Om vikt och övervikt

Jag ser en kvinna som bär på en redbullburk. Hon är rejält överviktig, mer än jag. Jag tar trappan och hon tar hissen. Jag inser att jag genast ”vet” saker om henne och dömer henne. Jag ”vet” till exempel att hon äter mycket skräpmat och på så sätt slarvar både med sin hälsa och sin ekonomi. Men det kan lika gärna vara så att det är en kvinna som är överviktig av andra anledningar, och det faktum att hon dricker redbull just när jag ser henne behöver inte betyda någonting egentligen.

En anledning till att jag reflekterar över det är att jag själv gått upp mycket i vikt. Det beror på flera saker: två av de mediciner jag har viktökning som biverkan, jag har pga utmattning varit periodvis väldigt stillasittande, och jag tycker mycket om mat och äter mer än jag behöver. Däremot äter jag bra mat. Nyttigt och välbalanserat, och gott.

Men jag kan få den där kommentaren, mer eller mindre förtäckt, om hur jag kan göra något åt det. Den tydligaste ”ta och köp några kokböcker, du och maken, och hitta några nyttiga recept så ska du se”. Vad svarar man?

Jag tycker verkligen att det är urtrist. Jag känner verkligen kilona, det är en väldigt stor förändring. Armarna hänger liksom längre ut, de når inte lika långt på ryggen. Jag blir svettigare i alla nya veck. Kläderna jag kan ha i garderoben blir allt färre och jag får köpa nya, större. Jag har varit på två kaféer där stolarna varit för trånga för mig! Det känns förnedrande. Men samtidigt orkar jag inte riktigt ta tag i att gå ner i vikt just nu, även om jag vet att det skulle fungera peppande om det ger resultat. Just nu koncentrerar jag mig på att inte gå upp i vikt så får jag ta itu med det andra senare.

Min vikthistoria: smal redan som bebis, riktigt smal men åt som en häst fram till ungefär 27-årsåldern då det sakta smög sig på några kilon. Viktväktade vid 37 års ålder och gick ner 13 kg, jättenöjd. Det höll sig i flera år, men på senare år har det sakta men säkert gått uppåt på vågen.

Jag vet exakt vad jag måste göra. Jag tror på Stefan Rössners enkla tips: inte mer energi in än man gör av med. Ändå går jag och tänker på hur mycket jag skulle vara beredd på att betala om vikten skulle bli den jag vill som genom ett trollslag!

Ovanstående skrev jag för nästan 1,5 år sedan, utan att lägga ut på bloggen. Det finns mycket skam kring övervikt. Sedan dess har en hel del hänt angående min vikt. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, att viktväkta på egen hand. Starten gick i början av september i höstas och jag var taggad och motiverad. Inget trolleri – jag skulle se över min mathållning. Jag läste att bönor, potatis och ägg ger mycket mättnad per kalori och tog fasta på det. Jag gjorde egen mat till mig och annan till resten av familjen. Min bestod mycket av pasta gjord på bönor och så vegetariska pastasåser mer eller mindre utan fett. Det blev mycket tomatsås med lök och spenatsås. Lite ensidigt men nyttigt och gott. Och jag var aldrig hungrig, det tror jag är en viktig nyckel till framgång. Det, och så min förmåga att bestämma mig för att genomföra saker. Den har jag använt förut som till exempel när jag slutade röka.

Lagom till jul hade jag gått ner 15 kg. På mindre än fyra månader – inte illa, va? Och det var inte ens svårt eftersom jag var så motiverad. Jag fick ganska snart effekt som jag tyckte om: jag kom i kläder som jag växt ur och armarna kom närmare kroppen.

Julen gick bra. Jag låtsades inte om att den fanns, så frestelserna med julgodis och annat gott gick mig förbi. Under resan till Kanarieöarna var jag återhållsam med kalorierna utan att överdriva. Däremot hände något efter resan. Jag gick ner ytterligare ett kilo, men sen tappade jag liksom sugen. Jag slarvade alltmer och köpte godis ibland. Inget frosseri och jag tycker inte att det borde resultera i så mycket, men kilo lades till kilo och jag gick stadigt upp alla kilon jag gått ner under hösten. Jag kände mig orättvist behandlad men hade ingen att skylla på.

Så pratade jag med en god vän som också börjat med Mirtazapin i vintras. Hon sa att hon hade gått upp mycket i vikt av medicinen, och när jag läste på om biverkningarna så var det klockrent. Ökad aptit OCH viktuppgång är vanliga biverkningar!

Men vad gör jag med den informationen? Kilona är där de är, även om det inte bara är mitt eget fel. Det finns ingen instans att överklaga eller reklamera till.

Det är tveklöst så att jag värderar dämpningen av depressionen högre än att vara smal. Jag mår bättre psykiskt än på flera år och gläds väldigt åt det. Det kanske kan räcka ett tag.

Bekännelse om mat

Som bekant har jag ägnat mig åt att gå ner i vikt och är oerhört stolt och glad över att ha lyckats gå ner 15 kg på 3,5 månad under hösten, och detta utan att gå hungrig alls. Dessa 15 kg innebar att jag gick från att verkligen KÄNNA mig tjock – armarna stod liksom ut från kroppen och jag gick emot saker för att jag hade dålig uppfattning om min storlek – till att visserligen vara överviktig men utan den där känslan att det var jobbigt att vara i kroppen. Jag växte också i flera klädesplagg jag har och kunde känna mig lite finare.

Jag vill fortsätta att gå ner, men av någon anledning så har jag inte fått resultat med samma metod på den här sidan nyår. Vissa dagar har jag varit mindre motiverad och kanske slarvat lite, men det är verkligen på marginalen. Jag köpte en liten påse godis när dottern och jag var i Romme, och det är allt godis jag ätit under tiden. Men även de veckor jag varit fokuserad och disciplinerad har det gett litet eller inget resultat. Summa summarum ligger jag stilla viktmässigt. Eftersom jag vet hur svårt det är att gå ner i vikt på sommaren vill jag gärna hinna med några kilo till innan semestern.

Nåväl, det är ju en bekännelse jag utlovat: jag har ganska många gånger gått förbi en mataffär på hemväg från jobbet och köpt en påse clementiner. Dessa har jag sedan svullat i mig på pendeltåget. Verkligen njutit av dem! Parallellt med detta har jag tuggat ohemult mycket sockerfritt tuggummi. Och vi känner alla varningstexten på sockerfria grejer och vilken effekt de kan ge på våra magar! Idag har jag både proppat i mig clementiner och syndat rejält: jag gjorde en liten sats med chokladbollssmet till mig själv och njöt av i min ensamhet. Alltså chokladbollssmet! Själva sinnebilden av förbjudet.

(När jag ser vad jag skrivit låter det kanske som om att jag har en ätstörning, men det tror jag verkligen inte. Jag har ingen traumatisk relation till ätande.)

Och vad blev resultatet? Jag fick gräslig magknip! Först började jag undra om det var tarmvred på gång. Inte för att jag vet hur det känns men det ska visst göra ohyggligt ont och jag hade riktigt riktigt ont i intervaller. Efter ett tag fick jag en känsla som jag hade förr när jag hade rejäl mensvärk: yrsel, kallsvett, tryck bakom näsan och en märklig smak i munnen. Jag började må illa och hängde mig över toalettstolen. Där hulkade jag en lång stund utan att det kom någonting. (Förlåt om du fått mer information än du tålt!) Jag vacklade i säng men det hade släppt, och jag mår bra nu senare på kvällen.

Men vad var det som hände egentligen? Hade magen fått nog av alla citrusfrukter och tuggummin? Det är en lite väl stark reaktion på några skedar chokladbollssmet! Jag tänker att jag ska hålla mig till färre clementiner och skippa tuggummin ett tag. Och det där med chokladbollssmeten var en engångsgrej – det var inte lika gott som jag trodde att det skulle vara!

Det här inlägget känns ganska avklätt – tänk att det är så mycket skam kring kvinnors vikt och ätande! Det finns massor av anledningar till att en person vi möter på stan har en kroppshydda som vi slentrianmässigt betraktar som överviktig. Dessutom vet vi ingenting om personen ens har en önskan om att gå ner i vikt. Vi vet ingenting om varför en person väljer att äta en chokladbit eller dricka en läsk – eller himmelske fader: en energidryck! – just när vi ser hen. Men nog är vi raska att döma!