Sorgen som är ett gott tecken

Jag läser om Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm, och alldeles nyss dog Henning, Lottens fina man. Jag känner mig ledsen och börjar gråta. Som jag lärt mig på terapin funderar jag över vad det är för känsla och hur den känns i mig. Inser att det främst är pappa jag sörjer. Det är ett år sedan han ganska plötsligt blev mycket sämre i lungfibros. Låg på sjukhus, och vi döttrar pratade med sjuksköterska och biståndshandläggare. Drygt en månad senare, den 2 januari avled han.

Under året som gått har jag knappt hunnit sörja, men under hösten har sorgen fått ta mer plats. Men än viktigare är att jag med hjälp av terapin släppt lite på den spärr jag satt upp mot känslor, så att det kan komma fram. Jag trodde att det var på grund av den antidepressiva medicinen som mina känslor varit avtrubbade i flera år, men det är inte den enda orsaken märker jag nu. Det bekräftas också av psykologen J. Dessutom tar jag fortfarande den antidepressiva medicinen.

För att peppa mig lägger jag upp min allra första kudde i yllebroderi, färdig för fem år sedan.

Det känns väldigt skönt att få kontakt med känslorna, men sorgen tynger förstås också. Som den ska göra. En annan sorg som jag också känner av alltmer är den om att jag inte orkat jobba så mycket som jag velat, och inte åstadkommit det jag tänkt. Det är världsliga saker, men mitt jobb betyder väldigt mycket för mig. Jag inser att jag inte bara är ambitiös, utan också ärelysten. Jag vill skina starkt! Vinna priser! Bli omtalad! Citeras! Inte så vackert personlighetsdrag kanske.

En annan sak jag lärt mig om känslor som jag vill dela med mig av, är att andas igenom dem. Häromdagen när jag, en dag innan deadline för det jag ägnat mina två arbetstimmar om dagen under hösten, inser att jag måste göra om några timmars arbete — eftersom det gått upp i rök! — så gjorde jag som jag gärna gör: jag satte mig i fåtöljen med min ljudbok i hörlurarna för att stänga ute eländet. MEN då kom jag på vad J lärt mig: inte tränga bort känslan! Jag tog således lurarna ur öronen, tog ett djupt andetag och började gå igenom känslan detta väckt: vad som hände i kroppen, hur det kändes, samtidigt som jag tog djupa och långa andetag. Det som hände var att jag blev lugn. Genom att stanna i den jobbiga känslan och andas lugnt så klingade den av, och jag kunde börja tänka rationellt.

Jag har andats igenom flera tillfällen då jag fått ångest den senaste tiden, och det har fungerat ganska bra att lugna ner hotsystemet på så sätt. Jag lägger detta till de viktigaste verktygen jag har fått igenom åren.

Bakåt igen

Det är ett tag sedan jag skrev. Tänker på det ibland, vet vad jag ska skriva men sen har orken inte funnits. Eller snarare så är det den där kombinationen av lust och ork, kanske är det bristen på mening? Det är mitt värsta tillstånd. Meningslösheten, hopplösheten.

Jag har unnat mig ett par riktiga roligheter. Sådana som riskerar att bita mig i svansen efteråt, men som är omöjliga att motstå. Den ena var när tre av mina arbetskamrater kom hem till mig för jobbmöte med efterföljande middag och bubbelvin. Det var helt fantastiskt, och hade varit det även om jag kunde göra sånt var och varannan vecka.

Den andra roligheten var ett bröllop där en kär vän gifte sig. Jag hade fått lov att avstå från möhippan, men skulle baske mig gå på bröllopet! Resan dit kändes som det största hindret, men jag fick skjuts ända fram av sonen. Det var nog det finaste bröllop jag varit på, och jag är så lycklig över att ha varit med! Jag åkte hem innan efterrätten, och kände mig mer än nöjd.

För en tid sedan såg jag en inbjudan till en kombinerad forskningsstudie och behandling, en ”exponeringsbaserad behandling för dig som besväras mycket av kroppsliga symtom” som drivs av Region Stockholm och Karolinska Institutet. Jag tyckte att det lät intressant för mig och anmälde mig. I förra veckan fick jag en tid för videosamtal med en psykolog, och vi ska prata denna vecka igen. De ska bedöma om jag passar för studien. Jag fick en känsla av att jag kanske har lite för stora och framför allt många symptom för att få delta. Vi får se.

Nu är mamma på plats i sin nya lägenhet, och i stort sett allt är klart med det vi ägnat drygt ett halvår åt. Det känns otroligt skönt, men samtidigt är det tid att släppa fram det som hållits inne. Inte enbart sorgen över pappa och mammas man, utan även det att jag gått på över min förmåga under lång tid.

Igår pratade mamma och jag om hur det var när hennes man somnade in med henne tätt intill sig, och när min syster och jag satt med pappas händer i våra när han gick bort. Vi har berättat om det för varandra förut också, men det kändes bra att prata igenom det. Jag kände hur sorgen letade sig fram i mitt av antidepressiv medicin dämpade känsloregister. Det kändes så fint, och ett par tårar kom.

Jag vet när det hände. Strax efter lunch i onsdags var det som att någon dimrade min inre lampa. Jag åkte hem och stöp i säng. Jobbade hemifrån på torsdagen men det tog hela dagen att jobba mina sex timmar med alla pauser jag behövde. På fredagen var det mötesdag på kontoret, vilket kändes omöjligt för mig. Efter kontakt med min chef sjukskrev jag mig den dagen. Idag är det måndag och jag är fortfarande inte i form. Kanske att jag provar att jobba på hemmakontoret i morgon.

På onsdag har min chef bett någon från HR-avdelningen vara med på ett möte med oss, så att vi får prata igenom min situation. Det känns bra, min chef är mån om att det ska fungera bra för mig. Regeln som gäller är minst tre arbetsdagar på kontoret per vecka, men jag kan i bästa fall jobba två, ibland bara en. Om jag tvingas att jobba mer så måste jag sjukskriva mig på högre omfattning, och på min höjd jobba 50 procent. Dessutom tror jag att försäkringskassan skulle vilja ha ett ord med här, om arbetsgivaren inte gör sitt för att möjliggöra för mig att arbeta så mycket som möjligt. Jag kommer att kontakta dem i så fall.

Jag känner mig många saker på en gång. Jag är glad över att ha kunnat göra de roligheter jag beskrev. Men jag är orolig för hur det ska gå med mitt mående, och ledsen. Och sorgsen. Och lycklig över min man som gör så mycket för att underlätta för mig! ❤️

Här är bröllopspresenten jag gav brudparet!

Tröttheten kommer ikapp

Jag har inte riktigt haft tid att vara trött eller att sörja ordentligt förrän nu. Det har varit så mycket att ordna och tänka på, och allt har gått i ett. I midsommarhelgen gick även min mans bror bort, så ännu en tyngd lades till den förra. Nog för att jag varit både trött och ledsen men jag känner nu — ett par veckor in i semestern — hur det skapats ett utrymme för allt att komma i kapp.

Mina spända axlar och nacke har gjort ett storstilat återbesök, och jag fick som tur var en tid hos massören i förra veckan. Nackens muskler som går uppåt skallbenet har varit så stenhårda och gjort så ont att jag knappt kunnat vrida på nacken.

Jag har varit på min systers och svågers sommarställe i Söderhamns skärgård i några dagar, och där lät jag tröttheten ta ut svängarna lite mer. Jag har haft min egen lilla sovbod, dit jag dragit mig undan för att vila eller sova närhelst jag behövt. Trots att jag sovit en hel del på dagarna har jag sovit bra på nätterna också. Jag riktigt känner hur kroppen tar igen sig!



Jag har också badat flera gånger och trots 16-17 grader i vattnet har det varit helt ljuvligt.

Jag ska skaffa en elcykel, och kan då lättare komma iväg för att ta mig ett dopp när jag vill och inte enbart då bilen är ledig. Jag känner mig så tung, klumpig och orkeslös, och ser fram emot att röra på mig lite mer. Periodvis har jag varit bra på att komma ut och promenera, men just nu har jag stukat en fot som tagit tid att läka, och det kan säkert komma fler hinder i vägen. Då är ju en cykel utmärkt!

