Boktips

Jag har skummat igenom en ny bok om utmattningssyndrom. Anledningen till att jag skummat den är att jag redan kände till mycket som står i den.

Emma Holmgren har tidigare skrivit Våga vara rädd som jag skrivit om tidigare. Sök på bokens namn i sökfönstret om du vill läsa mina reflektioner om den. Nu har hon alltså skrivit en ny bok tillsammans med sin husläkare Sofia Göthe. Den handlar om vad som händer i kroppen vid utmattningssyndrom och hur man kan lindra symptomen. Det är med stor igenkänning jag läser om allt från yrsel, spänningar, ljudkänslighet och ångest till minnesproblem, trötthet och energilöshet.

Under rubriken Vem är jag nu? skriver de om att förlora sin yrkesroll: ”Utmattningssyndrom drabbar ofta personer som är resursstarka. Du kanske är van vid att klara det mesta, att alltid växla upp när det behövs och mår ofta ganska bra om du har många bollar i luften. När det går överstyr, blir för mycket under en lång tid och utmattningen är ett faktum, är det just dessa egenskaper som ligger dig i fatet – att aldrig säga nej, alltid sträcka sig lite längre och tro att det ordnar sig om du bara sliter lite hårdare. Detta leder ofta till en inre konflikt när man ska försöka ta sig tillbaka eftersom behandlingen och rehabiliteringen handlar om att göra precis det motsatta – sätta gränser, inte göra för mycket och prioritera återhämtning. Många upplever också en stor förlust när man inte längre kan pressa sig på samma sätt som innan, men det är kroppens kloka sätt att säga: Det räcker nu.”

Jag har skrivit om den förlusten tidigare – för mig känns det som en stor sorg. Jag är inte längre den där högpresterande och duktiga som jag en gång var, och kommer nog aldrig att bli heller. Vem är jag då?

Boken är lättläst och ganska tunn. Jag rekommenderar den till läsning även till anhöriga.

”… där sorgen går i dagen …”

Av en slump lyssnade jag en stund på radioföljetongen i P1 idag. Det var Elisabeth Rynells bok Moll som lästes, och jag skyndade mig att skriva ner ett citat: ”Det är bara där sorgen går i dagen som trösten kan finnas.” Förutom att det är en vacker mening språkligt så är det något jag känner igen mig i. Genom att visa mina såriga sidor får jag så mycket tillbaka. Jag får stöd som får mig att orka – som tar mig framåt, uppåt. Det gäller här på bloggen men också i andra sammanhang.

Jag har mängder av goda erfarenheter av att vara öppen med hur jag mår och vad som händer i mitt liv. Risken man löper är att vara för mycket, att andra tycker att man är självömkande och tar för mycket plats. Men då har jag ju en av mina superkrafter – högkänsligheten som gör att jag har tentaklerna ute och känner av andras sinnesstämning så att jag kan skruva av och på mig själv,

En dag med många känslor

Jag har nyss kommit hem från veterinären där vår fina katt Marina fick somna in efter en tids sjukdom, som det brukar heta. Hon har sedan en tid medicinerats morgon och kväll mot epilepsi, men de senaste veckorna har sjukdomen eskalerat. Flera anfall om dagen till slut, och trots höjning av medicindosen blev hon inte bättre. Det var så uppenbart att hon led, och att detta var det enda rätta.

De hade gjort så fint i rummet hos veterinären, med tända ljuslyktor. Hon fick en lugnande spruta och sedan själva avlivningsdosen. Jag blev lite överrumplad av min gråt, och stannade kvar en stund i rummet. Jag pratade med henne: om att hon hittades, kom till katthemmet, att vi förälskade oss i henne på katthemmets hemsida och åkte ända till Norrtälje i halv snöstorm för att hämta henne, att hon varit en mysig knäkatt, en pratig katt som svarat när vi mjauat, matglad och snäll. Sedan sa jag hejdå och åkte hem med tom kattbur. Sorgligt, men ett vuxet beslut som måste fattas.

Den andra starka känslan idag var av motsatt art. Jag hittade MIN KURS: Textila bilder – filt och fibrer med Yvonne Habbe som jag beundrar för hennes vackra bilder! Det angränsar det jag brukar göra när jag broderar på nålfiltad bakgrund. Så otroligt roligt att få gå kurs för henne, och på Sätergläntan i Insjön!

