Känslor i svall

Du som följer bloggen vet att jag oerhört sällan gråter sedan jag för några år sedan började ta antidepressiv medicin. Jag har alltid haft nära till mina känslor, och under de år jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom har jag gråtit floder. Ibland känns det bra att gråta, men det är också tröttande. Därför upplevde jag det som väldigt skönt att bli så pass avtrubbad i känslorna som jag upplever att jag är. Jag har skrivit tidigare om hur jag rent intellektuellt kan uppleva att saker är förfärliga eller fantastiska, men att jag inte känner något. Det är ganska kusligt också, som om att till exempel min empati med andra människor är inlärd och att jag plockar fram rätt reaktion från mitt lager vid behov!

För någon vecka sedan skrev jag om den gråtattack jag drabbades av och som förvånade mig väldigt, men jag tyckte om det också. Kanske var det för att jag kände igen mig själv igen? Igår var det dags igen. En vän hade en överbliven biljett till en minneskonsert för Monica Zetterlund i Berwaldhallen, och erbjöd skjuts från dörr till dörr (uuuunderbart skönt och en förutsättning för att jag skulle orka)! En av artisterna var en av mina stora idoler, Svante Thuresson. När han började sjunga kände jag hur det brann i ögonvrårna och så kom tårarna! Det var en så underbar känsla i hela kroppen! Musiken, det fantastiska bandet med 15 blåsare och så Svantes röst och känsla! Jag var alldeles tagen, och i pausen undrade jag hur jag skulle orka. Men det gjorde jag. Känslan mattades av och jag kunde njuta av resten av kvällen. Även om det var en fin känsla så var det tröttande – jag är inte van!

Mitt senaste Tradera-fynd av textilkonstnären Ingrid Mjörne-Michelsen, signaturen IMM

Jag har funderat på hur det kommer sig att jag reagerar så starkt just nu. En anledning kan vara att jag har bytt medicin från Sertralin till Fluoxetin. På torsdag ska jag fördubbla dosen, det ska bli intressant om det har någon inverkan på hur jag mår. Men kanske fungerar den mindre avtrubbande på mig?

En annan faktor skulle kunna vara att jag tittat mycket på tv-programmet Sofias änglar på Kanal 5. Där åker hantverkare hem till familjer som råkat illa ut på grund av sjukdom, olyckor eller dödsfall. De fixar deras boende och ger dem redskap att orka vidare i vardagen. Det är väldigt känslosamt även om jag inte känner mig så påverkad. Men kanske spelar det in?

Fortsättning följer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *