Och så lite covid på det!

Som om att jag inte hade nog av allting annat så har jag nu också fått covid för andra gången! Min man hade varit förkyld i några dagar så jag trodde att det var det jag smittats av, därefter trodde jag att det var influensa men det visade sig alltså vara covid. Bara en mening med gnäll: ont överallt i kroppen inklusive huvudet, urlakad, hostade ända nere från diafragman och 39,3 i feber. Du fattar! Men den höga febern varade bara i två dagar, och bäst som jag var dödssjuk så var jag feberfri. Hostan är kvar liksom den extra tröttheten (den sitter som en smäck!) så jag tar det lugnt med närkontakt ett par dagar till. Jag vill ju inte smitta någon, i synnerhet inte inför julen.

Visst är de fina! Glaset Samba från Reijmyre glasbruk gjordes under 1960~talet. De är små och passar utmärkt att till exempel dricka dessertvin ur. Jag ropade in dem på Tradera (foto från annonsen).

Jag messade min psykolog om att jag var sjuk, och frågade vad det var jag skulle tänka på till nästa gång. Jag hade glömt vad vi pratade om. Hon svarade med en road emoji att det jag skulle tänka på var att VILA och bli frisk! Hon tyckte väl att jag kunde släppa ”läxan” när jag var så sjuk, men jag är ju ivrig. Hon påminde mig dock om en sak vi pratat om: att släppa projektledarrollen under julaftonen.

Det är ju så att de få gäster vi har är mina allra närmaste: mamma, syster och svåger. Alla hjälper till med allt som ska göras — det är inte det. Jag skulle bara önska att jag kunde sitta ner och åh så trevligt, nu serveras det visst glögg! Att inte vara den som tänker på alla moment. Håller koll på klockan för att se till att fika, glögg och julklappsspel inträffar vid lämpliga tidpunkter i förhållande till den enda fasta punkten, Kalle Anka.

Det psykolog J och jag kommit fram till är att fördela inte bara uppgifterna utan även initiativet till de andra. J tyckte att jag bara skulle sitta tungt i soffan och se vad som hände om inte jag gjorde det, men så drastisk tänker jag inte vara! Dessutom är det inte bara jag som tänker på alla sakerna, men de passerar mig: är det dags att göra kaffe? brukar vi inte dricka glögg till Kalle Anka? när är det nu vi brukar spela julklappsspelet?

Det jag ser för mig är att alla har sina uppgifter där även initiativet ingår. Jag ska alltså kunna sitta tungt (psykologens uttryck: inte vara i beredskapsläge) i soffan och knäppa nötter medan saker bara sker! Visst är det en bra plan!

Det är just det här jag jobbar mycket med hos J. Att inte sitta längst fram i fåtöljen med händerna längst ut på på armstöden, redo att störta upp och fixa, hindra och hjälpa. Det har varit mitt läge i åratal, och har slitit ut mig. Men utan att få syn på sådana beteendemönster är det hopplöst att få dem ur automatläget. De är en del av min personlighet också, och förstärktes av nödvändigheten i att fixa, hindra och hjälpa. Nu när det behovet inte finns på samma sätt, så sitter ändå reflexen kvar och framför allt beredskapen. Så nu ska jag sitta tungt, med axlarna nere och händerna verkningslösa några gånger om dagen, för att lära om.

Det låter enkelt, det är enkelt men ändå så svårt att lära om.

Mynt trillar ner

Jag har genom åren med utmattningssyndrom lärt mig mycket om både sjukdomen och mig själv. Somt har varit mycket hjälpsamt, somt har inte gått in. Hösten 2023 kommer att gå till min historia som när jag befäste kunskaper och mynt trillade ner. Den slitna frasen är väldigt bra, det är som ett pling! och NU FATTAR JAG!

Det jag främst tänker på är att jag levt med kronisk stress i minst 15 år, och under tiden som stressen är kvar går det inte att bli frisk. Jag har kämpat på med olika rehabiliteringsförsök, och fått flera bra verktyg. Ändå har det inte räckt till. Och det är ju inte så konstigt egentligen, men jag har inte förstått det. Eller snarare: jag har inte VETAT det.

