Bekännelse om mat

Som bekant har jag ägnat mig åt att gå ner i vikt och är oerhört stolt och glad över att ha lyckats gå ner 15 kg på 3,5 månad under hösten, och detta utan att gå hungrig alls. Dessa 15 kg innebar att jag gick från att verkligen KÄNNA mig tjock – armarna stod liksom ut från kroppen och jag gick emot saker för att jag hade dålig uppfattning om min storlek – till att visserligen vara överviktig men utan den där känslan att det var jobbigt att vara i kroppen. Jag växte också i flera klädesplagg jag har och kunde känna mig lite finare.

Jag vill fortsätta att gå ner, men av någon anledning så har jag inte fått resultat med samma metod på den här sidan nyår. Vissa dagar har jag varit mindre motiverad och kanske slarvat lite, men det är verkligen på marginalen. Jag köpte en liten påse godis när dottern och jag var i Romme, och det är allt godis jag ätit under tiden. Men även de veckor jag varit fokuserad och disciplinerad har det gett litet eller inget resultat. Summa summarum ligger jag stilla viktmässigt. Eftersom jag vet hur svårt det är att gå ner i vikt på sommaren vill jag gärna hinna med några kilo till innan semestern.

Nåväl, det är ju en bekännelse jag utlovat: jag har ganska många gånger gått förbi en mataffär på hemväg från jobbet och köpt en påse clementiner. Dessa har jag sedan svullat i mig på pendeltåget. Verkligen njutit av dem! Parallellt med detta har jag tuggat ohemult mycket sockerfritt tuggummi. Och vi känner alla varningstexten på sockerfria grejer och vilken effekt de kan ge på våra magar! Idag har jag både proppat i mig clementiner och syndat rejält: jag gjorde en liten sats med chokladbollssmet till mig själv och njöt av i min ensamhet. Alltså chokladbollssmet! Själva sinnebilden av förbjudet.

(När jag ser vad jag skrivit låter det kanske som om att jag har en ätstörning, men det tror jag verkligen inte. Jag har ingen traumatisk relation till ätande.)

Och vad blev resultatet? Jag fick gräslig magknip! Först började jag undra om det var tarmvred på gång. Inte för att jag vet hur det känns men det ska visst göra ohyggligt ont och jag hade riktigt riktigt ont i intervaller. Efter ett tag fick jag en känsla som jag hade förr när jag hade rejäl mensvärk: yrsel, kallsvett, tryck bakom näsan och en märklig smak i munnen. Jag började må illa och hängde mig över toalettstolen. Där hulkade jag en lång stund utan att det kom någonting. (Förlåt om du fått mer information än du tålt!) Jag vacklade i säng men det hade släppt, och jag mår bra nu senare på kvällen.

Men vad var det som hände egentligen? Hade magen fått nog av alla citrusfrukter och tuggummin? Det är en lite väl stark reaktion på några skedar chokladbollssmet! Jag tänker att jag ska hålla mig till färre clementiner och skippa tuggummin ett tag. Och det där med chokladbollssmeten var en engångsgrej – det var inte lika gott som jag trodde att det skulle vara!

Det här inlägget känns ganska avklätt – tänk att det är så mycket skam kring kvinnors vikt och ätande! Det finns massor av anledningar till att en person vi möter på stan har en kroppshydda som vi slentrianmässigt betraktar som överviktig. Dessutom vet vi ingenting om personen ens har en önskan om att gå ner i vikt. Vi vet ingenting om varför en person väljer att äta en chokladbit eller dricka en läsk – eller himmelske fader: en energidryck! – just när vi ser hen. Men nog är vi raska att döma!

 

2 reaktion på “Bekännelse om mat

  1. Jätteduktigt att ha gått ner så ! Men ta det lugnt med att fortsätta. Det kommer så småningom. Men ta det litet försiktigt med alla tuggummin !
    Stor kram från Gammelmoster, som väger för mycket !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *