Mer om journalen

Nu är jag i min goda väns stuga och ska stanna över helgen. Skönt och kravlöst, och så två gulliga hundar som tokgillar mig! Jag har läst journalen igen och den tillför verkligen bara skärvor till mitt eget minne och inget jag inte minns ändå. Det står om konstant ångest med inslag av panikångestattacker, om att inte våga gå ut och vistas bland folk, om att ibland inte våga vara ensam då jag sovit hos mamma eller syster, om stunder av overklighetskänslor då jag inte känt det som att jag befunnit mig i min kropp och om hur all energi gått åt till att hålla ångesten i schack.

I den sista journalanteckningen står att jag fått förvärrad ångest vilket tyder på att det finns fler anteckningar. När jag beställde journalutdraget angav jag nog fel datum. Jag har nu beställt utdrag för tiden efter de jag har, och beställde också anteckningar för det besök jag gjorde hos psykiatern för att diskutera medicinering mot ångesten (som min läkare propsade på) och ett besök på psykakuten. Jag skrev också att jag vill ta del av de eventuella anteckningar som finns från min terapeut på vårdcentralen, där jag gick under lång tid och som var avgörande för att jag blev frisk.

Vi tog en kort promenad till badplatsen med hundarna. En så vacker dag och solen – det var ett tag sedan vi såg solen!

 

 

Ännu en journal

Jag skrev för ett och ett halvt år sedan om att jag begärt ut min journal från barnpsykiatrin i Östersund där jag gick ett tag som barn. (Skriv ”journal” i sökfönstret så kommer det inlägget upp.) För en tid sedan kom jag på att jag skulle vilja läsa journalanteckningarna från den tid i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då jag hade så mycket ångest, och var sjukskriven en tid. Igår fick jag dem, och jag har läst igenom dem en gång. Jag ska nog be att få ut för en längre tid. Nu känns det som att anteckningarna slutar väldigt abrupt.

Jag ska läsa dem igen innan jag skriver om dem. Men jag känner att det är viktigt för att förstå hur det var då, när jag var i 25-årsåldern och mådde så fruktansvärt dåligt att jag undrade om jag kunde överleva. Mina minnen från då är lite diffusa eftersom det gått 30 år, men somt ör också kristallklart eftersom det betydde så mycket för mig.

På hemvägen idag gick jag en liten stund genom min fina lilla skog. Där lyste så illande grönt av mossan – en riktigt färgklick mitt i novembermörkret.

Stark oro i kroppen

Idag har jag haft ganska stark ångest mer eller mindre hela dagen. Dessutom har känningarna av WED/RLS varit värre de senaste dagarna, i synnerhet i fötterna. Jag har spänt musklerna i fötterna och smalbenen så mycket att jag nog får träningsvärk i morgon! Summa summarum en stark oro i kroppen med andra ord. Fy fasen.

Nu har jag semester i två dagar och reser med dottern till min pappa i Jämtland igen. Jag har med mig filmer från min barndom, vårt bröllop och från när barnen är små. Det ska bli roligt att titta på tillsammans!

Kärlek

Min syster och jag besökte alltså vår pappa i helgen. Vi hjälpte honom med en del saker och hann umgås ordentligt. Det kändes fint. Det är alltid lite speciellt att komma upp till Jämtland där vi växte upp. Trots att det är 36 år sedan jag flyttade därifrån så var det under de formbara skolåren jag bodde där, och det har satt sina spår i mig.

Hösten var längre kommen där förstås, så vackert med gula björkar. Här är utsikten från pappas balkong. En fin vy över Storsjön.

Under hemvägen slogs jag av att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Från mina föräldrar och min syster från min ursprungsfamilj; min man och mina barn i min nuvarande familj; andra släktingar, nära vänner och många jag känner mer ytligt men som visar en kärleksfull omtanke om mig. Det är inte självklart men något jag är djupt tacksam över. Mina känslor är ju dämpade av de antidepressiva medicinerna, men igår blev jag lite tagen faktiskt. Det var längesedan.

