Åter till Jämtland

I morgon åker jag och min syster till pappas lägenhet för att rensa bland sakerna, träffa mäklare och de som ska ta hand om allt som vi inte ska spara. På onsdag kommer våra närmaste och på torsdag är det dags för begravning.

Min syster sa att det kanske låter hemskt men att hon ser fram emot den här veckan, och jag känner precis likadant. Det är klart att det kommer att bli jobbigt känslomässigt. Bara att komma in i hans lägenhet utan att han är där kommer nog att trigga igång gråten. Men samtidigt så har vi varit så upptagna med allt praktiskt kring hans bortgång, att sorgen knappt fått något utrymme. Det känns skönt att få släppa fram den nu.

Jag fick ett bra tips från en vän och arbetskamrat. Hon kände till en kvinna i samma situation, som skulle skriva om de minnen som rensandet efter förälders bortgång väckte. Jag ska försöka göra något liknande, men efteråt eftersom tiden är ganska knapp. Kanske ta bilder och skriva stödord nu, för att sätta mig att skriva senare. Det känns som en fin idé.

Jag tycker att jag blivit piggare den senaste veckan. Det är oerhört glädjande! Även om nästa vecka kommer att kosta på så kanske jag hyfsat snabbt kan komma igen.

Jag har gjort klar ännu en kudde som inte blev så där väldans fantastisk kanske, men helt ok. Den lågi den låda för påbörjade saker som jag skrev om förut. Där låg också en bit gråblå yllefilt som jag börjat brodera rundlar på. Jag förstår verkligen varför jag aldrig avslutade det broderiet för det såg rätt så trist ut. Idén var bra men inte resultatet. Nu repade jag upp allt men behöll rundlarna som jag ska broderi fast på något nytt sätt. Vi får se om det blir nåt – det är roligt att prova sig fram.

Den är vinröd men blev mer klarröd på bild. Nu hittar jag inte det brunlila garn som jag broderat det slingrande mönstret med. Annars hade jag nog fortsatt lite på det.

Jag har också testat att limma fast en del småbroderiet på kartongbitar. Jag ska se om jag kan sätta dem tillsammans så att de bildar en helhet. Kanske blir det snyggt, kanske blir det fiasko.

Balanserar

Igår var jag hos tandläkaren för årlig koll. Det är första gången jag var där så de ville veta vilka mediciner jag tar, och varför. Jag tog ett djupt andetag och började räkna upp: gabapentin, sifrol, B-vitamin och folsyra mot restless legs; kandesartan, spironolakton och esidrex mot högt blodtryck, venlafaxin mot depression, oxascand mot ångest samt levaxin mot hypotyreos. Jag blev ledsen när jag rabblade. Tänkte på den tråd jag balanserar på hela tiden. Hur jag parerar för att fortsatt kunna befinna mig på tråden. Hur jag måste ta till strategier och verktyg, som till exempel att smörja mig med kortisonkräm när stresseksemen börjar klia, eller ställa in ett möte på jobbet.

Tandläkaren slängde en snabb blick på tänderna och sa att jag uppenbarligen går och biter ihop käkarna eftersom de är så nedslitna. Det vet jag att jag gör sedan den förra tandläkaren sa det. Hon pratade mer om små sprickor i tänderna, men nu är de alltså slitna. ”Tänderna ska bara ligga mot varandra när man äter” sa hon och rekommenderade en bettskena att ha på dagtid när jag är ensam. Se där, ännu ett verktyg!

Min svägerska kom med underbara blommor till mig igår!

Jag har ännu inte fått beslut från försäkringskassan om det senaste läkarintyget, och funderat lite på varför. Idag ringde en handläggare därifrån och ville veta mer. Det ser väldigt rörigt ut med vanligtvis 25 procents nedsättning, sedan hundra procent i december, 25 procent de första tio dagarna i januari och därefter 75 procent i drygt två veckor för att sedan återgå till 25 procents sjukskrivning. Jag förstår att hon tyckte att det var snurrigt och svårt att hänga med. Jag fick ett starkt ångestpåslag av hennes frågor och kyliga röst, och försökte förklara hur det blev som det blev. Att pappa var sjuk och sedan gick bort. Ingen reaktion typ ”jaha, jag förstår” med en beklagande ton. Bara en fråga om vad jag gör på de två timmar jag arbetar nu. Panik. Vad ska jag svara, vad VILL hon att jag ska svara – vilket svar är det rätta?? Jag sa nåt svamligt om att jag försöker hämta igen det jag missat under min frånvaro. Jaha, sa hon och därefter att hon nog hade tillräckligt med information för att ”kunna handlägga ärendet”. Vad det innebär har jag ingen aning om. Hon kanske avslår. Förhoppningsvis får jag veta det inom kort.

