Samtal med min chef

Jag hade samtal med min chef den här veckan. Vi pratade bland annat om hur det går för mig att jobba. Jag sa att det finns ett före och ett efter Stressmottagningen. Innan behandlingen där tänkte jag att jag tog ansvar för mitt arbete genom att försöka hinna så mycket som möjligt och jobba fortare. Nu tar jag ansvar genom att se till att jobba lagom mycket, vila regelbundet och inte ta på mig för mycket. Jag insåg i den stund jag sa det att det var en ny insikt. I alla fall inget jag formulerat tidigare.

Jag sa också att det är en sorg för mig att inte kunna åstadkomma så mycket som jag skulle vilja på jobbet. Att jag får nöja mig med det jag mäktar med, och avstå annat. Jag tycker att jag har en stor kapacitet och att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag har en bred erfarenhet av min tid som bibliotekarie och chef, och även av mitt nuvarande yrke som utvecklingsledare. Jag skulle kunna bidra så mycket mer.

Men jag känner också att den sorgen inte är lika stor som den varit då jag haft svårt att acceptera att livet blev som det blev, och inte som jag tänkt att det skulle bli. Jag har under åren bearbetat detta på olika sätt, och kan nu se att acceptansen är betydligt större än den varit. Jag har också hittat andra sätt att må bra på genom min kreativa sida, och kan även känna mig kompetent i det.

Idag har jag tagit två rejäla promenader i två olika årstider. En höstlig skogspromenad för mig själv i morse, och en långpromenad i sommarvärme med en god vän på eftermiddagen. Vi hade inte setts på länge så det blev ett ivrigt och angeläget samtal. Så pass att min hjärntrötthets-rullgardin plötsligt föll ner, och jag fick snabbt avsluta samtalet och släpa mig hem till sängen. Men fint att ses ändå förstås!

Trängd

Jag önskar att jag hade en stuga att åka till när jag behöver andrum. Igår var en sådan dag där jag inte fick vila, på grund av omständigheter här hemma (inga detaljer för att inte hänga ut någon eller några). Jag behövde ständigt rycka ut och fixa något, få ihop allas viljor (lyckades inte alls) och mäkla fred (lyckades inte heller). När jag jobbat klart låg jag under kedjetäcket och med en kudde över huvudet större delen av eftermiddagen, med ideliga avbrott för ovanstående aktiviteter.

Jag har fått så ont i axlarna de senaste dagarna. Spänningarna där är tillbaka, och jag är inte förvånad. Jag får se till att röra på dem och stretcha så de kanske mjukas upp lite.

Oron för hur den här dagen kommer att bli hade jag med mig in i sömnen. Jag drömde om min situation och frustration, och grät i drömmen.

På gårdagens morgonpromenad hittade jag den här fina stenlabyrinten i skogen. Tänk en liten stuga här …

Hjärntröttheten slår omkull mig

Det blir allt tydligare att det som är min största tillgång i arbetet – hjärnans kapacitet att tillgodogöra sig information och processa den – inte fungerar mer än hjälpligt. Vad värre är: tiden för återhämtning har blivit längre och kräver allt mer av tystnad och utestängande av intryck. Närminnets haltande hade nästan kunnat bli komiskt igår när jag skulle laga mat. Men bara nästan, för det kändes så sorgligt. Och senare på kvällen fick jag använda öronproppar för att få tyst omkring mig. Då var det bara pipet inne i öronen som hördes; jag låg och blundade och kunde stänga ute alla intryck.

I helgen hittade jag testet jag skrev om i förra inlägget om hjärntrötthet i form av en app som Sahlgrenska universitetssjukhuset tagit fram. Appen heter Mental Fatigue. Jag fick återigen resultatet 20,5 vilket innebär allvarlig hjärntrötthet, den högsta nivån på skalan (om än på lägsta möjliga poäng för högsta nivån). Sorgligt förstås, men också en bra känsla av bekräftelse, och någonting att ha med mig till läkarbesöket inför nästa sjukskrivningsperiod.

