Första fysioterapisessionen

Igår ägnade jag många timmar på Stressmottagningen. Jag träffade först arbetsterapeuten en kort stund då hon berättade hur hon tänkt lägga upp mötet med min chef, och undrade om jag hade något jag ville ta upp. Därefter en kort paus, och sedan kom min chef. Arbetsterapeuten berättade om behandlingen och om utmattningssyndrom, och därefter om hur vi kan tänka på arbetet. Hur vi kan lägga upp arbetstiden och innehållet i arbetet så att jag med små små steg utmanar mig att göra allt mer. Vi enades om att jag och min chef ska ha korta avstämningar varje fredag. Det kändes bra.

Sedan åt jag min medhavda lunch och så vilade jag, djupt nedsjunken i en soffa i deras väntrum. De spelar lugnande musik på låg volym och det kändes skönt.

Så var det dags för nästa session! Det första passet med fysioterapeuten som vi ska träffa åtta gånger. Vi höll till i ett rum med yogamattor på golvet, och jag hade satt på mig lite ledigare kläder eftersom vi skulle röra på oss. Och SOM i rörde på oss! Vi fick göra många olika fysiska övningar för att få musklerna att slappna av, och det var verkligen verksamt. Jag har inte känt mig så avslappnad i axlar och nacke på flera år! Vi fick skratta en del också, och om vi till en början var lite blyga och försiktiga så blev vi mer lössläppta mot slutet! Svettiga och med bultande hjärtan fick vi lägga oss ner för att slappna av, innan en välbehövlig vattenpaus.

Avslutningsvis pratade hon om att göra saker i långsammare takt, och vi fick även öva på det. Min värsta gren! Men jag har verkligen börjat förstå att mitt hetsiga sätt att göra saker på hänger ihop med det här. Jag har inte insett det förut. Inte tyckt att jag är stressad. Men jag har haft fel. Jag undrar när jag började bli så här, för jag tror inte att jag alltid varit så.

Lyssnar på Pia Dellson

Jag har skrivit många inlägg om Pia Delssons bok Väggen som jag varmt rekommenderar till alla. Den är skriven på kortprosa och kräver mycket lite ork att läsa, men är väldigt mitt i prick. Författaren är psykiater som blev sjuk i utmattningssyndrom vilket gör hennes reflektioner ännu intressantare.

Nu har jag lyssnat på ett poddavsnitt där hon samtalar med en programledare om utmattningssyndrom. Poddcasten heter Allt du velat veta och är min senaste källa till lycka – massor av avsnitt om allt mellan himmel och jord med mycket intressanta personer. Jag har till exempel lyssnat på avsnitt om rymden med astronomen Marie Rådbo, om romarriket med historikern Eva Queckfeldt, om adeln med journalisten Björn af Kleen och om TV-drama med författaren Hans Rosenfeldt.

Men åter till Pia Dellson. Ett ungefärligt citat: Personer som drabbas av utmattningssyndrom är ofta väldigt stabila vad gäller stress. De kan pressa sig mycket, mycket länge, och allt längre in i en utmattning eftersom de inte känner av några larmsignaler. Inga larm slår till om att nu orkar jag inte mer eller det här går inte, utan man kör sig själv i botten helt enkelt. Det här beteendet är ett av dem som jag måste arbeta med. Det handlar om flera saker: jag måste släppa på prestationskravet från mig själv, jag måste lära mig att göra saker långsamt, jag måste lära mig att göra tillvaron randig med pauser för återhämtning mitt i aktiviteterna – inte köra på tills allt är klart.

På Stressmottagningen pratar vi mycket om värderad riktning. Jag måste vara uppmärksam på när jag tar steg bort från värderad riktning, och hur jag kan ändra mina val av handlingar till en annan gång.

Jag skrev måste ovan – vi har också lärt oss att ersätta måste med jag vill, jag väljer. Alltså: jag väljer att släppa på mina egna prestationskrav och att göra saker långsamt. Heja mig!

Mer om journalen

Nu är jag i min goda väns stuga och ska stanna över helgen. Skönt och kravlöst, och så två gulliga hundar som tokgillar mig! Jag har läst journalen igen och den tillför verkligen bara skärvor till mitt eget minne och inget jag inte minns ändå. Det står om konstant ångest med inslag av panikångestattacker, om att inte våga gå ut och vistas bland folk, om att ibland inte våga vara ensam då jag sovit hos mamma eller syster, om stunder av overklighetskänslor då jag inte känt det som att jag befunnit mig i min kropp och om hur all energi gått åt till att hålla ångesten i schack.

I den sista journalanteckningen står att jag fått förvärrad ångest vilket tyder på att det finns fler anteckningar. När jag beställde journalutdraget angav jag nog fel datum. Jag har nu beställt utdrag för tiden efter de jag har, och beställde också anteckningar för det besök jag gjorde hos psykiatern för att diskutera medicinering mot ångesten (som min läkare propsade på) och ett besök på psykakuten. Jag skrev också att jag vill ta del av de eventuella anteckningar som finns från min terapeut på vårdcentralen, där jag gick under lång tid och som var avgörande för att jag blev frisk.

Vi tog en kort promenad till badplatsen med hundarna. En så vacker dag och solen – det var ett tag sedan vi såg solen!

 

 

Ännu en journal

Jag skrev för ett och ett halvt år sedan om att jag begärt ut min journal från barnpsykiatrin i Östersund där jag gick ett tag som barn. (Skriv ”journal” i sökfönstret så kommer det inlägget upp.) För en tid sedan kom jag på att jag skulle vilja läsa journalanteckningarna från den tid i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då jag hade så mycket ångest, och var sjukskriven en tid. Igår fick jag dem, och jag har läst igenom dem en gång. Jag ska nog be att få ut för en längre tid. Nu känns det som att anteckningarna slutar väldigt abrupt.

Jag ska läsa dem igen innan jag skriver om dem. Men jag känner att det är viktigt för att förstå hur det var då, när jag var i 25-årsåldern och mådde så fruktansvärt dåligt att jag undrade om jag kunde överleva. Mina minnen från då är lite diffusa eftersom det gått 30 år, men somt ör också kristallklart eftersom det betydde så mycket för mig.

På hemvägen idag gick jag en liten stund genom min fina lilla skog. Där lyste så illande grönt av mossan – en riktigt färgklick mitt i novembermörkret.

Stark oro i kroppen

Idag har jag haft ganska stark ångest mer eller mindre hela dagen. Dessutom har känningarna av WED/RLS varit värre de senaste dagarna, i synnerhet i fötterna. Jag har spänt musklerna i fötterna och smalbenen så mycket att jag nog får träningsvärk i morgon! Summa summarum en stark oro i kroppen med andra ord. Fy fasen.

Nu har jag semester i två dagar och reser med dottern till min pappa i Jämtland igen. Jag har med mig filmer från min barndom, vårt bröllop och från när barnen är små. Det ska bli roligt att titta på tillsammans!

Kärlek

Min syster och jag besökte alltså vår pappa i helgen. Vi hjälpte honom med en del saker och hann umgås ordentligt. Det kändes fint. Det är alltid lite speciellt att komma upp till Jämtland där vi växte upp. Trots att det är 36 år sedan jag flyttade därifrån så var det under de formbara skolåren jag bodde där, och det har satt sina spår i mig.

Hösten var längre kommen där förstås, så vackert med gula björkar. Här är utsikten från pappas balkong. En fin vy över Storsjön.

Under hemvägen slogs jag av att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Från mina föräldrar och min syster från min ursprungsfamilj; min man och mina barn i min nuvarande familj; andra släktingar, nära vänner och många jag känner mer ytligt men som visar en kärleksfull omtanke om mig. Det är inte självklart men något jag är djupt tacksam över. Mina känslor är ju dämpade av de antidepressiva medicinerna, men igår blev jag lite tagen faktiskt. Det var längesedan.

Jag var hos min husläkare idag som sjukskrev mig året ut på 50 %. Han är lite bekymrad över mig, och det är jag också. Han tittade på mina underliga röda prickar runt munnen också och skrev ut kortisonsalva. Jag hoppas verkligen att det hjälper.

Sitter på tåget …

… som nyss lämnade Söderhamn – på väg hemåt. Jag har haft två fina dagar i sakta mak. Jag har varit trött, vilat mycket och sovit en del. Jag mår så bra av att bara vara här med allt välkänt: den stora roten utanför dasset, stenarna i form av en döskalle på stigen upp från bryggan, den enorma gamla aspen, ljudet när man går in i köket, den branta stegen upp till övervåningen och så mycket som minner om mormor och morfar. Och så den vackra vyn över Bottenhavet förstås – den är svårslagen och den tröttnar jag aldrig på. Ibland syns Hällgrundets fyr långt ut i havsbandet och ibland är den som osynlig. De två stora grunden därute ser ibland ut att sväva i luften och ibland som två stora båtar långt ut. Dimman kan ligga tung och mystisk, och dölja skogen på andra sidan fjärden. Men framför allt är det den långa obrutna horisontlinjen som fascinerar.

Jag hade med ett pågående yllebroderi och satt en stund med det, men blev inte nöjd med garnet jag hade med mig så jag repade upp allt.

Ångesten jag hade på kvällarna under senaste veckan har inte dykt upp dessa dagar – skönt. Nu har två veckor av min semester gått och jag har fortfarande kvar tre. Det känns bra att komma hem igen!

Verkstan i förändring

Igår tog min man och jag itu med ett kraftprov: vi flyttade alla LP- och CD-skivor till sovrummet där mannen har sin musikstudio, och flyttade min koffert med tyger och ett skåp till verkstan. Vi bytte alltså plats på dem, så att de hamnade där de hör hemma. Det tog större delen av dagen; framför allt för mannen som har en del skivor och de hyllorna är både höga och tunga. Men det blev bra till slut.

Jag är så glad över skåpet som numera står i verkstan. Det tillhör mina svärföräldrars allra första möblemang sedan flykten från Estland till Sverige 1943. Fraktsedeln finns kvar på baksidan och den är ställd till dem på Antuna gård där de arbetade en tid i början. Hyllorna är klädda med ett papper som jag hade i min skolbänk och på mina skolböcker när jag gick i 2:an – vilken rolig slump!

Kofferten utgår jag ifrån är från min mormor och morfar. Jag hade den som brudkista när jag var i tonåren. Det vill säga att jag köpte och önskade i present sådant jag kunde ha när jag flyttade hemifrån, och la dem i kistan. Idén hade jag fått från en äldre kusin.

Nu fick jag en stor bit vägg på köpet, ovanför kofferten, och jag har en del funderingar på vad jag ska sätta där. Antingen hyllplan, snören att hänga pågående broderier och inspirationsbilder på eller så spikar jag i spikar och hänger upp bilder jag gjort. Just nu lutar det åt det senare. När jag flyttade saker, från en byrålåda i sovrummet till skåpet i verkstan, hittade jag de tovade och broderade bilder jag gjorde förra sommaren. Jag blev så glad att se dem, jag tycker verkligen om dem, och funderar på att ta nya tag med tovningen. Det tar bara sådan tid och kraft. Men de bilderna ska jag nog sätta upp på väggen i verkstan.

Värdefulla små saker

Min morfar köpte en gång ett grossistlager, Grahmers efterträdare vill jag minnas att det hette. Jag har ett blad från ett kvittoblock liggande någonstans – jag hittar det inte just nu. När vi var barn hade vi travar av kartongark med klippdockor. Det fanns två olika små flickor att klippa ut, och jag har inget minne av att jag undrade hur det kom sig att vi hade såna mängder! De kom från detta lager.

Jag har fortfarande några påminnelser om sakerna som ingick i grossistlagret: inte minst dessa knappar som vi hade mängder av askar av.