Nu har jag halva semestern kvar och de närmaste dagarna ska jag inte göra någonting särskilt. Det känns helt fantastiskt! Sista semesterveckan ska ägnas mammas flytt, men bara så mycket jag orkar förstås.

Ny fas i sorgen

Häromdagen insåg jag att jag kommit in i en ny fas i sorgen. Från att vara akut ledsen men samtidigt tycka att det var obegripligt att pappa är borta, började jag känna en saknad efter honom. Vi hade inga långa djuplodande samtal när han levde, men jag saknar att inte kunna ringa till honom och prata om vädret. Fråga hur det är med honom, och få svar att ”jodå, men jag går ju så förbannat dåligt”. Och när telefonen ringer så är det aldrig mer pappa som är i andra änden av tråden.

Igår kom ett medlemsblad med inbetalningskort till föreningen för ångbåten Alma till pappa, eftersänt till mig. Alma är en av Sveriges äldsta ångbåtar som är i drift. Den gick på Revsundssjön i pappas barndomstrakter, och för trettio år sedan köptes den in av den här föreningen som rustade upp den. Pappa var väldigt entusiastisk över Alma, och pratade om den.

Jag, min dotter och pappa åkte en rundtur med båten för några år sedan, då vi bland annat åkte förbi huset där pappa är född. När jag läste om hur de ska fira Almas 150-årsjubileum i år stack det till i saknaden igen. Jag skulle vilja åka dit och följa i pappas fotspår, kanske det kan bli av i sommar?

Ledsen


Att det är en stor skillnad på fysisk och psykisk ork fick jag återigen prov på den här veckan, men även att de hänger intimt samman. Jag har känt mig betydligt starkare den sista tiden, och hyst gott hopp om att orka gå tillbaka till att jobba 75 %. Givetvis var jag medveten om att det förmodligen inte skulle gå smärtfritt, men VILLE tro. Det var i slutet av november som jag senast arbetade så pass mycket. Å andra sidan har jag inte enbart suttit i min fåtölj och broderat sedan dess. Jag har framför allt haft ett känslomässigt hårt arbete, men även tröttande på andra sätt.

När vi var hemma hos pappa under hans sista tid var det tidvis fullt upp. Personal från hemtjänsten och hemsjukvården kom och gick, vi gjorde en hel del omvårdnad själva, beslut skulle fattas och samtal skulle ringas. Jag kunde inte alltid välja hur mycket tid för återhämtning jag kunde ta mig eller när den blev av. Det var ingen optimal situation, men inget att heller välja bort.

En underbar bild på vår son och hans morfar för över tjugo år sedan.

I måndags åkte jag till jobbet för att ha det sedvanliga enhetsmötet. Så glad att träffa arbetskamraterna igen, och ett väldigt stimulerande möte med bra samtal. Jag var med under nästan hela mötet, men åkte hem när jag kände att jag fått nog. Tog några timmars paus, och jobbade klart senare på eftermiddagen. Jag var väldigt trött på kvällen, men det är jag ofta så det var inget speciellt med det. Tisdagen förflöt hyfsat väl, men nedförsbacken blev tydligare igår då jag började känna av hjärntröttheten mer redan under förmiddagen. Jag försökte ta det lugnt, men hade svårt att inte stressas av allt som jag vill komma ikapp med.

På morgonen igår kom jag att tänka på att röjningen av pappas lägenhet skulle påbörjas den här dagen. Jag sköt snabbt tanken åt sidan eftersom jag insåg att den skulle kunna sänka hela dagen. Men den kom ikapp under eftermiddagen då min syster smsade att hon var ledsen av precis samma anledning. Då gick det inte att hålla tillbaka längre. När vi lämnade hans lägenhet för en vecka sedan var de allra flesta av hans saker och möbler kvar. Hans tandborste låg i badrummet, hörapparaten i köket och hans skjortor hängde i garderoben. Men nu ska allting tas bort och skingras. Somt ska slängas och somt säljas av den firma som vi uppdragit att ta hand om allt som är kvar. Det blev så definitivt, även om det redan är det förstås. Vi har ju haft begravning redan!

