Skörheten

Jag jobbar en vecka efter midsommar och är sedan ledig i fem veckor. Jag har tagit tjänstledigt en av veckorna eftersom jag vill spara semesterdagar för att ta ut i höst när jag åker till pappa. Det känns skönt och lite overkligt som vanligt. Tänk att få vara ledig så länge!

Vi har inte så många planer och det känns också bra. Sista veckan ska jag till Mullsjö folkhögskola på samma kurs i silversmide som jag gått två gånger tidigare. Jag ser fram emot tidiga morgondopp och ett eget rum att dra mig tillbaka i. Inspirerande kursledare och att få gå upp i mitt eget skapande.

Jag har känt mig skör på sistone. Haft en oro i kroppen när jag lagt mig som jag inte brukar ha. Jag tar oxascand till kvällen och den är lugnande och ångestdämpande, men jag vågar inte ta den för tidigt så att jag somnar innan jag tänkt. Då blir min dygnsrytm ännu mer skruvad än den är!

Skörheten yttrar sig också i att jag kan överväldigas av en känsla att jag håller på att gå sönder. Att det bara är ett bräckligt skal som håller om mig, skyddar mig. Jag föreställer mig ingenting särskilt som ska hända om skalet brister. Det är inte som med panikångest då jag trott att jag kommer att tappa förståndet vilken sekund som helst. Det är mer som att jag håller på att gå upp i atomer. Försvinna.

Det hänger nära ihop med känslan av hopplöshet. Uppgivenheten. När jag var hos min husläkare senast frågade han om den antidepressiva medicinen är tillfyllest. Jag utbrast spontant att jag absolut inte vill ha Mirtazapin igen, den jag gick upp så mycket i vikt av. Han skrattade till och sa att det finns andra läkemedel att ta till. Om det fortsätter så här ska jag be om det. Det här är lite för mycket för att orkas med i längden.


Vår lilla trädgård är däremot ett glädjeämne! Det sprakar av växtkraft i rabatterna och jag måste nog gallra eller åtminstone försöka hitta nya platser åt en del plantor. Det börjar bli trångt! Den ljuvliga rosen ’The fairy’ som jag numera har två av är full av knoppar, och därmed snart full av små rosa rosor. Jag upptäckte igår att den också hade börjat få en del löss så jag hämtade såpvattnet och sprejade på. En del blad var fläckvis bruna, och jag googlade mig till att den drabbats av svartfläcksjuka. Botemedlet är att ta bort just de bladen, så det ägnade jag en stund till på kvällskvisten. Tänker på Marie Lundquists diktsamling Jag går runt och samlar in min trädgård för natten.

Trädgårdsterapi

I lördags åkte jag till Plantagen och köpte växter. Krukorna med stenpartiväxter hade glömts kvar och stått oskyddade under vintern, så bara en av växterna hade överlevt. Jag köpte tre sorters taklök för att fylla på där.

Fyra plantor gråmalva blev det också, små och oansenliga nu men de blir höga och överdådiga senare i sommar och blommar till sent på hösten —svårslagna!

Ibland ser jag växter som jag har svårt att motstå, och som jag köper utan annan tanke än VILL HA! Så var det med de skira verbenan som också kom med hem utan att jag visste var den skulle stå. Den var svårfotograferad så det blev en extrem närbild på själva blomman.

Den söta nävan ’Sanne’ med bruna blad och vita små blommor hade också somnat in under vintern så jag köpte tre plantor.


Vår gamla pion — en av få växter som fanns redan när vi flyttade in för nästan 19 år sedan — ligger i startgroparna inför sin överdådiga blomning. Kort men underbart, och under resten av sommaren pryder den sin plats som en buske med vackra blad.

På söndagen planterade jag alltihop, inklusive lavendel i krukor. Det var härligt att gräva, fylla på jord och plantera. Ett kroppsarbete jag inte så ofta utsätter min lekamen för. Jag arbetade randigt (förstås!) så det tog sin tid, och jag hann med en del annat fix hemmavid också. Det kändes så skönt att få saker gjorda utan press och stress och måsten. Bara för att jag orkade och ville.

Avslutningsvis en skaderapport:

  • Tummen som jag skadade vid min praktvurpa i fjällen i mars är inte helt återställd, men klart bättre. Axeln som skadades vid samma tillfälle är nästan helt bra.
  • Tårna som jag trodde att jag bröt i Den Klantiga Trädgårdsincidenten för några veckor sedan är klart bättre men inte helt återställda. Såret är inte helt läkt ännu, svullnaden har inte gått ner och jag har lite ont när jag går.

Living on the edge …

 

Vikten

Nu kanske du undrar hur det gått med min viktnedgång? Det var en tid sedan jag skrev om den. Det kan bero på att den tagit en paus, men det är inget medvetet val från min sida. Det bara blev så, och det känner jag tyvärr igen från tidigare försök att gå ner i vikt. Då har det slutat med att jag gått upp allt igen och så lite till på det. Där är jag absolut inte nu, men jag har gått upp 6 kg på ett halvår. Strax före jul hade jag gått ner 31 kg, och nu ligger jag på 25. Det är ju bra ändå, men nu har jag tagit i med någorlunda hårda handskar. Under semestern är det inte realistiskt att tro att man ska gå ner i vikt – däremot att hålla vikten. Men då måste jag bestämma mig för det.

Igår åkte jag till Plantagen och köpte växter. Dels beroende på att mina älskade gråmalva gått hädan under vintern, men också för att fylla på här och där. Jag har lite svårt att låta bli att köpa vackra plantor! Tulpanerna är överblommade och det är dags att gömma deras blad och stjälkar under sommarväxterna. De måste vissna ner för att löken ska få näring till nästa års blomning.

Den här ljuvliga och överdådiga buketten fick jag av henne!

I fredags fick jag besök av en tidigare arbetskamrat (som jag verkligen hoppas ska bli det igen!). Vi satt och pratade på vår uteplats i nästan sex timmar! Så härligt! Vi har mycket gemensamt och jobbade så väldigt bra ihop. Du vet, när 1+1 blir 3. Vi har båda lång och gedigen bakgrund som barnbibliotekarier, och talar samma språk. Hoppas hoppas att hon kommer tillbaka! Jag ska besöka henne och gunga i hennes hammock i sommar, det ser jag fram emot!

… studentens lyckliga dar …

Vår dotter tog studenten i fredags, och vi hade mottagningen på lördagen vilket var ett  utmärkt beslut. Det innebar mindre stress för alla inblandade, inte minst för mig. Det blev en mycket lyckad tillställning med en blandning av släktingar, familjens vänner och dotterns kompisar. På söndagen var jag helt slut, vilade mest och somnade flera gånger under dagen. Så det är mitt tips: själva studenten dag ett, mottagningen dag två och se till att ha en dag för vila efteråt. Bonustips: handla mat på nätet och beställ hemkörning från Systembolaget.
Jag hoppade av gymnasiet på våren i trean efter att ha varit mycket frånvarande under sista året. Främst beroende på att jag var sjuk så mycket. Tre omgångar halsfluss varav den första slutade med några dagar på sjukhus, och den andra på akuten eftersom jag blev i det närmaste medvetslös. Betygen dalade fick jag höra av den ena läraren efter den andra, och det kändes ohållbart. Jag slutade alltså, och flyttade till Stockholm där jag jobbade samtidigt som jag läste in gymnasiet ämne för ämne. Det räckte inte med att jag läste in tredje årskursen, utan jag fick läsa in tre års samhällskunskap, religionskunskap, matematik och så vidare. När jag pluggat in ett ämne beställde jag en tentamenstid och gjorde provet. Tack och lov hade jag slutbetyg i några ämnen redan, eftersom de inte ingick i årskurs tre. Det tog ett och ett halvt år innan jag slutligen gjorde min sista tenta och – mycket stolt över min bedrift -fick mitt gymnasiebetyg.

Men att missa studentdagen med utspring på skolgården, studentmössa och fester blev en liten sorg i mig under många år. Jag gillar traditioner och ritualer, och studenten är en viktig sådan. För första gången är inget utstakat av någon annan utan det är upp till dig vad som ska hända. Man springer verkligen ut i vuxenlivet.


I några år jobbade jag nära korsningen Odenplan och Sveavägen, och under några vårveckor hörde vi ljuden från studentflak varje dag. Jag blev delvis rörd och glad, och delvis sorgsen för att jag inte hade fått det. Den känslan satt i under många år och det var inte utan att jag kände mig lite fånig. Jag insåg i alla fall nu att jag – nästan 40 år senare – har släppt den känslan, och det är väl för väl!

Jag har i alla fall varit noga med att fira andra stora händelser i livet, som vårt bröllop och barnens namngivningsceremonier. Kanske beror det på det uteblivna studentfirandet?

