Scen 1 – februari 2011 Måndagsmöte på nya jobbet. Får höra att flera av mina nya kollegor fått det oerhört fina Bengt Hjelmqvist-priset. Jag bestämmer mig direkt: jag ska också få det!
Scen 2 – augusti 2025 Sover middag i mammas säng, trött efter ett par timmar på jobbet. Väcks av att telefonen ringer. Röst i telefonen: Grattis, du får årets Bengt Hjelmqvist-pris! Jag: Va, är det sant? Du skojar inte? Rösten i telefonen (skrattar): Nej, det är sant! Men vi ber dig att hålla det för dig själv så länge, vi ska tillkännage priset i oktober.
Scen 3 – 21 oktober 2025 Tidig morgon, jag ser tillkännagivandet på Svensk biblioteksförenings hemsida: ”Pia Borrman tilldelas Bengt Hjelmqvists pris 2025”. Jag kopierar länken och lägger ut på min Fcebook-sida. Äntligen kan jag ropa ut min stolthet över de virtuella hustaken! Jag fick det! Senare samma dag. Gratulationerna har vällt in, främst via Facebook. Jag solar mig och njuter i fulla drag. Blomsteraffären messar om ett blomsterbud nästföljande dag. Det blir inte större än så här!
Nu när det är svalare ute går min man och jag på promenader i skogen var och varannan dag. Vi går snabbt och jag bli både svettig och andfådd. Det blir 45 minuter varje gång, och det känns jättebra att ha kommit igång. Min man har till och med fått mig att hänga på i snabbare takt i uppförsbackarna!
I morgon ska jag träffa en instruktör på ett gym, där jag tänkt börja. Även här är det min man som inspirerat, han har precis börjat där. Gymmet ligger på gångavstånd hemifrån oss så det är enkelt att ta sig dit. Jag ska skaffa ett medlemskap där jag får gå innan klockan 15 på dagarna, och det passar mig utmärkt. Om man har RLS ska man inte träna på kvällar, då det kan trigga eländet.
Jag känner verkligen att jag är inne i en positiv spiral, i goda cirklar. Det ena ger det andra. Att jag mår bättre psykiskt efter den långa terapin, och så gastric bypass-operationen gör att jag orkar mer även fysiskt. Det gör i sin tur att jag orkar ännu mer, och så är spiralen i spinn! Jag har haft så många dåliga spiraler under åren, så det är en fantastisk känsla att det går åt rätt håll! Det är precis det här jag trodde skulle hända. Nu gäller det bara att dels hålla i det, men framför allt att inte lägga på mig för mycket. Ta det lugnt och sansat.
Jag har lärt mig att hela tiden planera och parera. Det sitter i ryggmärgen nu, och jag behöver inte påminnas om det. När saker som jag blir tillfrågad om dyker upp, oavsett om det gäller jobbet eller roliga saker på fritiden, så kollar jag kalendern hur det kan gå ihop så att jag ska orka på både kort och lång sikt. Behöver jag ta bort något, flytta till en annan vecka? Vad är måsten och vad vill jag absolut inte avstå ifrån?
En sak som jag behöver bli bättre på är att inte vränga mig ut och in för att saker ska passa. De flesta saker går att flytta på, och det måste inte alltid vara jag som ska ändra allt för att få det att funka! Svårt men det går allt bättre. Jag har ju turen att ha både vänner och arbetskamrater som påminner mig!
Jag påbörjade de här örhängena på sommarkursen, och glömde bort dem ett tag. Men i helgen blev de klara! Jag hade tänkt att de skulle hänga mer som kvadrater, men glömde att räkna med tyngdlagen!
Jag har nu gått ner nästan 32 kg, och hittar alltfler plagg i garderoben att plocka fram. Jag har också köpt en del second hand på Sellpy. Det är jättekul! Mina mjukisbyxor som jag har på mig hemma, har jag sytt in i midjan många gånger nu! Viktnedgången går inte lika snabbt som i början. Jag har räknat ut att jag i genomsnitt gått ner åtta hekto i veckan. Det är nog en bra takt ändå.
Sedan några dagar är det klart hur vår nya arbetsgrupp ska se ut. Ända tills nu har alltså i synnerhet några av oss svävat i ovisshet om vår anställning. Det har varit en slitig tid, och även om vi har klarhet i detta så är det ännu inte riktigt klart hur vi ska arbeta framöver. Just nu är direktivet att köra på som vanligt, men vi är samtidigt en halverad arbetsgrupp så något måste ändras.