En av mina arbetskamrater sa att det går att förstå att de är döda men inte att de inte finns mer. Det stämmer så väl in med hur jag känner. En liten distinktion men så betydelsefull.

Åter till Jämtland

I morgon åker jag och min syster till pappas lägenhet för att rensa bland sakerna, träffa mäklare och de som ska ta hand om allt som vi inte ska spara. På onsdag kommer våra närmaste och på torsdag är det dags för begravning.

Min syster sa att det kanske låter hemskt men att hon ser fram emot den här veckan, och jag känner precis likadant. Det är klart att det kommer att bli jobbigt känslomässigt. Bara att komma in i hans lägenhet utan att han är där kommer nog att trigga igång gråten. Men samtidigt så har vi varit så upptagna med allt praktiskt kring hans bortgång, att sorgen knappt fått något utrymme. Det känns skönt att få släppa fram den nu.

Jag fick ett bra tips från en vän och arbetskamrat. Hon kände till en kvinna i samma situation, som skulle skriva om de minnen som rensandet efter förälders bortgång väckte. Jag ska försöka göra något liknande, men efteråt eftersom tiden är ganska knapp. Kanske ta bilder och skriva stödord nu, för att sätta mig att skriva senare. Det känns som en fin idé.

Jag tycker att jag blivit piggare den senaste veckan. Det är oerhört glädjande! Även om nästa vecka kommer att kosta på så kanske jag hyfsat snabbt kan komma igen.

Jag har gjort klar ännu en kudde som inte blev så där väldans fantastisk kanske, men helt ok. Den lågi den låda för påbörjade saker som jag skrev om förut. Där låg också en bit gråblå yllefilt som jag börjat brodera rundlar på. Jag förstår verkligen varför jag aldrig avslutade det broderiet för det såg rätt så trist ut. Idén var bra men inte resultatet. Nu repade jag upp allt men behöll rundlarna som jag ska broderi fast på något nytt sätt. Vi får se om det blir nåt – det är roligt att prova sig fram.

Den är vinröd men blev mer klarröd på bild. Nu hittar jag inte det brunlila garn som jag broderat det slingrande mönstret med. Annars hade jag nog fortsatt lite på det.

Jag har också testat att limma fast en del småbroderiet på kartongbitar. Jag ska se om jag kan sätta dem tillsammans så att de bildar en helhet. Kanske blir det snyggt, kanske blir det fiasko.

Rekord?

På söndag kväll kände jag att jag höll på att bli sjuk. Lite ont i kroppen som när man får influensa, hängigare än vanligt och lätt bomullskänsla i huvudet. På måndag morgon hade jag feber och var helt klart sjuk. När kvällen kom dagen därpå var jag i stort sett frisk! Rekord? Jag hostar rejält fortfarande men de andra symptomen är borta. Jag kunde börja jobba på onsdagen, och det kändes väldigt bra.

Det är ju det där med SAMMANHANG som är så viktigt. Att höra till, att höra hemma. Om man har tur, som jag har, så arbetar man med personer som man tycker om och som betyder något för en. Det kan rent av vara så att man har en del av sina vänner på arbetsplatsen. Dessutom är arbetet något som är FRISKT i min tillvaro som annars begränsas starkt av att jag är sjuk. På jobbet är jag kompetent, driver frågor, åstadkommer saker och efterfrågas för just detta. Det är en sådan livsviktig kontrast mot mitt sjuka jag. Jag vill inte säga att det präglas av att jag är inkompetent och inte får någonting gjort. Men jag känner mig i stort sett alltid otillräcklig som framför allt mamma, och stoppas många gånger varje dag av ”Jag ORKAR inte!” Påminns ständigt om mina begränsningar att göra saker, träffa vänner och att leva ett vardagsliv som jag gjorde förr. Då, för länge sedan. Då jag inte behövde kalkylera och planera för att sprida ut orken på ett hållbart sätt – över dagen och över veckan. Skapa ränder.

Ett exempel: på måndag ska jag jobba mina två arbetstimmar på kontoret, och det är möte i arbetsgruppen de två timmarna. Jag hade tänkt passa på att hälsa på min mamma efteråt, som bor nära jobbet. Vila där och umgås en stund. Men jag vet hur trött jag kommer att vara när jag kommer till henne, och har sedan en timmes resa hem att orka med också. Tiden då vi ska umgås kan bli båda kort och trött. Så sa min syster att hon ska till mamma på lördag, och då kom min inre kalkylator fram. Jag ska inte göra någonting annat i helgen, så att åka in till stan för att träffa dem borde vara bättre, och så kan jag åka raka vägen hem på måndag istället. Men jag ska å andra sidan laga middag på lördag. Det kommer att bli svårt att orka, och framför allt är risken stor att jag går och lägger mig att vila och kanske till och med sova en stund när maten är klar. Att jag inte orkar sitta med och äta. I dessa lägen tar jag fram min inre plus- och minuslista. För- och nackdelar med olika scenarier läggs i kolumner och summeras längst ner, vägs mot varandra varvid utvärderingen tar vid och en handlingsplan läggs på bordet. Den skulle i detta fall kunna innebära att jag ber min man att laga middag, trots att han arbetar denna lördag, eller att vi köper hem mat. För summeringen har visat att jag ska besöka min mamma på lördagen då jag ju är piggast. Det väger tyngst.


Igår när telefonen ringde var min första tanke att det inte var pappa. Det är bara några veckor sedan det ofta var han när ringsignalen ljöd. Korta samtal präglade av hur vi mår, hur vädret ser ut och eventuellt även ett ärende som han allt oftare hade glömt när vi kommit så långt. Puss och kram, hälsa en kram till alla och så hej då. Aldrig mer.

Min syster skickade en bild på oss tre igår. En selfie vi tog när vi skulle åka tillbaka till Stockholm efter ett besök hos honom för ett par år sedan. Redan på flygplatsen gjorde vi ett vykort av bilden och skickade till honom. När jag såg den igår brast det.

Sorg och lättnad

Pappa somnade in i måndags morse. De sista fyra nätterna hade han nattvakande personal vid sin sida, så att min syster och jag skulle kunna få sova. En välsignelse och ännu en anledning till att vi önskar få en stjärna på himlapällen uppkallad efter hemtjänsten i Brunflo! Hon som satt hos honom den sista natten kom och väckte oss halv 6, och sa att det närmade sig slutet. Vi satt på varsin sida om hans säng, höll honom i handen och smekte hans kind. Det tog nästan fyra timmar innan han slutade att andas. Vi hade varit så oroliga att han skulle få det jobbigt med andningen på slutet eftersom han hade lungfibros. Det fanns medicin redo för att underlätta för honom om det skulle bli så, men allt gick lugnt och stilla till. Precis en månad sedan han kom hem från sjukhuset, och precis en månad sedan mammas mans begravning somnade han alltså in, hemma i vardagsrummet med sina två döttrar hos sig.

Jag var hos honom ett par dagar i början av december, och därefter var vi båda två hos honom sex dagar innan jul, och fem dagar efter. Tillsammans med vår kusin som bor i Östersund, styrde vi upp allt kring honom med hemtjänst och hemsjukvård, matleveranser och tvätt samt allt annat som dök upp. Vi hjälpte honom med mat, dryck och mediciner (jag fick äntligen leka sjuksköterska på riktigt och ge honom medicin i en infart i armen!). Allt mindre portioner mat och allt fler medicindoser. Sista dagen sov han bara, och dagen innan åt han en msk näringsdryck. Hans kraftfulla kropp, präglad av skogsarbete i ungdomen, blev allt tunnare. Han var trots lugnande medicin spänd i kroppen, och jag gav honom fotmassage för att få kroppen att slappna av. Det tyckte han om.