Bättre på alla fronter

Jag kan nu meddela att:

  • tårna inte var brutna, utan bara illa tilltygade,
  • den hackande huvudvärken mer eller mindre är borta för den här gången och
  • RLS har gått tillbaka till sin default-nivå.

Jag trodde inte att jag skulle kunna få på mig några skor, om jag ens skulle kunna gå och komma iväg till jobbet, men det gick alltså bra även om min gånghastighet inte är något att skriva hem om. Men tårna känns bättre för varje dag, och nu ska bara såret läka också.

Den sista punkten hänger som vanligt ihop med mitt övriga mående. Det är som att RLS:en vill göra sig påmind så att jag inte ska glömma den när andra åkommor gör sig gällande. Som om det vore någon risk! Men det fungerar verkligen så som min neurolog sa till mig, att den påverkas av när jag mår sämre psykiskt. Det blir en ond spiral där allt triggar varandra. Att vända om åt andra hållet och hitta en god spiral är inte helt lätt i det läget.

I morgon tar vår dotter studenten, och den här veckan ägnas åt förberedelser för mottagningen på lördag. Det ska bli fantastiskt roligt och väderprognosen som svajat betänkligt under veckan ser nu ut att lova uppehållsväder.

För min del handlar det om just förberedelser och noggrann planering, och tillsammans med lagom ambitioner kommer det att gå bra. Jag är en sån som älskar listor med rubriker som Att göra, Att kolla, Att handla, Att göra i sista stund och så vidare. Den här veckan har listorna rubriker med veckans dagar, så att jag fördelar förberedelserna jämnt över veckan. Ännu en strategi för att få livet att fungera utan större sammanbrott. Och så att jobba med randiga dagar förstås!

Som om det inte räckte!

Trots att det är jobbigt så blir det lite komiskt emellanåt. Som om det inte räckte med att RLS är aningen värre just nu och att jag är tröttare än vanligt, så tillkommer det jävligheter med en förfärande hastighet.

Det började för några dagar sedan då jag återfick min märkliga huvudvärk som går under namnet idiopatisk stabbing headache. Det betyder att det är en huvudvärk som läkarvetenskapen inte vet vad den beror på, och att den hackar dig i huvudet. Den kallas också ice picking headache – att det känns som att bli slagen av en ishacka! Båda namnen syftar på att smärtan kommer och går, från en sekund till en annan och varar som värst bara i någon sekund. Smärtan känns enbart på en specifik punkt, för min del i benet bakom örat.

Varje gång den slår till känner jag hur kroppen inte kan låta bli att reagera: jag liksom hukar mig en aning, talet påverkas i ett par sekunder och jag vill lägga handen på stället trots jag vet att det inte hjälper. Det brukar hålla på i intervaller i några dagar innan det försvinner lika plötsligt som det kom, och det går flera månader mellan skoven. Ingen höjdare som kanske förstås, och värktabletter båtar föga.

Igår när jag planterade mynta i en kruka lyckade jag med konststycket att från ståendes på knä tappa balansen och ramla baklänges ner i en rabatt! Jag har lite svårt att erinra mig hur allt gick till, men det började med att jag kom för nära kanten på sagda rabatt och skrapade foten och tårna på trätrallens ändträ. Jag hävde mig upp och stod på alla fyra och kved. Det gjorde så ont i baken och tårna, och kändes dessutom som en löjeväckande incident. Tant på nära 60 som drattar på arschlet i sin rabatt! Men när jag såg mina tår kunde jag hålla mig för skratt. Tån närmast lilltån var helt blodig på insidan där ett långt sår rivits upp, och jag undrar om den och även tån bredvid inte är brutna. Jag har svårt att gå på foten, även om jag inte sätter ner tårna, och att vicka på dessa två tår är inte att tala om.

Men hur gick det med rumpan då? Jodå, ett präktigt blåmärke och en avlång bula fick jag där, och det gör rejält ont i vissa lägen som när jag till exempel sätter mig på toalettstolen. Men själva rabatten klarade sig i alla fall! Det var tämligen tomt där min ändalykt landade.

Till detta kommer att hostan på framför allt nätterna sitter i och gör sömnen sämre än vanligt. Men tummen och axeln, som jag skadade när jag åkte skidor i mars, har blivit klart bättre i alla fall. Och bilen går bra!

