Medicinen utfasad

Min psykiater har hjälpt mig att sluta med Oxascand som jag tagit till natten i flera år. Det är ingen sömntablett utan har en lugnande verkan som gör att jag kunnat sova hela nätterna. Anledningen till att min läkare skrev ut Oxascand var att jag vaknade på nätterna och inte kunde somna om på flera timmar. Det var knäckande och stressande att veta att jag skulle ha fått för lite sömn när jag klev upp nästa morgon och skulle iväg på jobbet. På senare år vaknar jag varje natt ändå, men jag somnar om, och det gör hela skillnaden. Troligen beror det på åldern.

Min nya psykiater sa att numera är det Melatonin som rekommenderas vid sömnproblem. Det är kroppens eget sömnhormon, och det känns förstås mycket sundare att stoppa i sig än det beroendeframkallande Oxascand. Men jag skulle fasa ut medicinen långsamt och i små steg samtidigt som jag började med Melatonin, och han la upp ett program för det.

Morgonpromenad i september

I tisdags tog jag min sista skärva tablett av Oxascand, och det har fått så där. Jag har inte sovit så bra de senaste nätterna, men jag undrar om det inte är slumpen att det hände just nu. Det visar sig. Psykiatern ska ringa om ett par veckor och fråga hur det gått.

Det känns väldig bra att ha tagit bort ännu en tablett! Jag har just nu tio olika mediciner varav två tas flera gånger under dagen, och så en flytande medicin. Jag fördelar dem på fyra tillfällen under dagen. Tre av dem är mot högt blodtryck och just nu har jag upptäckt att mitt gått upp en del. Jag mäter det ett par gånger om dagen för att se om det är en tillfällig topp eller om jag måste ringa husläkaren om det. Alltid är det nåt.

 

Tackar nej, igen

För ett par veckor sedan var mina kollegor och jag bjudna hem till en före detta arbetskamrat. Jag såg verkligen fram emot kvällen, i synnerhet att träffa henne och en annan tidigare arbetskamrat som gått i pension för ett par år sedan.

Men jag kom aldrig iväg. Jag insåg ett par dagar innan att jag inte skulle orka. Om jag varit frisk skulle dagen sett ut så här: jobba på kontoret, gå till min mamma som bor nära jobbet och vila en stund, åka till min före detta kollega och ha trevligt och sedan åka hem för att gå upp och jobba nästa dag. Sånt finns inte längre. Jag kan knappt föreställa mig det. Så jag tackade nej.

Denna helg händer det igen. Idag skulle jag träffa sex kvinnor som jag gick en kurs tillsammans med för över tjugo år sedan. Kursen innebar en del grupparbete och vi var en grupp som jobbade tillsammans. Vi fortsatte att träffas en lång tid efter kursens slut, men nu är det många år sedan. Det skulle vara så kul att träffa dem igen!  Men – jag lämnade återbud igår. Även om det denna gång var på en helg så är jag alldeles för trött – både att åka dit och att umgås med flera personer. Det roliga är inte sällan det mest tröttande.

Svärtan

Ensamheten.

Att känna sig ensam fast det finns människor omkring en. Jag har alltid känt mig ensam och samtidigt som det tidvis – inte jämt – varit svårt, så värnar jag min ensamhet också.

Jag hittade för något år sedan en av alla anteckningsböcker jag skrivit dagbok i. Jag hade skrivit med arga bokstäver att om någon hittar den här boken så ska ni veta att ni känner inte mig!! Det var skrivet under en oerhört tung och ångestfylld period för många år sedan, och jag visste inte om jag skulle överleva. Jag gick i lång terapi vilket var min räddning, men ändå fanns dessa svarta stunder då jag var som sprängfylld av mörkret. Så ensam som jag kände mig då har jag aldrig känt, vare sig innan eller efter.

Den frivilliga ensamheten är något helt annat. I mitt eget rum inombords jag låter tankarna vandra, bilder av saker som hänt mig under livet komma för mig och där bearbetar jag medvetet mig själv med tankar om att det kommer att bli bra.