Det är verkligen frustrerande att hjärntrötthet inte syns utanpå mer! Så här kan jag känna mig:

Jag skrev till psykologen på Stressmottagningen igår och bad om ett samtal. Jag behöver någon att fundera tillsammans med, någon som kan problematiken. Förmodligen kommer jag att boka samtal med arbetsterapeuten på Stressmottagningen, då också min chef är med. Jag har möjlighet att få tre samtal där innan mitten av oktober, då det gått sex månader sedan jag avslutade behandlingen där.

Katt-terapi!

Jag skrev också till min chef om att jag mår sämre, och att han kan räkna med att jag inte kommer att arbeta mer än högst 50 % resten av året. Han beklagade förstås det och frågade vad jag skulle vilja ändra för att orka mer. Jag ska fundera på det och försöka tänka bort att jag känner att jag sviker arbetskamraterna. Det är inte lätt!

Boktips

Jag har skummat igenom en ny bok om utmattningssyndrom. Anledningen till att jag skummat den är att jag redan kände till mycket som står i den.

Emma Holmgren har tidigare skrivit Våga vara rädd som jag skrivit om tidigare. Sök på bokens namn i sökfönstret om du vill läsa mina reflektioner om den. Nu har hon alltså skrivit en ny bok tillsammans med sin husläkare Sofia Göthe. Den handlar om vad som händer i kroppen vid utmattningssyndrom och hur man kan lindra symptomen. Det är med stor igenkänning jag läser om allt från yrsel, spänningar, ljudkänslighet och ångest till minnesproblem, trötthet och energilöshet.

Under rubriken Vem är jag nu? skriver de om att förlora sin yrkesroll: ”Utmattningssyndrom drabbar ofta personer som är resursstarka. Du kanske är van vid att klara det mesta, att alltid växla upp när det behövs och mår ofta ganska bra om du har många bollar i luften. När det går överstyr, blir för mycket under en lång tid och utmattningen är ett faktum, är det just dessa egenskaper som ligger dig i fatet – att aldrig säga nej, alltid sträcka sig lite längre och tro att det ordnar sig om du bara sliter lite hårdare. Detta leder ofta till en inre konflikt när man ska försöka ta sig tillbaka eftersom behandlingen och rehabiliteringen handlar om att göra precis det motsatta – sätta gränser, inte göra för mycket och prioritera återhämtning. Många upplever också en stor förlust när man inte längre kan pressa sig på samma sätt som innan, men det är kroppens kloka sätt att säga: Det räcker nu.”

Jag har skrivit om den förlusten tidigare – för mig känns det som en stor sorg. Jag är inte längre den där högpresterande och duktiga som jag en gång var, och kommer nog aldrig att bli heller. Vem är jag då?

Boken är lättläst och ganska tunn. Jag rekommenderar den till läsning även till anhöriga.

”… där sorgen går i dagen …”

Av en slump lyssnade jag en stund på radioföljetongen i P1 idag. Det var Elisabeth Rynells bok Moll som lästes, och jag skyndade mig att skriva ner ett citat: ”Det är bara där sorgen går i dagen som trösten kan finnas.” Förutom att det är en vacker mening språkligt så är det något jag känner igen mig i. Genom att visa mina såriga sidor får jag så mycket tillbaka. Jag får stöd som får mig att orka – som tar mig framåt, uppåt. Det gäller här på bloggen men också i andra sammanhang.

Jag har mängder av goda erfarenheter av att vara öppen med hur jag mår och vad som händer i mitt liv. Risken man löper är att vara för mycket, att andra tycker att man är självömkande och tar för mycket plats. Men då har jag ju en av mina superkrafter – högkänsligheten som gör att jag har tentaklerna ute och känner av andras sinnesstämning så att jag kan skruva av och på mig själv,

En dag med många känslor

Jag har nyss kommit hem från veterinären där vår fina katt Marina fick somna in efter en tids sjukdom, som det brukar heta. Hon har sedan en tid medicinerats morgon och kväll mot epilepsi, men de senaste veckorna har sjukdomen eskalerat. Flera anfall om dagen till slut, och trots höjning av medicindosen blev hon inte bättre. Det var så uppenbart att hon led, och att detta var det enda rätta.

De hade gjort så fint i rummet hos veterinären, med tända ljuslyktor. Hon fick en lugnande spruta och sedan själva avlivningsdosen. Jag blev lite överrumplad av min gråt, och stannade kvar en stund i rummet. Jag pratade med henne: om att hon hittades, kom till katthemmet, att vi förälskade oss i henne på katthemmets hemsida och åkte ända till Norrtälje i halv snöstorm för att hämta henne, att hon varit en mysig knäkatt, en pratig katt som svarat när vi mjauat, matglad och snäll. Sedan sa jag hejdå och åkte hem med tom kattbur. Sorgligt, men ett vuxet beslut som måste fattas.

Den andra starka känslan idag var av motsatt art. Jag hittade MIN KURS: Textila bilder – filt och fibrer med Yvonne Habbe som jag beundrar för hennes vackra bilder! Det angränsar det jag brukar göra när jag broderar på nålfiltad bakgrund. Så otroligt roligt att få gå kurs för henne, och på Sätergläntan i Insjön!

Nu tänker du att har hon inte redan anmält sig till en kurs, den i yllebroderi på Eskilstuna folkhögskola? Ja, jo, det är sant. Jag vill ju gå båda, men man kan inte få allt här i världen har jag hört. Anmälan till den kursen är inte bindande förrän jag tackar ja till platsen när jag får ett definitivt besked om att kursen blir av. Och fram tills dess har jag kanske bearbetat min omgivning så pass att jag kan gå båda … Nej, vad säger jag!! Det blir nog bra med en kurs. Och yllebroderi har jag tänkt göra ändå, och kanske gå en kurs en annan gång.

Det är lite tröttande med såna känslo-berg-och-dal-banor. Livet.

 

 

Nytt läkarintyg

Då var det nya läkarintyget skrivet och inskickat till Försäkringskassan. Jag är medveten om vilken tur jag har som har en sån lyssnande husläkare som känner till hela min sjukdomshistoria. Jag slipper dra allt på nytt. Han minns att jag fick stressrelaterat eksem över hela kroppen utom i ansiktet för några år sedan. (Det var fasansfullt.) Han minns behandlingar vi provat som inte funkat och konsultationer han gjort med andra läkare och så vidare. Han är bekymrad och bryr sig, och tycker att psykiatrin betett sig mycket besynnerligt. Jag bad honom skriva i intyget att jag ska åka till Kanarieöarna, allt enligt Försäkringskassans regler. Han skrev att han bedömer att det gynnar tillfrisknandet.

För övrigt har dagen fortsatt på samma sätt som gårdagen, med svåra känningar av RLS/WED och ångest. Jag sitter sällan helt stilla, men idag var det extra mycket fart på kroppen. Vi hade planeringsdag på jobbet, och jag blev ledsen över Sakernas Tillstånd. Jag tycker så himla mycket om mitt jobb och ser fram emot allt vi planerar. Samtidigt kommer ledsenheten äver mig när jag inser hur begränsad jag är. Jag vill bli frisk! Jag vill orka! Jag känner mig som en skiva som hakat upp sig, men det här är något jag alltid kommer tillbaka till. En stor sorg och frustration.

Här ett broderi på organza. Skulle kunna sitt mot ett fönster kanske?

Sorg

Idag överfölls jag av Den Stora Sorgen. Jag satt i ett möte och hörde en kollega säga ett ord som fällde mig. Helt oskyldigt och inte på minsta sätt riktat mot mig förstås. Jag blev överrumplad och kom av mig en stund. Känslan klingade av, den varade inte länge som tur är för den är tung och fylld av ångest och hopplöshet.

Jag har skrivit förut om just den där känslan av att bli överfallen och nästan golvad av mina egna känslor. En bok jag läst om högkänslighet heter just Drunkna inte i dina känslor, och det är en bra beskrivning. Att överväldigas.

 

Det här näsduksfodralet är en av de första sakerna jag broderade …

… liksom det här …

… och det här …

 

… och de här askarna.

Herregud vad med grejer jag har gjort!