Nu tänker du att har hon inte redan anmält sig till en kurs, den i yllebroderi på Eskilstuna folkhögskola? Ja, jo, det är sant. Jag vill ju gå båda, men man kan inte få allt här i världen har jag hört. Anmälan till den kursen är inte bindande förrän jag tackar ja till platsen när jag får ett definitivt besked om att kursen blir av. Och fram tills dess har jag kanske bearbetat min omgivning så pass att jag kan gå båda … Nej, vad säger jag!! Det blir nog bra med en kurs. Och yllebroderi har jag tänkt göra ändå, och kanske gå en kurs en annan gång.

Det är lite tröttande med såna känslo-berg-och-dal-banor. Livet.

 

 

Nytt läkarintyg

Då var det nya läkarintyget skrivet och inskickat till Försäkringskassan. Jag är medveten om vilken tur jag har som har en sån lyssnande husläkare som känner till hela min sjukdomshistoria. Jag slipper dra allt på nytt. Han minns att jag fick stressrelaterat eksem över hela kroppen utom i ansiktet för några år sedan. (Det var fasansfullt.) Han minns behandlingar vi provat som inte funkat och konsultationer han gjort med andra läkare och så vidare. Han är bekymrad och bryr sig, och tycker att psykiatrin betett sig mycket besynnerligt. Jag bad honom skriva i intyget att jag ska åka till Kanarieöarna, allt enligt Försäkringskassans regler. Han skrev att han bedömer att det gynnar tillfrisknandet.

För övrigt har dagen fortsatt på samma sätt som gårdagen, med svåra känningar av RLS/WED och ångest. Jag sitter sällan helt stilla, men idag var det extra mycket fart på kroppen. Vi hade planeringsdag på jobbet, och jag blev ledsen över Sakernas Tillstånd. Jag tycker så himla mycket om mitt jobb och ser fram emot allt vi planerar. Samtidigt kommer ledsenheten äver mig när jag inser hur begränsad jag är. Jag vill bli frisk! Jag vill orka! Jag känner mig som en skiva som hakat upp sig, men det här är något jag alltid kommer tillbaka till. En stor sorg och frustration.

Här ett broderi på organza. Skulle kunna sitt mot ett fönster kanske?

Sorg

Idag överfölls jag av Den Stora Sorgen. Jag satt i ett möte och hörde en kollega säga ett ord som fällde mig. Helt oskyldigt och inte på minsta sätt riktat mot mig förstås. Jag blev överrumplad och kom av mig en stund. Känslan klingade av, den varade inte länge som tur är för den är tung och fylld av ångest och hopplöshet.

Jag har skrivit förut om just den där känslan av att bli överfallen och nästan golvad av mina egna känslor. En bok jag läst om högkänslighet heter just Drunkna inte i dina känslor, och det är en bra beskrivning. Att överväldigas.

 

Det här näsduksfodralet är en av de första sakerna jag broderade …

… liksom det här …

… och det här …

 

… och de här askarna.

Herregud vad med grejer jag har gjort!

Gråtvåg

Jag satt på sedvanligt måndagsmöte med arbetsgruppen i morse. Vi pratade om saker vi ska arbeta med tillsammans för att ta oss an ett nytt uppdrag. Just detta att vi gör det tillsammans känns så extra stimulerande och rätt. Men mitt i denna känsla översköljs jag av en sorgsen och ledsen känsla. Jag kan inte vara med på samma sätt som de andra. Jag orkar och hinner inte det. Det stod så tydligt för mig idag, och jag kände med förvåning att jag höll på att börja gråta. Som jag skrivit flera gånger förut så gråter jag mer eller mindre aldrig sedan jag började med antidepressiv medicin. Men nu fick jag gå ut ur rummet. Jag gick till det närliggande vilrummet och då kom den, gråtvågen. Ingen tyst stilla gråt – jag riktigt hörde ljudet av min egen sorg fylla rummet. Jag ringde till min syster och pratade en stund, och kunde lugna ner mig och så småningom gå in till mötet igen.

Jag är väldigt förtjust i gamla tyger från 1950- och 60-talet. Det här ropade jag in på Tradera häromdagen. Det är en ganska stor bit och kanske blir det en kjol någon gång.



Sorgen gör sig påmind då och då, men handlar ofta om två sidor av samma sak. Att det blev som det blev, och att jag på grund av det är så sjuk. Att jag inte orkar jobba på för fullt, och inte heller orkar göra saker med familj och vänner. Och att det tar sån TID! När jag åkte hem från jobbet idag kom frågan i mitt huvud: skulle jag byta ut allt det roliga kreativa jag gör mot att bli frisk. Svaret kom omedelbart: JA! Tänk att inte behöva beräkna hur mycket energi som går åt till allting jag ska göra, och väga det mot annat som kanske är viktigare. Att inte behöva välja bort roligheter. Tänk att kunna satsa fullt ut på jobbet som är så himla kul, och kanske aldrig varit roligare än nu. Med att satsa fullt ut menar jag inget annat än att jobba heltid och orka med de möten och resor som jobbet innebär.

Gråten och ledsenheten tog ut sin rätt och jag la mig att sova när jag kom hem. Jag hoppar över utvecklingssamtalet med dotterns skola ikväll, min man får gå utan mig. På onsdag ska jag till min nya psykiater-läkare. Det känns i alla fall lite hoppfullt. ”Tänk om han har en massa bra idéer som du blir bra av, och skulle kunnat få testa tidigare” sa min dotter. Nåja, jag väntar mig inga underverk men kanske ett litet litet mirakel. Är det för mycket begärt?

Radiopsykologen idag

Det händer att jag lyssnar på Radiopsykologen i P1 men inte så ofta. Idag råkade jag börja lyssna på P1 judt när programmet började, och det var ett väldigt fint samtal.

Hon som ringde in hade drabbats av hjärntrötthet efter att ha varit mycket sjuk i TBE. Hon beskrev det så bra om hur hon fick liksom gröt i hjärnan, om hennes behov av avskildhet och att inte kunna säga nej. Att inte VILJA säga nej. Man vill ju leva ett vanligt liv! Orka göra de mest basala saker för och tillsammans med sin familj. När man inte orkar så gör man det ändå, och får betala dyrt för det. Hon tog att ordna barnkalas som exempel. Det måste man väl – eller hur?

Samtalet snuddade vid Den Stora Sorgen som jag förstod att även hon känner. Sorgen över att det blivit så här och allt vad det för med sig. Att inte vara sitt vanliga snabba, glada, pigga och effektiva jag. Kommer hon tillbaka? Kommer livet någonsin mer att innehålla mer än den lilla beskurna tillvaro jag har nu?

Till skillnad från mig så är hon som ringde till programmet ganska förtegen om hur hon mår, och vad som händer med henne i vissa situationer. De flesta märker ingenting menade hon, och verkar vilja ha det så. För mig är det viktigt och väldigt hjälpsamt att vara öppen med hur jag mår. Jag får förståelse och hjälp, och andra öppnar sig för mig. Radiopsykologen tyckte att hon skulle be om hjälp mer.

Lyssna gärna på samtalet i Radiopsykologen! (Om inte annat så lyssna för att få höra hans röst!)

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3637

Jag har skrivit om sorg och acceptans flera gånger tidigare. Om du vill läsa så sök på de orden i sökfältet.

Kloka tankar i en annan blogg

Jag har skrivit förut om hur jag nu prioriterar att göra vissa saker samt avstå andra saker för att se till att jag orkar jobba. Att jobbet kommer först – dels för att jag mår bra av att jobba lite, det ger mig stimulans och kontakt med arbetskamrater. Men också för att det är min försörjning och jag måste se till att FK fortsätter att godkänna läkarintygen. Både FK och jag har som mål att jag ska börja jobba 100 % igen, så snart som möjligt.

Men som blogginlägget jag länkar till nedan beskriver så är det ju också en sorg att annat kommer i andra hand. Familjen till exempel, men även annat socialt umgänge och roligheter. För även om allt detta ger massor av energi så tar det mycket mer. Jag blir för trött.


IMG_3278

I blogginlägget nedan står hur hon ständigt beräknar hur stor energiåtgång olika saker kommer att ha, och gör en bedömning om det kommer att gå ihop sig. Det känner jag igen. Likaså hur de där sakerna som skulle göra att jag mår bättre inte riktigt orkas med ibland, som att promenera. Jag vet att jag borde promenera varje dag, åtminstone en kort stund. Men ibland är det omöjligt att övervinna mig själv att göra det.

Läs gärna: http://livetsbilder.blogspot.se/2013/03/om-att-skala-till-bara-skruttet-finns.html

 

Det inte genomarbetade

Det jag ska skriva om nu handlar om det som är anledningen till att jag blivit sjuk i utmattningssyndrom, men som jag med respekt för andra personer inte lämnar ut här. Jag hoppas att det ändå blir begripligt.

Idag gick jag ut en sväng från jobbet för att köpa en macka. Jag trodde mig veta att det skulle finnas någon slags kiosk, men visste inte var. Jag hejdade en ung man och frågade, men han sa att det bara var bostadshus åt det hållet och hänvisade mig till centrum. Han pratade ganska bra svenska, vi hade inga problem att förstå varandra. Jag tänkte att han skulle kunna vara en ung afgan eller iranier. Det som hände i nästa ögonblick var att jag plötsligt drabbades av en känsla av nästan outhärdlig sorg i några sekunder. Det var som att mitt skal lämnade en liten öppning där den starka känslan trängde igenom. Det skal som jag tror jag byggt av mediciner och självbevarelsedrift. Sorgen var i den stunden för alla de människor som måste fly sitt hemland för att överleva. Det oerhörda i det. Jag arbetade för många år sedan som sekreterare på en advokatbyrå med nästan uteslutande asylärenden, och mötte då många människor i kris. Oftast per telefon men jag skrev också ut det som de berättat för advokaten om deras asylskäl. Det finns inga ord för att beskriva dessa fruktansvärda berättelser.

Men den där nästan outhärdliga känslan av sorg har letat sig fram då och då. Den sorgen och faktiskt fysiska smärtan härrör från någonting som hände i vår familj för ett par år sedan. Till en början sköt jag undan den. Tänkte att jag inte orkar prata om det här ännu. Men nu börjar jag fundera på om det skulle vara bra att göra det. Prata och se vad som händer, kanske just ingenting. Men jag kanske skulle liksom få detta ur mig. Jag vet inte, men på sistone har jag tänkt alltmer på det. Jag har gått i terapi i flera omgångar under mitt liv så det är inget nytt eller konstigt att lyfta fram svåra saker och vända och vrida på dem. När jag tänker rätt på saken har det alltid varit bra, även om det varit en kämpig upplevelse. Jag ska fundera lite till, men har nog bestämt mig.

Idag plockade jag min första vitsippa för året. Jag tog bara en – vår katt Semlan är allldeles för glad i att sabotera buketter!

IMG_2975

 

Sorgsenheten överfaller mig

Jag har skrivit en del om acceptans här på bloggen. Jag minns inte om jag skrivit om en krönika av Åsa Beckman i DN som betydde mycket för mig. Den handlade om att acceptera att så här blev livet för mig. Det blev inte som jag tänkt, som jag planerat. Inte för att jag suttit och planerat hur allt ska bli ”när jag blir stor” på ett medvetet plan, men visst har vi alla bilder av ett gott liv. Drömmar om familj, arbete, resor och sånt vi tycker om att göra. Att vi inte ska bli som de andra trista föräldrarna (jag minns när jag jobbade på biblioteket i Vaxholm och lyssnade på föräldrar och barn, och tänkte att så där ska jag aaaldrig säga till mina barn!) utan göra en massa kul tillsammans hela familjen. Och stor ska den vara familjen! Stor, bullrig, lite knasig och alldeles alldeles underbar. Jag minns att någon sa att alla kompisarna samlades hemma hos henne, för de andra föräldrarna ville inte ha en massa barn drällande i huset. En sån förälder ska jag bli, en som kommer att bli ihågkommen för sitt öppna hus tänkte jag genast.

Det är väl så vi gör. Vi gör oss föreställningar om saker utan att formulera det så tydligt för oss själva, men vi märker när det inte blir som vi tänkt. Med tiden har mina föreställningar om familjelivet reducerats från dröm till good enough till ren existens. Och det är den stora sorgen kommer in för min del. Tidvis har den varit stark för att så småningom klinga av och inte ge sig till känna under en tid. Men ibland överfaller den. Idag var en sådan dag. Märkligt nog drömde jag att jag grät i natt. Grät så där jag sällan gör numera. Kanske var det sorgen som var på väg.

image