Kloka tankar i en annan blogg

Jag har skrivit förut om hur jag nu prioriterar att göra vissa saker samt avstå andra saker för att se till att jag orkar jobba. Att jobbet kommer först – dels för att jag mår bra av att jobba lite, det ger mig stimulans och kontakt med arbetskamrater. Men också för att det är min försörjning och jag måste se till att FK fortsätter att godkänna läkarintygen. Både FK och jag har som mål att jag ska börja jobba 100 % igen, så snart som möjligt.

Men som blogginlägget jag länkar till nedan beskriver så är det ju också en sorg att annat kommer i andra hand. Familjen till exempel, men även annat socialt umgänge och roligheter. För även om allt detta ger massor av energi så tar det mycket mer. Jag blir för trött.


IMG_3278

I blogginlägget nedan står hur hon ständigt beräknar hur stor energiåtgång olika saker kommer att ha, och gör en bedömning om det kommer att gå ihop sig. Det känner jag igen. Likaså hur de där sakerna som skulle göra att jag mår bättre inte riktigt orkas med ibland, som att promenera. Jag vet att jag borde promenera varje dag, åtminstone en kort stund. Men ibland är det omöjligt att övervinna mig själv att göra det.

Läs gärna: http://livetsbilder.blogspot.se/2013/03/om-att-skala-till-bara-skruttet-finns.html

 

Det inte genomarbetade

Det jag ska skriva om nu handlar om det som är anledningen till att jag blivit sjuk i utmattningssyndrom, men som jag med respekt för andra personer inte lämnar ut här. Jag hoppas att det ändå blir begripligt.

Idag gick jag ut en sväng från jobbet för att köpa en macka. Jag trodde mig veta att det skulle finnas någon slags kiosk, men visste inte var. Jag hejdade en ung man och frågade, men han sa att det bara var bostadshus åt det hållet och hänvisade mig till centrum. Han pratade ganska bra svenska, vi hade inga problem att förstå varandra. Jag tänkte att han skulle kunna vara en ung afgan eller iranier. Det som hände i nästa ögonblick var att jag plötsligt drabbades av en känsla av nästan outhärdlig sorg i några sekunder. Det var som att mitt skal lämnade en liten öppning där den starka känslan trängde igenom. Det skal som jag tror jag byggt av mediciner och självbevarelsedrift. Sorgen var i den stunden för alla de människor som måste fly sitt hemland för att överleva. Det oerhörda i det. Jag arbetade för många år sedan som sekreterare på en advokatbyrå med nästan uteslutande asylärenden, och mötte då många människor i kris. Oftast per telefon men jag skrev också ut det som de berättat för advokaten om deras asylskäl. Det finns inga ord för att beskriva dessa fruktansvärda berättelser.

Men den där nästan outhärdliga känslan av sorg har letat sig fram då och då. Den sorgen och faktiskt fysiska smärtan härrör från någonting som hände i vår familj för ett par år sedan. Till en början sköt jag undan den. Tänkte att jag inte orkar prata om det här ännu. Men nu börjar jag fundera på om det skulle vara bra att göra det. Prata och se vad som händer, kanske just ingenting. Men jag kanske skulle liksom få detta ur mig. Jag vet inte, men på sistone har jag tänkt alltmer på det. Jag har gått i terapi i flera omgångar under mitt liv så det är inget nytt eller konstigt att lyfta fram svåra saker och vända och vrida på dem. När jag tänker rätt på saken har det alltid varit bra, även om det varit en kämpig upplevelse. Jag ska fundera lite till, men har nog bestämt mig.

Idag plockade jag min första vitsippa för året. Jag tog bara en – vår katt Semlan är allldeles för glad i att sabotera buketter!

IMG_2975

 

Sorgsenheten överfaller mig

Jag har skrivit en del om acceptans här på bloggen. Jag minns inte om jag skrivit om en krönika av Åsa Beckman i DN som betydde mycket för mig. Den handlade om att acceptera att så här blev livet för mig. Det blev inte som jag tänkt, som jag planerat. Inte för att jag suttit och planerat hur allt ska bli ”när jag blir stor” på ett medvetet plan, men visst har vi alla bilder av ett gott liv. Drömmar om familj, arbete, resor och sånt vi tycker om att göra. Att vi inte ska bli som de andra trista föräldrarna (jag minns när jag jobbade på biblioteket i Vaxholm och lyssnade på föräldrar och barn, och tänkte att så där ska jag aaaldrig säga till mina barn!) utan göra en massa kul tillsammans hela familjen. Och stor ska den vara familjen! Stor, bullrig, lite knasig och alldeles alldeles underbar. Jag minns att någon sa att alla kompisarna samlades hemma hos henne, för de andra föräldrarna ville inte ha en massa barn drällande i huset. En sån förälder ska jag bli, en som kommer att bli ihågkommen för sitt öppna hus tänkte jag genast.

Det är väl så vi gör. Vi gör oss föreställningar om saker utan att formulera det så tydligt för oss själva, men vi märker när det inte blir som vi tänkt. Med tiden har mina föreställningar om familjelivet reducerats från dröm till good enough till ren existens. Och det är den stora sorgen kommer in för min del. Tidvis har den varit stark för att så småningom klinga av och inte ge sig till känna under en tid. Men ibland överfaller den. Idag var en sådan dag. Märkligt nog drömde jag att jag grät i natt. Grät så där jag sällan gör numera. Kanske var det sorgen som var på väg.

image

En dröm

Jag är ingen drömtydare direkt, det är bara ett fåtal drömmar jag haft i livet som jag verkligen känt att de betyder något för mig, som vill säga något till mig. Ja, eller rättare sagt är det ju jag själv som vill säga någonting till mig! Jag har skrivit tidigare om drömmar som betytt mycket för mig. För ett par veckor sedan hade jag en dröm som jag funderat lite på, och tänkte se om jag kan komma på vad den egentligen vill säga mig genom att skriva om den här.

Jag drömde att jag trodde (som i verkligheten) att den konferens som jag och mina kollegor arrangerade någon dag tidigare, var den sista stora grejen den här terminen. Men så såg jag i min kalender att det fanns 3-4 till, och jag började gråta. Det var hela drömmen.

img_1236Vad står det här för? Det är ingen (medveten) känsla jag har om mitt arbete. Jag känner ingen stress utan tvärtom att det är jag själv som vill mer än chef och kollegor förväntar sig av mig.

En sak det skulle kunna handla om är att jag är frustrerad och ledsen över att inte orka jobba heltid, inte orka göra alla de där sakerna jag vill och tycker är viktiga. Är det min önskade kalender jag såg och gråten en frustration och sorg över att det inte går?

En annan sak jag tänker på är en känsla jag haft senaste månaderna. Jag har skrivit om det också, i maj. Jag känner mig liksom jagad, att det är saker jag ska göra men jag kommer inte på vad det är. Försöker komma ihåg vad jag ska göra i helgen, finns saker inbokade? Min hjärna är inte kapabel att komma ihåg, jag måste kolla i kalendern om och om igen. Känslan poppar upp igen och igen. Jag kollar i kalendern för att se hur de närmaste dagarna ser ut för att lugna mig. Jag HAR koll, inget dyker plötsligt upp när jag är oförberedd.

Kanske är det en nyckel? Jag vill ha kontroll. Jag vill vara väl förberedd, både för min egen trygghets skull men också för dem som bett om min hjälp eller som jag ska föreläsa för. Jag vill göra ett gott arbete, men visst är det en osäkerhet med här. Jag minns ett samtal med en kollega på ett annat jobb. Vi konstaterade att vi var väldigt olika. Han sköt från höften och jag var ordentligt förberedd och påläst. Min hand är närmare pistolhölstret numera och jag litar numera mer på mig själv och min kompetens. Det är en underbar känsla! Tidigare kunde jag sitta på en föreläsning med en fundering eller fråga som jag aldrig ställde i rädsla för att den var okunnig och korkad. Nu vågar jag mer lita på att om det jag nyss hört väckt en fråga eller om jag tycker att jag kan bidra till samtalet så är det med stor sannolikhet relevant och värt att sägas. (Dessutom är det så många som kläcker ur sig både det ena och det andra som inte är så väl genomtänkt!)

Tja, de var några funderingar på vad drömmen kan ha handlat om. Ingen mer sannolik än den andra, men intressant tycker jag. Och jag fick ännu en gång prov på hur bra det är att skriva för att komma fram till saker!

Att inte kunna skynda

Jag följer en ny blogg av en psykiater som drabbats av utmattningssyndrom. (Kanske jag nämnt den förut?) Välskriven och intressant, http://niklasnygren.se

Han skriver i ett inlägg med rubriken Att inte kunna skynda om hur han inte längre kan gasa på i de lägen där det behövs: för att hinna med bussen eller fånga nåt som faller. Och inte enbart att det inte går rent fysiskt utan att också hjärnan blir trött av det.

Det här känner jag väldigt väl igen! Under en period när jag rörde mig väldigt långsamt försökte jag hinna med ett pendeltåg från Södra station. Jag hade ögonkontakt med föraren i tåget och trodde att han skulle vänta på mig där jag kom hasande. Men när jag var en meter från dörren stängdes den. Kanske såg jag slö och lat ut när jag inte sprang?

Ett annat minne: jag är med min syster och mamma på Yasuragi och vi ska ha en skön spa-dag tillsammans. När vi kommer dit får vi höra att introduktionen äger rum en trappa ner nu direkt, om vi skyndar dit så hinner vi. All ork fullkomligt rinner av mig, hjärnan strejkar, paniken rusar i kroppen och gråten kommer. Min syster ser och säger att vi struntar i introduktionen, vi tar det lugnt. Långsamt lugnar jag ner mig, och vi får en fin dag tillsammans. Jag minns också alla eksem jag hade över i stort sett hela kroppen vid det tillfället. Eksem som kom sig av stress sa hudläkaren. Eftersom jag hade eksem som barn är det naturligt för min kropp att reagera med eksem vid överbelastning. Det är en av de vidrigaste perioderna i mitt liv. Eksemen som började på insidan av höger arm fanns till slut nästan överallt. Bröstet och ansiktet var de enda ställen som var förskonade. Jag såg inte klok ut och gick med långbyxor hela sommaren. Eksemen på händerna blev inflammerade och varade så jag satte på mig tunna tygvantar när jag jobbade ute i biblioteket. En kväll började det klia i ansiktet också och jag fick panik – det FÅR inte sprida sig dit!

Ett tecken på stresspåslag är även numera att det börjar klia på insidan av höger arm, på samma ställe som det började den gången. Men nu smörjer jag med kortisonsalva direkt och det lägger sig.

imageDet blev en liten utvikning – att inte kunna skynda var ämnet.

På ett sätt kan det vara hälsosamt att ta det lite lugnare, men jag blir ofta ledsen när det händer. Jag ÄR snabb! Jag gillar att göra saker snabbt. (Ja, pappa, jag hör hur du förmanar mig!) Det viktiga är nog inte att inte kunna göra saker så fort som jag brukade, utan att jag känner att jag inte är jag. Och kommer jag att bli det igen? Att inte kunna skynda blir en symbol för allt som förändrats för mig och hos mig av utmattningen. Det gör mig ledsen och lite uppgiven ibland. Det är då jag ska plocka fram Tillit, Mod och Tålamod. Och så Acceptans förstås. Det låter sig sägas.

 

Resa bort från mig själv

I onsdags började yogan för höstterminen, det är andra terminen för mig. Jag har sett fram emot att det, och ska försöka komma igång att köra ett kortare program hemma också.

Det var så många tankar som snurrade i huvudet under passet. Att jag blivit ännu mer otymplig. Att jag trots allt kunde göra alla rörelser, om än inte exakt som de är tänkta. Att jag är glad att jag gör detta för mig själv och för mitt välmående. Men också en sorgsen tanke på allt jag gör och har gjort genom åren för att må bra, för att lösa våra problem och för att få tillvaron att inte haverera, Då får man inte ligga på latsidan! Det är svårt att beskriva den här ledsna känslan.

Det händer att jag tänker att jag har en skyldighet att göra allt i min makt för att bli frisk. Jag vet inte riktigt om det är försäkringskassan eller arbetsgivaren jag i så fall svarar inför, men det är som att jag måste bevisa att jag verkligen är sjuk, att jag VILL jobba och att jag gör allt för att komma tillbaka. Ingen av dessa har uttryckt något ens i närheten. Försäkringskassan har knappt hört av sig, och från arbetsgivaren känner jag ett stort stöd. Jag skulle kunna tolka det som att det är ok. Att det får ta tid. Att de tror på mig, att jag VILL.

imageJag vet att jag inte är ensam om känslan av att vilja att någon annan ska bestämma åt mig att jag är sjuk. Inte kan väl jag bara säga att jag måste vara hemma och vila? Jag skrev tidigare om den gången när en sjuksköterska kollat blodtrycket på mig, och gått för att hämta doktorn eftersom det var så högt. När jag hoppades att de skulle komma med en bår och ta mig till ett vilohem. Att jag själv skulle säga att jag måste vila och att jag inte kan vila hemma, det fanns inte på kartan. Ingen bår kom, det var bara att långsamt släpa sig hemåt igen.

Min man och jag har pratat om vad vi båda behöver för att orka. Jag har så svårt att formulera det. Jag är inne i en ledsen fas när jag inser att min tid inte var nu. Som jag trodde. Som jag bestämt. Som jag behövde. Tiden då jag skulle kunna påbörja färden mot bättre hälsa, den får skjutas upp. Så vad behöver jag? Jag skulle vilja resa bort från mig själv. Det är vad jag behöver.

Fjärde kursdagen

Idag skulle vi ge oss ut på Alvaret med färglådor, så mycket visste vi i förväg men inget mer. Det var bara några minuters promenad så var vi framme på denna speciella plats med sin låga växtlighet som liknar den i fjällen.image

Vi fick en varsin lapp akvarellpapper, ca 5 X 5 cm. Vi fick också två vita vinklar i papp att avgränsa en liten yta på marken med. Den skulle vi måla av på papperslappen. Så här såg min ruta ut, men eftersom jag trodde att vi bara skulle brodera motivet när vi kom tillbaka så la jag inte mycket krut på min akvarell. Ett misstag visade det sig!imageNär vi kom tillbaka skulle vi sy fast den lilla akvarellen på ett bottentyg och brodera fortsättningen, det som finns runt om bilden! Jag var väldigt trött idag och hade lite huvudvärk så jag ska erkänna att jag inte riktigt orkade lösa uppgiften. Det blev ganska fritt fritt broderi!

image

På morgonen gick vi igenom gårdagens uppgift med de olika känslorna. Efter att jag skrivit mitt blogginlägg igår sydde jag fast några svarta trådar bland de arga franska knutarna. De fick stå för sorg. När jag berättade om hur jag tänkte om mitt broderi började jag nästan gråta, det blev så starkt. Här är den detaljen med sorgetrådarna.

image

I morgon är det dags för mig att åka hem. Det känns både lite vemodigt och skönt. Vemodigt för att det varit en bra kurs och vi haft så fint tillsammans i vår lilla grupp. Många samtal om vitt skilda saker: aktuella samhällsfrågor, tillvaron som doktorand och forskare, skolan, skillnaden mellan Sverige och Norge och mycket annat. Långa stunder har vi suttit tysta och koncentrerade på broderiet. Jag kommer att sakna dem.

Men också skönt att få komma hem och landa lite och träffa familjen. Sedan är det dags att dra norrut, till Söderhamns skärgård. Där är rätta stället att skriva om den tionde bilden från fotokursen, bilden på havet! (Fast det finns ju inget hav vid Biskops Arnö precis, så den bilden är på Mälaren!)

Tredje kursdagen

Tredje dagen med den underbara frukosten! Supergod hemgjord müsli till yoghurten, hembakt bröd med färskost och kryddig plommonmarmelad och så en jättegod röra med bland annat sesamfrön och honung. Den lägger jag också på mackan. Lite melon och brie på det så kan jag brodera hela förmiddagen!

I morse var det morgonsamling för alla som går sommarkurser, med visning av trädgården. Trädgårdselevernas läsår sträcker sig från februari till och med november. De odlar massor av grönsaker, blommor, fruktträd och rosor. Myskankor vaggar omkring och äter skadedjur. All odling är ekologisk, och en del av det äter vi vid måltiderna. Fint att se och intressant att höra.

Så var det dags att kavla upp ärmarna och ge sig i kast med nya stygn. Idag fick vi en stor flerdelad uppgift. Vi skulle måla ett tygstycke med textilfärg. Dela upp det i fyra bitar, och i varje del skulle vi brodera stygn som skulle uttrycka glädje, blyghet, kaos respektive ilska. I mitten skulle vi göra tre olika saker: en tredimensionell sak med fyllning av vadd, en bit som vi målade med textilkrita och värmde med strykjärn samt broderade på, och så slutligen en bit med pyttepyttesmå bitar garn som skulle sys fast med massor av stygn.

image

Här är mitt broderi! Det glada är överst i vänstra hörnet. Det får ta mycket plats, glädje är väldig viktigt förstås. Något man kanske tar för givet att man har i sitt liv, men ibland är den svårare att se. Blygheten är överst till höger. Små ljusblå kedjestygn som ligger mellan glädjen och ilskan. Jag är inte alls lika blyg som förr då jag kunde vara väldigt frustrerad över att jag inte vågade ta plats och visa vem jag var egentligen. Kaos är nere till vänster och jag broderade helt enkelt ett mischmasch av stygn huller om buller, och ett halvt stygn som hänger i luften. Det talar väl för sig själv, där vill man inte vara! Ilskan blev stora svarta knutar. Den har för stor plats men den tunnas ut mot kanterna och ger hopp om att kunna släppa den ilska som tynger för mycket, som drar ner och hindrar mig. Att acceptera ilskan och låta den finnas utan att den dominerar. Jag ÄR arg. Arg på många saker. Att inte i tid ha fått det stöd och den hjälp som finns. Framför allt det. Jag kan vara arg och känner framför allt en väldig sorg över att livet inte blev som jag hade tänkt. Men jag tycker att sorgen är mer hanterlig och inte allestädes närvarande längre.

 

 

”På andra sidan sorgen”

David Lagercrantz sommarprogram igår var en finstämd men plågsam skildring av hans relation till sin far, Olof Lagercrantz som är en mina stilistiska idoler. Jag återkommer till det.

Han beskriver sin egen historia av återkommande depressioner och inläggningar på psykiatriska kliniker. En formulering bet sig fast hos mig:

”Det finns alltid ögonblick när havet drar dig undan och du darrar av förvåning och hopp och livet återvänder. Jag har upplevt mina lyckligaste ögonblick på andra sidan sorgen.”

Jag känner igen mig i de ögonblicken. Då jag mer eller mindre plötsligt känner mig stark och glad och ja, jublande lycklig! Som om jag vaknar eller plötligt kommer med huvudet över vattenytan eller någon annan liknande bild. Lyckan och hoppet är överdådigt men känslan är aldrig särskilt långvarig. Därmed inte sagt att jag faller rakt ner i Svarta Hålet från det lyckoruset. Så snabba vändningar är det inte.

Som tonåring hade jag oerhört svåra menssmärtor tills jag fick rätt medicinering. (Det skulle senare visa sig att jag hade endometrios men det kan många läkare mycket lite om än i denna dag.) Jag bar med mig den medicinen vart jag gick, den kändes livsviktig. Men det hände ändå att jag vid enstaka tillfällen var utan den när jag fick mens. Jag kan fortfarande minnas hur det kändes när jag tagit medicinen försent och fortfarande har djävulskt ont men smärtan vänt och börjat klinga av. Det var en sån lyckokänsla, trots att jag vred mig av smärta! Den känslan tänker jag på nu när jag skriver om kontrasten mellan förtvivlan och känslan av hopplöshet, och lyckoruset över att jag lever, har det bra trots allt och har så många fina viktiga människor i mitt liv. Så tröttande!

Tillbaka till Olof Lagercrantz. Jag läste många av hans böcker i 20-25-årsåldern, och älskade hans vackra och lärda språk. En del av böckerna förstod jag inte riktigt men njöt av på mitt sätt. Favoriten är Dagbok från 1954. På min 29-årsdag fick jag en underbar present av min då blivande man: en fin utgåva av Dagbok med en hälsning från författaren – till MIG! M hade skickat den till Olof med returporto och önskan om dedikation – svårslagen present! image

image

Ångest

Jag har haft mycket ångest i mitt liv. Det började egentligen när jag var liten. Jag hade mardrömmar som var oerhört ångestfyllda, och jag vaknade i panik. Drömmen var oftast likadan: jag hade gjort något (ingenting särskilt, ingenting förbjudet) och detta något skulle göras ogjort. Inte återställas eller rättas till. Det skulle aldrig ha hänt. Jag har vaga minnen av PBU (psykisk barn- och ungdomsvård) hemma hos oss, och även besök hos dem. Jag fick medicin för att sova lugnare. Så småningom slutade mardrömmarna, de blev allt mindre frekventa ju äldre jag blev. Mitt sista minne av dem är en natt när pappa och jag går gång (som jag tränade i 6:an) i källaren i vårt hus, för att ”gå bort” ångesten.

IMG_8729I 25-årsåldern klubbade den mig nästan totalt. Det har jag skrivit om tidigare. Det började när jag hade tagit en paus i mina studier från universitet och jobbade som advokatsekretetare. Jag blev sjukskriven ett par veckor och hade den obegripliga och obeskrivliga turen att få terapi via vårdcentralen. Det blev min räddning. Jag återupptog studierna och skulle skriva C-uppsats, men mådde allt sämre. Till slut sa min terapeut att jag borde sjukskriva mig från studierna. Det var fruktansvärt jobbiga månader. Ångesten gjorde att jag ibland hade hallucinationer, jag trodde att jag svävade i luften vid några tillfällen. Jag blev väldigt rädd ibland, rädd att vara ensam hemma. Några gånger tog jag en taxi till min mamma och hennes man, och sov på en madrass bredvid deras säng. Jag vågade inte ens sova i rummet bredvid. Många nätter sov jag hos min syster också.

Det var jobbigt att handla också. Jag hade en känsla av att tryckas ihop av lysrören inne i affärerna. En liknande känsla kan jag få nu också när jag kommer in i en mataffär, inte jämt men när jag redan mår sämre.

IMG_8716Min sjukskrivande läkare visste inte hur hon skulle hantera mig, och sjukskrev mig två veckor i taget. Det fick till följd att jag bara kunde tänka på hur det skulle bli efter de två veckorna. Jag hade ju inget jobb att återgå till, bara min C-uppsats vilken kändes fullkomligt omöjlig att skriva. Min terapeut pratade med läkaren för att få henne att förstå. Så försökte läkaren pressa på mig mediciner, men jag kände en stark övertygelse att jag måste arbeta mig igenom denna ångest med hjälp av terapin. Jag var livrädd för att döva med mediciner. Då skulle jag aldrig bli fri och frisk! Min terapeut förstod mig precis men sa att det kanske skulle kunna vara en god idé att åtminstone prata med en psykiater om medicin.

Jag sov dåligt natten innan. Min syster följde med mig och jag satt i väntrummet och grät av rädsla att bli övertalad till något jag absolut inte ville. Men den läkare jag fick träffa var helt fantastisk! Han såg att jag var livrädd och bad mig berätta varför. Han frågade till min förvåning om jag drömt något natten innan. Det hade jag och jag berättade om hur jag i drömmen gick in i ett slags köpcentrum. Det fanns mycket att välja på mellan de olika affärerna och jag gick helt villrådigt omkring utan att veta i vilken jag skulle gå in. Han sa då att drömmar kan man tyda på många sätt, men det han tänkte på var att den kunde tolkas som just mitt dilemma just då: att jag blir påprackad lösningar som jag inte vill ha. Han avslutade med att säga att han inte alls tyckte att jag skulle ha mediciner, eftersom jag verkligen inte ville. Snopen men glad gick jag därifrån. Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

IMG_8728Ångesten har poppat upp ibland även efter denna helvetesresa, men aldrig i så långa perioder. Skillnaden nu är att jag vet vad jag klarat av en gång. Jag VET att jag klarar en hel del och är inte så rädd för ångesten. Rädslan för att bli rädd är annars ofta det värsta.

Sista dagarna har jag haft mer ångest än på länge. Jag kan inte sätta fingret på varför den dyker upp just nu, men det är inget stort problem och blir det nog inte heller hoppas jag. Kanske av samma anledning som jag blivit sämre i RLS/WED sista veckorna också, ökad stress? Krypningar och ångest är en ganska trist kombo!

De händer att jag kan ser det positiva i allt detta, det händer. Jag tror att jag utvecklats mycket av det. Men det finns också en enorm sorg, och en känsla av att jag vill hålla om alla Pior genom livet!