Inte speciellt vackra knappar men så förknippade med min barndom! Bara namnet: Koh-I-Noor. Jag googlar på ordet och ser att det är namnet på en diamant som ursprungligen kommer från Indien men som numera finns infattad i en brittisk drottningkrona. Namnet betyder ”berg i ljus” – visst är det vackert! Betydligt vackrare än knapparna! På knappen står ”For gentlemen” ser jag nu – jag inser att jag aldrig tittat på den svårläsliga texten.

En annan sådan rest från min morfars grossistlager är minimala synålar i mängder.

Här ligger de i små små nålbrev i en söt ask med min mormors handstil: små små synålar. (För övrigt är de små etiketterna i vitt med blå bård också från detta lager – vi hade förmodligen tusentals av dem!) Nålarna är så ytterst små att de knappast kan ha använts av någon med grova arbetande händer.

De här små resterna av saker från min barndom är så värdefulla för mig. De är inte så väldigt användbara, även om jag använder knapparna någon gång ibland. Men de väcker fina minnen. Jag får ögonblicksbilder i huvudet av ett stort klädskåp som jag hade i mitt rum. Ett skåp som min mormors pappa gjorde till henne. Där hade jag leksaker och troligen låg klippdockorna där på var och varannan hylla (jag var inte känd för att hålla ordning i mitt rum!). Jag älskade att ha flera av samma sak för då kunde jag leka affär eller skola. En kär skatt var två identiska nummer av den saligen insomnade och politiskt korrekta barntidningen Peo som jag prenumererade på. Med två likadana tidningen lekte vi skola: fröken hade den ena och eleven den andra – precis som i riktiga skolan!

Jag har skrivit om min mormor och morfar förut här på bloggen. De var mycket viktiga personer i mitt liv, och jag har många fina minnen av dem. Jag behöver inga fysiska ting för att hålla minnena vid liv, men visst fungerar de som mina madeleinekakor!

Dags för drömtydning igen

Jag har skrivit tidigare här på bloggen om drömmar som betytt något viktigt för mig. Skriv ordet drömmar i sökrutan så hittar du de inläggen. Nu har jag haft en dröm som jag tänkt en del på i efterhand. Det kändes direkt som att den betydde något, frågan är vad.

Det enda jag minns är en kort sekvens där jag åker på någon slags motordriven vattenfarkost. Jag hänger på den med fötterna nere i vattnet, och snuddar då och då vid stora stenar som finns djupt därnere på botten. Jag har alltid haft en stark obehagskänsla inför djupt vatten, eller snarare vad som döljs däri. Jag har till och med känt mig närmast skräckslagen när jag åkt med båt förbi en grynna som sticker upp. Hur stor är inte den stenen och jag ser bara en liten bit som sticker upp! Det är inte så svårt att tänka vad det skulle kunna stå för, om man tänker att djupet är mitt undermedvetna. Den värsta fasan är att simma där det är djupt och känna sjögräs eller stenar med tårna! Och det är just det jag gör i den här drömmen. Jag försöker lägga mig horisontellt i vattnet så att jag inte ska nå dem med fötterna. Jag skymtar de stora stenarna i vattnet, de är märkligt ljusa. Så kommer min svåger förbi på en vattenskoter. Han berättar att de stora stenarna på bottnen fått pålagringar på grund av miljöförstöring, och att det är därför de växt sig så nära vattenytan. Slut på drömmen.

Jag funderade en stund men kom snart fram till denna tolkning: vattendjupet är mitt inre, mitt psyke, min själ. Pålagringarna är allt jag varit med om som orsakat min psykiska ohälsa. De har lagts till i lager på lager, och börjar nu komma väldigt nära ytan. Frågan är vad den står för. Att jag är nära vad jag klarar av? Ännu en intressant sak är att min svåger i drömmen är läkare och specialist i arbets- och miljömedicin. Det är min själsliga arbetsmiljö som gett dessa pålagringar!