Pappa och jag någon gång i mitten av 1980-talet

Vi är så glada att vi hade möjligheten att vara hos honom den sista tiden, trots att vi bor 50 mil bort. Ett mycket fint minne att bära med oss. Men det tog rejält på krafterna. Jag var ju sjukskriven på heltid under december och min syster hade tänkt vara ledig i två veckor kring julen, eftersom hon jobbat lite väl hårt under hösten. Nu blev det inte mycket vila för någon av oss. En kväll grät vi av trötthet både två. Det var givetvis en mental anspänning eftersom vi visste att det var pappas sista dagar i livet, men också detta att vara på tå för att se till att han hade det bra. Det var då vi fick veta att att vi kunde be om nattvakande personal, och det underlättade enormt.

Nu vidtar en massa praktiska göromål, men först och främst VILA. Jag är hemma den här veckan i alla fall och så får jag se hur det blir efter helgen. Om det behövs ska jag be om sjukskrivning på 75 %, och bara jobba 25 % under januari.

Sorg i familjen

Min mammas man gick bort i förrgår. Det var väntat, han var gammal och demensen gjorde honom allt mindre närvarande. Men det är ju inte bara att människor försvinner ur ens närhet man sörjer, utan än mer den de en gång var och vad de betytt för en. Kära minnen av en Daniel som var en viktig del i familjen.

Vi har vetat sedan i fredags att det var dags. Han har kärleksfullt tagits omhand av vår mamma i många år, och de sista dagarna var han på sjukhus med sina nära omkring sig. Det var väldigt fint mitt i all sorg. Vi pratade fina minnen, skrattade och grät. Han kände nog att vi var där.

Jag märker hur det påverkat mig. Jag känner mig trött och urlakad, och funderar på att ta ut någon av de få semesterdagar jag har kvar. Jag och min syster vill också finnas där för vår mamma om hon behöver sällskap och stöd. Det känns så bra att kunna göra det, att vi har varandra. I helgen ska jag till min vän T i Roslagen, och det känns väldigt skönt. Min syster finns tillgänglig för mamma då så jag kan åka dit.

Det var ju inte som att jag var så pigg innan detta hände heller! Igår fick jag ytterligare ett prov på hur jag funkar. Jag fick ett mejl på jobbet om huruvida jag skulle kunna ordna med en sak. Javisst, svarade jag (naturligtvis, jag kan ju inte säga nej!), så snart jag hinner. Det var ingen akut grej men 37 minuter senare var jag klar. Jag sköt alltså allt annat åt sidan för att effektuera en önskan på stubben! Vad är det med mig? Jag såg flera exempel på sånt beteende under dagen. Jag är en fixare som alltid är redo! Vad är det för sjuk duktighetshets som har mig i sitt grepp? Som dels gör att jag alltid säger javisst, och dels får mig att göra allt NU! Är jag så beroende av att andra tycker att jag är duktig, snabb, effektiv och dessutom gör detta med GLÄDJE?! Hur sjukt är detta?

I somras hjälpte jag till med en arbetsuppgift som egentligen inte alls låg på mig, men som jag ombads att hjälpa till med eftersom jag kunde det webbverktyg som skulle användas (eftersom jag givetvis kastat mig över det när vi fick det, lärde mig det OCH skrev en manual till mina arbetskamrater!). Det blev en allt större uppgift som tog ganska mycket tid, och eftersom det var lågsäsong på jobbet hann jag med det. Men jag fick också massor av positiv feedback på arbetet och slickade i mig allt som en belåten katt. Var det drivkraften? Inte enbart förstås. Jag drivs mycket av en glädje i ett väl utfört arbete som stämmer överens med mitt uppdrag, mål och en vetskap om att det är rätt saker jag jobbar med – sådant som gör skillnad. Egentligen borde det räcka, men att ANDRA blir glatt överraskade över hur snabbt jag jobbar och hur bra det blev betyder också mycket.

Så är det väl för många, kanske rent av de flesta tänker du. Ja, så är det nog. Det blir det inte bättre av. Men tänk om jag (eftersom jag skriver om mig) kunde bli glad av att säga ”javisst, det kan jag göra men det dröjer för jag har annat som väntar”, eller ”tyvärr, jag hinner inte det”. Säga det utan att känna mig som en dålig kollega och människa!

Ännu en anledning till att jag tar på mig saker är att jag inte tror att någon annan gör det lika bra som jag. Japp, nu är det sagt. Jag tror att jag är bäst lämpad för allt möjligt. Inte för allt men det mesta, och då bör jag jag ju göra det också, eller hur? Men oavsett om det är sant eller inte så kan jag inte göra allt, och får förlita mig på att andra gör saker tillräckligt bra (ett av mina favorituttryck!). Oavsett mina tankar om mig själv som ett universalgeni så måste jag släppa igenom medelmåttorna också! Min chef har sagt till mig att inte erbjuda mig att göra allting, det kanske är en ledtråd …

Det finns kanske alltid flera orsaker till varför en människa drabbas av utmattningssyndrom, och personligheten och ens disposition är säkert en viktig beståndsdel. För mig är detta beteende en av dem. Min känslighet en annan, som gör att jag har ett alltför tunt filter mellan mitt inre och omvärlden, och gör mig mottaglig för andras sinnesstämningar och behov. Min styrka en tredje, och det är den som gör att jag agerar och fixar och kämpar betydligt mer än jag egentligen orkar. Att jag kompenserar för att andra inte gör tillräckligt. Att jag kan sätta mig över ”orka” och göra lite till och lite till, tills det inte finns något gummi kvar på däcket och hjulet nu går på fälgarna. Till detta kommer omständigheter i livet som jag inte rår över. Sådär ja, så skapas en långtidssjukskriven människa med utmattningssyndrom med hjärntrötthet och depression. Heja.

… studentens lyckliga dar …

Vår dotter tog studenten i fredags, och vi hade mottagningen på lördagen vilket var ett  utmärkt beslut. Det innebar mindre stress för alla inblandade, inte minst för mig. Det blev en mycket lyckad tillställning med en blandning av släktingar, familjens vänner och dotterns kompisar. På söndagen var jag helt slut, vilade mest och somnade flera gånger under dagen. Så det är mitt tips: själva studenten dag ett, mottagningen dag två och se till att ha en dag för vila efteråt. Bonustips: handla mat på nätet och beställ hemkörning från Systembolaget.
Jag hoppade av gymnasiet på våren i trean efter att ha varit mycket frånvarande under sista året. Främst beroende på att jag var sjuk så mycket. Tre omgångar halsfluss varav den första slutade med några dagar på sjukhus, och den andra på akuten eftersom jag blev i det närmaste medvetslös. Betygen dalade fick jag höra av den ena läraren efter den andra, och det kändes ohållbart. Jag slutade alltså, och flyttade till Stockholm där jag jobbade samtidigt som jag läste in gymnasiet ämne för ämne. Det räckte inte med att jag läste in tredje årskursen, utan jag fick läsa in tre års samhällskunskap, religionskunskap, matematik och så vidare. När jag pluggat in ett ämne beställde jag en tentamenstid och gjorde provet. Tack och lov hade jag slutbetyg i några ämnen redan, eftersom de inte ingick i årskurs tre. Det tog ett och ett halvt år innan jag slutligen gjorde min sista tenta och – mycket stolt över min bedrift -fick mitt gymnasiebetyg.

Men att missa studentdagen med utspring på skolgården, studentmössa och fester blev en liten sorg i mig under många år. Jag gillar traditioner och ritualer, och studenten är en viktig sådan. För första gången är inget utstakat av någon annan utan det är upp till dig vad som ska hända. Man springer verkligen ut i vuxenlivet.


I några år jobbade jag nära korsningen Odenplan och Sveavägen, och under några vårveckor hörde vi ljuden från studentflak varje dag. Jag blev delvis rörd och glad, och delvis sorgsen för att jag inte hade fått det. Den känslan satt i under många år och det var inte utan att jag kände mig lite fånig. Jag insåg i alla fall nu att jag – nästan 40 år senare – har släppt den känslan, och det är väl för väl!

Jag har i alla fall varit noga med att fira andra stora händelser i livet, som vårt bröllop och barnens namngivningsceremonier. Kanske beror det på det uteblivna studentfirandet?