Stressreaktion

Idag skulle jag på årets sista BodyMind-pass, och ringde till och med i morse för att kolla att det inte var inställt igen. Jag var väldigt peppad och åkte iväg i god tid från jobbet så jag skulle hinna byta om utan stress. Men idag var första dagen som en del pendeltåg kör förbi vissa stationer, så jag märkte inte att vi passerat min station förrän vi stannade vid nästa! Bara att vända och åka tillbaka tänkte jag, men det visade sig vara 22 minuter till nästa tåg åt andra hållet.

Jag insåg att jag troligen inte skulle hinna till passet i tid, eller åtminstone inte hinna byta om. Det blev lite kaos i skallen och jag fick ett stresspåslag med medelstark ångest. Så pass att jag bestämde mig för att åka raka vägen hem. Ångesten la sig lite och jag kunde lugna ner mig. Lite väl stark reaktion tycker jag, men kanske hade det att göra med att jag skulle behöva skynda mig rejält och kanske ändå inte hinna. Jag var inte i form för att skynda mig idag helt enkelt, och det kändes ändå bra att jag löste det snabbt.

Ett tyg jag först målat på och därefter broderat.

En vilodag

I fredags åkte jag inte hem efter jobbet utan in till stan för att först träffa min mamma och därefter sova över hos min syster. Mamma och jag tog en promenad till fina butiken Fingerborg på Åsögatan. Det var där jag anmält mig till en kurs i yllebroderi när jag så oturligt bröt handen. Den mycket trevliga butiksinnehavaren lät mig ha anmälningsavgiften tillgodo, och igår var det dags att köpa vadmal för pengarna. Det finns vadmal i många fina färger och i olika storlekar på bitarna. Ibland behöver man ju en större bit att ha som bakgrund, till exempel göra en kudde att brodera på. Men ofta behövs bara en mindre bit i en särskild färg till applikation, och då finns så små bitar som 20×20 cm att köpa. Yllegarn att brodera med finns också i små härvor så att man kan ha möjlighet att köpa flera färger. Yllebroderi är ofta väldigt färgrika och mycket av allt. Här är det jag köpte idag. Jag tror att jag äntligen hittat den vackra röda färg jag letat efter!

Som sagt, jag gick hem till min syster och svåger där jag träffade ytterligare två vänner och vi åt middag ihop. Jag var ovanligt pigg och satt med vid hela middagen. Väldigt trevligt, och lite av en vilodag blev det trots att den var ganska intensiv.

Det här var första gången som jag sov utan mitt kedjetäcke sedan jag fick det för några veckor sedan. Det gick alldeles utmärkt som tur var. Det skulle bli lite krångligt annars om jag skulle behöva släpa omkring på det när jag ska sova någon annanstans!

Jag tänker mycket på att min tillvaro inte är optimal för tillfrisknande, men att jag inte har något alternativ. Även om det är ett helt annat lugn här hemma än det okontrollerbara och oförutsägbara kaos vi levde i för några år sedan, så är det inte helt lugnt heller. I alla fall inte för mig. Mitt kroppsminne gör sig påmint dagligen, med stresspåslag av saker som inte sker i verkligheten – åtminstone inte i paritet med min reaktion. Jag kan inte slappna av helt och fullt. Men det är ett svårlöst dilemma som tillfälligt kan lösas av att jag som denna fredag bor hos någon annan. Det är här min önskestuga skulle passa så bra!

Handen rehabiliterar sig bra, men jag får ont när jag använder den för mycket så jag får ta det lite lugnt ännu. Och jag kör mitt lilla träningsprogram fem gånger om dagen. Det är bara en tidsfråga tills jag äntligen kan slå mig ner i verkstan igen!

Två toppensaker idag!

Idag fick jag äntligen ta bort gipset på min högerhand! Jätteskönt att vara av med tyngden och klumpigheten, men nu återstår att få full styrka och smidighet. Jag får ta det försiktigt men ska använda handen om det inte gör ont. Jag ska träna 5 gånger om dagen – vicka på handleden fram och tillbaka samt åt sidorna, och så vridning av underarmen. Så skönt!

Den andra finfina saken som hände var att jag loggade in på Försäkringskassans hemsida och såg att de godkänt mitt nya läkarintyg! Det gick det undan minsann. Det känns förstås väldigt bra att slippa tjafsa med dem den här gången. Nu blir det till att vänta på att jag ska få en tid hos en läkare på psykiatrin för fortsatt kontakt, behandling och sjukskrivning. Puh.

Här är några smycken jag gjort tidigare. De första gjorde jag till en fin arbetskamrat som gärna ville ha feministisk stil på örhängena. Lite skruttiga bilder ser jag nu, men de får duga.



Nytt läkarintyg

Då var det nya läkarintyget skrivet och inskickat till Försäkringskassan. Jag är medveten om vilken tur jag har som har en sån lyssnande husläkare som känner till hela min sjukdomshistoria. Jag slipper dra allt på nytt. Han minns att jag fick stressrelaterat eksem över hela kroppen utom i ansiktet för några år sedan. (Det var fasansfullt.) Han minns behandlingar vi provat som inte funkat och konsultationer han gjort med andra läkare och så vidare. Han är bekymrad och bryr sig, och tycker att psykiatrin betett sig mycket besynnerligt. Jag bad honom skriva i intyget att jag ska åka till Kanarieöarna, allt enligt Försäkringskassans regler. Han skrev att han bedömer att det gynnar tillfrisknandet.

För övrigt har dagen fortsatt på samma sätt som gårdagen, med svåra känningar av RLS/WED och ångest. Jag sitter sällan helt stilla, men idag var det extra mycket fart på kroppen. Vi hade planeringsdag på jobbet, och jag blev ledsen över Sakernas Tillstånd. Jag tycker så himla mycket om mitt jobb och ser fram emot allt vi planerar. Samtidigt kommer ledsenheten äver mig när jag inser hur begränsad jag är. Jag vill bli frisk! Jag vill orka! Jag känner mig som en skiva som hakat upp sig, men det här är något jag alltid kommer tillbaka till. En stor sorg och frustration.

Här ett broderi på organza. Skulle kunna sitt mot ett fönster kanske?

En härva inombords

Förutom en långpromenad samtalandes med en god vän har dagen varit ovanligt jobbig. Redan tidigt i morse hade jag såna obehagliga krypningar i benen att jag tog den medicin jag brukar ta kl 12 redan före kl 9. Jag stretchade benen, det lindrar lite i alla fall. Jag har också haft ovanligt mycket ångest de senaste dagarna, och idag var inget undantag. Härom morgonen på bussen till jobbet var jag nära att kliva av och vända hemåt. Ångesten överföll mig från ingenstans och jag fick verkligen fokusera alla krafter på att andas och hålla ihop. Jag märkte hur vitt uppspärrade mina ögon var, och hur varje muskel i kroppen spändes. Det klingade av så småningom till hanterbar storlek.

Idag har det tidvis känts som ett trassel av stickigt garn eller krulliga julklappssnören som rasat omkring i kroppen. Ett virrvarr av WED och ångest i ständig rörelse. Det tar så på krafterna, dagen blir en kamp!

Jag har haft extra mycket känningar av WED i fötterna på sista tiden, och försöker lindra genom att gnugga fötterna mot varandra samtidigt som jag spänner dem för att häva känslan lite. Det har fått till följd att jag gnuggat upp ett sår på ena fotens ovansida, så nu försöker jag ta det lite lugnare.

I morgon ska jag till min käre husläkare, och hoppas att vi kan knåpa ihop ett läkarintyg som passerar nålsögat (Försäkringskassans granskning).

På onsdag ska jag ÄNTLIGEN! ta bort gipset på handen hos en arbetsterapeut som ska visa hur jag ska träna handen. Jag har använt den en del de sista dagarna, och det gör lite ont ibland men det är nog för att hela handen stukades ganska rejält samtidigt som ett litet ben bröts. Jag tror inte att jag är helt utan kraft, utan hoppas kunna skriva och brodera ganska snart.

