Mycket att tänka på!

Behandlingen på Stressmottagningen känns så bra! Redan nu känner jag att jag fått flera tankeställare och redskap. Det som gör att jag aldrig blivit helt frisk är att jag använder upp all energi när jag får den. Det finns ju så mycket roligt att göra som jag inte kan annars, och så många Måsten och Borden som inte hunnits med på grund av att jag inte orkat. Men nu ska jag istället tänka att jag ska göra allting som om det vore den sämsta dagen. Om jag en dålig dag orkar gå en promenad på 10 minuter så ska jag göra även de dagar då energin egentligen räcker till en långpromenad. Samma sak gäller för allting jag gör. Sedan ska jag successivt, med myrsteg, öka på mängden. Det kommer att bli svårt och frustrerande, men det ska vara hjälpsamt och hållbart över tid.

Det jag tycker känns svårast är hur jag ska kunna jobba på det sättet, men det ska jag fråga om och be om råd. Min chef ska följa med på möte med arbetsterapeuten och det är ju jättebra! Först tänkte jag att det var mer för dem som blivit sjuka av sitt arbete, men det gäller hur jag ska förhålla mig till arbetet och hur han kan stötta. Arbetet en stor del av våra liv, och allt påverkar varandra. Jag behöver prata mer med familjen också, så att de förstår.

Just nu sitter jag i väntrummet på Stressmottagningen. Min man har just gått in i ett rum för att få information för anhöriga,  och jag ska snart börja ett pass med min grupp.

Igår började jag virka lite planlöst. Jag tänkte att det skulle passa bra med virkning när jag ligger i soffan, och enkelt att ta med. Bara för att göra något kravlöst med händerna. Kanske det blir en disktrasa, eller så repar jag upp allt – det är inte så noga.

Och så rakt ner i de djupa källarvalven!

Idag klev en elefant på min värsta triggerpunkt, och inga övertalningsförsök i världen kunde hindra att jag föll. Ner i sirapsträsket. Kroppen blev blytung, precis som om jag hade tunga matkassar i varje hand. Jag la mig att sova under kedjetäcket, och på kvällen lättade det lite.

Jag får fortsätta att jobba med att ändra mina tankar om att det ska bli en Katastrof. Ändra till att Ingenting farligt kommer att hända. Det tar nog lite tid för kropp och knopp att lära om.

I morgon ska jag till Stressmottagningen igen. Bara en timme den här gången, någon slags information med en arbetsterapeut tror jag.

Det har inte blivit så långa stunder i verkstan i helgen, men jag har kommit en bit i alla fall.

 

 

Första dagen

Vilka i väntrummet ska gå i samma behandlingsgrupp som jag? Det är den enda gången jag behöver undra – nästa gång kommer jag att känna igen dem! Första träffen med gruppen på Stressmottagningen ingav förväntningar. De som ingår i gruppen verkar trevliga, och det känns som en bra grupp att prata i. Vi har det gemensamt att vi alla har diagnosen utmattningssyndrom men orsaken är inte densamma för alla. De två psykologer som ledde samtalet var bra, det känns lovande det här.

Avslutningsvis fick alla säga ett ord om hur vi kände och tänkte efter första tillfället. Jag sa HOPP.

De bjuder också in anhöriga till en föreläsning om diagnosen och vad de kan göra för att stötta oss, och min man ska gå på den. Det känns fint.

Eftermiddagen bjöd på lite uppskruvad läge här hemma, men jag intalade mig själv att det är luuuugnt, och det gick bra till slut även om jag blev väldigt trött.

Häromdagen påbörjade jag ett bytt yllebroderi! Jag har inte haft ork eller lust att göra någonting alls i verkstan de senaste veckorna, och broderat har jag inte gjort på mycket länge. Men så kom den – lusten – och jag påbörjade ett broderi. Första gångerna jag satt med det blev inte så långa, men i tisdags orkade jag längre. Jag tänkte att ni ska få följa med i arbetet, och här kommer första bilden.

Krångligt

Jag ringde till psykiatrin igår och förklarade för den som svarade att jag måste få kontakt med min psykiater angående sjukskrivningen och att det var bråttom eftersom Försäkringskassan ville få in svar från henne senast idag. Hon som svarade började argumentera och kunde inte se att jag var sjukskriven hos dem, så jag försökte vara tålmodig och förklara att det inte handlade om det. Efter flera minuters krånglande sa hon till slut att hon skulle hälsa min psykiater att jag vill att hon ska ringa, ”så det kanske hon gör”. Grrr. Hon ringde inte igår och inte under hela dagen idag.

I morse var jag på plats på ett stort event som Region Stockholms kulturförvaltning, som jag jobbar inom, ordnade. Jag stod vid ett bord och pratade med de som kom förbi och var intresserade, men när programmet snart skulle börja i kongresshallen var sorlet och stimmet där jag stod för mycket för min arma hjärna och jag smet ifrån. Efter den första föreläsningen hade jag bestämt mig för att avvika, och det gjorde jag också. Jag formligen vacklade ut i regnet och den svala luften som kändes väldigt uppfriskande, och åkte till min syster och svågers lägenhet där jag jobbade lite och sov en stund,

På eftermiddagen åkte jag till Stressmottagningen för ett sista bedömningssamtal, den här gången med en fysioterapeut. Hon frågade mycket om arbetet, och jag sa att jag tidigare känt en sorg över att inte kunna göra mer än jag kan. ”Jag hade tänkt bli en stjärna, men blev bara en medelmåtta”. Good enough blev ofrivilligt mitt ledmotiv, och jag har accepterat att det blev så inser jag.

Jag fick också veta att vi ska träffas på måndag morgon för att prata om huruvida de kan hjälpa mig. Fysioterapeuten sa att i så fall handlar det om 1-3 träffar i veckan under ett halvår, och att det är i grupp. De planerar också tillsammans med arbetsgivaren så att det inte blir för mycket tillsammans med jobbet. Det låter så bra, men jag får höra vad de säger på måndag.

När jag kom hem idag gick jag direkt och la mig att sova under mitt älskade kedjetäcke. Jag visste i förväg att jag skulle bli väldigt trött idag, och hade förberett maten så det skulle gå snabbt.

På hemväg från yogan igår var det så stämningsfullt trots novembermörkret.


Bra samtal

Igår träffade jag psykologen på Stressmottagningen för ett första bedömningssamtal. Vi samtalade i en och en halv timme, och gick först igenom ett stort frågebatteri och pratade sedan mer fritt. Det var ett bra samtal och jag fick till och med tårar i ögonen – jag som inte gråter nu när jag tar antidepressiva mediciner. När jag berättade om hur jag arbetat bort flera av mina rädslor på egen hand, sa hon att jag på samma sätt skulle kunna övertyga min hjärna att det inte är farligt när till exempel dörrar stängs hårt. Det var väldigt intressant och jag har redan börjat! När kroppen gick i beredskapsläge idag tänkte jag ”det är inte farligt, det är bara ett ljud, ingenting kommer att hända”. Det vore en stor hjälp om jag kunde komma tillrätta med det!

Psykologen sa att efter att jag träffat läkaren och fysioterapeuten ska vi träffas tillsammans för att prata om huruvida de kan erbjuda mig någon hjälp. Om de inte tycker att de kan det så ska de hjälpa mig att hitta rätt behandling någon annan stans. Det känns tryggt och hoppfullt.

Hon pratade nästan uteslutande om min depression och inte om utmattningssyndrom. Jag har undrat lite över diagnosen eftersom det står i diagnoskriterierna för utmattningssyndrom att ”Om kriterierna för egentlig depression, dystymi (en lindrigare forma av depression som har pågått i minst två år) eller generaliserat ångestsyndrom samtidigt är uppfyllda anges utmattningssyndrom enbart som tilläggsspecifikation till den aktuella diagnosen.” Det borde innebära att min huvudsakliga diagnos är depression med utmattningssyndrom och WED/RLS som tillägg. Och då borde psykiatrin sjukskriva mig, precis som min husläkare vill!

Min känslighet kom på tal och avslutningsvis sa hon att det är något man har med sig hela livet, och jag sa att jag har mycket glädje av känsligheten också – i starka sinnesförnimmelser och livlig fantasi.

Jag glömde att prata om några saker, men de kan jag ta upp i de andra samtalen. Det känns så otroligt viktigt att det blir rätt, att de får alla pusselbitar.

Avslutningsvis brast jag ut att jag är så innerligt trött på ordet ORKA! Men då sa psykologen att det är ju bra att jag är less på det och inte omhuldar min psykiska ohälsa och önskar den kvar! Det är ju ett positivt sätt att se det på!

Trött men bra besked

Idag blev min hemfärd från jobbet försenad på grund av en olycka i pendeltågstrafiken. Förfärligt för den drabbade förstås – det är den första tanken. För min del innebar det att jag fick gå tillbaka till jobbet och vänta tills trafiken var igång igen. Det blev en försening på omkring en timme, och jag var helt slut när jag kom hem. Jag stängde av ljudet på mobilen och la mig under kedjetäcket.

När jag vilat och satte på mobilljudet igen visade det sig att Stressmottagningen hade hört av sig! Jag ringde dem och fick prata med en mycket trevlig man som bokade in mig på tre samtal. Med en psykolog redan nu på tisdag, med en läkare i veckan därpå liksom ett samtal med en fysioterapeut. Efter det blir det ett teamsamtal för att se vad de kan göra för mig. Det låter för bra för att vara sant att jag får komma så här snabbt, och jag vet ju varken om de kommer att ta sig an mig eller om det är väntetid. Men just nu ska jag njuta av ljuset i tunneln!

Jag fick en länk till ett frågeformulär som jag fyllde i. Det innehöll flera av de tester jag gjort tidigare, bland annat HAD om ångest och depression, och KEDS om utmattning. Intressant nog frågade de också om sådant som är symtom på WED/RLS – det verkar lovande! Min neurolog och jag är ju ense om att stress är en försvårande faktor, och jag har vissa förhoppningar om att även denna del av mitt helvete kan mildras.  Läs mer

Jag tog slut

Återigen har jag använt upp den lilla energi jag hade och så en del extra som jag trollade fram på ren vilja. Återigen har jag fått betala dyrt för slöseri av både de egna resurserna och de på kredit. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte göra ingenting jämt! Vi håller på med små renoveringsprojekt här hemma, och även om det mesta görs av hantverkare så blir det en del arbete. Och jag kan inte sätta stopp utan kör på trots att jag vet att det inte håller i längden. Till slut är det kroppen som säger ifrån på det enda sätt den vet: genom att bli helt orkeslös. Då måste jag stanna upp.

Idag hamnade jag i en kaffekö på jobbet med ett intensivt sorl omkring mig. Jag kände att min hjärna höll på att koka över av alla ljud, och när så en man med genomträngande röst hamnade bredvid mig fick jag panik. Jag flydde fältet och genast var flera av mina fina arbetskamrater framme och frågade om jag behövde hjälp! Det slutade med att jag gick till vilrummet ett tag. Så ljuvligt med tystnaden!

Väl hemma gick jag raka vägen och la mig under kedjetäcket. Jag sov lite av och till i någon timme, men resten av dagen och kvällen har jag varit väldigt trött i kroppen.