Jag har precis lyssnat på boken Man dör inte av stress, man slutar bara att leva — om utmattningssyndrom av Selene Cortes (som berättar sin historia om utmattningssyndrom) och professor i psykiatri Marie Åsberg. Den senare beskriver sjukdomen och forskningen om den. Det är flera saker som slog an hos mig. Till att börja med så säger hon att det är en SJUKDOM. Jag har varit med så länge att jag minns misstron mot detta fenomen inom sjukvården, hos försäkringskassan och allmänheten. Men nu är sjukdomen mer etablerad och kunskapen växer om utmattningssyndrom; vad som händer rent fysiskt i kroppen och om rehabilitering.

Det tangerar det andra som var viktigt för mig. För några månader sedan skrev Hanne Kjöller en artikel på ledarsidan i Dagens Nyheter som i stort sett gick ut på att att ta mer ansvar själv: gå ner några pinnhål på karriärstegen, sluta curla barnen och ge upp tanken på det perfekta livet med utlandssemestrar, så ska ni se att det löser sig av sig självt. Kjöller menar att det bara är de sjuka själva som påstår att hjärnan påverkas och att diagnosen inte finns i andra länder.

  1. Forskningen visar att hypofysen, amygdala och framlobsbarken — som är de överordnade systemen för stress — påverkas av kronisk stress, men detta går helt eller delvis tillbaka hos de allra flesta sedan man blivit frisk. Detta visar försök på råttor. Jag har också fått två amerikanska forskningsartiklar av psykologen (på min begäran!) — som jag verkligen inte läst mer än sammanfattningen av! — som också beskriver att kronisk stress påverkar hjärnan.
  2. Diagnosen har en egen kod i det svenska systemet för diagnoskoder för psykiska sjukdomar, ICD-10. Dessutom är det fel att sjukdomen inte finns i andra länder enligt Marie Åsberg. Symptomen finns men sjukdomen kan ha andra namn.


Nog om artikeln som retade upp mig och många andra. Marie Åsberg skriver också att man kan se att patienter med utmattningssyndrom ofta har en lägre känslighet i sitt stressystem, vilket gör att de inte känner av stressignaler lika bra som andra, utan kan utsätta sig för mer stress än vad de egentligen klarar av, vilket påverkar hjärnan och leder till utmattningssyndrom. Det grundas tidigt i livet, och det nämns också i någon av de amerikanska artiklarna.

Det är ju sedan länge konstaterat att det inte är själva stressen som är boven i dramat, utan bristen på återhämtning. Men för mig har det inte fungerat. Även om jag rest bort ett par dagar för att få lugn och ro, har stresspåslaget och oron varit där hela tiden. Jag är mer eller mindre alltid spänd i kroppen. Marie Åsberg menar att vid utmattningssyndrom tar vi med oss stress och oro in i sömnen och när vi försöker vila.

Jag har under några veckor känt en oro för att inte orka gå upp i tid efter nyår. Den arbetsterapeut jag träffade på Stressmottagningen svarade på min fråga om när man bör gå upp i arbetstid, att när vardagen fungerar stabilt hemmavid, så är det dags — inte förr. Jag kan inte tänka mig att det kommer att kännas så om en dryg månad.

När jag träffade psykologen i måndags tog jag upp det, och hon sa att hon såg på mig att det fanns en stark oro i hela kroppen. Vi pratade om det och hon sa att om jag ska kunna rehabiliteras, så bör jag fortsätta att jobba 25 procent några månader till, mars månad ut. Vi har en plan för rehabiliteringen som förutom fortsatta samtal hos henne, inbegriper en behandling hos fysioterapeut och kallas basal kroppskännedom. Om jag ska ha en chans — och det är NU jag har den! — att bli frisk så måste jag fortsätta på 25 procents arbetstid. Då kommer jag att orka även rehabiliteringen.

Som sagt, tillförsikt är ordet för dagen!

Ett gammalt inlägg som passar bra nu

Förra veckan var det ett år sedan mammas man Daniel gick bort. Jag kom att tänka på ett inlägg jag skrev för några år sedan. Det visade sig vara skrivet redan 2016, då bloggen bara var några månader gammal.

