Sorgen som är ett gott tecken

Jag läser om Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm, och alldeles nyss dog Henning, Lottens fina man. Jag känner mig ledsen och börjar gråta. Som jag lärt mig på terapin funderar jag över vad det är för känsla och hur den känns i mig. Inser att det främst är pappa jag sörjer. Det är ett år sedan han ganska plötsligt blev mycket sämre i lungfibros. Låg på sjukhus, och vi döttrar pratade med sjuksköterska och biståndshandläggare. Drygt en månad senare, den 2 januari avled han.

Under året som gått har jag knappt hunnit sörja, men under hösten har sorgen fått ta mer plats. Men än viktigare är att jag med hjälp av terapin släppt lite på den spärr jag satt upp mot känslor, så att det kan komma fram. Jag trodde att det var på grund av den antidepressiva medicinen som mina känslor varit avtrubbade i flera år, men det är inte den enda orsaken märker jag nu. Det bekräftas också av psykologen J. Dessutom tar jag fortfarande den antidepressiva medicinen.

För att peppa mig lägger jag upp min allra första kudde i yllebroderi, färdig för fem år sedan.

Det känns väldigt skönt att få kontakt med känslorna, men sorgen tynger förstås också. Som den ska göra. En annan sorg som jag också känner av alltmer är den om att jag inte orkat jobba så mycket som jag velat, och inte åstadkommit det jag tänkt. Det är världsliga saker, men mitt jobb betyder väldigt mycket för mig. Jag inser att jag inte bara är ambitiös, utan också ärelysten. Jag vill skina starkt! Vinna priser! Bli omtalad! Citeras! Inte så vackert personlighetsdrag kanske.

En annan sak jag lärt mig om känslor som jag vill dela med mig av, är att andas igenom dem. Häromdagen när jag, en dag innan deadline för det jag ägnat mina två arbetstimmar om dagen under hösten, inser att jag måste göra om några timmars arbete — eftersom det gått upp i rök! — så gjorde jag som jag gärna gör: jag satte mig i fåtöljen med min ljudbok i hörlurarna för att stänga ute eländet. MEN då kom jag på vad J lärt mig: inte tränga bort känslan! Jag tog således lurarna ur öronen, tog ett djupt andetag och började gå igenom känslan detta väckt: vad som hände i kroppen, hur det kändes, samtidigt som jag tog djupa och långa andetag. Det som hände var att jag blev lugn. Genom att stanna i den jobbiga känslan och andas lugnt så klingade den av, och jag kunde börja tänka rationellt.

Jag har andats igenom flera tillfällen då jag fått ångest den senaste tiden, och det har fungerat ganska bra att lugna ner hotsystemet på så sätt. Jag lägger detta till de viktigaste verktygen jag har fått igenom åren.

… studentens lyckliga dar …

Vår dotter tog studenten i fredags, och vi hade mottagningen på lördagen vilket var ett  utmärkt beslut. Det innebar mindre stress för alla inblandade, inte minst för mig. Det blev en mycket lyckad tillställning med en blandning av släktingar, familjens vänner och dotterns kompisar. På söndagen var jag helt slut, vilade mest och somnade flera gånger under dagen. Så det är mitt tips: själva studenten dag ett, mottagningen dag två och se till att ha en dag för vila efteråt. Bonustips: handla mat på nätet och beställ hemkörning från Systembolaget.
Jag hoppade av gymnasiet på våren i trean efter att ha varit mycket frånvarande under sista året. Främst beroende på att jag var sjuk så mycket. Tre omgångar halsfluss varav den första slutade med några dagar på sjukhus, och den andra på akuten eftersom jag blev i det närmaste medvetslös. Betygen dalade fick jag höra av den ena läraren efter den andra, och det kändes ohållbart. Jag slutade alltså, och flyttade till Stockholm där jag jobbade samtidigt som jag läste in gymnasiet ämne för ämne. Det räckte inte med att jag läste in tredje årskursen, utan jag fick läsa in tre års samhällskunskap, religionskunskap, matematik och så vidare. När jag pluggat in ett ämne beställde jag en tentamenstid och gjorde provet. Tack och lov hade jag slutbetyg i några ämnen redan, eftersom de inte ingick i årskurs tre. Det tog ett och ett halvt år innan jag slutligen gjorde min sista tenta och – mycket stolt över min bedrift -fick mitt gymnasiebetyg.

Men att missa studentdagen med utspring på skolgården, studentmössa och fester blev en liten sorg i mig under många år. Jag gillar traditioner och ritualer, och studenten är en viktig sådan. För första gången är inget utstakat av någon annan utan det är upp till dig vad som ska hända. Man springer verkligen ut i vuxenlivet.


I några år jobbade jag nära korsningen Odenplan och Sveavägen, och under några vårveckor hörde vi ljuden från studentflak varje dag. Jag blev delvis rörd och glad, och delvis sorgsen för att jag inte hade fått det. Den känslan satt i under många år och det var inte utan att jag kände mig lite fånig. Jag insåg i alla fall nu att jag – nästan 40 år senare – har släppt den känslan, och det är väl för väl!

Jag har i alla fall varit noga med att fira andra stora händelser i livet, som vårt bröllop och barnens namngivningsceremonier. Kanske beror det på det uteblivna studentfirandet?

I ensamhet

Min man är bortrest i fem dagar, på semesterkurs som han sett fram emot länge. Jag är verkligen glad för hans skull. Vi behöver semester och vi behöver vila, båda två. Men jag känner mig verkligen ensam. Det är inget farligt förstås, men det slår mig verkligen redan idag, den första dagen som han är borta. Vi har varit ifrån varandra många gånger, och det är desto mysigare när vi ses igen. Vi har något att berätta för varandra, och längtan ger en extra dimension åt återseendet.

Den här ensamhetskänslan är inte bara en längtan, det finns en ångest-aning i den. Kanske mer en rädsla för att få ångest än den verkliga varan. Jag har ingen att gömma mig hos, som fredar mig. Kanske är det den känslan som det handlar om?

Maskros efter regnet

Jag fick en ptsd-upplevelse igår.  Blev snabbt och obarmhärtigt tillbakakastad i en gammal upplevelse, och pang så kom smärtan i axeln tillbaka. Den jag gått hos en massör hela våren för att få bort. Spänningen i axeln, övre ryggen och nacken gav en smärta som var nästan outhärdlig, tills jag kom på att boka tid för massage, och det blev långsamt men säkert bättre för varje session. Så på ett ögonblick var jag tillbaka på ruta ett! Som tur var fick jag tid hos henne redan i morgon så då får hon knåda på mina knutar.

När jag ser det så här nedskrivet så är det kanske inte så konstigt att jag känner mig ensam och lite otrygg. Men det är bara en känsla, inget riktigt hot. Det är det jag jobbat mycket med att få min kropp att förstå, och det ska jag övertyga den om även denna gång.

Tydligt samband

Den här veckan har jag verkligen sett sambandet mellan mitt allmäntillstånd och WED/RLS. När jag är trött, när stressnivån höjs och depressionen knaprar på mig så blir krypningarna intensivare. (Dessutom blir det en ond cirkel eftersom krypningarna stressar mig!) Och omvänt: när jag mår bra, känner mig tillfreds och lugn då känner jag mindre av dem.

Det blev en bra avslutning på veckan. I morgon har jag en del ärenden att uträtta, men jag ska se till att få obruten tid i verkstan i helgen också. Nu vill jag börja på ett nytt yllebroderi.

Locket till den här asken nålfiltade jag och broderade på för tre år sedan. Jag tycker fortfarande att den är väldigt fin och har den i verkstan med lite smågrejer i.

Jag lyssnade helt kort på Spanarna i P1 idag, och de talade om det vulgära utropstecknet. Att det överanvänds och ser osnyggt ut. Jag kan hålla med om det på ett sätt. Inte ser det elegant ut precis, men här i bloggen handlar nästan allting om känslor – och känslor kräva utropstecken!!

Överväldigad!

I morse la jag upp ett inlägg i en facebookgrupp för Väsbybor där jag beskrev tanken med Språk- & Slöjdkaféet, och bjöd in dem som ville att vara med. Jag fick flera svar redan på förmiddagen och nu när jag kollar är det åtta för mig främmande kvinnor som vill vara med! Åtta kvinnor som vill handarbeta och prata svenska med nya kommuninvånare! Dessutom två som hakat på via bloggen och min egen facebooksida. Nu känns det på riktigt, som att det kommer att bli av!

Förutom de som ställer upp har jag fått mängder av hejarop, men inte en enda rasistisk eller kritisk kommentar. Jag hade räknat med att något sånt skulle kunna dyka upp, men än så länge ingenting.

Det är en sällsamt skön känsla som jag går in i helgen med. En känsla av hopp om medmänskligheten – om det goda i människan. I rena glädjen började jag prata med en man och hans son vid varubandet på Coop, och gav en man som tiggde utanför affären lite pengar och frukt. Pyttesaker som med största sannolikhet betydde mer för mig än för dem. Det är en viktig känsla för mig, och som jag ska försöka komma ihåg. När depressionen tar tag är det just hopplösheten för världen, för att det är för mycket för mig att förhålla mig till och alldeles för mycket av intresse för den egna plånboken som styr människor, som lägger sig som en dyblöt filt över mig. Jag tror att jag skrivit om det tidigare också, och liknelsen med den blöta filten är alldeles mitt i prick. En oformlig tyngd som drar ner mig, som gör att jag inte orkar hålla mig upprätt. Det är en känsla som ödelägger allt. Ingenting betyder längre något. Därför vårdar jag de positiva känslorna så extra mycket när de dyker upp, och jag tar risken att låta beskäftig, överdriven och patetisk.

Åh dessa garner i alla underbara färger!

När jag började brodera för drygt två år sedan använde jag filt av polyester. Jag tänkte inte alls på att det inte var ett naturmaterial – jag bara älskade färgerna, lystern och känslan. Jag köpte tjock filt och sydde glasögonfodral i långa banor som jag gjorde applikationer och broderade på. Här är ett exempel:


Så blev jag varse att det finns naturmaterial som både var vackrare och mer miljöriktigt att använda. Såklart jag ville brodera på ylle! Jag hittade först bara återförsäljare på nätet som sålde hela metrar av ylletyg och blev lite modstulen. Det blev väldigt mycket pengar om jag skulle köpa upp ett lager av flera färger. Jag kom av mig lite. Men så kom jag på det här med de gamla beredskapsrockarna i vadmal, beställde såna och klippte isär dem till vackert gröngrått ylletyg som jag framför allt gjorde armband av. Det var så hårt stampad vadmal att det var lite svårt att brodera på jämfört med filt. (Det var nånstans här jag fick tennisarmbåge!)

Mitt ylle-genombrott kom på Syfestivalen där jag hittade en firma som sålde yllefilt i små lappar för ett par tior styck. En sån lycka! Jag köpte en bunt med olika färger och la firmans namn på minnet. Sedermera upptäckte jag butiken Fingerborg på Åsögatan i Stockholm, och den är bra nära himmelriket om det finns något! Där kan jag köpa kläde i vackra färger i antingen mindre lappar, för att kunna göra applikationer, och i större bitar. kän

Jag började på ny kula med att brodera på ylle för ett par veckor sedan, men kände inte riktigt att det nygamla sättet att göra yllebroderi på passade mig. Alla färger och glittret blev lite mycket. Jag är mer för sammanhållna färger och lägre glamfaktor. Så jag gick tillbaka dit jag började och gjorde som jag tycker är roligast att göra och vackrast att titta på: ylleapplikationer på ylletyg med merceriserad bomullstråd. Merceriserad innebär att den är behandlad så den blir blank och får en underbar lyster. Jag kan använda alla möjliga garn till detta (det gör yllebrodöserna också!) men jag tycker att just det garnet blir så fint. Det är sextrådigt och jag väljer oftast att dela det så jag broderar med ett tre trådar tjockt garn, eller också tvåtrådigt. Jag har massor av nyanser som jag samlat på mig som jag kan frossa i! Garn kan man fynda på Stadsmissionen, Myrorna och andra secondhandbutiker.

Ikväll har jag provat mig fram med olika färger och börjar bli klar med en lapp. Här kommer ett smakprov:

Jag känner en rent fysisk glädje i dessa garner och ylletyg i alla färger! Den glädjen liksom sitter inne i bröstet och uppfyller hela mig! Alla färgkombinationer – åh det är verkligen fantastiskt! Jag har bomullsgarnerna ordnade grovt efter färg, men jag måste nog skaffa bättre förvaring med finare fördelning – jag är ju ändå bibliotekarie! Jag har skissat på ett uppdrag åt sonen som gillar att snickra ihop grejer. En hylla att ställa på skrivbordet – vi får väl se …

 

Sorg

Idag överfölls jag av Den Stora Sorgen. Jag satt i ett möte och hörde en kollega säga ett ord som fällde mig. Helt oskyldigt och inte på minsta sätt riktat mot mig förstås. Jag blev överrumplad och kom av mig en stund. Känslan klingade av, den varade inte länge som tur är för den är tung och fylld av ångest och hopplöshet.

Jag har skrivit förut om just den där känslan av att bli överfallen och nästan golvad av mina egna känslor. En bok jag läst om högkänslighet heter just Drunkna inte i dina känslor, och det är en bra beskrivning. Att överväldigas.

 

Det här näsduksfodralet är en av de första sakerna jag broderade …

… liksom det här …

… och det här …

 

… och de här askarna.

Herregud vad med grejer jag har gjort!

Känslor i svall

Du som följer bloggen vet att jag oerhört sällan gråter sedan jag för några år sedan började ta antidepressiv medicin. Jag har alltid haft nära till mina känslor, och under de år jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom har jag gråtit floder. Ibland känns det bra att gråta, men det är också tröttande. Därför upplevde jag det som väldigt skönt att bli så pass avtrubbad i känslorna som jag upplever att jag är. Jag har skrivit tidigare om hur jag rent intellektuellt kan uppleva att saker är förfärliga eller fantastiska, men att jag inte känner något. Det är ganska kusligt också, som om att till exempel min empati med andra människor är inlärd och att jag plockar fram rätt reaktion från mitt lager vid behov!

För någon vecka sedan skrev jag om den gråtattack jag drabbades av och som förvånade mig väldigt, men jag tyckte om det också. Kanske var det för att jag kände igen mig själv igen? Igår var det dags igen. En vän hade en överbliven biljett till en minneskonsert för Monica Zetterlund i Berwaldhallen, och erbjöd skjuts från dörr till dörr (uuuunderbart skönt och en förutsättning för att jag skulle orka)! En av artisterna var en av mina stora idoler, Svante Thuresson. När han började sjunga kände jag hur det brann i ögonvrårna och så kom tårarna! Det var en så underbar känsla i hela kroppen! Musiken, det fantastiska bandet med 15 blåsare och så Svantes röst och känsla! Jag var alldeles tagen, och i pausen undrade jag hur jag skulle orka. Men det gjorde jag. Känslan mattades av och jag kunde njuta av resten av kvällen. Även om det var en fin känsla så var det tröttande – jag är inte van!

Mitt senaste Tradera-fynd av textilkonstnären Ingrid Mjörne-Michelsen, signaturen IMM

Jag har funderat på hur det kommer sig att jag reagerar så starkt just nu. En anledning kan vara att jag har bytt medicin från Sertralin till Fluoxetin. På torsdag ska jag fördubbla dosen, det ska bli intressant om det har någon inverkan på hur jag mår. Men kanske fungerar den mindre avtrubbande på mig?

En annan faktor skulle kunna vara att jag tittat mycket på tv-programmet Sofias änglar på Kanal 5. Där åker hantverkare hem till familjer som råkat illa ut på grund av sjukdom, olyckor eller dödsfall. De fixar deras boende och ger dem redskap att orka vidare i vardagen. Det är väldigt känslosamt även om jag inte känner mig så påverkad. Men kanske spelar det in?

Fortsättning följer.

Märkligt känslomässigt oberörd

Jag följer nyhetssändningarna och har slagit på push-notiserna från DN i telefonen, precis som så många andra. Jag undrade hur det gått för mina många kollegor som jag visste befann sig på en konferens i World Trade Center vid Centralen. En konferens jag också skulle gått på om jag orkat. Det kändes bra när jag fick veta att de fått börja gå hemåt efter att till en början inte få lämna lokalen. Min mamma och hennes man var strandsatta i utkanten av stan men hade det bra där de var. Hela min familj var hemma tillsammans.

Jag ser människor på tv som gråter. Jag pratar med människor som gråter i telefonen. Men jag känner ingenting. Min bestörtning och empati är helt intellektuell. Jag har skrivit om detta förut, och undrar om det är de antidepressiva och ångestdämpande medicinerna som gör detta? Det känns märkligt men också skönt. Jag är ju ingen psykopat utan känslor för andra, det är bara att de inte känns. (Kan man ha känslor som inte känns?)

I eftermiddag ska jag åka in till stan för att gå på Nour El Refai på Chinateatern. Kanske blir det verkligare då?

IMG_0074

Om acceptans, igen

Sista veckan har jag tänkt mycket på acceptans. Jag har skrivit om det förut, som till exempel i det här ett år gamla inlägget. Anledningen till att det poppat upp nu är att jag då och då drabbas av stunder av hopplöshetskänsla och uppgivenhet. Kommer jag någonsin att blir frisk? Kommer jag någonsin att komma till ro med allt som varit?

För ett par år sedan köpte jag boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig av psykologen Anna Kåver. Jag läste den halvvägs men hade inte orken att läsa klart då. Kom att tänka på den för någon månad sedan, men då var jag inte i skick att läsa alls, så jag bad min man ordna den som talbok. Talböcker är ju till för dem som inte kan läsa tryckt text, oftast blinda och dyslektiker, men just nu gällde det även mig. (Ännu en fantastisk service i vårt vackra välfärdssamhälle! Ljudböcker är någonting annat.) Jag lyssnade på den och har nu även plockat fram den tryckta boken.

IMG_1597Så här beskriver Anna Kåver vad hon menar med acceptans. Det låter helt rimligt och sunt. Vad är alternativet? Att älta allt som hänt och hur det blev, och inte komma vidare. Inget frestande alternativ, men det är inte helt lätt. När jag nu tänker på det har jag ju ändå kommit långt mot acceptans jämfört med hur jag känt förut. Det är ju något att glädjas åt, och en känsla att hålla fast vid i enlighet med vad psykolog Siri sa.

IMG_1599Titeln på boken är ett citat av den amerikanske psykologen Steven Hayes och det är ett väldigt hjälpsamt uttryck. Att istället för att kriga mot sakernas tillstånd som jag inte kan ändra på, se vad jag har och göra det bästa av det. Allt går inte att fixa, men min inställning till det kan jag påverka. Men det är ju så förbaskat svårt! Och det är den känslan jag går med just nu. Jag är så in i märgen trött på att livet är en kamp!

Sista veckan har även RLS/WED förvärrats, vilket ofta händer när jag mår sämre. Det är inte hjälpsamt kan jag intyga. Att inte kunna vara stilla med ben och fötter, utan behöva röra på dem och spänna musklerna för att häva känslan i dem, är väldigt tröttande och gör mig ledsen. Och rädd: kommer det att bli värre, nu eller senare? Tänk om doseringen av medicinen som jag så oerhört noggrant provat ut inte kommer att fungera längre fram? Jag har läst om hur svårt många har det med starka smärtor jämte pirrningarna, och hur svårt det ha att få rätt behandling. Det är ingen rädsla jag går med ständigt, men varje gång det försämras väcks den till liv.

Anna Kåver skriver om hur man kan hantera svåra känslor och sorg. Att kämpa emot dem är lönlöst, men att se dem som vågor på havet kan vara hjälpsamt. De kommer, och så mattas de av. Att istället för att agera vågbrytare med risk för att översköljas och rent av drunkna, först observera att känslorna finns och sedan försöka glida med dem, surfa ovanpå. Se att de kommer och går, att kämpa emot gör dem större.

Det är lättare att tänka accepterande när jag mår bättre, kruxet är att ha tanken med mig när det stormar som värst.