Efter samtalet sjönk jag ihop till en hård boll i fåtöljen. Jag var helt spänd i kroppen, trycket över bröstet satt som en ring runt kroppen och andetagen gick inte ända ner i lungorna. Starka RLS-känningar på insidan av hela benen gjorde också att jag spände mig för att försöka häva dem. Rädslan och ångesten sitter fortfarande kvar i kroppen nu flera timmar senare, även om det lättat betydligt. Nedputtad från tråden.

Rekord?

På söndag kväll kände jag att jag höll på att bli sjuk. Lite ont i kroppen som när man får influensa, hängigare än vanligt och lätt bomullskänsla i huvudet. På måndag morgon hade jag feber och var helt klart sjuk. När kvällen kom dagen därpå var jag i stort sett frisk! Rekord? Jag hostar rejält fortfarande men de andra symptomen är borta. Jag kunde börja jobba på onsdagen, och det kändes väldigt bra.

Det är ju det där med SAMMANHANG som är så viktigt. Att höra till, att höra hemma. Om man har tur, som jag har, så arbetar man med personer som man tycker om och som betyder något för en. Det kan rent av vara så att man har en del av sina vänner på arbetsplatsen. Dessutom är arbetet något som är FRISKT i min tillvaro som annars begränsas starkt av att jag är sjuk. På jobbet är jag kompetent, driver frågor, åstadkommer saker och efterfrågas för just detta. Det är en sådan livsviktig kontrast mot mitt sjuka jag. Jag vill inte säga att det präglas av att jag är inkompetent och inte får någonting gjort. Men jag känner mig i stort sett alltid otillräcklig som framför allt mamma, och stoppas många gånger varje dag av ”Jag ORKAR inte!” Påminns ständigt om mina begränsningar att göra saker, träffa vänner och att leva ett vardagsliv som jag gjorde förr. Då, för länge sedan. Då jag inte behövde kalkylera och planera för att sprida ut orken på ett hållbart sätt – över dagen och över veckan. Skapa ränder.

Ett exempel: på måndag ska jag jobba mina två arbetstimmar på kontoret, och det är möte i arbetsgruppen de två timmarna. Jag hade tänkt passa på att hälsa på min mamma efteråt, som bor nära jobbet. Vila där och umgås en stund. Men jag vet hur trött jag kommer att vara när jag kommer till henne, och har sedan en timmes resa hem att orka med också. Tiden då vi ska umgås kan bli båda kort och trött. Så sa min syster att hon ska till mamma på lördag, och då kom min inre kalkylator fram. Jag ska inte göra någonting annat i helgen, så att åka in till stan för att träffa dem borde vara bättre, och så kan jag åka raka vägen hem på måndag istället. Men jag ska å andra sidan laga middag på lördag. Det kommer att bli svårt att orka, och framför allt är risken stor att jag går och lägger mig att vila och kanske till och med sova en stund när maten är klar. Att jag inte orkar sitta med och äta. I dessa lägen tar jag fram min inre plus- och minuslista. För- och nackdelar med olika scenarier läggs i kolumner och summeras längst ner, vägs mot varandra varvid utvärderingen tar vid och en handlingsplan läggs på bordet. Den skulle i detta fall kunna innebära att jag ber min man att laga middag, trots att han arbetar denna lördag, eller att vi köper hem mat. För summeringen har visat att jag ska besöka min mamma på lördagen då jag ju är piggast. Det väger tyngst.


Igår när telefonen ringde var min första tanke att det inte var pappa. Det är bara några veckor sedan det ofta var han när ringsignalen ljöd. Korta samtal präglade av hur vi mår, hur vädret ser ut och eventuellt även ett ärende som han allt oftare hade glömt när vi kommit så långt. Puss och kram, hälsa en kram till alla och så hej då. Aldrig mer.

Min syster skickade en bild på oss tre igår. En selfie vi tog när vi skulle åka tillbaka till Stockholm efter ett besök hos honom för ett par år sedan. Redan på flygplatsen gjorde vi ett vykort av bilden och skickade till honom. När jag såg den igår brast det.

Sjuk!

Jaha, så när jag äntligen ska åka till jobbet och träffa mina arbetskamrater så blir jag sjuk! Det vill säga, jag är ju alltid sjuk men nu har jag smittats av dotterns tokförkylning. Hon var riktigt dålig i förra veckan, med feber på över 39 grader. Så illa verkar det inte bli för mig. Hittills har 38,3 uppmätts som mest. Men jag hostar så att krukväxterna darrar och är slut i kroppen. What else is new, tänker du, men det finns en skillnad i denna trötthet och den utmattning som jag känner av mest för jämnan.

En tanke slår mig: min kropp som är en sån hjälpsam vän när jag själv inte begriper mitt bästa – kan det vara så att den fattade beslutet åt mig? ”Amen herregu’, ska hon gå och jobba NU, och dessutom åka in till kontoret?! Det här får jag sätta P för!” Å andra sidan fanns förkylningsviruset här hemma, så det är inte så konstigt att jag blev sjuk. Men det är inte alls fel att få ytterligare några dagars återhämtning. Det är ju inte bara det att jag ska jobba, utan jag ska också hämta igen det jag missat under tiden – i lagom takt. (Haha, det är ju inte mitt mellannamn precis!)

Jag har fått en telefontid med min husläkare i eftermiddag och ska be om att bli sjukskriven på 75 % under januari så att jag får mjukstarta. Annars kommer det inte att funka, det känner jag tydligt.

En annan sak som händer idag är att min syster och jag har ett digitalt möte med begravningsbyrån. Förutom begravningen är det många andra praktiska saker att ordna efter pappas bortgång. Alltifrån bouppteckning till att säga upp prenumerationen på Östersunds-Posten. Det kommer att kräva en hel del arbete och ork, men vi är båda strukturerade och jobbar bra tillsammans så det oroar jag mig inte för. Allt måste inte göras nu på en gång heller.

Jag la tidigare upp bilder på bitar av tyg som jag sammanfogat med stygn. Det är väldigt roligt att göra dessa bitar, och även om jag inte har en aning om vad jag ska ha dem till så har jag fortsatt. Här är min senaste, i jeanstyg kombinerat med andra tyger för effektens skull. Det är så roligt eftersom det är så fritt! Jag bestämmer i stunden hur jag ska göra. Kanske några kvadrater eller varför inte en klunga franska knutar? Olika kvalitet och färg på tråden, även om det enbart är en färg på tråden här. Det blir ett skissande med nål och tråd som passar mig väldigt bra! På några av de tidigare bitarna har jag lagt på en bit organza för effektens skull.

Jag brukar spara spillbitar av tyg, även om de är väldigt små. De kommer verkligen till användning nu! Kanske jag ska göra en bit med tyger jag hittat i mammas gömmor? Några av dem med tydliga minnen från plagg och leksaker hon sydde åt oss när vi var barn. Jag måste genast inventera tygförrådet!

Bestämt mig

Jag gav mig tid till denna helg att fundera på hur jag skulle göra med jobb vs sjukskrivning från och med veckan som kommer. Men det är bara att sätta ord på det som egentligen är självklart. Jag har långt ifrån återhämtat mig och måste lyssna på kroppens signaler och det hjärnan säger mig – det vore korkat att gå och jobba som om ingenting har hänt. För det har det.

Jag bad min läkare om sjukskrivning på heltid under december för att återhämta mig. Jag kände mig sliten av att ha arbetat över min kapacitet under hösten, och dessutom satte min mammas mans bortgång i oktober givetvis spår. Den återhämtning som jag egentligen ska se till att få varje dag, behövde jag komma ikapp med. Jag såg ett starkt behov av att sakta ner hela mig, för att sedan se över hur jag inte ska hamna där igen. Allt för att inte ånyo bli sjukskriven på heltid, vilket jag lovat mig själv att inte bli. Det är så oerhört mycket svårare att komma tillbaka efter en sådan krasch. Nu tänkte jag hämta upp mig innan jag slog i botten.