Det är ett kärt minne av Daniel, och stämmer in så bra på den här hösten också.
Jag är MODIG som vågar ta itu med mina jobbigaste minnen.
Jag har TÅLAMOD med att att det tar sin tid.
Men jag har framför allt TILLIT till att det kommer att gå bra, att jag orkar och att det kommer att bidra till min läkning.

Mod och tålamod, och så tillit.

Publicerat 

Igår kväll pratade jag en stund med min mammas man Daniel om det jag skriver på bloggen. Han gav mig orden MOD och TÅLAMOD som en slags handtag att hålla mig i när det svajar. Det är väldigt bra, och jag vill lägga till TILLIT. Alla tre måste komma från mig själv, men tilliten handlar även om andra. Att hysa tillit till att saker ordnar sig, att jag kan få hjälp av andra och inte behöver göra allt själv – det kan ordna sig även om jag inte orkar göra allt. Men också tillit till mig själv. Att jag fixar det! Och här kommer modet in. Likväl som jag slagit fast att det inte stämmer att jag inte är så stark (som jag skrev om här), så slår jag nu fast att jag är modig. En känd devis säger att det inte är någon konst att vara modig om man inte är rädd. Men jag är rädd för många saker, men har jobbat med mina rädslor och de har blivit betydligt mindre och påverkar inte mitt dagliga liv på samma sätt som längre tillbaka. Det krävdes mod att konfrontera rädslor och svarta tankar och känslor! Jag hade det modet och jag känner en styrka inom mig när jag tänker på det.

Tålamod. Det är svårt. Det handlar väl om att låta saker ta sin tid. Jag är till naturen snabb, jag gör saker snabbt och jag får saker gjorda som jag föresätter mig. Det betyder inte att jag inte har tålamod att jobba långsiktigt. Och kanske kan jag jobba upp tålamodet än mer genom mitt handarbete. En del av sakerna jag gör går snabbt och det är kul, men många saker tar verkligen sin tid och det är en tillfredsställelse i sig att se arbetet växa fram.

Igår kväll tittade vi på den här tavlan. Den fick vår son av sin mormor och Daniel på namngivningen.

image

”Jag gillar verkligen den här” sa Daniel ”det liksom svajar och försöker balansera och så finns de där röda punkterna där som stadig botten”.

”Mod och tålamod” sa jag.

”Exakt!” sa Daniel.

”Jag vill lägga till en röd prick” sa jag. ”Tillit.”

Ett samtal som band ihop allt

Fredagens besök hos psykologen J blev ingen exponering. Jag hade med mig en fråga som hela samtalet kom att handla om. Jag hade kommit att tänka på att jag skulle vilja höra vad hon tänker om min barndoms mardröm. Den var återkommande och jag minns ingen annan dröm, varför jag tror att det enbart var den mardrömmen jag hade. Jag har beskrivit den förut tror jag. Det var en ren ångestdröm som gick ut på att göra något ogjort. Inte ställa tillbaka något på sin plats igen, eller sudda ut ett blyertsstreck. Jag skulle aldrig ha tagit saken eller ritat det där strecket ÖVER HUVUD TAGET! En omöjlighet helt enkelt, och jag har tänkt mycket på drömmen genom åren.

Jag passade alltså på att fråga J om den, och så blev det ett samtal som kom att knyta ihop den drömmen med min psykiska ohälsa genom hela livet! Jag vill inte bli för specifik här för att inte hänga ut personer, men det handlar i stort om att vara rädd att göra fel och för de konsekvenser det får. Att jag inte sett min mardröm så förut kan jag tänka nu, men jag har bara sett ångesten i den. Känslan den framkallat.

Vi fortsatte samtalet och jag tänkte efter en stund att det här skulle kunna vara ett sånt där samtal man har inför publik. Jag frågar och berättar, och hon förklarar utifrån psykologisk forskning och biologiska fakta om hjärnan, samtidigt som hon bekräftar mig som person. Det var så klargörande. Jag har ju en mängd tankar om varför jag mått och mår som jag mått och mår. Kunskaper jag samlat på mig genom åren och insikter jag fått. Det var som att hon byggde på de kunskaperna och insikterna, och vecklade ut dem framför mig. Jag såg det som en bild:

En del saker har jag kommit längre med och andra är bara ett frö till något. J förklarade och gjorde att allt kom i ett sammanhang. Hon sa också att det jag varit med om hade varit utmattande för vem som helst, och med mitt bagage blev det än värre.

– Nu blev det ingen exponering idag, sa hon. Kanske lite ångerfullt eftersom hon är rädd om mina pengar. Men det här blev ett av mitt livs viktigaste samtal istället! Värt en och annan krona.

Ett nytt kapitel

För ett par veckor sedan kom det till mig: det här är ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är inte helt säker på vad ”det här” är, men jag vet att min nya psykolog är en stor del av det. Jag tänkte först lägga till ett frågetecken i rubriken, men så tänkte jag om. Det är något som hänt och som händer. Någonting bra, och som kan innebära mycket för mig, i synnerhet för min psykiska hälsa.

Jag frågade psykologen (som härmed kommer att kallas J) om det här att hon säger PTSD. Hon svarade att det finns en skala av PTSD från enklare till mer komplex, och utan att ställa en mer definitiv diagnos så befinner jag mig inom den. Det är märkligt hur fyra bokstäver kan vara viktiga, men det är en bekräftelse på vad jag varit med om och hur jag mår. Kanske för att det är svårt att få andra att förstå. Då är en diagnos och något att vifta med. Kolla! Jag ÄR sjuk!

Jag har träffat J fyra gånger, och idag ska jag dit igen. Det är dags för exponering, det vill säga att jag ska exponeras för de situationer och händelser som är jobbigast att tänka tillbaka på. Syftet är att göra dem mer ofarliga genom att koppla ihop dem med en känsla av att jag är trygg nu, och att jag gjorde allt jag kunde. Det känns både helt rätt och oerhört skrämmande, vilket tagit sig uttryck i att jag är superspänd i kroppen, och att andningen kommit av sig igen.

En tjuvtitt på min nya kudde

Jag har haft så ont i framför allt höger axel och nacke i veckan att jag fått ta smärtstillande. Som tur är hade min massör tid så jag var där på en riktig omgång. Hon kände också att jag var mer spänd än vanligt, och hittade en ny knuta att ge sig på.

Beslut om sjukskrivningen den här omgången tog tid. Min husläkare fick bakläxa och fick skriva en komplettering, men jag fick lov att påminna honom om det. När det dessutom tog flera dagar innan jag fick besked från försäkringskassan, så ringde jag min handläggare igår och påminde även henne, och i morse såg jag att jag har fått beslut! Och på onsdag ska jag till läkaren igen för ny sjukskrivning. Jag kommer att be om ännu en månad på 75 %. Även om jag åtminstone ibland känner mig lite piggare, så är det långt kvar till att jobba mer än två timmar om dagen hemifrån. Behandlingen hos psykologen lär också ta på krafterna. Men jag känner förtröstan — ett skakigt men nytt kapitel börjar skrivas nu!

För bra för att vara sant?

Jag har noterat något konstigt med min andning de senaste veckorna, och när jag var hos min husläkare för ett par veckor sedan sa jag det. Han lyssnade extra noga på lungor och hjärta, men kunde inte höra någonting konstigt.

Någon dag senare kom jag på att det som hände var att jag plötsligt, och utan att jag medvetet bestämt det, tog ett djupt andetag. Jag insåg att min andning vanligtvis är så grund, att kroppen automatiskt rättar till det som blir fel och tar det där djupa andetaget. Jag frågade psykologen, och hon bekräftade det. Många som lever med mycket stress andas bara med den övre delen av bröstkorgen, och då får hjärnan fel balans av koldioxid och syre, och tar tag i det själv i form av suckar eller gäspningar. Eller med ett djupt andetag — visst är kroppen fantastisk!

Jag började andas i fyrkant många gånger om dagen, med början i tisdags. Man drar in ett andetag ett visst antal sekunder, håller andan lika länge, släpper ut luft lika länge, och håller ute andan under samma tid. Så enkelt, och effektivt!

