: den vanliga höga lila och en vit, och så kungsängslilja. Jag var sent ute och fick ta vad som fanns kvar, men nästa år ska jag se till att köpa snödroppar också. Det ska bli så spännande att se när de kommer upp i vår!

Även om det blivit kallare så är det fortfarande vackert i rabatterna. En hel del är risigt och visset, men mycket står fortfarande i blom. Vildvinet ändrar färg lite hipp som happ. Somliga blad gulnar och andra lyser röda. Vi har inte plockat ihop sommarmöbler och krukor ännu men det börjar bli dags. Det ska bli så häftigt att följa vår nya trädgård från början nästa år!

 

Zen xian bao

Jag älskar vackra papper och brukar köpa när jag hittar. Jag har främst använt dem till att göra gratulationskort, men nu har jag ett nytt användningsområde för dem! För igår var jag på en kurs i att vika ett kinesiskt syetui zen xian bao. Det var pilligt och svårt men till slut fick jag kläm på det. Vi var åtta deltagare som spred ut oss i lokalen. Kursledaren Tomas Robefelt berättade om bakgrunden, att etuierna använts i Kina för att ha just sybehör i de olika askarna. Sedan visade han hur vi skulle vika de minsta askarna och vi fick träna på vanligt kopieringspapper, innan det var dags att vika av loktapapper. Det är ett grovt papper med tydliga fibrer av loktaträdets yttre bark.

Vi gjorde fyra av de minsta och mest intrikata askarna. Därefter fyra enklare kvadratiska lådor, två rektangulära och till slut en stor låda. När detta var klart skulle vi limma fast det tyg vi tagit med på ett tunnare papper. Det skulle bli omslaget till etuiet. Jag hade letat fram ett tyg som jag växt- och skrotfärgat, så roligt att få användning för det! Vi skulle också ha en snodd med oss att vira runt etuiet, och även detta är från växt- och skrotfärgningen.

Man öppnar askarna den ena efter andra, de ligger liksom under varandra. Man får en känsla av att de aldrig tar slut! Det går att göra detta i fler lager och även fler på bredden och längden, men detta var vad vi hann på sju timmars kurs.

När alla delar var klara var det dags att limma ihop allting. Jag hann klart med fem minuters marginal till kurstidens slut, och till min buss gick! Nu ska etuiet ligga i press hemma så att det plattas till, och sedan ska jag göra en liten film för att visa lite tydligare hur det ser ut.

En sak som är roligt med såna här kurser är att träffa de andra kursdeltagarna, som de flesta höll på med olika sorters slöjd och handarbete. Vi pratade inte så mycket, just i det rum som jag satt i arbetade vi mestadels tyst och det var väldigt skönt för mig. Men i samband med lunchpausen presenterade vi oss för varandra. Jag pratade lite med en kvinna från Estland som kommer ifrån en ort som ligger två mil från där mina svärföräldrar växte upp! Hon arbetar nu som trädgårdsmästare i Botaniska trädgården i Stockholm, dit jag tänkt att jag skulle vilja ta mig någon av mina lediga onsdagar.

En dröm till

För några månader sedan hade jag en dröm som jag skrev ner nästa morgon. Jag hade glömt bort den men hittade anteckningen nu. Som jag tolkar den hänger den ihop med när jag blev sjuk i 25-årsåldern, med så stark ångest att jag inte klarade av vare sig studier eller arbete, och knappt något annat heller.

Det började med att jag hade tagit ett studieuppehåll från universitetet, och jobbade som sekreterare på en liten advokatbyrå. Jag kände de två advokaterna genom mitt engagemang i flyktingrörelsen. De arbetade nästan uteslutande med asylärenden, och en av mina största arbetsuppgifter var att skriva ut de asylsökandes uppgifter om varför de sökte asyl i Sverige. Det var så fruktansvärda berättelser att det hände att jag bad att få slippa skriva, när de blev alltför vidriga. Då fick advokaterna skriva inlagorna till invandrarverket (som det hette då) själva, Till detta så ringde många av de asylsökande till advokatbyrån i olika tillstånd av oro. De ville höra om något hänt i deras ärenden och helst tala med advokaten. Det var min arbetsuppgift att vänligt men bestämt säga att det inte går att prata med advokaten, och att vi hör av oss så snart vi vet något mer. Agera grindvakt helt enkelt så att advokaterna hann jobba. En del lät sig nöjas med detta, och andra skrek ut sin rädsla och frustration i telefonen.

Det var svårt att hålla allt detta ifrån mig. Jag påverkades mer än jag förstod till en början. Och en dag tog det helt stopp. Jag har ganska dimmiga minnen av vad som hände, men jag minns att den ena advokaten började bläddra i sin kalender för att hitta en vecka då jag kunde vara ledig. Han fattade inte eller också kunde jag inte förklara att jag blivit sjuk. ”Men jag går nu” minns jag i alla fall tydligt att jag sa, och gick.

Jag ville plocka ljung och göra en krans, men hittade ingen fin. Däremot var ormbunkarna vackra och så plockade jag några kvistar med nypon.

Tillbaka till drömmen: Jag sitter på min terass i ett flerfamiljshus, ser ett stort djur och inser att det måste vara en varg. Jag sitter som på en avsats och tänker att om vargen kommer så måste jag hoppa ner. Men det är flera våningar högt och jag tänker att jag kommer att bryta alla ben (inte dö tyvärr) och sedan kommer vargen att slita mig i stycken.

Jag lyckas ta mig in in huset, men är plötsligt i någon annans stora lägenhet. Massor av flyktingar står på balkongen dit de räddat sig. Jag bjuder in dem i lägenheten och ber dem hjälpa mig att duka av de stora borden med massor av kladdig disk. Tänker först att de bara ska få vistas i vissa rum, men det funkar inte. De sprider ut sig i hela lägenheten.
Plötsligt ser jag två nära vänner, Z och A, som sitter vid ett stort bord. Jag känner hur ledsenheten väller över mig, jag gråter och kramar A.
När jag vaknade tänkte jag på att A och Z var två viktiga personer för mig under den här tiden (och är fortfarande). Drömmen är nästan övertydlig när jag tänker på den efteråt! Jag engagerade mig för flyktingars rätt till fristad (bjöd in dem från faran på balkongen), deras lidande letade sig in under skinnet på mig och tog överhanden (de spred ut sig i hela lägenheten), jag orkade inte med det till slut (ledsenheten som överföll mig) och så stödet jag hade av mina vänner.
Min psykiska ohälsa fanns med mig sedan tonåren, även om den oftast höll sig på en hyfsad nivå, men den här tiden på advokatbyrån fick min bägare att svämma över. Det var inte den som gjorde mig sjuk, utan den var mer som en katalysator. För att kunna vara så engagerad i en så tung fråga krävs en hårdare hud än min tror jag.
Jag slutade på advokatbyrån, blev sjukskriven i ett par veckor, påbörjade en psykoterapi och försökte sedan ta upp mina universitetsstudier igen. Jag skulle skriva c-uppsats men till slut blev jag sjukskriven från studierna. Jag orkade ingenting, men tack vare terapin kom jag ut på andra sidan igen. Ut till livet. Jag är min terapeut evigt tacksam.

Fem timmars arbetsdag

Det låter kanske inte så dramatiskt men för mig är det en ganska stor förändring att börja jobba fem timmar om dagen istället för fyra. Hur stor den var insåg jag inte förrän igår kväll, då jag legat under kudden och ömsom sovit ömsom vilat med stängda ögon större delen av tiden efter arbetsdagens slut. Kanske jag var lite spänd också, vilket bidrog till tröttheten.

Jag gjorde som jag brukar och skrev ett schema för dagen det första jag gjorde. Alla pauser gjorde jag påminnelser för i telefonen, liksom för det möte jag skulle ha med några av mina arbetskamrater. Vår katt Semlan låg i vår säng så jag kunde lägga mig nära henne när jag vilade. Hon betyder mycket för mig, och jag tror att jag betyder mycket för henne också. Jag har varit hemma väldigt mycket under hennes femåriga kattliv, och dessutom vilat större delen av dagarna, och hon har ofta legat ovanpå mig då.

I en av pauserna igår var jag ute i solen i vår lilla trädgård. Engelmannsvinet verkligen sprakade av rött i solskenet! Bären är så vackra, matt blåsvarta. Mums för koltrasten i vinter! Vildvinet har inte hunnit bli riktigt lika rött ännu, men det är på gång. Jag klippte ner en del av de längsta rankorna som skjutit iväg längs väggarna, så vi ska slippa få så mycket vissna löv nästa år.


Jag har köpt en del lökar som jag ska peta ner här och där, och kan knappt bärga mig inför vårens blomprakt av tulpaner i olika färger, kungsängslilja och allium!

Jag vaknade flera gånger under natten, och det var inte förrän det var nästan morgon som jag insåg att jag förstås glömt kvällsmedicinen – igen!