Tankar som trängs

Påskhelgen har fortsatt bra – jag är riktigt pigg. Men det är många tankar som trängs. Funderingar på hur det ska gå att jobba varvas med dagdrömmar om ett enklare liv och oro inför framtiden.

Idag promenerade jag med min goda vän E och vi hade som vanligt ett bra samtal. Vi har liknande anledning till varför vi båda drabbats av utmattningssyndrom och depression, och förstår varandra bra. Känslan av att jag inte har full kontroll över mitt liv förstår hon. Det vill säga att det finns osäkra och oförutsägbara faktorer som spelar alltför stor roll. Det är här mitt stora dilemma ligger, och jag tror inte att jag kommer att bli helt frisk så länge det ser ut så här. Det är frustrerande och sorgligt.

Idag såg jag vitsippor för första gången i år – alltid lika förunderligt underbart!

Jag har gett mig i kast med att sy på symaskin igen. Det är bara en som fungerar och den är inte så bra egentligen. Jag har också två Husqvarna zigzag som inte funkar. Den ena tror jag att motorn gått sönder på (utan att kunna nåt om motorer) men den andra tror jag kan funka om den får service och rengöring. Jag ska ta tag i att lämna in den nu. Jag är väldigt sugen på att sy. Efter många svordomar och en avbruten nål fick jag till slut ihop en liten necessär på min skruttmaskin.

Påskledigt

Jag har varit duktig. Jag har ställt in. Vi skulle ha en mycket anspråkslös påsklunch idag med min mamma och hennes man som gäster, men jag kände mig så trött och framför allt låg. Det som skulle vara trevligt kändes bara tungt. Då var det skönt att redan igår kunna ringa och ställa in, och att det var gäster som förstod precis.

Jag har verkligen ansträngt för att göra just ingenting, och försökt avvärja de krav som ställts. De frågor och önskemål som Mamman automatiskt får bara för att hon är Mamman. Det har gått sådär.

Idag fick jag lite mer energi och röjde på uteplatsen. Jag premiärsov en halvtimme i utesoffan också. Så oerhört skönt, det ska bli många gånger i vår!

Fina samtal och egentid

I söndags traskade jag runt i skogen i en och en halv timme medan jag pratade i telefon med en kär vän som jag känt i snart 50 år. Det var bra på så många sätt. Det får vi snart göra om A!

På eftermiddagen låg jag och en annan kär vän i varsin ände av hennes stora soffa, drack bubbelvin och pratade. Det händer oftare än samtalen med A, men på sistone har det varit mer sällan eftersom jag inte mått bra.

I går åkte jag till jobbet och gick därefter till min systers lägenhet i närheten, där jag fick många timmar av egentid. Det var så himla skönt att vara helt ensam, och fördelen med att inte vara hemma var förstås att det inte finns en massa saker att fixa med som kan vara pockade när man är hemma hos sig själv. Jag broderade, tittade på ett par tv-program, lyssnade på radio och tog på eftermiddagen en sväng runt kvarteret till Tygverket för att köpa band till väskor gjort. På kvällen kom min syster och hennes man hem och vi åt en jättegod middag tillsammans och – pratade. Jag stapplade bokstavligen i säng klockan halv nio och sov som en stock.

Jag tänker mer och mer på att jag vill ha en liten stuga, och letade på Blocket. Jag kontaktade en som önskar hyra ut sin stuga en längre tid, men har inte fått svar ännu. Det kanske är helt orealistiskt men jag har en så stark önskan om denna stuga, och vad den skulle kunna göra gott för mig. Jag har bara den senaste veckan hört två personer beskriva ankomsten till deras respektive stugor att axlarna faller ner. Jag behöver det.

Här är nu min ylleväska med axelband och tryckknapp så att jag kan stänga den. Jag tänker att den kan användas när jag ska på kalas och bara behöver lypsyl, mobil och mediciner med mig.

 

Artikel i Hemslöjd

I senaste numret av den vackra tidskriften Hemslöjd finns ett reportage om Maja Delborn, en ung kvinna som är sjuk i utmattningssyndrom – eller Sjukan som hon kallar det – och som broderar alla välmenta men tröttande råd man kan få av människor omkring sig. Ryck upp dig! Ta en promenad! Känn inte efter! Tänk positivt! Du måste ju anstränga dig! Maja Delborn känner igen att hon sagt dessa saker själv, inte minst till sig själv. Och det är en väldigt viktig sak: att kunna känna självmedkänsla. Att inte skammen över att inte ha orkat lägga sten på bördan. Det är nog en stor anledning till varför det är så lätt att trilla dit igen. Jag har visserligen taggat ner många ambitioner men samtidigt har en del lagrats i hemlighet, och så fort en liten ork tittat fram så är det så lätt att ta tag i något försummat. Det är många år sedan jag stötte på uttrycket good enough – tillräckligt bra – som barnläkaren Donald Winnicott använde om föräldraskapet. Det är ett av de allra viktigaste rättesnören jag har i livet, men måste erövras om och om igen (och jag har skrivit om både självmedkänsla och good enough tidigare på bloggen).

I artikeln hänvisas också till läkaren Agneta Sandström som skrivit en doktorsavhandling om stress och vad den gör med våra hjärnor. Där visar hon hur utmattningssyndrom leder till mätbara förändringar i hjärnan. Hon säger att rehabiliteringen är i princip densamma som för patienter med hjärnskador, och att en vanlig missuppfattning är att man kan bli frisk om man bara skärper sig.

Agneta Sandström säger också att när man handarbetar kan hjärnan gå in i ett viloläge som när man dagdrömmer. Viloläget kallas default mode network och är en del av hjärnans återhämtning. Hon tror att handarbete varit en tillflykt för återhämtning för kvinnor i alla tider. Intressant, eller hur? Jag är väldigt bra på att dagdrömma också, och har varit i hela mitt liv. Inte visste jag att jag tränade! 😄

Två nya börsar:

Sista dagen?

Idag hoppas jag är sista dagen av sjukskrivningen på heltid. I morgon ska jag börja jobba 25 %. Det känns pirrigt men bra. Jag har ännu inte fått besked från Försäkringskassan om sjukpenningen, så jag vet inte hur de ställer sig till mina läkarintyg.

Jag ska träffa psykiatern idag och känner mig märkligt orolig inför mötet, men har svårt att riktigt förstå varför. Jag vet att jag kommer att få vara kvar som hans patient, det har han sagt. Om jag inte vill bli utskriven från psykiatrin blir jag inte det, och det känns tryggt. Eller rättare sagt så känns det väldigt viktigt. Jag hoppas att han tycker att det är lönt att prova att öka dosen av Mirtazapin ytterligare. Jag skulle väldigt gärna känna mig mer stabil. De plötsliga djupdykningarna kommer alltsom oftast, och tär hårt.

Vårvärmen kom av sig lite men verkar vara tillbaka inom kort. Jag har tittat efter backsipporna och igår såg jag äntligen att de första tittat upp i fjolårsgräset. Ännu ett ljuvligt vårtecken!

Jag har beställt tygetiktter att sy i mina textila alster, och de kom i måndags. Riktigt snygga tycker jag!

Fådda blommor!

Det gick alldeles utmärkt bra att åka till stan idag! Jag började med att träffa mina fina arbetskamrater och fika med dem. De hade köpt en bukett tulpaner till mig! Så himla gulligt och så glad jag blev! Dom har längtat efter mig, och jag har sannerligen längtat efter dem.

Sedan gick jag hem till min mamma och hennes man som bor i närheten, och så var jag hemma igen klockan ett. Jag kände mig inte trött under hemvägen, och tänkte att det kanske skulle komma när jag kom hem. Men det var inte så farligt alls. En sån lycka!

En annan lycka är att jag inte har ont i högerhanden idag. Igår broderade jag på tok för länge, och hade så ont att jag fick be om hjälp med att använda pepparkvarnen! Jag tänkte att jag skulle få lov att vila i några dagar, och funderade på vad jag skulle göra då. Komponera mönster kanske? Jag har ett block där jag skissar lite på vad jag skulle vilja göra i silver på kursen i sommar, och förhoppningsvis även efter kursen. Det ska bli så kul!

 

Nya prövningar

Igår var jag på 60-årsfest på gångavstånd hemifrån. Det kändes roligt att komma ut och träffa folk, även om jag in i det sista var osäker på om jag skulle orka. En incident i familjen på förmiddagen hade sänkt mig rejält. Det är så närmast skakande att inse hur skört mitt skal är! Men det var trevligt att leta fram kläder att ha på mig – det är en månad sedan jag behövde annat än mjukiskläder – och att komma iväg och träffa folk. Jag letade upp den sittplats där jag trodde det skulle vara minst högljutt under middagen, men fick ändå ta en tyst paus på övervåningen mellan huvudrätt och dessert.

Idag fick vi ett kort besök av min syster och hennes man, och när de åkt fick jag lägga mig och sova en timme. Det blir lätt alltför intensivt att sitta och prata tillsammans, och alla ljud skar i öronen.

Som grädde på moset mår en annan familjemedlem inte på topp just nu, och det påverkar mig väldigt mycket. Jag har nästan panik och vet inte vad jag ska göra åt det. Längtan efter den där lilla stugan på landet tränger sig på med förnyad styrka. Ett ställe där all stress och oro ska rinna av mig. Där jag kan vila och läka,

Jag är inte ensam om att ibland inte känna det som att hemmet är en plats för total avkoppling. Det finns många saker man kan göra avkall på men relationerna i familjen kommer man inte ifrån. De kan man inte skala bort eller nedprioritera på samma sätt som städning och matlagning. Vad skulle motsvarigheten till frysta köttbullar och städhjälp vara? Jag varken kan eller vill leja bort umgänget med barnen. Samtidigt så orkar jag inte när allt inte går som på räls. Jag mäktar inte med att vara ett stöd och vill bara bort bort bort.

I morgon ska jag till jobbet och fika med mina fina arbetskamrater. Det känns väldigt bra! Jag får också känna hur det känns att åka in till stan. Jag är väldigt förhoppningsfull men också lite orolig för hur det ska gå att börja jobba igen. Jag försöker intala mig själv att en del av den trötthet jag känner idag härrör ur den oron.

Styrkeprov – stolleprov?

Igår promenerade jag i ungefär en halvtimme. Det var längesedan jag orkade gå så långt – det kändes fint. Idag gav jag mig iväg till kommunens köpcentrum med det enda målet att köpa strumpor till mig och sonen. Jag åkte hemifrån lite för tidigt och tänkte att då får jag väl gå in i den butik som redan var öppen, det vill säga mataffären. Sedan jag handlat några matvaror och lagt dem i bilen så hade resten av centrum öppnat. Jag hittade strumporna och kunde inte låta bli att ta rulltrappan upp till Stadsmissionen. Så förbaskad jag blev när jag såg att de ska flytta till grannkommunen! Det är för dyr hyra här. Jättejättetrist! Jag fyndade några garnhärvor och knappar och begav mig hemåt igen.

Jäkelen vad det tog på krafterna! Hade jag varit lite smartare hade jag åkte dit en kvart senare och skippat mataffären. Då hade jag orkat bättre. Men nu, ett par timmar senare, känns det helt ok. Jag får tänka smart och ekonomiskt om min ork nu helt enkelt. Enkelt – haha!

Jag har broderat ännu ett armband, lite smalare och i annan färgställning.

Lite uppåt

I tre dagar har jag nu tagit Mirtazapin en timme tidigare på kvällen, enligt ordination från psykiatern. Första kvällen somnade jag i soffan klockan 8, men lyckades släpa mig till sängen utan att passera badrummet och slocknade vid halvniosnåret. Jag vaknade flera gånger under natten, ungefär som jag gjorde för några år sedan Innan jag började ta Oxascand till kvällen. Då på den tiden hade jag svårt att somna om och det blev alldeles för lite sömn per dygn. Nu kunde jag somna om mer eller mindre omgående. Nästa kväll var jag förberedd och hade borstat tänderna i god tid innan jag blev helt klubbad, och även igår kväll gjorde jag mig i ordning och la mig när ögonlocken började klippa.

Ännu så länge har ändringen i medicinering bara inneburit en förskjutning i dygnsrytmen, men jag ska vara tålmodig och se om det blir någon förbättring i måendet också. Jag ska på återbesök hos psykiatern om ett par veckor så jag får prata om det med honom då.
Varje gång jag varit hos honom har han gett mig ett kort med numret till en akutenhet inom psykiatrin. Jag tänkte på det kortet i förrgår då jag hade ganska mycket ångest. Det kändes tryggt och bra att veta vart jag kan vända mig om det skulle kännas ohanterligt.
Men å andra sidan var jag ovanligt pigg igår! Det kändes oerhört skönt. En känsla av att ha hamnat med näsan över vattenytan igen. Jag satt till och med i verkstan och lyssnade på podradio, det var ett tag sedan!
Jag gjorde klart ännu ett par pulsvärmare.
Jag skrev förut om alla underbara färgkombinationer på skidkläder som jag njöt av i Romme. Jag fick en idé då som jag genomförde igår. Jag visste att jag hade en lång orange snodd i mina gömmor, och igår sydde jag på ett par bitar av den på min röda skidjacka. Små detaljer, men fint.

Störningar

”Jag klarar inte alla dessa plötsligheter. Om ni rör mig så dör jag.”

Så skriver Pia Dellson i boken Väggen under rubriken Ömtålig. Jag känner igen mig så mycket i det! Jag vill inte bli inblandad i det som rör övriga familjen. Jag vill inte behöva ta ställning, lyssna eller bli tillfrågad. Jag vill vara i en bubbla och huka tills allt blåst över. Jag är som knappen som sitter fast i en enda tråd – om någon nuddar så ramlar jag av.

Men så ser inte livet ut. Jag är ingen solitär och tur är väl det. Vem skulle då handla hem mat Läs mer