Enkät om RLS

Jag fick en lång enkät från Jönköpings universitet om RLS. Den ingår i en forskningsstudie och man kan ju bli lycklig för mindre! Att någon intresserar sig för den här sjukdomen och forskar om den! Självklart besvarade jag tålmodigt alla frågor om sömn, livskvalitet, livsstil, medicinering och så vidare. Sist frågades om hur jag skulle vilja att behandlingen såg ut. Jag svarade att jag skulle önska att det ingick ett samtal om psykisk påverkan och livsglädje, och även evidensbaserade rekommendationer om vad man som patient kan göra själv för att lindra symptomen. Det florerar så många mer eller mindre underbyggda idéer om vad som hjälper, och jag gissar att många med mig provar sig fram med kost, masserande apparater och övningar, och blir besvikna när det visar sig inte fungera.

I enkäten frågades också om ens anhöriga fick bli kontaktade för att få en enkät. En bra idé tycker jag, att undersöka närståendes syn på ens partners sjukdom.

Harsyran blommar i Söderhamn

En annan sak jag kommit på angående RLS är att jag oftast får ryckningar i benen under mellanrummet mellan vakenhet och sömn. Att jag just när jag ska somna får ryckningar så att jag vaknar till om och om igen. Ryckningarna kommer i skov och just nu är jag inne i ett sådant sedan ett par veckor. Det är inget stort problem, jag brukar kunna somna snabbt ändå. Det värsta är sekunden innan ryckningen då känslan är obehaglig. Om jag hinner brukar jag spänna musklerna för att häva ryckningen, men jag lyckas sällan.

Jag smittades av min systers förkylning på vår gemensamma roadtrip under Kristi Himmelfärdshelgen. Vi bilade till vår pappa i Jämtland och fraktade sedan lite möbler till min systers sommarstuga i Söderhamns skärgård. Fyra nätter i tre olika sängar blev det, men jag körde på med mina randiga dagar, och lyckades komma hem utan att vara alltför trött. Däremot förkyld alltså. Värst är hostan på nätterna, men jag är ju van vid att sova lite knackigt.

Trädgården blir bara vackrare! Nu har åtta olika tulpansorter slagit ut, den ena vackrare än den andra. Och perennerna är på gång också. Jag behöver inte komplettera så mycket i år tror jag. Jag är lite fundersam över den underbara gråmalvan som inte gett något livstecken ifrån sig ännu, men den kanske bara är sen.

Jag önskar att jag kunde

Ett mycket kärt återseende av en före detta kollega och vän i helgen fick mig att tänka på allt jag förut tog för givet men nu inte kan göra. Som att gå ut på stan efter jobbet; strosa omkring, kanske träffa en vän, ta en kaffe och prata en stund innan jag åker hem. Eller åka in till stan på helgen och gå på en utställning.

Min man och jag brukade minst en gång om året åka till Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm, och höjdpunkten var att äta en god lunch med ett glas vin i trädgården på Blå porten i samma hus. Helst sitta vid ett litet bord uppe på avsatsen där vi kunde se hela den ljuvliga och lite charmigt skamfilade trädgården. Nu har den gamla konsthallen fått en stor och omtalad utbyggnad som jag så gärna vill se, men det känns långt borta.

Skulpturer i skogen, så vackert!

För det är längesedan jag kunde göra någonting sånt. Vid enstaka tillfällen har jag gjort undantag. Sett till att det är ett lugnt ställe som inte ligger för långt ifrån de pendeltågsstationer som ligger på min linje så att jag snabbt kan ta mig hem efteråt. Satt mig vid bord i ett hörn så att ljudet kommer från så få håll som möjligt. Och det har kostat på, det kommer alltid en fet räkning. Ibland räcker det att vila extra mycket efter ett sånt äventyr, och ibland går det dagar innan jag känner mig återställd.

Därför var det så skönt att vi kunde ses på min hemmaplan i söndags. Jag tar så för givet att jag ska åka in till stan när jag ska träffa någon, men de kan förstås lika gärna komma till mig! Det hade också min vän föreslagit, så jag hämtade henne vid pendeln och vi åkte till ett mysigt kafé och åt lunch. Efteråt tog vi en naturskön promenad och pratade ikapp. Det är ett par år sedan vi träffades.

Hon frågade omtänksamt om jag skulle behöva vila mycket när jag kom hem, och det behövde jag. Jag visste att det skulle bli så och vi åt rester till middag eftersom jag inte orkade laga mat, men samtidigt fanns allt detta med i beräkningen. För det är så jag får det att fungera – jag beräknar.

Det går till som så att jag ser över min almanacka ofta, så att det är tillräckligt många tomma helger. Om jag ska göra något vänder och vrider jag på hur jag ska få ihop det. Om jag till exempel har en hel helg uppbokad på grund av en resa, ser jag till att dagarna efteråt är så lugna jag kan få till dem, och att helgen därpå är tom i kalendern. Och det gäller inte bara helger. Jag ser över min kalender hela tiden för att få ihop det så att jag ska orka. Framför allt gäller det förstås arbetets kalender, för hur intensiv arbetsveckan är påverkar mig mycket givetvis. Men också resten av familjens planer för veckan ska tas med i beräkningen.

Men ibland kan jag inte låta bli. Jag VILL träffa en person och så kanske jag gör något så obetänksamt som att bestämma att vi ska ses en dag efter jobbet! Jag menar hur korkad får man bli! Lär jag mig aldrig? Jodå, det gör jag men det är bara så TRIST! Och jag vill inte vara den som alltid säger att det inte går (som jag skrivit förutom om att jag är rädd att bli tröttnad på). Så då bokar vi in och så får jag – när jag kommit till sans – avboka några dagar innan.

Tänk att inte behöva tänka så mycket utan bara göra!

… och dom sa ja

Jag vaknade nyss och ser att jag fått ett sms från försäkringskassa. De har fattat beslut som det heter på försäkringskassiska. Det betyder att de godkänt läkarintyget och att jag är fortsatt sjukskriven på 25 % till och med sista augusti. Det är med samma lättnad jag ser dessa sms, och tackar kassan för detta obyråkratmässiga sättet att kommunicera sina nådiga myndighetsbeslut. Då slipper jag logga in med BankID tre gånger i timmen för att se om något hänt i mitt ärende.

När jag ser tillbaka på vår ensidiga sms-konversation (du trodde väl inte att den är ömsesidig!) ser jag att besluten basuneras ut vid samma tid varje gång – klockan 21.53. Någon måtte ha bestämt att det är en lämplig tidpunkt, och talat om för en dator att ”när alla trötta och sjuka människor gått och lagt sig, DÅ ska du skicka ut alla beslut.”

Äsch, vem är jag att klaga? Jag kanske bara vaknat på fel sida och kostar på mig att vara lite småsur nu när jag har mitt på det torra hela sommaren.

Nytt läkarintyg

Min sjukskrivning gick ut i söndags och jag pratade med min husläkare igår som sjukskrev mig till och med sista augusti. Jag frågade vad han trodde om mina chanser till sjukersättning på 25 %, och han sa att hans erfarenhet är att det är väldigt svårt. Man prövas mot hela arbetsmarknaden inklusive Samhall. Men han tyckte att det kunde vara en god idé att åtminstone ringa till min handläggare och fråga. Jag har ju inte prövats mot hela arbetsmarknaden hittills.

Min läkare har skrivit i mina intyg att det inte skulle förändra något utan snarare försämra min hälsa om jag skulle behöva byta jobb. Det är inte arbetet som gör mig utmattad och deprimerad. Jag skulle kunna ha ett arbete som inte kräver någon intellektuell kapacitet och som jag utför i ett tyst rum utan yttre stimuli. Min hälsa skulle vara densamma. Fördelen i mitt arbete nu är att jag känner mig bekväm och kompetent, och dessutom får stimuli och energi av att det. Dessutom kan jag anpassa arbetsuppgifterna så att jag orkar, genom att jag kan varva med mer administrativt arbete och jobba hemifrån större delen av tiden.
Till yttermera visso så påverkar RLS mitt psykiska mående väldigt mycket, och det kan inget arbete i världen påverka. Många säger till mig att det är så svårt att föreställa sig hur det känns. Och jag kan förstås inte beskriva det på något begripligt sätt, förutom att det är oerhört tröttande och nedbrytande att ha en mycket obehaglig känsla i delar av kroppen som jag inte kan rå på. I värsta fall känns det i stora delar av kroppen samtidigt, till och med i munnen (läppar och tandkött) men oftast i benen, fötterna och händerna. Ett slags nästan elektriskt pirrande, och det jag tycker kommer närmast är känslan när man är väldigt nervös och får fjärilar i magen fast mycket starkare. Hela tiden. Jag upprepar – hela tiden.

Nu är det bara att invänta försäkringskassans beslut i endera riktningen.