Gråtvåg

Jag satt på sedvanligt måndagsmöte med arbetsgruppen i morse. Vi pratade om saker vi ska arbeta med tillsammans för att ta oss an ett nytt uppdrag. Just detta att vi gör det tillsammans känns så extra stimulerande och rätt. Men mitt i denna känsla översköljs jag av en sorgsen och ledsen känsla. Jag kan inte vara med på samma sätt som de andra. Jag orkar och hinner inte det. Det stod så tydligt för mig idag, och jag kände med förvåning att jag höll på att börja gråta. Som jag skrivit flera gånger förut så gråter jag mer eller mindre aldrig sedan jag började med antidepressiv medicin. Men nu fick jag gå ut ur rummet. Jag gick till det närliggande vilrummet och då kom den, gråtvågen. Ingen tyst stilla gråt – jag riktigt hörde ljudet av min egen sorg fylla rummet. Jag ringde till min syster och pratade en stund, och kunde lugna ner mig och så småningom gå in till mötet igen.

Jag är väldigt förtjust i gamla tyger från 1950- och 60-talet. Det här ropade jag in på Tradera häromdagen. Det är en ganska stor bit och kanske blir det en kjol någon gång.



Sorgen gör sig påmind då och då, men handlar ofta om två sidor av samma sak. Att det blev som det blev, och att jag på grund av det är så sjuk. Att jag inte orkar jobba på för fullt, och inte heller orkar göra saker med familj och vänner. Och att det tar sån TID! När jag åkte hem från jobbet idag kom frågan i mitt huvud: skulle jag byta ut allt det roliga kreativa jag gör mot att bli frisk. Svaret kom omedelbart: JA! Tänk att inte behöva beräkna hur mycket energi som går åt till allting jag ska göra, och väga det mot annat som kanske är viktigare. Att inte behöva välja bort roligheter. Tänk att kunna satsa fullt ut på jobbet som är så himla kul, och kanske aldrig varit roligare än nu. Med att satsa fullt ut menar jag inget annat än att jobba heltid och orka med de möten och resor som jobbet innebär.

Gråten och ledsenheten tog ut sin rätt och jag la mig att sova när jag kom hem. Jag hoppar över utvecklingssamtalet med dotterns skola ikväll, min man får gå utan mig. På onsdag ska jag till min nya psykiater-läkare. Det känns i alla fall lite hoppfullt. ”Tänk om han har en massa bra idéer som du blir bra av, och skulle kunnat få testa tidigare” sa min dotter. Nåja, jag väntar mig inga underverk men kanske ett litet litet mirakel. Är det för mycket begärt?

Radiopsykologen idag

Det händer att jag lyssnar på Radiopsykologen i P1 men inte så ofta. Idag råkade jag börja lyssna på P1 judt när programmet började, och det var ett väldigt fint samtal.

Hon som ringde in hade drabbats av hjärntrötthet efter att ha varit mycket sjuk i TBE. Hon beskrev det så bra om hur hon fick liksom gröt i hjärnan, om hennes behov av avskildhet och att inte kunna säga nej. Att inte VILJA säga nej. Man vill ju leva ett vanligt liv! Orka göra de mest basala saker för och tillsammans med sin familj. När man inte orkar så gör man det ändå, och får betala dyrt för det. Hon tog att ordna barnkalas som exempel. Det måste man väl – eller hur?

Samtalet snuddade vid Den Stora Sorgen som jag förstod att även hon känner. Sorgen över att det blivit så här och allt vad det för med sig. Att inte vara sitt vanliga snabba, glada, pigga och effektiva jag. Kommer hon tillbaka? Kommer livet någonsin mer att innehålla mer än den lilla beskurna tillvaro jag har nu?

Till skillnad från mig så är hon som ringde till programmet ganska förtegen om hur hon mår, och vad som händer med henne i vissa situationer. De flesta märker ingenting menade hon, och verkar vilja ha det så. För mig är det viktigt och väldigt hjälpsamt att vara öppen med hur jag mår. Jag får förståelse och hjälp, och andra öppnar sig för mig. Radiopsykologen tyckte att hon skulle be om hjälp mer.

Lyssna gärna på samtalet i Radiopsykologen! (Om inte annat så lyssna för att få höra hans röst!)

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3637

Jag har skrivit om sorg och acceptans flera gånger tidigare. Om du vill läsa så sök på de orden i sökfältet.