För min egen del har jag inte påverkats lika mycket som en del andra, men visst sätter det spår. En dag i förra veckan tänjde jag på mig för mycket. Möte på förmiddagen, lunch och vila hemma hos mamma och så ett möte till (som blev längre än jag trott) på eftermiddagen. Det blev en sjukdag dagen därpå, och det är inte förrän efter fem sex dagar som jag känner mig helt återhämtad. Annars har ju återhämtningstiden kortats betydligt sedan förr. Men kanske det här hänger ihop med hur den här tiden har varit?
En börs jag gjorde för en del år sedan.
Vi är väldigt noga med att påtala för våra chefer att vi farit illa och att de måste jobba med det under hösten. Vi ska ta fram den riskanalys vi gjorde i våras och följa upp den, och där finns detta givetvis med. Jag är inte så orolig för min dipp; jag gjorde som jag brukar och strök i kalendern.
Idag fick jag höra att jag beskrivits som ”hon som strålar” av en på kontoret! Det gjorde min dag!
Nu har jag varit ledig i fem veckor, och det känns som en evighet! Jag har orkat mer än på åratal, och jag kan verkligen säga att det är den bästa sommarledighet jag haft på mycket länge.
En av de saker jag saknat mest under åren som sjuk i utmattningssyndrom och depression är att träffa vänner. Jag bestämde mig för att höra av mig till några som jag längtat efter, för att se om vi kunde ses. Och det kunde vi! Vi har träffats på en filt på Långholmen, hemma hos mig och i en lånad lägenhet. Så otroligt fint att kunna ha kvar vänner och bara fortsätta där vi var! Nu ser jag fram emot att träffa arbetskamraterna också!
Jag och min man har cyklat en hel del på de många fina cykelvägarna i min kommun, i skogen, i bostadsområden och vid beteshagar. Nu har jag också en hållare för mobilen till cykeln så att jag kan cykla efter kartan, så att jag inte tappar bort mig …
Det har blivit en hel del bad också: hemmavid i Norrvikensjön bland änder och näckrosor, i Mullsjön i Västergötland och i Midsommarfjärden i Söderhamns skärgård. Nu är det tyvärr algblomning så det blir inget för tillfället.
Vi gjorde en utflykt till Mariefred också, och bodde en natt på värdshuset där. Ett mycket fint besök på Gripsholms slott var höjdpunkten. Till detta fogas sommarkursen i silversmide på Mullsjö folkhögskola, samt några dagar med gasolspis, utedass och disk utomhus i Söderhamns skärgård.
Nu ser jag fram emot att börja jobba igen, även om det känns lite väl spännande att se hur vår arbetsgrupp kommer att se ut när allt är klart med ”omlokalisering av resurser” och omorganisation.
Jag är hemma igen efter en vecka på sommarkurs på Mullsjö folkhögskola. Det är femte gången jag är där, och det är så härligt med igenkänningen. Att hitta överallt på området och till badplatsen, att känna till verkstaden och alla verktygen, och inte minst att känna igen flera kursdeltagare som jag mött tidigare år.
Det var en särdeles fin grupp i år. Alla utom en var i min ålder. Vi hade så fina samtal vid pauserna för fika och lunch, och jag orkade med bättre än jag brukar. Som vanligt tog jag en extra lång lunch för att vila, och några dagar sov jag middag. Varje dag inleddes med ett morgondopp i Mullsjön – en fin tradition. Jag trodde att det skulle bli en regnig vecka, men det var fint väder hela tiden.
Det är lätt att bli uppstressad i början av kursveckan, av att vilja hinna göra så mycket. Men jag tog det ovanligt lugnt och hade siktet inställt på att testa en del saker, och att lära mig nytt när jag nu hade hjälp av vår kursledare. Men ambitionsnivån sänktes direkt, jag prioriterade en lugn vecka utan alltför mycket nervpåfrestande finlir!
Här är det jag gjorde:
Örhängen som är mattpoleradeEn ring med en karneol, kanske inte helt lätt att bära!
Här testade jag för att se vad det skulle kunna bli. Jag tror att det är halssmycken som ska hänga på band av gummi eller läder. Hamrat silver är inte min grej egentligen.
Samma med den här ringen som är hamrad på från olika håll.