Jag var hos min husläkare idag som sjukskrev mig året ut på 50 %. Han är lite bekymrad över mig, och det är jag också. Han tittade på mina underliga röda prickar runt munnen också och skrev ut kortisonsalva. Jag hoppas verkligen att det hjälper.

Sitter på tåget …

… som nyss lämnade Söderhamn – på väg hemåt. Jag har haft två fina dagar i sakta mak. Jag har varit trött, vilat mycket och sovit en del. Jag mår så bra av att bara vara här med allt välkänt: den stora roten utanför dasset, stenarna i form av en döskalle på stigen upp från bryggan, den enorma gamla aspen, ljudet när man går in i köket, den branta stegen upp till övervåningen och så mycket som minner om mormor och morfar. Och så den vackra vyn över Bottenhavet förstås – den är svårslagen och den tröttnar jag aldrig på. Ibland syns Hällgrundets fyr långt ut i havsbandet och ibland är den som osynlig. De två stora grunden därute ser ibland ut att sväva i luften och ibland som två stora båtar långt ut. Dimman kan ligga tung och mystisk, och dölja skogen på andra sidan fjärden. Men framför allt är det den långa obrutna horisontlinjen som fascinerar.

Jag hade med ett pågående yllebroderi och satt en stund med det, men blev inte nöjd med garnet jag hade med mig så jag repade upp allt.

Ångesten jag hade på kvällarna under senaste veckan har inte dykt upp dessa dagar – skönt. Nu har två veckor av min semester gått och jag har fortfarande kvar tre. Det känns bra att komma hem igen!

Verkstan i förändring

Igår tog min man och jag itu med ett kraftprov: vi flyttade alla LP- och CD-skivor till sovrummet där mannen har sin musikstudio, och flyttade min koffert med tyger och ett skåp till verkstan. Vi bytte alltså plats på dem, så att de hamnade där de hör hemma. Det tog större delen av dagen; framför allt för mannen som har en del skivor och de hyllorna är både höga och tunga. Men det blev bra till slut.

Jag är så glad över skåpet som numera står i verkstan. Det tillhör mina svärföräldrars allra första möblemang sedan flykten från Estland till Sverige 1943. Fraktsedeln finns kvar på baksidan och den är ställd till dem på Antuna gård där de arbetade en tid i början. Hyllorna är klädda med ett papper som jag hade i min skolbänk och på mina skolböcker när jag gick i 2:an – vilken rolig slump!

Kofferten utgår jag ifrån är från min mormor och morfar. Jag hade den som brudkista när jag var i tonåren. Det vill säga att jag köpte och önskade i present sådant jag kunde ha när jag flyttade hemifrån, och la dem i kistan. Idén hade jag fått från en äldre kusin.

Nu fick jag en stor bit vägg på köpet, ovanför kofferten, och jag har en del funderingar på vad jag ska sätta där. Antingen hyllplan, snören att hänga pågående broderier och inspirationsbilder på eller så spikar jag i spikar och hänger upp bilder jag gjort. Just nu lutar det åt det senare. När jag flyttade saker, från en byrålåda i sovrummet till skåpet i verkstan, hittade jag de tovade och broderade bilder jag gjorde förra sommaren. Jag blev så glad att se dem, jag tycker verkligen om dem, och funderar på att ta nya tag med tovningen. Det tar bara sådan tid och kraft. Men de bilderna ska jag nog sätta upp på väggen i verkstan.

Värdefulla små saker

Min morfar köpte en gång ett grossistlager, Grahmers efterträdare vill jag minnas att det hette. Jag har ett blad från ett kvittoblock liggande någonstans – jag hittar det inte just nu. När vi var barn hade vi travar av kartongark med klippdockor. Det fanns två olika små flickor att klippa ut, och jag har inget minne av att jag undrade hur det kom sig att vi hade såna mängder! De kom från detta lager.

Jag har fortfarande några påminnelser om sakerna som ingick i grossistlagret: inte minst dessa knappar som vi hade mängder av askar av.

Inte speciellt vackra knappar men så förknippade med min barndom! Bara namnet: Koh-I-Noor. Jag googlar på ordet och ser att det är namnet på en diamant som ursprungligen kommer från Indien men som numera finns infattad i en brittisk drottningkrona. Namnet betyder ”berg i ljus” – visst är det vackert! Betydligt vackrare än knapparna! På knappen står ”For gentlemen” ser jag nu – jag inser att jag aldrig tittat på den svårläsliga texten.

En annan sådan rest från min morfars grossistlager är minimala synålar i mängder.

Här ligger de i små små nålbrev i en söt ask med min mormors handstil: små små synålar. (För övrigt är de små etiketterna i vitt med blå bård också från detta lager – vi hade förmodligen tusentals av dem!) Nålarna är så ytterst små att de knappast kan ha använts av någon med grova arbetande händer.

De här små resterna av saker från min barndom är så värdefulla för mig. De är inte så väldigt användbara, även om jag använder knapparna någon gång ibland. Men de väcker fina minnen. Jag får ögonblicksbilder i huvudet av ett stort klädskåp som jag hade i mitt rum. Ett skåp som min mormors pappa gjorde till henne. Där hade jag leksaker och troligen låg klippdockorna där på var och varannan hylla (jag var inte känd för att hålla ordning i mitt rum!). Jag älskade att ha flera av samma sak för då kunde jag leka affär eller skola. En kär skatt var två identiska nummer av den saligen insomnade och politiskt korrekta barntidningen Peo som jag prenumererade på. Med två likadana tidningen lekte vi skola: fröken hade den ena och eleven den andra – precis som i riktiga skolan!

Jag har skrivit om min mormor och morfar förut här på bloggen. De var mycket viktiga personer i mitt liv, och jag har många fina minnen av dem. Jag behöver inga fysiska ting för att hålla minnena vid liv, men visst fungerar de som mina madeleinekakor!

Dags för drömtydning igen

Jag har skrivit tidigare här på bloggen om drömmar som betytt något viktigt för mig. Skriv ordet drömmar i sökrutan så hittar du de inläggen. Nu har jag haft en dröm som jag tänkt en del på i efterhand. Det kändes direkt som att den betydde något, frågan är vad.

Det enda jag minns är en kort sekvens där jag åker på någon slags motordriven vattenfarkost. Jag hänger på den med fötterna nere i vattnet, och snuddar då och då vid stora stenar som finns djupt därnere på botten. Jag har alltid haft en stark obehagskänsla inför djupt vatten, eller snarare vad som döljs däri. Jag har till och med känt mig närmast skräckslagen när jag åkt med båt förbi en grynna som sticker upp. Hur stor är inte den stenen och jag ser bara en liten bit som sticker upp! Det är inte så svårt att tänka vad det skulle kunna stå för, om man tänker att djupet är mitt undermedvetna. Den värsta fasan är att simma där det är djupt och känna sjögräs eller stenar med tårna! Och det är just det jag gör i den här drömmen. Jag försöker lägga mig horisontellt i vattnet så att jag inte ska nå dem med fötterna. Jag skymtar de stora stenarna i vattnet, de är märkligt ljusa. Så kommer min svåger förbi på en vattenskoter. Han berättar att de stora stenarna på bottnen fått pålagringar på grund av miljöförstöring, och att det är därför de växt sig så nära vattenytan. Slut på drömmen.

Jag funderade en stund men kom snart fram till denna tolkning: vattendjupet är mitt inre, mitt psyke, min själ. Pålagringarna är allt jag varit med om som orsakat min psykiska ohälsa. De har lagts till i lager på lager, och börjar nu komma väldigt nära ytan. Frågan är vad den står för. Att jag är nära vad jag klarar av? Ännu en intressant sak är att min svåger i drömmen är läkare och specialist i arbets- och miljömedicin. Det är min själsliga arbetsmiljö som gett dessa pålagringar!

En mardröm fick nytt sammanhang

Jag hade stora problem med mardrömmar som barn. Den ständigt återkommande mardrömmen har jag beskrivit här tidigare. Den gick ut på att jag gjort något men måste göra det ogjort, det vill säga det skulle aldrig ha hänt. Drömmen gav mig stark ångest och känslan av den minns jag fortfarande. Jag har också som en bild i huvudet, någon slags maskin som går runt runt.

Idag kom jag plötsligt på ett samband med mardrömmen och min tendens att älta gamla saker som hänt. Saker jag gjort eller inte gjort. Det är så otroligt onödigt att älta och ångra sig men det är lätt sagt och ett svårt tankemönster att ändra.

En gång när jag som barn hälsade på min farmor och farfar träffade jag en jämnårig flicka som jag lekte med. Hon hade flätor i håret. Vår familj skulle åka iväg på utflykt någonstans och vi gick in till hennes familj för att fråga om hon fick följa med. ”Men då måste du ha kvar flätorna” sa jag plötsligt, utan att tänka mig för. Jag var väldigt blyg och förstår inte var ifrån jag fick modet att säga någonting alls inför hela hennes familj. Det blev alldeles tyst och alla tittade undrande på mig. Jag rusade därifrån. Jag minns ingenting mer om denna episod. Om huruvida hon följde med på utflykten (med eller utan flätor), eller om vi lekte mer. Men det är ett ögonblick som följt mig i nästan 50 år! Det låter inte klokt, jag inser det. Men känslan av att jag gjort fel var så stark.

Jag har flera saker från mitt vuxna liv som flyter upp till ytan ibland. Saker som är bagateller, jag inser det, men som inte släpper taget. Att de blivit som misslyckanden som jag vill ha ogjorda. Ibland handlar det om att jag skulle önska att jag gjort det på ett annat sätt, men grämelsen finns där likafullt. Som exempel kan jag älta mat jag gjort till olika kalas, och inte varit nöjd med. Det blir till misslyckanden, fast det inte är det. Det kanske inte var det godaste mina gäster har ätit men det var helt ok, good enough. Och de andra gångerna då det blivit så bra som jag önskat, de måltiderna har jag glömt!

Förstår du hur detta ångrande och ältande hänger ihop med min mardröm? Hur ångestladdat det är för mig att göra fel?

Jag har påbörjat ett broderi som jag tänkt på en tid. Jag ritade ett träd och förde över mönstret till ylletyget som jag lärde mig på kursen i yllebroderi för Elisabet Jansson i vintras.

Så här långt har jag hunnit.

Artikel i Hemslöjd

I senaste numret av den vackra tidskriften Hemslöjd finns ett reportage om Maja Delborn, en ung kvinna som är sjuk i utmattningssyndrom – eller Sjukan som hon kallar det – och som broderar alla välmenta men tröttande råd man kan få av människor omkring sig. Ryck upp dig! Ta en promenad! Känn inte efter! Tänk positivt! Du måste ju anstränga dig! Maja Delborn känner igen att hon sagt dessa saker själv, inte minst till sig själv. Och det är en väldigt viktig sak: att kunna känna självmedkänsla. Att inte skammen över att inte ha orkat lägga sten på bördan. Det är nog en stor anledning till varför det är så lätt att trilla dit igen. Jag har visserligen taggat ner många ambitioner men samtidigt har en del lagrats i hemlighet, och så fort en liten ork tittat fram så är det så lätt att ta tag i något försummat. Det är många år sedan jag stötte på uttrycket good enough – tillräckligt bra – som barnläkaren Donald Winnicott använde om föräldraskapet. Det är ett av de allra viktigaste rättesnören jag har i livet, men måste erövras om och om igen (och jag har skrivit om både självmedkänsla och good enough tidigare på bloggen).

I artikeln hänvisas också till läkaren Agneta Sandström som skrivit en doktorsavhandling om stress och vad den gör med våra hjärnor. Där visar hon hur utmattningssyndrom leder till mätbara förändringar i hjärnan. Hon säger att rehabiliteringen är i princip densamma som för patienter med hjärnskador, och att en vanlig missuppfattning är att man kan bli frisk om man bara skärper sig.

Agneta Sandström säger också att när man handarbetar kan hjärnan gå in i ett viloläge som när man dagdrömmer. Viloläget kallas default mode network och är en del av hjärnans återhämtning. Hon tror att handarbete varit en tillflykt för återhämtning för kvinnor i alla tider. Intressant, eller hur? Jag är väldigt bra på att dagdrömma också, och har varit i hela mitt liv. Inte visste jag att jag tränade! ?

Två nya börsar: