Femte och sista kursdagen

Nu har jag klivit på tåget i Insjön och hoppas att det inte blir några förseningar. Om allt går som det ska kommer jag hem vid 17.30-tiden.

Under veckan har vi haft egna arbetsbord med plast på för att tova, men idag satte vi oss runt en grupp vanliga bord för att stafettbrodera. Var och en började med sin egen skröfslapp och broderade i 8 minuter. Då lämnade vi broderiet till den som satt till vänster och fick ett nytt broderi från den som satt till höger, och så broderade vi på den lappen i 8 minuter. Så höll vi på tills vi fick tillbaka vår egen lapp igen, och vi gått laget runt. Vi fick göra hur vi ville: antingen fortsätta på stygn som någon annan gjort eller börja med ny tråd i något annat hörn.

Här är allas lappar när vi var klara, visst är dom fina! Min är i mitten i översta raden, men jag har alltså broderat på alla.

Det har varit en mycket bra kursvecka och det enda som inte varit helt underbart är värmen, men jag vet inte om ösregn hade varit bättre heller. Dessutom lägger alla bränder sordin på all klagan, eller borde i alla fall göra det. Vad är mitt lidande i värmen mot det som alla dom som bekämpar bränderna och alla dom som oroar sig för sina hus och skogar får utstå? Jag tänker också på personer som har extra svårt att tåla värmen och som kanske inte kan välja ett svalt dopp i en sjö – till exempel äldre personer. Idag låg brandröken som ett dis över den vackra utsikten.

Men åter till kursen: när jag lämnade över vår avskedsgåva till vår kursledare igår sa jag att hon har den där förmågan att handleda som varje sann pedagog har. Att kunna ställa rätt frågor till oss elever och ge några vinkar som för oss åt rätt håll, men låta oss själva fatta besluten. Hon har också förmågan att inte bara lära ut hantverket på ett bra sätt utan också stötta vår kreativa process. Till alla dessa förtjänster läggs att hon en väldigt trevlig, rolig och behaglig person, och jag hoppas kunna gå någon av hennes kurser igen.

 

Fjärde kursdagen

Jag sydde inga stygn, vare sig igår kväll eller i morse. Jag har inget riktigt bra ställe att sitta på i härbret, och ingen bra belysning för broderi heller. Det har varit väldigt mysigt att bo så här, men om jag går på kurs här igen så tror jag att jag vill bo i ett vanligt rum istället.

Vi inledde den fjärde kursdagen med att vi ägnade säkert en och en halv timme med att gå runt till var och en som fick berätta och visa sina alster. Det var väldigt roligt, och även lärande att få höra allas berättelser och lärprocesser. En del bad om råd om de kört fast och vi kunde hjälpas åt med det. Jag tyckte också att det var roligt att visa det jag gjort, och få respons på det. Sedan broderade jag lite på mina små lappar, och kanske blir det något mer i morgon. Jag får se.

Vi gjorde också filtade bitar av ”skröfset”, det vill säga allt spill som blivit över när vi filtat och klippt. Jag är väldigt förtjust i att spara sånt även när jag arbetar med någonting hemma. Jag har till exempel en liten låda med garnstumpar och en annan med små bitar organza. Ofta är det bara så lite jag behöver. Dessa bitar ska vi använda i morgon då vi ska brodera en bit på allas ”skröfs”-lappar. Vi ska skicka runt lapparna så att vi får ett minne från kursen – kul idé! Så här ser några av mina lappar ut. Helt slumpmässigt ihopfogade och filtade, men ändå vackra tycker jag:

På eftermiddagen hade alla kurser öppen ateljé och vi gick runt och tittade på varandras alster. Det är fem kurser samtidigt: tälja köksredskap, två olika broderikurser, sy korsett och så vår kurs. Det var kul att gå runt och titta! Jag blev särskilt förtjust i träkursen. Här är ett skåp från deras lokal:

Efter middagen gick jag inte upp till lokalen igen, utan gick till härbret och packade ihop mina saker. I morgon kväll är jag hemma igen, som jag har längtat!

Tredje kursdagen – nu lossnar det!

Denna tredje dag gick Yvonne runt till var och en för ett kortare samtal om våra arbeten, vad vi undrade över och om vi fastnat någonstans. Det var kursens viktigaste ögonblick för mig, åtminstone hittills! Jag visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare med de bitar jag tovat, och tvivlade på min förmåga. Flera andra på kursen gjorde så fina saker, i synnerhet en som också gått kursen tidigare. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle fortsätta att tova den bit jag hade, eller om jag skulle klippa isär och sätta ihop på nytt, eller var det kanske rentav dags att brodera några stygn?

Men Yvonne kunde handleda mig till egna bra beslut om vart och en av mina bitar! Så välsignat att ha en sådan lärare!

På eftermiddagen höll hon ett föredrag för oss om hennes egen historia med filtning, som började med en lång resa i Sibirien. Mycket intressant, hon är en mycket god berättare.

I morgon ska alla vi som går kurs på Sätergläntan denna vecka gå runt i varandras kurslokaler och se vad alla gjort. Det innebar att vi fick lite extra energi och körde lite hårdare än vanligt tror jag. Kursen slutar egentligen klockan 16 men de flesta av oss stannade tills det var middag och fortsatte ett tag efter maten också! Jag tog med några bitar och en del garn till mitt lilla härbre, så får jag se om jag jobbar lite mer här – ikväll eller i morgon bitti.

Här är några av de saker jag gjort. Ingenting är helt klart men det börjar närma sig tror jag.

Först de röda husen som min vän A fotograferat:

Här är två bilder som hör ihop, och jag måste säga att det är lustigt hur jag till slut hamnar i samma färgskala som jag brukar!

Dom är jag riktigt nöjd med!

Här är en som inte är klar, men som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med ännu (kanske inget):

När jag ser den så här på bild så liknar den verkligen de nålfiltade bilder jag brukar göra!

Jag har ju förresten glömt att visa min jättenyckel till härbret! Detta åbäke kånkar jag omkring med här, men mina grannar har en ännu större!

Ikväll kom det en regnskur, men ingen lång tyvärr. Luften blev i alla fall betydligt svalare och det är underbart. Något annat som är underbart är att jag inte sett till en enda mygga! Jag har båda fönstren och dörren öppen just nu för att släppa in den svala luften men inga flygfän kommer in.

Idag var en oerhört rolig dag då vi också började känna att vi känner varandra lite mer. Det var så jag tänkte i alla fall. Ni vet, när man börjar skämta med varandra och tramsa lite mer. Det är en jättefin grupp kvinnor och även om jag vill åka hem på fredag så känns det också lite synd att kursen bara är en vecka.

Andra kursdagen

Igår filtade vi förfiltar och idag var det dags att arbeta vidare med dem. Yvonne gick igenom hur man kan tänka när man sätter ihop delar av de olika förfiltarna till nya bitar som ska tovas ihop, och som också kan klippas isär för att kombinera på ännu ett nytt sätt. Kanske göra en bild efter de inspirationsbilder vi tagit med oss till kursen?

Det kändes bra att vi skulle sätta saxen i de förfiltar vi gjorde igår för jag tyckte att mina blev så tråkiga. Men nu fick jag chansen att göra något bättre av dem. Det var verkligen inte lätt! Ibland var det svårt att få två bitar att tova ihop sig med varandra, men svårast var att få till en fin bild tycker jag.

Jag insåg också att jag saknade en del jordfärger så jag gjorde en sådan förfilt som jag kan klippa ifrån.

En av bilderna jag tagit med är tagen av min gamla goda vän A, och jag missuppfattade Yvonne igår och satte igång att göra den bilden direkt som en förfilt. Det blev inget vidare men jag gick lös lite med saxen på den och fick i alla fall den hyfsat. Men jag ska göra ett nytt försök med detta motiv senare – bilden är fantastisk! Typiskt nog hittar jag inte den bilden i telefonen nu men jag ska lägga upp den senare. Här är i alla fall min skiss:

Vi gick också till Sätergläntans bibliotek idag, och Yvonne visade oss en del fina tovningsböcker. Lokalen var fantastiskt vacker med gröna snickrade bokhyllor och individuellt målade stolar i fina mönster.

Bara de stolarna skulle räcka länge som inspiration!

Yvonne visade oss en makalös klänning som hon nunotovat i ett enda stycke med en björk som ”förlaga” – helt sensationellt vacker!

Det är så fint här på Sätergläntan med alla väl uttänkta detaljer, som till exempel vackra och mycket funktionella träskedar som vi tar allt från yoghurt och flingor till potatis och salladsdressing med. En kurs som går samtidigt som vår går ut på att plastsanera köket och tälja sådana skedar. Jag blir riktigt sugen, trots de alltmer frekventa plåstren på kursdeltagarnas fingrar!

De här vackra bänkarna går jag förbi flera gånger varje dag:

Efter middagen tog jag det lugnt. Duschade och höll mig i mitt lilla härbre. Jag är faktiskt förvånad över hur väl jag orkar ändå. Det är skönt, och det känns väldigt bra att veta att jag har tre veckor kvar av ledighet när jag kommer hem!

Första kursdagen

Så blev det äntligen dags för kursen att börja! Vi är elva kvinnor i våra bästa år med varierande grad av textil bakgrund. Nästan alla har provat på att tova och en del har tovat mycket. Vår lärare Yvonne Habbe inledde med att prata lite om kursen och vi fick presentera oss och våra förväntningar.

Det vi skulle göra denna första dag kallade hon förfiltning. Vi skulle göra tunna filtade bitar som vi ska använda senare och göra en slags collage med. Det fanns massor av merinoull i olika färger som vi skulle använda.

Här är en bild på min inplastade hand som tovar/filtar ihop några färgsprakande bitar ull. 

Det är en väldigt skön och rent sensuell känsla att dra handen över den såpade ullen! Vi skulle göra tunna bitar som inte behöver ha någon vidare hållfasthet, så det var lätt hand som gällde. Ändå kände jag av i högerhanden i slutet av dagen.

Vi gjorde så många bitar vi hann, och la även in andra fibrer: lin, hampa, silke, bambu med mera. Sent på eftermiddagen visade Yvonne hur man nunotovar. Det är när man tovar ihop glesvävt tyg med ullen. Det är alltså ullens fibrer som hakar i tygets, och när man är klar har ullen krympt ihop. Tyget däremot har bara dragit ihop sig och blivit lite bubbligt. En väldigt fin effekt. Jag hann göra en sådan bit också innan det var dags att vila en halvtimme innan middagen. Kursen slutar egentligen klockan 16 men vi kan vara där så mycket vi vill, så jag gick dit en timme till på kvällen. Då broderade jag lite på några av de bitar som såg tristast ut! Det ska bli väldig spännande att se vad vi ska göra av allt det här!

Här är några av mina bitar. Fortsättning följer!

Mitt eget härbre!

Jag hade fått för mig att jag skulle bo i ett eget härbre här på Sätergläntan, men sen tänkte jag att det säkert skulle vara flera som skulle dela på ett större härbre. Det lät lite väl fantastiskt. Men det är sant – jag har det gulligaste lilla härbre alldeles för mig själv! Det gäller att lyfta på fötterna samtidigt som man duckar när man går in! Nyckeln väger lika mycket som resten av min handväska och är nästan 2 dm lång. Här finns också en sekretär och en fin gammal stol.

Och det finns handfat och mörkläggningsgardiner, mer bekvämligheter än så begär jag inte. Nu när jag varit här i någon timme, och ligger på sängen och lyssnar på VM-finalen på radio, känner jag att temperaturen är helt ok här inne. Väldigt skönt och viktigt. Solen ligger på nu på eftermiddagen men kanske de tjocka timmerväggarna isolerar en del.

Lite senare ikväll bjuds det på te och mackor i köket, och i morgon bitti sätter vi igång!

Nu åker jag till Sätergläntan!

Nåja, i morgon åker jag i alla fall. Jag kommer dit sent på eftermiddagen och kursen sätter igång på måndag morgon. Det ska bli så himla kul, det är jag säker på! Så spännande att se vilka de andra som ska gå kursen är också – den är fulltecknad vad jag förstår. Yvonne Habbe som är kursledare har jag bara hört gott om och jag älskar hennes tovade och broderade saker! Kolla gärna här https://www.habbe.nu

Vad sägs om den här kursbeskrivningen:

”Med lätt hand skapar du ett individuellt utgångsmaterial att bygga upp din egen bildvärld av. Ullen är grunden och med avvikande fibrer, trådar och tyger tecknar du linjerna. Bilderna växer fram efterhand och slumpen är en extra motor under arbetets gång. Du fördjupar dig på ett lekfullt sätt i såväl färg och form som i teknik och material. För dig som redan tovar ger kursen nya arbetssätt inom tekniken och för dig som broderar ett unikt underlag att arbeta vidare med.”

Jag blir alldeles pirrig när jag läser den!

Vi ska ta med färgpennor att skissa med,

knappnålar (den här asken med nålar var min mormors med hennes handstil),

trådar av olika slag,

och om vi har ska vi ta med glesvävt tyg att nunotova med. Jag hittade några bitar och tog även med det spetstyg jag hade i min bröllopsklänning!

Jag lyckades med min föresats att få ner all packning i min lilla resväska. Det ska ju vara fortsatt varmt och torrt så regnjackan och gympadojorna får stanna hemma.

Jag har höga förväntningar på det lilla härbret, på kursen och på hela Sätergläntan så Dalarna: dags att leverera!

Snart hemma igen!

Just nu sitter jag på ett tåg på väg söderut, jag tror att vi närmar oss Gävle och det är inte långt hem. Det ska bli väldigt skönt att komma hem, även om jag haft en jättefin resa. Det här med att leva i kappsäck hemma hos andra är både mysigt och lite jobbigt. Jag hade en fullproppad miniresväska med mig för olika väder och eventualiteter. Regnjacka, gympadojor, extrabyxor och en klänning. Jag använde nästan ingenting av det. Jämtland bjöd på nästan tropisk värme och inget regn.

Det är återigen en känsla av samhörighet som kommer över mig när jag vistats bland släktingar och tittat på bilder av gemensamma släktingar som inte lever längre. Att få veta lite mer om dem som levde innan mig men som betytt något för min pappa och hans kusin. Lägga dessa ledtrådar till dem jag fick när min pappa, dotter och jag reste runt i pappas fotspår häromåret.

Bilden jag tänkt lägga upp får vänta till ett annat inlägg. Tågets nätverk verkar inte orka med att ladda upp bilder.

Nu är det tre dagar tills jag åker till Sätergläntan på kurs!!

 

På turné i min historia

Jag är i mitt barndoms landskap Jämtland och söker mina rötter på pappas sida. Först bodde jag två dagar hos min kusin. Vi tittade i hennes mammas fotoalbum där det fanns många bilder från hennes, min pappas och deras systrars barndom. Bilder på min farmorsmor Kristina med sträng uppsyn men lite tom blick beroende på demens. Hennes man, min farmorsfar Karl, finns också med på bild. Han var en väldigt duktig snickare som byggt deras hus i Albacken, kallat Morfars. I vår hall hemma står en av mina käraste ägodelar: en kökssoffa som han gjorde som bröllopsgåva till min farmor och farfar (som jag skrapat bort flera lager färg från – min farmor gillade starka färger och att måla!).

På bilderna finns också farmors syskon: De tre bröderna som förblev hemmapojkar hela livet och som jag träffade som liten (de tyckte att jag var snäll), storasyster Märta som jag minns, men också andra systrar: bland annat den vackra Tora som är mamma till pappas kusin som är den släkting jag fick kontakt med förra året och som jag skrivit om förut.

Min farmor längst till höger, med syskon och föräldrar.

Henne åkte min kusin och jag till den tredje dagen av min rundresa, eller rättare sagt till hennes barndomshem tillika fritidsboende nära Albacken. Där fanns ännu fler fotoalbum att botanisera i, och berättelser att höra. Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt kan se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande. Vi hade en mycket trevlig dag med långa samtal om förr och nu, och sov också över där.

Nästa morgon fick jag skjuts till tåget som tog mig till min pappa i Brunflo. Jag visade honom alla bilder jag fotograferat av, och pratade lite om hans minnen.

Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt får se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande.

Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av min släkts historia. Jag har mer koll på min mammas släkt, mycket beroende på att min mormor berättade om sin barndom i form av sagor. Som jag älskade att lyssna på henne, och jag har en inspelning där hon berättar men jag önskar att jag spelat in även sagorna!

 

Den eviga kampen för acceptans

Jag har skrivit flera gånger tidigare om acceptans. Om att se att så här blev det för mig. Så här har jag det nu, och med små små steg åt rätt håll kan det bli lite bättre. Också att se att det blev ok. Att jag var tillräckligt bra. ÄR tillräckligt bra.

Tidigare har det mest handlat om föräldraskapet, men nu är det jobbet jag går och tänker på. För att vara i min bransch har jag ett prestigejobb, och mitt drömjobb. Men det ställer krav också, även om de hårdaste kraven kommer från mig själv. För några år sedan sa jag till min dåvarande chef att jag kanske inte kan ha ett sånt här krävande jobb, jag kanske borde söka jobb på Ica. Mycket väl medveten om att det är ett slitsamt jobb med dåliga arbetstider och låg lön – det var mer en desperat känsla av att jag inte kunde tänka och fungera som mitt jobb krävde. Min chef sa bara stilla att ”det skulle inte vara du”.

Jag har haft jättefin stöttning av både de (flesta) chefer jag haft på den här tjänsten, och av mina fina och generösa arbetskamrater. Jag pratade en stund med vår nya chef idag, han som tidigare sa åt mig att vara generös emot mig själv nu när jag börjar jobba heltid. Jag sa att det betydde mycket att han sagt så, eftersom jag känner mig väldigt trött på eftermiddagarna. Han sa att om jag jobbar typ 80 % nu ett tag så är det helt ok. Det viktiga är att se att det håller på sikt. Det var väldigt bra för mig att höra! Han sa också att om jag skulle behöva gå ner i arbetstid så är det självklart ok. Det skulle kanske räcka att jobba deltid under en period. Så himla skönt att höra att han fattar och gör vad han kan för att det ska funka!

Jag har gått och luktat på en smultronschersminbuske varje dag under den tid den blommade. Nu har kronbladen fallit av men kvar är en liten och mer oansenlig stjärna. Men den är också fin, och jag fick en tanke att det kan vara jag: även om jag inte är den jag varit en gång eller framför allt skulle kunna vara, så duger jag ändå.