Hjärtan jag broderat under december. Jag ska skicka dem till några vänner som jag tänker behöver.

Men det jag inte kunde förutse var att min pappa under denna tid skulle bli allt sjukare. Min syster och jag ville vara med honom under den sista tiden, och det tog rejält på de krafter jag egentligen inte hade. ”Jag får vila sedan” tänkte jag hela tiden, och det är det jag försöker göra nu. Men att se hur min pappa snabbt tynade bort inför våra ögon, och till detta sorgen när han gick bort, la till rejält på det konto av utmattning jag redan övertrasserat.

Så vad ska jag göra då? I morgon ska jag ringa min husläkare och be att få sjukskrivning på 75 %, så att jag bara jobbar två timmar om dagen under januari. Det är ju ett rejält arbete med allt praktiskt kring pappas bortgång också. Jag tror att det är en realistisk plan. Målet just nu är att hålla mig på benen.

Sorg och lättnad

Pappa somnade in i måndags morse. De sista fyra nätterna hade han nattvakande personal vid sin sida, så att min syster och jag skulle kunna få sova. En välsignelse och ännu en anledning till att vi önskar få en stjärna på himlapällen uppkallad efter hemtjänsten i Brunflo! Hon som satt hos honom den sista natten kom och väckte oss halv 6, och sa att det närmade sig slutet. Vi satt på varsin sida om hans säng, höll honom i handen och smekte hans kind. Det tog nästan fyra timmar innan han slutade att andas. Vi hade varit så oroliga att han skulle få det jobbigt med andningen på slutet eftersom han hade lungfibros. Det fanns medicin redo för att underlätta för honom om det skulle bli så, men allt gick lugnt och stilla till. Precis en månad sedan han kom hem från sjukhuset, och precis en månad sedan mammas mans begravning somnade han alltså in, hemma i vardagsrummet med sina två döttrar hos sig.

Jag var hos honom ett par dagar i början av december, och därefter var vi båda två hos honom sex dagar innan jul, och fem dagar efter. Tillsammans med vår kusin som bor i Östersund, styrde vi upp allt kring honom med hemtjänst och hemsjukvård, matleveranser och tvätt samt allt annat som dök upp. Vi hjälpte honom med mat, dryck och mediciner (jag fick äntligen leka sjuksköterska på riktigt och ge honom medicin i en infart i armen!). Allt mindre portioner mat och allt fler medicindoser. Sista dagen sov han bara, och dagen innan åt han en msk näringsdryck. Hans kraftfulla kropp, präglad av skogsarbete i ungdomen, blev allt tunnare. Han var trots lugnande medicin spänd i kroppen, och jag gav honom fotmassage för att få kroppen att slappna av. Det tyckte han om.

Pappa och jag någon gång i mitten av 1980-talet

Vi är så glada att vi hade möjligheten att vara hos honom den sista tiden, trots att vi bor 50 mil bort. Ett mycket fint minne att bära med oss. Men det tog rejält på krafterna. Jag var ju sjukskriven på heltid under december och min syster hade tänkt vara ledig i två veckor kring julen, eftersom hon jobbat lite väl hårt under hösten. Nu blev det inte mycket vila för någon av oss. En kväll grät vi av trötthet både två. Det var givetvis en mental anspänning eftersom vi visste att det var pappas sista dagar i livet, men också detta att vara på tå för att se till att han hade det bra. Det var då vi fick veta att att vi kunde be om nattvakande personal, och det underlättade enormt.

Nu vidtar en massa praktiska göromål, men först och främst VILA. Jag är hemma den här veckan i alla fall och så får jag se hur det blir efter helgen. Om det behövs ska jag be om sjukskrivning på 75 %, och bara jobba 25 % under januari.

Orkar inte men måste

Min syster och jag skulle åka till vår pappa i Jämtland i torsdags morse, men hon vaknade med hög feber och kunde följaktligen inte resa. Jag fick helt enkelt så lov att åka utan henne, och trots att det kändes närmast oöverstigligt så fanns ingen annan lösning. Om jag vetat hur det skulle bli kanske jag valt att avstå och försökt flytta på resan. Men å andra sidan var det väldig viktigt att jag åkte så summa summarum är jag glad att jag gjorde det, även om det kostar på mycket för mig själv.

Utsikt från tågfönstret

Pappa är betydligt sämre än vi förstått, eller rättare sagt så är hans förmåga att klara sig själv obefintlig. Tack vare min fantastiska kusin så kunde vi se till att han fick en del hjälp under tiden vi var där. Vi hade möte med biståndshandläggaren och bestämde om betydligt mer stöd än han har idag. Men det var fruktansvärt svårt att lämna honom när jag skulle åka hem.

Jag satte mig själv och mina behov på vänt under de här dagarna, och någon randighet fanns inte tid för. Jag förstod att jag skulle få betala dyrt i efterhand, men det fanns inget annat sätt. Jag har ju den superkraften att jag kan göra så, sätta en parentes runt den tillfälliga krissituationen och skjuta upp reaktionen – i alla fall till en viss gräns och under en mycket begränsad period. Men det är en mycket dålig förmåga för den sätter alltid krokben för mig.
Jag vilade vid några tillfällen, och låg och sov på soffan. Men det var alldeles för lite.

Östersunds station

Jag kom hem sent på lördagskvällen och lyxade på med taxi sista biten. Då var jag ganska uppvarvad och kände inte av tröttheten så mycket. Men under söndagen kom den krypande, och kulminerande i att jag grät på ett sätt jag aldrig gjort under tiden jag tagit antidepressiv medicin. ”Jag är så trött, jag orkar inte med det här, vem ska ta hand om mig?” var de tankar som gick på repeat i huvudet.

Jag ska ringa en rad samtal idag för att fråga om medicinsk uppföljning, om än mer utökad hemtjänst och en del andra saker rörande min pappa. Det är tur att jag är sjukskriven. Eller åtminstone hoppas jag att jag är det, jag har ännu inte fått något svar från försäkringskassan angående det senaste läkarintyget.

Nu är klockan 04:09 och jag ska somna om i fåtöljen.

Hemma i december

Jag tog mig själv på orden och har nu bestämt mig för att vara sjukskriven hela december. Det är inte förrän i morgon som jag ska till min husläkare, men jag vet att han kommer att lyssna till mig. Han vet att jag känner min kropp och dess signaler. Jag kommer att få tid att varva ner och vila i några veckor. Det är ju ändå så mycket den här månaden, och även om julen firas stillsamt så är den en del extra att göra.

Dessutom ska jag och min syster till vår pappa i slutet av denna vecka. Han är hemkommen från sjukhuset men i behov av mycket stöd och hjälp, och vi har ordnat så att biståndshandläggaren och sjuksköterskan från sjukhuset kommer hem till honom när vi är där.

Jag ska försöka att vila mycket under besöket, men jag är inte lika orolig för det nu när jag vet att jag kommer hem och är sjukskriven. Vi bestämde redan när vi bokade biljetterna att vi skulle åka hem på lördag kväll, så att vi skulle få söndagen att vila inför arbetsveckan. Det var min omtänksamma systers idé och givetvis bra för henne själv också.

Jag sitter i fåtöljen och broderar, som jag gjort en tid nu. Jag tar olika tyglappar som jag kombinerar ihop och broderar fast med huvudsakligen förstygn på en bit vitt tygåt olika håll.
Jag har så många fina tyger och en ask där jag sparar alla småbitar. De kommer väl till pass nu! Det är ofta så, jag sparar något som blivit över, och två veckor eller två år senare behöver jag just det.

Den som jag påbörjat idag är med enbart tyger från Frösö handtryck, och jag minns att jag tänkt att de aldrig kommer att komma till användning, att de är för små! Jag har ingen aning om vad de kan användas till, men jag fortsätter så länge det är roligt.

Livet, livet

Jag läser mitt förra inlägg och ser hur det blir när jag inte läser igenom vad jag skrivit! Men det är bara att släppa. Jag är inte så bra på det. Vill att det ska vara om inte perfekt så i alla fall bra.

Jag har hamnat i en ny fas i livet. Då barnen inte behöver mig fullt så mycket, men mina föräldrar desto mer. Barnen bor hemma, är vuxna men beter sig både som vuxna och barn. Min mammas man gick bort helt nyligen, och jag och min syster vill finnas där för henne på de sätt vi kan och som hon behöver. Pappa bor 50 mil bort och vi pratar ofta i telefon. Nu har han blivit dålig och plötsligt är det samtal med sjukvården, tjat på honom att åka in till sjukhuset, oro för att han inte äter och vårdplanering som gäller. Som tur är har vi en resa till honom inplanerad om två veckor, så att vi kan titta till honom ordentligt.

Det här är ju självklara delar av livet för de flesta antar jag. Om vi har tur. Jag skrev om sammanhang och tillhörighet i förra inlägget, och det här handlar om det. Mina nära och kära som behöver mig, och jag vill känna mig behövd! Det innebär att jag betyder något, och har människor som betyder mycket för mig. Dilemmat är att jag inte orkar alla dagar, och ibland ska jag skam till sägandes medge att jag skulle önska att någon tog hand om mig också! Det här låter värre än det är. Klart att jag har flera som bryr sig om mig, och som tar hand om mig. Och jag vill då rakt inte att någon ringer jämt och ständigt med goda råd om hur jag ska ta hand om mig för att må bättre! Kanske är det bara så att jag skulle vilja slippa alla krav som vardagen ställer på mig? Ibland. Att någon bar mig till sängen, la en filt över mig och sa att nu tar jag hand om allting så länge du behöver. Fast jag vet inte. Det låter lite tråkigt också. Om jag kunde få välja bland kraven då?

När jag var sjukskriven med stark ångest i 25-årsåldern önskade jag ibland att andra var lika oroliga för mig som jag var. Samtidigt kunde jag inte med att berätta fullt hur dåligt jag mådde. Då bodde jag ensam och isolerade mig vissa dagar. Svarade inte i telefon och hoppades djupt inom mig att någon skulle komma och ringa på dörren, vara orolig och undra hur jag hade det. Men det var aldrig någon som noterade det. Kanske jag redan då var duktig på att spela frisk?

idag är det första advent, och trots allting känner jag för första gången på många år att det ska bli roligt att fira jul. Vi har haft vår beskärda del av kaotiska decembermånader, men jag kanske kan lägga dem åt handlingarna och njuta så smått?

Är det här livet?

Jag mår bättre, klart bättre. Jag var hemma torsdag till tisdag och smög igång vid arbetsplatsen i sovrummet i onsdags. Det gick ganska bra. Jag la in korta arbetspass med långa pauser i mitt randiga schema. När jag kände mig extra trött la jag mig och slumrade en stund tillsammans med katten Semlan. På eftermiddagen hade jag tänkt ta bussen till bibblan för att lyssna när min man spelade, sjöng och pratade om böcker, men jag orkade bara inte. Jag var så slut såväl fysiskt som mentalt. Trist.

Jag blev orolig och undrade vart det var på väg med mig. Den ständiga oron för att jag ska bli så dålig att jag blir helt sjukskriven igen. Det får inte hända. Men redan dagen därpå kändes det lite bättre och jag var inte helt slut när arbetsdagen var det. Även fredagen gick bra. Det ska sägas att det var stillsamma arbetsdagar utan allt för mycket inbokat i kalendern.

Men i hjärnan pågår ständigt ett planerande och funderande. Om jag blir sämre nu, hur blir det då i morgon, i nästa vecka, på ännu längre sikt? Kan jag ställa in det där arrangemanget? Kan min kollega ta över det där? Och vad sjutton händer om jag blir borta en längre tid? Kan jag komma tillbaka igen?

Min plan har sedan en längre tid varit att jag ska hålla mig så pass frisk att jag orkar jobba 75 %. Då kan jag nämligen gå ner i arbetstid och klara mig på den lönen utan sjukpenning. Inte är det optimalt med tanke på pensionen, men det är realistiskt. Men planens sköraste länk har precis uppenbarats: jag ligger farligt nära gränsen för att palla att arbeta 75 %.

Så är det också resten av det dagliga livet. Jag orkar inte med annat än att jobba och att göra det nödvändigaste här hemma. Mitt sociala liv är en fantasi. Jag har kontakt med vänner via nätets olika möjligheter. ”Det vore så fint att ses!” ”Jag orkar inte just nu men så småningom – jag längtar efter dig!” ”Jag kanske kan komma och hälsa på dig en helg i vår?” Fantasier. Jag planerar en del, men ställer in. Nu har jag varit en del hos mamma sedan hennes man gick bort, men jag märker att även det är tröttande.

De få dagar jag är på jobbet kan jag fika i en mindre krets, om det inte är möten resten av tiden. Jag njuter av dessa stunder! Dagar då det är möten sitter jag för mig själv i ett litet rum med sköna stolar när jag äter lunch. Sorlet i lunchrummet är en mardröm.

Jag ska bli avtackat efter ett uppdrag jag haft för Kulturrådet, och uppmanades välja restaurang eller kafé som passade mig. Jag föreslog att de tar med fikabröd till mitt jobb, så kan vi sitta här i helt omysigt men tyst rum. Det finns lösningar ibland. Jag har blivit bra på dem.

Jag har mina strategier. Ett år gick jag och gruvade mig för ljudet och rörigheten när gästerna på julafton skulle anlända. Då ska alla kramas och utropa God jul, kassar med medhavd julmat packas upp i köket och med skohorn pressas in i kylskåpet. Lösningen var att jag låg och vilade i sovrummet tills allt detta var över, och stillheten och julefriden infunnit sig igen. Eftersom vi är hemma hos oss med enbart ett fåtal gäster så funkar det, med den sedvanliga randighetem — jag för och vilar emellanåt.

Nyårsafton firar vi sedan årtionden hemma hos oss. Numera är vi några som firar tillsammans men det funkar med vila, allt beroende på dagsform det året. Det har hänt att jag sovit en timme eller två under kvällen!

En bild från bloggens barndom!

Ju äldre jag blir desto mer inser jag vilken stor del av livsglädjen och lyckan som mina relationer med andra utgör. Inget sensationellt rön kanske, men så taget för givet! Och så extra sorgligt när jag inte orkar med dem. För det är något alldeles särdeles fint att sitta tillsammans när man samtalar med någon. Se den andres blick, få en kram.

Det händer att jag grubblar över om detta är mitt liv nu. Eller rättare sagt konstaterar, för det ÄR mitt liv nu. Att ägna arbetet de enda krafter jag har. Avstå allt annat. I somras var jag på museum två! gånger! (Det är evigheter sedan sist, och den gången höll jag knappt på att ta mig hem. Övervägde till och med taxi från Djurgården till Upplands Väsby.) Den ena gången åt vi lunch efteråt, och trots att hovmästaren hjälpt oss att hitta ett bord i den tystare delen av restaurangen blev för mycket och jag fick brådstörtat ta mig hem efteråt. Att äta ute finns inte på kartan.

Sommarkursen i silversmide gick bra tack vare öronproppar och vila på mitt rum. Dessutom var det ingen annan än jag själv som rådde över min tid. Det skulle vara mattiderna då.

Jag vacklar mellan att vara ledsen och nästan bitter över att livet blivit så här — att ingenting tyder på att det är något som jag kommer att bli frisk ifrån — och att vara glad åt att jag har min närmaste familj, kärleken till berättelser och handarbetet att glädjas åt. Jag kan se tillbaka på mitt liv så här långt och se att det trots många korta eller långa mörka perioder, också funnits — och finns — väldigt mycket som varit bra, inte minst fina människor och sammanhang. Jag älskar att känna samhörighet, och gladdes väldigt åt att gifta in mig i en stor släkt. Att känna att jag är en självklar del av den. Jag tänker ofta på att höra till. När jag träffar barndomsvänner kan jag slås av att vi delar så mycket tillsammans. Vi är en del av varandras barndom, ungdomstid och i viss mån även vuxenliv.

Det blev långt och pratigt det här, men det får vara det. Funderade på om jag skulle dela texten på två inlägg, eller åtminstone gå igenom och redigera. Men jag orkar inte. Sååå trött på den frasen!