Utmattningens skuld

Att drabbas av utmattningssyndrom innebär mycket skuldkänslor.

Skuld över att inte orka vara den mamma jag skulle vilja, och som jag tycker att barnen borde ha.
Skuld över att barnen har en mamma att oroas över.
Skuld över att inte vara den livskamrat jag vill vara, och att behöva lämna över saker jag borde göra.
Skuld över att inte kunna göra den arbetsinsats på jobbet jag vill, och som förväntades av mig en gång, men inte längre.

All denna skuld blir till en stor sorg över Det som inte blev och Det som blev istället.

Det blir en vana också. Nu blev det så här. Barnen kommer att minnas sin barndoms mamma som satt och grät, som var Trött, som inte Orkade. De begränsningar det innebar. Men de kommer också att minnas roliga saker vi gjort tillsammans, det måste jag komma ihåg. Jag var inte trött jämt.

Jag ser människor prata och skratta i högljudda miljöer. Människor som springer. Människor med flera barn på pendeltåget. Hur orkar dom? Jag minns inte hur det var att orka så mycket. Hur går det ens? Jag kan inte föreställa mig det.

Eller som förra veckan när jag jobbade flera dagar på kontoret. Trots att det knappt var någon annan där och det var lugnt och tyst, så vacklade jag hem med öronpropparna i för att stänga larmet ute. Hur orkar människor jobba hela dagar i ända i mer röriga kontorsmiljöer, med möte efter möte, övertid och sen rusa hem för att hämta barn, laga mat, läsa läxor …? Obegripligt.

 

Jag får ge mig till tåls

På ett bekant sätt känner jag mig väldigt trött och oföretagsam de här första dagarna på semestern. Det är väl egentligen ingenting konstigt med det, att det kommer en trötthet över en när man efter ett arbetsår kan slappna av och gå ner i varv. Bara att ha tålamod och låta den ta plats i några dagar. Jag har inga planer för den närmaste tiden ändå.

Jag minns med en rysning en semester då jag jobbade stenhårt ända till sista dagen innan semestern. Åkte hem med en känsla av att ändå inte hunnit klart det jag tänkt. Stressade igenom kvällen med förberedelser inför bilresan upp till Jämtland nästa morgon med hela familjen. Det resulterade i att det dröjde långt in på semestern innan jag lugnat ner mig, och att vi glömde flera saker hemma. Bland annat jackor till oss alla fyra, vilket inte är en helt oväsentlig persedel i den norrländska sommaren!

Varför hade vi så bråttom? Jag lärde mig mycket på den situationen, även om det dröjde några år innan myntet helt trillade ner. Detta utspelade sig nämligen under en tid då jag fortfarande trodde att jag orkade hur mycket som helst (trots att jag redan varit sjukskriven för utmattning en gång!), och jag trodde att allt hängde på mig – både på jobbet och hemma. Så dumt.

 

Igår fick jag ett hugskott och gick in i verkstan utan direkt ärende. Jag stod och tittade på arbetsbordet, och fick en ångestvåg i bröstet. Inte så väldigt stark men tillräcklig för att gå därifrån, och lägga mig en stund. Nåja, jag får ta det lugnt helt enkelt. Verkstan är ju på ett sätt också förknippad med att prestera, även om jag inte har någon yttre press på mig.

Tidigt i morse sov jag en stund på soffan på uteplatsen. När min man också vaknat åkte vi till närmaste sjö och badade från en brygga med badstege. Helt ljuvligt – det var inte sista gången!

Norrvikensjön i Upplands Väsby

Sothöna med unge

Igenkänning

Det här kan vara ett jobbigt inlägg att läsa för mina nära.

Häromdagen läste jag ut Kristina Sandbergs självbiografiska bok En ensam plats. Den handlar om hennes sjukdomstid med en aggressiv form av bröstcancer, och skildrar sjukdomsförloppet, behandlingarna och framför allt hur hon mår både fysiskt och psykiskt. Det är en öppenhjärtig berättelse intill skoningslöshet, både gentemot henne själv och andra.

Hennes skildring berörde mig starkt. Det finns en igenkänning i känslor, även om mycket givetvis skiljer i våra respektive sjukdomshistorier. För henne har frågan om överlevnad varit extremt påtaglig hela tiden. Om behandlingen inte lyckas så finns risken att hon dör ifrån sin familj, från sina barn. För mig har det hängt mer på mig själv, och jag har tröstat mig med att jag alltid kan be min läkare om starkare antidepressiv medicin eller i värsta fall att de ska söva mer mig. Hellre det än att jag ska dö ifrån barnen. Det låter kanske både konstigt och hemskt, men så har jag tänkt. När jag var sjuk i 25-årsåldern var självmord min ventil, både enett sätt att trösta mig med när jag var rädd att ångesten skulle bli ännu värre. Det fanns en utväg, och det räckte med att veta att jag hade den. Det lugnade. Nu när jag har familj kan jag inte tänka så lika lätt, jag har ett större ansvar nu.

Men åter till boken och igenkänningen. Hon mötte så många reaktioner från andra som både förvånade i sin självtillräcklighet och gjorde mig förbannad. Plötsligt finns så många kännare av just din sjukdom, såna som VET. En reaktion som jag känner igen är att nu får du inte göra detta till din identitet. Som att ta för givet att man VILL vara sjuk! Vill ställa hela livet på vänt. Vill att barnen när de blir äldre bara ska minnas en sjuk mamma som inte ORKADE. Eller hur andra måste berätta om sin egen eller andras kriser, som om det måste påpekas att det minsann inte bara är jag som har det lite jobbigt. Kristina skriver att om priset att få berätta om sin oro, ångest, smärta är att det ska vara ömsesidigt och att det förväntas att hon ska ha tröst över även för den andra personen – ”då måste jag dra mig undan just nu”. Hon har fullt upp med att hantera sina egna känslor och har en genomsläpplighet som gör det för tungt att ta hand om andras oförmåga att hantera den ångest som de bär på.

Hon skriver att hon får veta att det är vanligt att människor kring en person som gått igenom en svår sjukdom liksom inte orkar med en längre, och tycker att nu ska du väl vara positiv. Nu är det ju över! Men det är då monstren släpps fram som hon formulerar det. Då när vårdapparaten inte längre håller dig uppe, och du klarar att stå på egna ben. Det kanske är då en del tycker att man ältar eller har fastnat i sjukdomen slår det mig. När man blivit fysiskt frisk men psyket inte hunnit med, utan snarare får fritt spelrum.

Det här stycket klipper jag in här:

SOM jag känner igen detta! Inte bara rädslan att vara en börda utan en rädsla att alla ska bli trötta på mig och min evighetslånga sjukdom! Och just detta att du inte behöver komma med några smarta lösningar eller ens trösta mig, bara du tror på min berättelse!

Nu ska jag säga att de allra allra flesta har varit väldigt förstående och stöttande gentemot mig, oavsett om de förstår av egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller inte.


Kristina går till en psykolog som till slut säger till henne att hon bara pratar om barnens behov, och frågar hur det är med hennes egna behov då? Hon tänker efter och säger att bara vill vila och låta någon annan ta hand om röran åt sig så att hon slipper fatta en massa beslut. Och just detta är så mitt i prick! Jag har fantiserat om hur det det skulle vara att befinna mig på en plats där ingenting hängde på mig! Eller rättare sagt där andra inte förlitade sig på att jag skulle fixa saker!

Ännu en träffsäker formulering: den ensammaste platsen är med andra, det är så fasansfullt att den ensammaste platsen är att vara tillsammans med andra som inte förstår. 

”Nåden att ha sina människor” skriver hon så vackert. Ja, tänk att jag har mina människor! De som betyder. De som jag på olika sätt har stöd av. Några kan jag prata med, några finns bara där. Tack.

I ensamhet

Min man är bortrest i fem dagar, på semesterkurs som han sett fram emot länge. Jag är verkligen glad för hans skull. Vi behöver semester och vi behöver vila, båda två. Men jag känner mig verkligen ensam. Det är inget farligt förstås, men det slår mig verkligen redan idag, den första dagen som han är borta. Vi har varit ifrån varandra många gånger, och det är desto mysigare när vi ses igen. Vi har något att berätta för varandra, och längtan ger en extra dimension åt återseendet.

Den här ensamhetskänslan är inte bara en längtan, det finns en ångest-aning i den. Kanske mer en rädsla för att få ångest än den verkliga varan. Jag har ingen att gömma mig hos, som fredar mig. Kanske är det den känslan som det handlar om?

Maskros efter regnet

Jag fick en ptsd-upplevelse igår.  Blev snabbt och obarmhärtigt tillbakakastad i en gammal upplevelse, och pang så kom smärtan i axeln tillbaka. Den jag gått hos en massör hela våren för att få bort. Spänningen i axeln, övre ryggen och nacken gav en smärta som var nästan outhärdlig, tills jag kom på att boka tid för massage, och det blev långsamt men säkert bättre för varje session. Så på ett ögonblick var jag tillbaka på ruta ett! Som tur var fick jag tid hos henne redan i morgon så då får hon knåda på mina knutar.

När jag ser det så här nedskrivet så är det kanske inte så konstigt att jag känner mig ensam och lite otrygg. Men det är bara en känsla, inget riktigt hot. Det är det jag jobbat mycket med att få min kropp att förstå, och det ska jag övertyga den om även denna gång.

Rädsla går över

Jag vet inte om det hade varit någon tröst om jag fått veta när jag var 5 år eller 9, 15 år eller 22 att mina rädslor skulle antingen gå över eller åtminstone förminskas och bli allt mindre med åren. Att de skulle få ett mindre grepp om mig, och begränsa mig mindre. Jag tänkte på det inför första april. Det var några år då jag var så rädd att bli lurad och därmed bortgjord att jag funderade på att bli sjuk första april. Det är en rädsla jag delar med många tror jag, men för mig är den inte alls så stor längre. Jag är fortfarande oerhört medveten om vad andra tycker om mig och låter det styra lite för mycket, men det är på ett helt annat sätt. Om någon skulle lura mig april eller om jag skulle göra något som den yngre Pia skulle tycka var piiiinsamt, så kan jag skratta åt det själv nu.

Några av mina mest efterhängsna rädslor har jag jobbat mycket med de senaste åren. Jag har med hjälp av terapi fått perspektiv på saker som gör dem hanterbara och genomförbara. Som att åka tunnelbana, åka buss utan att tro att jag ska kräkas, och att köra på motorväg till exempel. Jag har till och med fått lite hybris av all denna framgång och tagit itu med min rädsla för spindlar. Förra sommaren började jag tvinga mig att peta på dem (vilket inte var det lättaste eftersom de var så rädda för MIG!) och till slut kändes det mycket bättre att vara på ställen där jag riskerade att stöta på en spindel. Jag har till och med övervägt att åka till Skansenakvariet och klappa på en fågelspindel! Men det kanske är en bit kvar dit.

Men min största rädsla, och den som präglat mitt liv mest, är den som handlar om allt som är spännande och läskigt på olika sätt. När jag var barn handlade det om Scooby Doo på jullovsmorgon (jag stod i dörröppningen och kisade mot tv:n) och den läskiga boken som fröken läste högt i klassen i 6:an och som fröken fick låtsas att hon tappat bort eftersom den var för läskig för mig. Klassen var i uppror men jag kunde slappna av. Mamma lånade boken och försökte läsa högt för mig hemma för att göra den mindre laddad, men jag höll för öronen och skrek.

När jag gick i 9:an såg vi en film om franska revolutionen, och sedan dess innehöll mitt liv en skräck för allt som hade med en giljotin att göra. Det kan låta som en pryl man sällan stöter på men jag kan intyga att i överförd betydelse dyker den upp här och där. Som exempel kan jag åtminstone minnas två teaterföreställningar då jag rest mig upp mitt i pjäsen och starkt ångestfylld gått därifrån. En av gångerna, på Stockholms stadsteater, gick jag fel och hamnade bakom scenen där en mycket snäll man tog mig i handen som om jag vore en liten flicka, och ledde mig ut från teatern. Han såg min panik och lugnade mig med sin varma hand.

Styckmordet på Catrine Da Costa 1984 gjorde att jag nästan inte vågade gå ut. Inte av rädsla för att bli mördad själv utan för att se alla otäcka löpsedlar. Min fantasi visste inga gränser och jag var fruktansvärt rädd och ångestfylld. Jag såg ett ålderdomligt verktyg i ett skyltfönster en kväll, fick en stark ångestattack och bröt ihop totalt. Det var en stark skräck inför risken att få SE något otäckt, inte att bli utsatt för det själv. Vänner som berättade om skräckfilmer de sett, en kompis som hade en skiva med ljud från skräckfilmer som sades vara riktigt våld (jag satt skräckslagen på toaletten med händerna för öronen när han spelade den) – sånt var också skrämmande. Det var som VÅLD mot mig! Det är svårt att riktigt beskriva hur mycket denna rädsla hade mig i sitt grepp under många år.


Samtidigt är det intressant att se alla de strategier jag utvecklade för att få tillvaron att fungera ändå. Som att jag alltid tog reda på varför en film hade en åldersgräns om det så bara var från sju år. Om det handlade om våld så undvek jag att se filmen. Om det ändå var en film som jag verkligen ville se, så visste min syster vilken gräns jag hade, och kunde berätta om en film var något för mig eller inte.

På grund av min rädsla hade jag missat många bra filmer som ”alla” sett. För att inte tala om alla deckarserier som gick på tv under min tonårstid – Kojak, Baretta, McCloud, Columbo och Magnum – som kompisar såg och pratade om. Min dåvarande pojkvän och jag hyrde filmer jag missat genom åren, och så censurerade han dem för mig genom att spola förbi de otäcka scenerna.

Det händer än idag att jag får en känsla av att en utställning på museum innehåller något jag inte vill se, och då går min man före och rekar åt mig.

En tv-serie jag verkligen ville se var Homeland, men jag tvekade eftersom den delvis utspelar sig i länder och miljöer där jag förväntar mig att se otäcka scener. Men till slut tog jag mod till mig, efter att ha pratat med min syster som lugnat mig på den punkten. Det kändes som en seger att våga se den, och även andra serier som vore fullkomligt otänkbara längre tillbaka. Tv-serien Bron är ett annat exempel. Den hade jag också fått klartecken för av min syster, och när jag sett första avsnittet ringde jag till henne och frågade om hon inte tänkt på att mordoffret var i två delar! Men jag var mest full i skratt. Dels på grund av att hon inte tänkt på att det var så nära mitt ALLRA VÄRSTA men också för att jag inte fått panik och inte undvikit att fortsätta titta. Jag har väl trubbats av en del med åren också, och det känns oerhört skönt hur knäppt det än låter. Jag har inte vant mig vid verkligt våld utan vid det fiktiva, och det är en skillnad numera. Det var det inte förut.

Jag var ett känsligt och lite ängsligt barn, det är det flera vuxna från min barndom som minns. Det var som en tunn hinna mellan mig och Farligheten, som jag måste akta mig för. Det gjorde att jag inte vågade så mycket, vilket jag led av i sällskap med mer våghalsiga vänner (eller hur AP?) och sågs som mesig.

Jag läser just nu Elisabeth Åsbrinks självbiografiska roman Övergivenheten där hon beskriver att det finns förbjudna ord när hon som litet barn lever med mamman. Pappan har lämnat mamman för en annan kvinna, och alla ord som på något sätt kan anspela på detta kan sätta igång mammans raseri och våldsamma gråtorgier. Flickan ser till att samla på de orden så att hon vet att akta sig för att använda dem. Hon ser också till att stänga av tv:n om det visas något som skulle kunna vara farligt nära de onämnbara orden, och blir mästare på att avleda modern för att i möjligaste mån avstyra utbrotten. Hon lyckas inte alltid och skuldbelägger sig själv.

Jag har inte riktigt levt i en sådan relation med någon, men jag känner ändå igen mig i den här skildringen. Jag har också byggt upp föreställningar om att inte få säga vissa ord eller komma in på vissa områden, i rädsla av vad som ska komma. Jag skriver ”föreställningar” för det är nog delvis så att det inte fanns så mycket farligt som kunde hända, inte egentligen. Men rädslan att bli rädd är nog den värsta ändå.

Min gamla ångestdröm

Jag läste Beate Grimsruds Jag smyger förbi en yxa och hajade till för en beskrivning av en omöjlig situation som fick mig att tänka på min ångestmardröm från barndomen.

Den treåriga flickan i berättelsen hör en röst som säger att hon ska leta efter sin mamma i väggen. Inte på, inte bakom utan inuti väggen. En omöjlig uppgift som väcker en stor frustration inom henne. Det är den känslan jag känner igen. Min mardröm handlade om att jag gjort något, och det var helt irrelevant vad detta något bestod i. Det jag måste göra var att göra den saken ogjord. Inte sudda ut ett streck eller fylla igen ett hål, utan jag skulle aldrig ha ritat det där strecket eller grävt det där hålet från början. Jag skulle med andra ord göra någonting helt omöjligt, och det väckte en enorm ångest inom mig. Jag drömde detta under flera års tid. Förutom känslan är det ett synminne av en slags cirkel som går runt runt, och jag minns att jag tänkte att det fanns en tvättmaskin med i drömmen.

Jag fick tidigt medicin för att sova lugnare. Jag tänker på den mardrömmen ibland, och minns skräcken när jag vaknade och hur mina föräldrar först fick försöka att få mig lugn och sedan trösta så att jag kunde somna om. Det sista minnet jag har av drömmen är från när jag är 12 år, så den fanns med under många år.  Anledningen till att jag vet att jag var 12 år, är att jag i 6:an tränade gång. För att få mig att varva ner efter drömmen, gick min pappa och jag gång i vår källare – fram och tillbaka!

Jag kan förövrigt rekommendera boken till läsning! Så här skrev jag om boken när jag läst den:

Jag läste precis ut den och är väldigt tagen. Barnets perspektiv känns så klockrent, och jag anar mycket som pågår i familjen men som inte sägs rakt ut. Om misshandel, om fattigdom, om psykisk ohälsa. Om hur barnet Lydia med alla tankar surrande i huvudet försöker hitta någon reda i världen. Hennes skyddsmekanismer – att sudda bort människor i farliga situationer, att innesluta sig själv som i is. Men också hennes självkänsla och självförtroende – klart att hon ska bli snabbaste löparen i världen!
Språket krackelerar i takt med hennes mående tänker jag. En bok att minnas!

Lycka för länge sedan

Idag berättade en god vän för mig om första gången vi träffades. Hon hade nyligen blivit tillsammans med en nära vän till min man (dåvarande sambo). Det var hemma hos oss nyårsafton 1993. Vi stod på balkongen strax efter tolvslaget, och pratade om förhoppningar på det nya året. ”Jag vill bli lycklig” sa min mans kompis. ”Det är jag redan” hade jag svarat.

Det var så fint att få det minnet av henne! Jag minns inte samtalet, men jag förstår precis min känsla. Några år tidigare hade jag varit inne i en djup psykisk svacka med stark ångest. En svacka jag ofta tvivlade på att jag skulle orka ta mig igenom. Här stod jag nu på min egen balkong. Jag hade träffat mannen i mitt liv, och vi skulle gifta oss om några månader. Jag hade precis blivit klar med min utbildning till bibliotekarie, och fått ett vikariat. Vi hade fått en jättefin hyreslägenhet precis där vi ville bo. Livet låg öppet – klart att jag var lycklig!