En ring till min dotterEtt infall efter att ha valsat ut en silvertråd lite väl tuntÄnnu en något spårburen ring, men kul och snygg tycker jag. Det är en kula av onyx på.
Som vanligt är jag inspirerad när jag kommer hem, och har skrivit upp några saker som jag ska beställa. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag kommer med på kursen nästa sommar också! Första tisdagen i december kl 8 släpps platserna …
Jag har gjort saker som jag inte gjort på länge, i alla fall inte utan kostnad. Vi tog oss en liten resa till Mariefred, min man M och jag. Vi bodde över en natt på Sveriges äldsta värdshus, där vi också åt middag. På eftermiddagen var vi på visning på Gripsholms slott, där vi fick oss en genomgång av Sveriges historia från Gustav Vasa till och med Gustaf IV Adolf. ”Du kan redan det här, eller hur?” viskade M. Joråsåatt.
För att fortsätta dagen baklänges så åt vi lunch på ett kafé. Det var första gången jag var ute och åt sedan operationen, och jag frågade om jag kunde få en halv portion med hänvisning till min lilla magsäck. Javisst, det gick bra. Jag är billig i drift numera!
När vi skulle beställa mat till middag frågade jag igen, och servitrisen kollade med köket och återkom med vilka rätter som passade bra att dela på. Jag beställde fiskgryta som var oerhört god. Vi satt utomhus i den ljumma kvällen, och det kändes som att vara utomlands!
Den här dagen var jag på kafé, gick på visning på museum och åt middag på restaurang! Allt sådant jag inte orkat på många år. Sist jag var på museum blev jag så trött att jag allvarligt övervägde att ta taxi hem. Det är några år sedan och gav inte direkt mersmak.
Men nu orkade jag! Det underlättade att Mariefred är så litet, och det är korta gångavstånd till allt. Men det var ganska mycket folk överallt, vilket är väldigt tröttande för mig med alla intryck av framför allt ljud.
En annan rolig sak: de hade sådana där små fällbara museistolar som man kunde ta med sig runt på visningen för att vila benen. Jag tog med en sån eftersom jag kände att korsryggen protesterade lite. Så slog det mig att stolen kanske inte klarar min tyngd! Men inte nog med att den gjorde det – jag rymdes också i den!
Hittills har jag mest tagit det lugnt på semestern. Badat lite, cyklat ganska mycket, läst massor. Njutit av trädgården som jag ägnat mig lite åt. Snart ska jag emellertid till Mullsjö folkhögskola på kurs i silversmide för femte gången. Det ser jag verkligen fram emot! Jag har skrivit ner några saker som jag vill lära mig eller åtminstone bli bättre på. Det gäller att passa på när man har en så bra lärare! Sånt jag redan kan kan jag ju göra hemma.
Jag mår så mycket bättre på flera sätt, men det förbaskade RLS är sig likt (restless legs syndrome). Symtomens intensitet går lite upp och ner, och just nu är jag inne i ett skov. Det innebär att jag har svårare att återhämta mig, och det gör mig tröttare. Men framför allt påverkar det min mentala hälsa. Det är verkligen psykande med den här obehagliga känslan i kroppen! Jag känner av den jämt jämt jämt, även om den inte är lika stark hela tiden. I värsta fall har jag känningar i hela kroppen, till och med i tandköttet och under naglarna.
Jag hjälper RLS-förbundet med korrläsning av deras medlemstidning, och kommer att bli intervjuad i nästa nummer. När jag läst intervjuer med andra patienter börjar jag undra om jag inte borde byta medicin igen. Jag ska prata med den neurolog jag kontaktar vid behov. Nästa nivå är opioider och det är inget man sätter in lättvindigt. Men eftersom det påverkar min livskvalitet så pass mycket kanske det är nödvändigt. Han har tidigare tröstat mig med att det finns starkare medicin att ta till, och den vetskapen har varit viktig för mig när det känts som värst.
Rosenskära
Härom morgonen satte det igång i vänster ben så att jag höll på att bli tokig. Jag hade min vana trogen klivit upp i arla morgonstund, och efter ett tag skulle jag som vanligt somna om i fåtöljen. Men benet satte stopp för det. Jag stretchade och rullade kruskaveln över benet, men det hjälpte bara på marginalen. Så kom jag ihåg det tunga och kylande täcke — avsett för hundar en varm sommardag — som jag köpt. Jag lindade in benet i det och fick tillräcklig ro för att kunna somna om!
Taklöken brukar övervintra ganska bra i krukorna, men jag fick byta ut några. De blommar så vackert!
Jag har äntligen köpt plantor till trädgården, och satt en del i krukor och andra har fått fylla ut i rabatten. Jag har beställt en del plantor också som kommer i nästa vecka. Det är verkligen ljuvligt att kunna ha dörren till trädgården öppen, och få ett extra rum!
Nu har det gått lite mer än tre månader sedan operationen. Efter den första ganska jobbiga månaden då jag var illamående och inte tyckte om att äta, så har det gått utmärkt. Jag mår jättebra! Jag har verkligen kommit igång med träningen, och lägger märke till en helt annan styrka i benen när jag går i trappor till exempel. Träningscykeln var ett mycket bra köp, och jag har också ett träningsprogram med gummiband som jag fått av fysioterapeuten på sjukhuset.
En ny ring som jag kom på! Den är inte helt klar ännu, men jag är väldigt nöjd!
Till detta läggs också att jag mår bättre psykiskt nu, och att utmattningen inte gör kroppen så tung lika ofta. Sammantaget bildar allt en mycket fin spiral åt rätt håll: det ena hjälper det andra och så vidare. Hjärntröttheten är dock densamma. Igår var jag på kontoret i två timmar för veckans enhetsmöte, och väl hemma fick jag lägga mig att sova en stund.
Men frågan alla ställer sig är väl HUR HAR DET GÅTT MED VIKTEN? Tackar som frågar, jag har gått ner 20 kg allt som allt, 15 kg sedan operationen, vilket innebär att jag går ner drygt ett kilo i veckan. Jag har gått igenom mina kläder och hittat några plagg som jag växt i. Jag fotograferade mig innan operationen, både i underkläder och med kläder på. Jag gjorde om det nu och där ser jag verkligen skillnad!
Hittade det här örngottet hemma hos mamma. Det gjorde jag på fritt valt arbete på högstadiet — färg och form. Batik med vax.
Idag åker jag till min kära vän T uppe i Roslagen, där jag stannar över helgen. Tidigare var det ett andningshål i vardagen att åka dit och vila. Numera har jag inte det behovet, så nu kan jag njuta av sällskapet och tystnaden på ett annat sätt.
Jag har gått hos psykolog-J sedan i september 2023, i drygt ett och ett halvt år. Det har varit helt avgörande för att jag mår så bra som jag gör nu. Efter den oerhört påfrestande tiden som inleddes hösten 2022 med mammas mans död och strax därefter pappa sjukdomstid och död, med allt vad det innebar av att ta hand om mamma, att ordna med begravning, rensa lägenheter, sälja lägenheter, köpa lägenhet till mamma och mitt i alltihop misslyckas med att ta hand om mig själv — så var det ett vrak som började jobba efter semestern 2023. Jag var inte alls utvilad, och tog några extra dagar semester för att helt fåfängt tro att jag skulle varva ner.
Jag minns inte riktigt om jag blev helt sjukskriven i några få veckor, men jag tror det. Jag började i alla fall att jobba 25 procent, och sedan dess har jag stannat på den nivån. Som min psykolog förklarade för mig så småningom så var jag efter alla år av utmattningssyndrom och depression så känslig för den här stora påfrestningen, att det blev som det sista strået som knäckte den här kamelens rygg.
Jag beslöt att leta efter en psykolog som skulle kunna hjälpa mig med allt som hänt genom åren, det som gjort mig sjuk. Det var dags för det, det kände jag starkt. Att gå i terapi kostar mycket men jag var beredd att betala för det. Jag hade ärvt en slant efter pappa, och i visshet om att han skulle tycka att det var väl använda pengar kändes det extra bra att satsa dem på mig själv.
Kungsängsliljor från trädgården
Jag chansade och googlade ”psykolog Upplands Väsby”, jag hittade en kvinna med egen praktik som såg trevlig ut på bilden på hemsidan. Jag kontaktade henne, vi klickade och så enkelt kan det vara!
Hon konstaterade snabbt att jag hade PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och frågade om jag var beredd att jobba med det. Och jag som har en mycket god erfarenhet av psykoterapi från mina unga år, svarade snabbt ja. Det var en oerhört jobbig tid under den tidigare terapin, och jag var beredd på att jobba mig igenom det här också. Det finns ingen väg runt det, man måste igenom!
Den första hösten träffades vi två gånger i veckan, därefter en gång i veckan under ett år, och under det här året har vi setts varannan vecka. Och nu är jag redo att runda av. Det känns lite konstigt och kommer att bli tomt, vi trivs väldigt bra tillsammans. Men hon finns ju kvar och jag kan boka en tid sen också om jag skulle känna behov av det. Det känns tryggt.
Peony-tulpaner och vitsippor
Det är hon som tipsade mig om basal kroppskännedom som jag hade god nytta av. Men framför allt är det hon som fick mig att tänka om: att jag ska se till att inte enbart kunna jobba så mycket som möjligt, utan se välmåendet som en helhet, livet är mer än arbete och jag ska må bra hela tiden!
Nu på slutet har vi pratat om vad som utlöste den långa ångestperiod jag hade för 35 år sedan, och ofrånkomligt kommit in på barn- och ungdomstiden. Även om jag gjorde det i terapin på den tiden också, så är det flera saker som fallit på plats nu. Jag har varit rädd för så många saker, och är det fortfarande även om det är så mycket bättre nu. Men när vi pratat ett tag sa psykologen att hon mer tyckte att det mer verkade ha handlat om otrygghet. Jag tänkte mycket på det och annat som vi pratat om, och insåg att det är det som min man betyder för mig: trygghet. Avsaknaden av aggressivitet och behov av att hävda sig. Det kändes väldigt fint att inse! ❤️
Jag mår fortfarande väldigt bra efter operationen. Maten funkar bra nu och jag har fortsatt att träna. Jag träffade fysioterapeuten på Ersta sjukhus i torsdags för att få övningar med gummiband. Vi har pratat i videosamtal tidigare, och det var fint att träffas på riktigt. Hon är väldigt peppande och inspirerande! Hon berömde mig för det jag redan gör, och bekräftade att det är helt tillräckligt. Det betydde extra mycket, eftersom jag av någon anledning har dåligt samvete för att jag gör för lite. Cyklar på träningscykeln för sällan och tränar med gummibanden för lite. Men faktum är att jag cyklar tre-fyra gånger i veckan, och kör med gummibanden var och varannan dag. Dessutom har jag promenerat lite och haft några ansträngande pass i trädgården. Nu ska jag släppa den där pressen som jag lagt på mig själv! Själv är bäste skuldpåläggare! Jag märker redan att jag är både lättare och starkare. Det är en riktigt riktigt bra känsla!
Det som inte är bra just nu är den stress som den så kallade verksamhetsförändringen på jobbet lagt som ett nyponpulver innanför kläderna. Ännu vet vi inte vilka som blir övertaliga, även om jag inte tror att jag kommer att höra till dem. Och hur skulle jag kunna få nytt jobb? 61-åring med lång sjukskrivning i bagaget, hjärntrött och lättstressad, och som bara kan jobba 25 procent! Den oro jag främst känner är dels för verksamheten som kommer att lida stor skada av detta, dels för att de kollegor som jag håller högst ska skaffa nytt jobb under den här jobbiga processen. Men en viss oro känner jag också för min egen del. Kanske de vill stoppa in mig någon annanstans i organisationen? Då kan de få någon som kan arbeta heltid till arbetsgruppen istället. Jag kan säkert hjälpa till med allt möjligt på förvaltningen: jag kan exempelvis ekonomisystemet hyfsat, och är en fena på korrläsning. Men jag VILL förstås inte det!
Oron har tagit sig fysiska uttryck i form av ökad aktivitet av perioral dermatit (röda prickar runt munnen) och spänning i kroppen — det var ganska länge sedan jag senast kände av båda två.
Avslutningsvis något roligare. Jag gjorde ett smycke till min svägerska på silverkursen i somras. Hon fyllde 80 år under påskhelgen och jag fick äntligen överlämna det. Det är en matt onyx-kula inuti, och ett mönster på insidan.
Jag har länge velat ha ett uthuggarset för att kunna ta ut rundlar, men de kostar så mycket att jag inte unnat mig det. Men så såg jag att det fanns ett mindre för 900 kr och slog till på det. Tyvärr har jag inte lyckats få till några rundlar, stansarna går inte igenom silverplåten. Det finns nog en anledning till att det kostar så pass mycket mindre än de andra, så jag ska returnera det. Jag får passa på att göra rundlar när jag är på kursen i sommar istället.