Puttas lätt omkull


Jag var så trött i söndagskväll att jag knappt kunde röra mig. Det var med en ansträngning som jag ens orkade prata, och jag insåg att jag måste vara hemma någon dag i alla fall. Måndagen kändes lite bättre och på tisdagen åkte jag till jobbet för ett kort möte, och tog sedan med mig datorn hem. Idag har jag jobbat hemma och det har funkat bra.

Så fort det blir det minsta lilla motstånd så blir jag som fylld med bly. Kroppen orkar knappt bära sig själv, och tankarna blir en klibbig gröt. Mina värsta triggers är på tå och uppfattar varje oförsiktigt stängd dörr eller höjt röstläge som fara.

Jag har ingen ork för vardagliga sysslor, och att ha saker inbokade känns som ytterligare en blytyngd. Idag skulle jag laga tidig middag eftersom barnen skulle iväg på aktiviteter, jag ska hämta dottern lite senare ikväll och jag ska på yoga. På grund av tidigare nämnda trigger gick jag och la mig med en kudde över huvudet och somnade. Min man var snäll och lät mig sova. Han gjorde middagen och jag vaknade inte förrän de redan satt och åt. Jag får se om jag orkar med yogan ikväll, men jag ska verkligen försöka komma iväg.

Jag har inte hört något från min husläkare angående kompletteringen av läkarintyget. Det har gått två veckor nu så jag hoppas att jag hör något snart. I morgon ska jag till psykiatern och får höra vad hon tänker om medicinering och mående.

Sjukskrivningen och kurs

Jag fick ett meddelande idag att Försäkringskassan vill ha in kompletterande uppgifter från min läkare, men meddelar samtidigt att de fattat beslut om att godkänna sjukskrivningen. Lite dubbla budskap men ändå positivt. Oerhört skönt att veta att jag är sjukskriven på halvtid till årsskiftet!

I våras skrev jag ett inlägg om självmedkänsla och bloggen Bli mera du. Marie Bengtsson som driver bloggen har en kurs i självmedkänsla och jag ska nu gå den. Det känns jättebra, och jag ska lägga mig på en nivå som jag orkar. Jag kommer att ha tillgång till kursmaterialet även efter de tio veckorna, om jag vill gå tillbaka och fördjupa mig. Det handlar mycket om att hitta nya förhållningssätt och sätt att agera och tänka på. Läs gärna mitt inlägg från i maj, och kolla även in Bli mera du!

Den här bilden från lokaltidningen för två år sedan påminner mig om att ta en promenad i Barockparken här i Väsby! Det kanske blir målet för helgens promenad med min vän E.

Hopplöst trött

Jag är fortsatt väldigt trött. Igår jobbade jag hemma som vanligt på onsdagar, och det gick jättebra. Efter en rejäl vila tänkte jag passa på att sätta mig jag i verkstan en stund, men hade ingen riktig lust att göra någonting. Kände mig ganska håglös. Dottern ringde och frågade om skjuts då hon missat bussen, och jag ställde upp. Jag passade samtidigt på att åka förbi Ica för att hämta ut ett paket till hennes födelsedag, och köpte några få saker. Sedan var det klippt. Resten av dagen och kvällen låg jag i sängen och sov eller i soffan och vilade. Jag orkade inte laga middag så familjen fick äta rester (tur att det finns sånt att ta till!). Yogan orkade jag inte heller gå till, även om det skulle vara skönt att vara där. Men då måste jag ha ork att ta mig dit.

Idag skulle jag fika med  fina vänner L, men jag ställde in det, och jobbar hemifrån idag också. Jag ringde till min husläkare och fick en tid på måndag för fortsatt sjukskrivning. Den nuvarande går ut 30 september.

I helgen ska min syster och jag åka till vår pappa i Jämtland. Det blir en stillsam helg så det känns inte jobbigt. Jag kan ligga och vila där.

Den här ringen påbörjade jag i förra veckan och gjorde klart häromdagen. Den är inte färdigputsad men jag vill ändå visa den – jag är riktigt nöjd!