Här är några broderade fodral. Den första gjorde jag till min mamma som älskar linblommor. Den andra använder jag själv till läsglasögonen i väskan. Den tredje har jag gett bort till en kär vän.

 

Julvägran

Jag minns inte om jag skrivit om mitt försök att ställa in julen i år. Det var en tanke som väcktes i våras. I samband med de två senaste julearna har jag blivit helt sjukskriven. För två år sedan var jag borta i tre månader, och förra året låg jag hemma hela januari. Det beror inte alls på julstress i största allmänhet – att hinna koka knäck och griljera skinka, köpa julklappar och pynta. Det är kroppsminnet av ett flertal kaotiska och oförutsägbara jular som gör sig påmint.

Julen har varit en favorittid på året för mig, i synnerhet adventstiden med alla ljusen i fönstren, glittrande ljusklädda träd i vintermörkret, adventsljusen som tänds ett efter ett, kanske julmarknad och stämningsfull julkonsert i någon kyrka, den första glöggen. Men nu skulle jag vilja ta ett jättekliv rakt in i mitten av januari. Nästan desperat började jag tänka på utvägar. En vecka på vilohem under juldagarna? En resa till värmen? Eller bara låtsas som ingenting? Men det är ju en familj att ta hänsyn till också, och dessa tankar landade inte så väl hos dottern. Men hon fann på råd, och en kompromiss växte fram. Jag kommer inte att göra någonting juligt hemma: inga pepparkakor eller knäck, inget julpyntade eller annat fixande. Ska det blir sånt får de andra sköta det.

Jag gjorde för många år sedan en lista som jag tar fram varje jul, där det står vad som ska fixas. Tanken med listan var att inte bara jag skulle hålla reda på att byta batteri i brandvarnarna, se till att det finns lucialinnen i rätt storlek och göra deg till pepparkakor två dagar i förväg. Den listan kanske blir ännu viktigare nu, men de kanske väljer att göra helt andra saker än vi brukar – vi får se.

En annan del av kompromissen och stor förändring är att vi inte kommer att ha gäster och inte fira julen hemma hos oss, utan hos min syster och svåger. Det känns väldigt skönt. Just nu känns det som att julen kommer att passera ganska obemärkt för min hälsa, jag har sett till att det ska funka – heja mig!

I morse när jag gick upp lyste de adventsljusstakar som dottern satte upp igår, det var riktigt mysigt!

Idag lägger jag upp bilder på några broscher som jag broderat. Det lärde jag mig också på en endagskurs som föreningen Skapande broderi ordnat. Linnetyg över en trästomme och så stygn på det. Baksidan kläs med tyg och en broschnål sys fast. 

 

Min husläkare är bäst!

Idag ringde jag min kära husläkare och han förbarmade sig över mig, som jag visste att han skulle göra – en riktig stjärna! Han tyckte förstås också att det var märkligt att de bara släppt mig på psykiatrin, och knödde in mig i sitt fullspikade schema på måndag redan. Första delen avklarad, nu ska ”bara” Försäkringskassan godkänna nästa intyg …

Här är två tyllbroderier jag gjorde en gång. Färgåtergivningen är  fel på den översta, den ska vara som på den nedersta bilden. Det är en kul teknik som jag lärde mig på en helgkurs i föreningen Skapande broderis regi. 

Fortsättning om doktorn

Idag pratade jag med en sjuksköterska på psykiatrimottagningen. Hon sa det jag redan förstått, att det är långa väntetider hos dem för att få träffa en läkare. Hon föreslog att jag skulle ringa till Försäkringskassan och säga det till dem. Jag sa att jag tänker ringa min husläkare som tidigare sjukskrivit mig, och det tyckte hon förstås lät bra. Men jag kommer att få en tid så småningom hos en ny läkare hos dem.

Så nu ska jag ge mig på jakt efter min husläkare. Han har telefontider men det har varit svårt att komma fram till honom på sistone. Det ska nog ordna sig.

Jag lyssnade på radioprogram  helt nyligen där psykiatern Åsa Nilssone pratade om att inte medicinera vid depression och psykisk ohälsa.  Det tar lång tid att bli frisk och man får låta sig göra det menade hon. Men det tillåter ju inte Försäkringskassan. Jag kan inte vara hemma och genomleva min sjukdom, då får jag inga pengar. Men jag förstår förstås vad hon menar. Så resonerade jag tidigare när jag vägrade medicin. Men det är ett annat läge nu, både i samhället och i mitt liv. Jag kan inte tillåta mig att falla igenom så kapitalt som jag gjorde tidigare i livet, utan måste både tänka på försörjning och på att kunna vara mamma.

Så här sa Åsa Nilssone: ”att ha en förmåga att kunna göra det bästa av det situationer som man befinner sig i, för att livet ska kunna leda en dit man har lust att komma”.  Det är mitt liv i ett nötskal  tänkte jag när jag hörde det. Jag har liksom ingen annan möjlighet att leva på än att försöka göra det bästa av det som är just nu. Av hur jag mår just nu, av den behandling jag erbjuds, av hur familjesituationen ser ut, hur det fungerar på arbetet. Det är en ständig kamp att hålla näsan över vattenytan, att överhuvudtaget få livet att fungera, trots allt. Jag har skrivit det förut och jag skriver det nu igen: jag är så sliten av denna eviga strid som sällan låter mig vila.


 

Ingen läkare

Förra måndagen ringde jag till psykiatrimottagningen för att försöka få tag på min läkare. Sjukskrivningen hade bara några dagar kvar,  sista dagen var i fredags men ingen doktor ringde under veckan. Idag ringde jag igen och när jag äntligen kom fram så fick jag veta att han slutat, och att det skulle ta flera veckor att få träffa en annan doktor. Ingen tid var inbokad för mig.

Jag känner mig alldeles tom. Får det gå till så här? Finns ingen kontinuitet? Borde det inte har varit någon överlämning av hans patienter? Han som jag pratade med idag kunde inte säga någonting närmare, utan jag ska återkomma imorgon.

Min första reaktion, när den väl kom, var att jag ville säga upp någonting, säga ifrån mig någonting, avhända mig någonting, lägga ner någonting, skita i allting.  Men det drabbar ju bara mig själv. Jag börjar känna mig lite på gränsen nu. Kanske måste göra någonting men vet inte riktigt vad. Kanske bara lägga mig under mitt kedjetäcke i några veckor.

Passet med BodyMind var inställt idag igen, liksom det samtal jag skulle ha med fysioterapeuten efter passet. Så lätt det är att falla in i dåliga tankespiraler!

Oro och stök

Det känns som att jag redan skrivit allting redan. Allt om oro, bakslag, förhoppningar … Men nu är det dags igen. Min sjukskrivning gick ut igår och min läkare har inte hörts av. Man skulle kunna tänka sig att han skulle ha hört av sig utan påstötning, men han har inte hörts av trots att jag ringde i måndags och lämnade meddelande. Borde inte en psykiater förstå att hans patienter mår bra av den grundläggande tryggheten i att lita på sin doktor? Jag gör inte det.  Inte riktigt. Borde jag be att få en annan läkare? Jag ska till fysioterapeuten på måndag – jag skulle kunna fråga henne om hon känner till honom. Om hon kan råda mig. Jag skrev för någon vecka sedan att jag skulle försöka att inte stressa upp mig över sjukskrivningen och Försäkringskassan den här gången, men jag gör visst det ändå.

Idag har jag och barnen varit hemma och min man jobbat. Dottern och jag skulle spela yatzy när sonen kom på att jag lovat hjälpa honom att baka matbröd för att överraska pappa. En bagatell? Inte i vår familj, och inte för mig. Jag fick gå och lägga mig under kedjetäcket i trekvart och vila. Jag bad dottern att lägga sig bakom mig och hålla om med både armar och ben för extra tyngd. Den gamla Hopplösheten tyngde också, om än inte lika skönt. Kommer jag någonsin bli frisk? (Hört den förut?)

De här ringarna med stomme av gummi var något av det första jag gjorde. Två med ring av plexiglas, ett material jag är väldigt förtjust i. Längst ner några av de halsband jag gjort i samma material.