Och nu kommer det i sanning magiska: jag kände mindre av RLS! Det var stor skillnad! Jag vet ju att stress triggar RLS. Dels har jag märkt det tydligt själv, dels har den neurolog jag går till när jag inte står ut längre har också sagt det. Det påverkar inte det neurologiska, men spänningarna som blir i kroppen. Neurologen tyckte att jag borde testa med avslappningsövningar, men det är hopplöst när man har RLS! Han borde ha föreslagit ANDNINGSövningar, för det verkar funka. Kanske inte alltid, men om det gör så här stor skillnad ibland i alla fall så är jag mer än nöjd!

I morse hörde psykologen av sig och hade fått ett återbud, ville jag komma? Ja! Jag har arbetat med en tidslinje med mer eller mindre traumatiska händelser som jag skrivit på post-it-lappar. Vi hann gå igenom några och försökte hitta teman. Vi ska fortsätta på måndag. Det här känns superviktigt och helt rätt just nu. Det kommer att bli jobbigt, men det är så det blir skillnad.

Så tänkte jag när jag hade så stark ångest i 25-årsåldern men vägrade att ta medicin. Jag kände instinktivt att jag måste ta mig igenom detta på egen hand (med hjälp av terapeuten) för att det skulle hjälpa. Det var tidvis helt fruktansvärt, jag hade overklighetskänslor ibland och det hände några gånger att jag fick något liknande hallucinationer om att jag svävade strax under taket. Men jag kom igenom den där elden, eller vad jag ska likna det vid, och kom ut på andra sidan med den fasta övertygelsen att jag är råstark mitt i det sköra. Jag minns att jag tänkte att klarade jag det här kan jag klara nästan vad som helst. Det har varit hjälpsamt i tider av ångest och depression.

Hemvävd lycka

Jag har skrivit förut om min mormors barndomshem i en by i Järvsö. Där odlades lin som blev till tråd som vävdes till fantastiska vardagstextilier. Det låter så enkelt, men det är en mycket omständlig och arbetskrävande process i flera led att förvandla växten till tråd. Mormor berättade hur hennes pappa bad sin syster på granngården att lära upp henne. Han, min mormorsfar Mårten Olsson, fick pris för bästa lin och var säkert mäkta stolt.

Jag har sedan tidigare en hel del textilier som mormor vävt av linet, och nu när min mamma rensar i sin lägenhet har jag fått ett par kartonger med bland annat lakan och handdukar. De är så fina, och att jag vet ursprunget gör dem än vackrare förstås! Här ett överlakan med spets med min mormorsmors initialer på.

Karin Olsson hette min mormorsmor, KO

Det var innan påslakanens tid och här är flera sådana överlakan som jag tog hand om.


Några få örngott med broderier fanns också. Även en hel del bruna märken tyvärr, som gamla textilier lätt får när de blir liggande. Det är som om de rostar. Jag har inte riktigt förstått vad det är trots ivrigt googlande. Men jag har tidigare provat ett knep jag läst om, blötläggning i ättika innan tvätt, och det har hjälpt en del i alla fall.

Här är det också mormorsmors initialer.
Det här är ett slags fodral med min mormors initialer, Birgitta (sedermera Britta) Mårtensson. Om man lyfter på tyget finns en ficka, och min gissning är att man la sina nattkläder i den.


Mormor hade en ogift bror som inte hade någon som vävde åt honom, så det gjorde systrarna. Här är en grövre kökshandduk med hans initialer, Olle Mårtensson. Han kom senare att kallas Stockholms-Olle enär han flyttade till huvudstaden!

Här fanns också två rullar linnetyg med märken av vävspännaren kvar i sidorna!
En försvarlig rulle vadmal tog jag också hand om. Undras om den också är hemgjord?

Bland alla gamla textilier fanns också en hel del bomullslakan till smala sängar. En del till synes oanvända, andra lappade och lagade som man gjorde förr. Det fanns ett par lakan som var ihopsydda av flera delar. De trasiga bitarna hade säkert blivit till städtrasor, och de hela fogades samman till nya lakan. Beundransvärt ekonomiskt och miljövänligt i en tid då det senare inte fanns i medvetandet som idag. Eftersom det finns i mitt så syr jag ihop de smala lakanen till dubbelsängslakan, istället för att köpa nya. Det känns bra. Bomull är ju en riktig miljöbov.

Och om inte lakanen skulle räcka så finns också en bal lakansväv från Tuppens! Den härrör nog från det grossistlager som morfar köpte, med tanke på årtalet – 1962. 3,91 kr/meter (inkl oms som det hette då, omsättningsskatt) motsvarar ca 52 kr i dagens penningvärde. Det är ganska exakt vad man kan köpa lakansväv för idag!

Det blev långt det här, men vilken skatt!

Ny fas i sorgen

Häromdagen insåg jag att jag kommit in i en ny fas i sorgen. Från att vara akut ledsen men samtidigt tycka att det var obegripligt att pappa är borta, började jag känna en saknad efter honom. Vi hade inga långa djuplodande samtal när han levde, men jag saknar att inte kunna ringa till honom och prata om vädret. Fråga hur det är med honom, och få svar att ”jodå, men jag går ju så förbannat dåligt”. Och när telefonen ringer så är det aldrig mer pappa som är i andra änden av tråden.

Igår kom ett medlemsblad med inbetalningskort till föreningen för ångbåten Alma till pappa, eftersänt till mig. Alma är en av Sveriges äldsta ångbåtar som är i drift. Den gick på Revsundssjön i pappas barndomstrakter, och för trettio år sedan köptes den in av den här föreningen som rustade upp den. Pappa var väldigt entusiastisk över Alma, och pratade om den.

Jag, min dotter och pappa åkte en rundtur med båten för några år sedan, då vi bland annat åkte förbi huset där pappa är född. När jag läste om hur de ska fira Almas 150-årsjubileum i år stack det till i saknaden igen. Jag skulle vilja åka dit och följa i pappas fotspår, kanske det kan bli av i sommar?

Mera om artikeln

Jag blev också bekymrad över det som stod i den artikel som Hanne Kjöller hänvisade till. Där står att det inte finns belägg för att multimodal rehabilitering fungerar.

Vad vet vi då om behandling vid utmattningssyndrom? Vår slutsats av de behandlingsstudier som publicerats är att det saknas evidens för att tydligt rekommendera en särskild behandling i dag. En av de vanligaste insatserna – multimodal rehabilitering – saknar i stort sett forskningsstöd. Samtidigt rekommenderas den av regeringens rehabiliteringsråd och ingår i vårdval i Region Stockholm. Även om det inte går att utesluta att multimodal rehabilitering är verksamt för vissa innebär den bristfälliga kunskapen om insatserna en risk för patienters hälsa som i värsta fall kan förlänga sjukdomsförloppet.


Multimodal rehabilitering innebär att ett team arbetar med patienten under en viss tid. I mitt fall hade jag turen att den läkare jag gick hos på öppenpsykiatrin remitterade mig till Stressmottagningen. Vi var åtta patienter med samma diagnos som under tre-fyra månader fick träffa läkare, psykologer, arbetsterapeut och fysioterapeut. Det var väldigt givande och hjälpsamt för mig i alla fall.

Det var precis innan pandemin, hösten 2019, jag var sjukskriven på 50 % men kände att jag höll på att krascha. När jag träffade läkaren på Stressmottagningen sa hon direkt att hon ville sjukskriva mig på 75 %. Det var oerhört skönt! (Som vanligt hade jag inte kunnat föreslå det själv, men det har jag faktiskt blivit bättre på!) Med hjälp av det jag lärde mig under dessa veckor, kunde jag gå upp i arbetstid till först 50 %, och sedan 75 % när jag enbart jobbade hemma under pandemin.

Jag tror inte att jag kommer att bli frisk, men det är inte på grund av att rehabiliteringen var dålig! Tack vare den kom jag på fötter igen och fick många viktiga tankar och redskap som jag använder dagligen.

Från och med nästa år kommer inte multimodal rehabilitering ingå i Region Stockholms vårdval, det vill säga det kommer inte att gå under högkostnadsskyddet och patienterna ska istället hänvisas till vårdcentralen och öppenpsykiatrin! Detta är så galet, och jag är ju inte läkare eller expert inom området, men som patient blir jag mörkrädd!

Hur vore det om man istället för att misstänkliggöra en stor och skör patientgrupp, samt ta bort rehabiliteringen som många haft nytta av, satte igång att forska mer inom området utmattningssyndrom? Det skulle vara till gagn för både individ och samhälle. För jag vet att det allra flesta VILL arbeta! Även de som huvudsakligen blivit sjuka av en dåligt fungerande arbetsplats, vill tillbaka till ett normalt liv! Med arbete och bättre inkomst, och ork för familj och vänner.

Samlat mig till ett svar

I Dagens Nyheter 1 mars (eventuellt i papperstidningen 2 mars) skriver Hanne Kjöller om utmattningssyndrom. Enligt henne blir vi sjuka av för höga krav på arbetet samtidigt som vi ska vara fantastiska föräldrar som lever högstatusliv. Kraven kommer utifrån men är egentligen något vi lägger på oss själva, och vi vill lägga ”felet” på omgivningen och vara offerkoftor istället för att inse att vi har en ”anpassningsstörning”.

”Lösningen ligger i att överbrygga det glappet oavsett vems ”felet” är. Och eftersom det onekligen är svårare att få omvärlden att anpassa sig till individen, än individen att anpassa sig till omvärlden, bemäktigas den sjuke. Det blir hon som ges valet att byta jobb, byta chef, gå ned i arbetstid, skilja sig, flytta till något mindre, sänka kraven hemma, kräva mer av barnen, göra upp med en orimlig och curlande mamma-roll, välja bort dyra utlandssemestrar och så vidare. Svårt? Säkert. Men alltså nödvändigt om man vill komma ur situationen.”

Jag tror också att människor generellt sett lever liv med för mycket stress och för lite återhämtning och det beror på många saker. Många handlar om sådant som skulle gå att välja bort. Men många handlar också om brist på stöd till dem som inte passar in i skolsystemet och arbetslivet. Det är inget man löser själv.

Jag blev så otroligt arg när jag läste hur hon sluggar och slår mot en patientgrupp som faktiskt existerar, även om hon inte anser att de har en sjukdom som gör det. Huruvida hjärnan krymper vid stressrelaterade sjukdomar är mindre intressant, men det finns forskare har sett mätbara förändringar i hjärnan vid långvarig stress. Artikelförfattaren citerar enbart en debattartikel av ett gäng forskare. Dessa forskare ifrågasätter å sin sida inte att människor är sjuka, utan påtalar bristen på vetenskapliga belägg för diagnostisering och behandling. Det är något helt annat.

Så till orsakerna till utmattningen. Jag har och har haft kontakt med många kvinnor som är långtidssjuka av helt andra orsaker än att de har karriärjobb och curlar sina barn! Som liksom jag har barn med ”speciella behov” (egentligen precis samma behov som alla andra men där omgivningen måste anpassas) och där brist på stöd och resurser från samhällets sida gjort familjelivet helt omöjligt, outhärdligt och överjävligt för både barn och resten av familjen. Det är ett sådant svek mot en stor grupp barn som berövas bland annat sin rätt till likvärdig utbildning! Många av dessa barn skulle säkert också få diagnosen utmattningssyndrom om någon kom på att undersöka dem. Istället kallas de hemmasittare och ses på som om de är asociala latmaskar. Barn som har försökt och försökt, och kämpat och kämpat men till slut inte orkat längre. Mammor till dessa barn mår inget vidare, även om inte alla blir sjuka. Det finns ingen möjlighet till återhämtning. Det går inte att dra ner på ambitionsnivån, säga upp sig eller skilja sig från problemet.

För min egen del känns det som att jag sakta men säkert nötts ner tills det bara är fäljarna kvar att köra på. Jag har inga marginaler.
Jag kan inte

gå ut och äta med vänner

gå på museum, konsert och liknande

göra ärenden efter jobbet

hänga med arbetskamrater på aw

gå på jobbets julfest

gå och handla annat än i små butiker

gå i affärer i ett köpcentrum

sitta i lunchrummet på jobbet och prata med arbetskamrater

och så vidare.

Det händer att jag gör något av detta för att jag mer eller mindre måste, eller verkligen vill. Men jag får alltid betala dyrt för min frivolitet. Med extra trötthet, svårighet att ens göra det nödvändigaste och i värsta fall några sjukdagar.

Men jag kanske bara dragit på mig offerkoftan.