Snart 1 år och 8 månader med bloggen

Detta är det 466:e inlägget på bloggen som jag startade för snart 1 år och 8 månader sedan!

I det första inlägget skrev jag:

Jag smyger igång med en snabb presentation av bloggen-to-be. Tid för mig har att göra med att jag utropat 2016 till mitt år. Efter en längre sjukdomsperiod med utmattningssyndrom, då jag varit sjukskriven på hel- eller deltid, bryter jag vattenytan och kommer upp igen. Jag började arbeta på 25 % igår och det känns hoppfullt, nervöst och väldigt roligt. Hoppfullt eftersom jag tror att det kommer att fungera denna gång – med nya insikter och en del förändringar i förutsättningar. Nervöst eftersom jag är ringrostig och lite rädd att jag blir för ivrig så det går för fort. Och väldigt roligt att komma ut i världen igen, till finaste arbetskamraterna! Jag har odlat mina kreativa sidor den sista tiden vilket har del i mitt tillfrisknande, det är jag säker på. Jag har skrivit, gjort smycken, nålfiltat, broderat och arbetat med mina foton. Det kommer jag också att skriva om. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen! Så, om det till äventyrs är någon som hittar hit – välkommen!

Den här bilden fanns med i mitt första inlägg. Ett halsband i silver som jag gjort.

Då, i februari 2016, hade jag ingen aning om att jag skulle skriva så pass mycket, eller hur mycket bloggen skulle betyda för mig. Inte heller vilka vägar allt det kreativa skulle ta med nya material och tekniker. Men framför allt visste jag inte hur mycket det skulle betyda för mitt välmående! Det är väldigt mycket denna nygamla sida av mig själv som hållit mig någorlunda glad. Det låter kanske inte klokt, men allt är relativt. Jag mår verkligen inte bra, varken i kropp eller knopp, men man vänjer sig och lär sig leva med det. Någorlunda glad blir helt ok. Vissa dagar är riktigt tunga och svarta, andra dagar känner jag mig periodvis lite hoppfull och att livet i alla fall är ok.

Min sjukdomshistoria börjar bli ganska lång nu, och längre tillbaka bestod dagarna i att läsa (på den tiden jag orkade det) eller att titta på film. Det låter som en härlig tillvaro, eller hur? Men inte i längden och inte när man mår pyton och inte orkar annat – allt jag ville var att bli frisk och kunna jobba.

Om jag fortfarande skulle vara hänvisad till tv-serier skulle livet te sig betydligt mörkare. Jag undrar hur det skulle påverkat mig, nu när jag har en känsla av hopplöshet som tidvis överskuggar det mesta? Jag tror att min verkstad med broderi, nålfiltning, sömnad, växtfärgning, linoleumtryck, kalligrafi och smyckestillverkning gör att jag får den energi jag behöver för överlevnad. För livslusten.

Också från mitt första blogginlägg. Ett första försök till nålfiltning!

Idag har varit en riktig upp-och-ner-dag. Jag har haft väldigt jobbigt med krypningar och obehag i framför allt smalbenen. Jag har spänt musklerna så mycket att jag har ont i benen nu. Å andra sidan har jag varit hemma hela dagen, jobbat en del men också sytt en kjol till mig själv! En mycket enkel kjol med bred resår i midjan i lavendelblått linnetyg. Jag är mycket nöjd och den utvidgar min extremt minimala garderob ganska mycket. Den passar till flera tunikor och tröjor så att jag inte behöver ha mina svarta byxor varje dag!

Idag kom kallelse till fysioterapeuten på öppenpsykiatrin och det blev jag också väldigt glad över. Upp och ner som sagt!

2016 blev inte mitt år på det sätt jag tänkt. Flera stora bakslag gjorde att jag inte blev bättre och mot slutet av året blev det en rejäl dipp, som resulterade i en månads sjukskrivning på heltid i januari.

Jag har slitit så in i baljan med mig själv, och tycker att det skulle kunna bara funka nu!

Radiopsykologen idag

Det händer att jag lyssnar på Radiopsykologen i P1 men inte så ofta. Idag råkade jag börja lyssna på P1 judt när programmet började, och det var ett väldigt fint samtal.

Hon som ringde in hade drabbats av hjärntrötthet efter att ha varit mycket sjuk i TBE. Hon beskrev det så bra om hur hon fick liksom gröt i hjärnan, om hennes behov av avskildhet och att inte kunna säga nej. Att inte VILJA säga nej. Man vill ju leva ett vanligt liv! Orka göra de mest basala saker för och tillsammans med sin familj. När man inte orkar så gör man det ändå, och får betala dyrt för det. Hon tog att ordna barnkalas som exempel. Det måste man väl – eller hur?

Samtalet snuddade vid Den Stora Sorgen som jag förstod att även hon känner. Sorgen över att det blivit så här och allt vad det för med sig. Att inte vara sitt vanliga snabba, glada, pigga och effektiva jag. Kommer hon tillbaka? Kommer livet någonsin mer att innehålla mer än den lilla beskurna tillvaro jag har nu?

Till skillnad från mig så är hon som ringde till programmet ganska förtegen om hur hon mår, och vad som händer med henne i vissa situationer. De flesta märker ingenting menade hon, och verkar vilja ha det så. För mig är det viktigt och väldigt hjälpsamt att vara öppen med hur jag mår. Jag får förståelse och hjälp, och andra öppnar sig för mig. Radiopsykologen tyckte att hon skulle be om hjälp mer.

Lyssna gärna på samtalet i Radiopsykologen! (Om inte annat så lyssna för att få höra hans röst!)

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3637

Jag har skrivit om sorg och acceptans flera gånger tidigare. Om du vill läsa så sök på de orden i sökfältet.

Lillsemester!

Jag är så lycklig – i Kristi Himmelsfärdshelgen ska jag följa med min syster och hennes man till deras stuga i Söderhamns skärgård! Jag har skrivit om stugan på ön Bonnorn förut flera gånger, det är verkligen en favoritplats i världen. Vår mormor och morfar köpte stugan när vår mamma var liten så den har liksom alltid funnits.

Där finns varken el, vatten eller avlopp. Vatten tar vi med i dunkar från fastlandet, kylskåpet drivs med batteri och maten lagas på gasspis. Ett rart dass med havsutsikt finns och en vedeldad bastu. När man sitter på bryggan och tittar åt öster ser man en bred horisont mot Finland. Det är en långsam och rofylld tillvaro, och jag ska få åka dit snart!

image

image

Bra dag

Jag hörde av mig till psykolog Siri igen för några dagar sedan, och var beredd på att vänta ett tag på att få en tid. Men igår kväll mejlade hon att hon fått ett sent återbud, och frågade om jag kunde komma idag på morgonen. Jag blev jätteglad och la snabbt in om en semesterdag. Det skulle bli för drygt att åka till jobbet efteråt.

Jag kontaktade henne för att prata om att jag mår sämre och att det känns hopplöst. Men också för den svarta klumpen i kroppen från den händelse för tre år sedan som jag försökte beskriva utan att beskriva den i ett tidigare inlägg. Jag ville prata med henne om huruvida jag ska lämna den bakom mig, eller ta tag i händelsen och prata om den för att arbeta igenom känslorna. Jag är ju egentligen rätt så säker på att det senare är bäst, men eftersom hon sagt att jag har ett ben kvar i det gamla och behöver släppa det så ville jag ändå fråga henne. Hon höll med förstås och nästa vecka ska vi ta tag i det.

Idag pratade vi mest om den journal från PBU (BUP) jag begärt ut. Hon tyckte att det var jättebra att jag läst journalen eftersom den ju visar sig vara en intressant pusselbit för mig. Hon frågade hur jag känner inför lilla Pia med de ångestfyllda mardrömmarna. Det var ju också en bild på mig i journalen. En bild på en allvarlig flicka med stora ögon. Jag svarade att jag känner en stor ömhet för henne, så klart.

Jag berättade om mardrömmarna också. Jag minns det som att det var samma dröm jämt, och den gick ut på att jag skulle göra någonting ogjort. Inte som om att jag ritat ett streck på ett papper och sedan suddat ut det, utan att jag aldrig skulle ha ritat det där strecket från början.

Vad det var i drömmen som skulle göras ogjort vet jag inte, och det är egentligen inte intressant tror jag. Det är känslan av att det är omöjligt som väckte skräcken och ångesten i mig. Psykolog Siri blev lite tagen och menade att det var som en katastrofkänsla över drömmen, och en stor rädsla.

IMG_2998Efter timmen hos Siri åkte jag hem till mamma och hennes man där också min syster var. Vi tog en stillsam promenad på söder och åt lunch utomhus vid en thaikiosk. Sol, fågelkvitter och blommor – en riktigt fin dag!

Jag hann hem och vila i några timmar innan kvällens yogapass. Avslappnad och lugn spankulerade jag hem i kvällssolen och pratade med min pappa i telefon. Åt en sen middag som min man lagat, och satte mig mätt och ganska belåten i den stora rosa fåtöljen.

Skörheten

Jag fick tips om en film på SVT play, Skörheten av filmskaparen Ahang Bashi. Den skildrar henne själv och hennes ångest. Hur hon försöker förstå och stå ut med den. Hon kom som 2,5-åring med sin familj från Iran. Hon förstod ingenting av vad som hände, men hon minns den stora omställningen. I filmen får hon hjälp av sin psykolog som säger att det är inget konstigt att hon reagerar med ångest så här långt efteråt. Jag ser hur Arang pustar ut av lättnad. Så tänker jag i alla fall, och förstår henne precis. Eller det är vad jag ser och läser in i alla fall. Den där lättnaden över att det är ok. Att någon yrkeskunnig person kan säga att det är helt naturligt att känna så här, att bli så dålig men också att det kommer att bli bättre.

Hon är känslig menar föräldrarna. ”Du har ett jättebra liv. Vad mer kan du begära?” säger pappan. Han visar henne på den vackra rosablå kvällshimlen. Han säger att han inte tittar på de mörka molnen, utan väljer att se det vackra. ”Det är underbart!”

Arang säger till psykologen att ”När jag tänker tillbaka på de här åren. Jag bli så himla trött i själen på nåt sätt. Jag har slitit så mycket med mig själv.” Så mitt i prick! Jag känner mig också trött ända in i märgen på att ha det så här. Att det inte kan vara enkelt någon gång!

IMG_1620

Jag har inte haft energi till broderi på sistone men igår blev det en stund i verkstan i alla fall.

Men hon säger också att ”Samtidig känner jag att jag inte hade velat vara utan det heller. Jag känner en slags bitterljuv känsla.” Jag tror jag vet vad hon menar. Efter min djupa ångestperiod i 25-årsåldern, med lite perspektiv på den och när de starka känslorna klingat av, kunde jag känna att jag vuxit mycket som människa av den. Att jag lärt känna mig själv och min inre styrka, och att det fanns något positivt i det som jag inte velat vara utan. Men det är många år sedan jag tyckte att det räcker nu tack! Jag hade gärna sett lite tjockare skinn växa utanpå den ömma och rådbråkade själen, och i en bemärkelse gör det det. Men det handlar om att jag vet allt bättre vad jag klarar och var gränsen går. Egentligen blir sårbarheten och skörheten allt värre, i och med en slags nedbrytning av försvaret. Som att ha ett försvagat immunförsvar, och det är flera terapeuter och psykologen som jag träffat som uttrycker det i termer av överkänslighet och allergi. Har man en gång blivit skadad av stress är man överkänslig i fortsättningen.

Ja visst har jag lärt mig massor om utmattningssyndrom, ångest och om mig själv genom alla dessa år, men det är en kunskap jag kunnat vara utan.

Begärt ut gammal journal

Jag har tidigare beskrivit hur jag som barn hade ångestfyllda mardrömmar, och hur mina föräldrar sökte hjälp på PBU, barnpsykiatrin. För en tid sedan kom jag på att jag kan begära ut min journal från den tiden. Jag tänkte att det vore intressant att läsa hur det var och hur PBU bedömde situationen. Jag hade inga stora förhoppningar på att det skulle vara en så utförlig journal. Jag minns ju inte mer än något besök hos dem, och att de gjorde ett besök hemma hos oss. Det jag minns mest, förutom själva mardrömmarna, var att jag medicinerade. Vi kallade de små ljusblå pillren för ”mardrömstabletterna” minns jag.

Några veckor efter min begäran kom ett rekommenderat brev med 12 sidor journal. Det var lite omtumlande att läsa om mig själv för så länge sedan! Mina föräldrars skriftliga ansökan där de beskriver sin ”allvarliga oro” för sin dotter finns också med. Vid första besöket på PBU togs en bild till journalen, och det är med stor ömhet jag möter blicken hos 8-åriga Pia vars ansikte mest består av stora ögon. Jag ser ledsen ut men det säger ju många att jag gör fortfarande!

Ordet känslig återkommer på flera ställen i journalen. Föräldrarna beskriver mig som känslig: mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling på dagis, jag vågade inte titta på något minsta läskigt på tv och blev till och med rädd för Teskedsgumman som liten! Pappa beskriver mig som en lite fantasifull, snäll, tankspridd dagdrömmare som läser mycket (!) och läkaren konstaterar ”mörkrädda hos något fantasifull flicka”.

Läkaren förskriver medicin och flera noteringar i journalen handlar om telefonsamtal från någon av mina föräldrar som rapporterar hur det går, uttrycker oro för att medicinera mig och hur medicinen byts till annan eftersom jag återigen börjat kissa på mig om nätterna.

Hösten när jag går i 6:an skriver en läkare  i journalen att det är otillfredsställande att enbart telefonkontakt hållits med familjen, och PBU gör ett hembesök. Där konstateras att jag mår bättre, men fortfarande har mardrömmar ibland. Återigen står ordet ”känslighet” som en förklaring till mina häftiga reaktioner på mardrömmarna.

Detta är den sista journalanteckningen trots att det står att man ska ha telefonkontakt om några veckor och eventuellt besöka PBU senare. Kanske det inte behövdes?

Jag känner mig så imponerad av att mina föräldrar sökte hjälp på PBU! Det kan inte ha varit helt lätt, och kanske inte så vanligt på den tiden i Norrlands inland.

Läs mer

Läkarbesöket

Min husläkare sätter sig tillbakalutad i stolen och lyssnar. Det finns ingen stress eller ”snart kommer nästa patient” över vårt möte. Jag pratar, han lyssnar och inflikar frågor. Antecknar ibland. Jag har haft samma läkare  många år nu. Han känner till min situation och han kommer ihåg. Vi känns som ett team som tillsammans försöker lösa en uppgift – att jag ska bli frisk. Han tvivlar inte ett ögonblick på det jag säger, utan accepterar direkt när jag säger att jag inte orkar jobba en minut mer än 50 % just nu. Han är orolig för min hälsa och för att Försäkringskassan ska krångla.

Igår sa jag till honom att Försäkringskassan sagt att de vill ha en plan för återgående till heltidsarbete. Vi pratade lite fram och tillbaka, båda med vetskapen om att det blir en långsiktig plan. Jag tar Sertralin som är ett SSRI-preparat mot depression, ångest och PTSD. Doktorn sa att det går ju att prova någon annan medicin och se om det skulle ge någon förbättring. Ett dilemma är att vissa mediciner kan påverka blodtrycket och RLS/WED. Jag har extra mycket kryp och ryckningar i benen just nu, och blotta tanken på att det ska bli värre ger nästan panikkänsla.

img_1314Till slut föreslog han att skicka remiss till öppenpsykiatrin så att jag får en bedömning av en psykiater. Det tycker jag känns jättebra. Jag har ju en lång historia av psykisk ohälsa och ångest, och det skulle kännas bra att få en specialists bedömning.

Nu hoppas vi på att Försäkringskassan ser det som en början av en plan – jag gör det.

Bilden av sig själv

Jag tror att jag är en snäll, omtänksam och inkännande människa. Det är i alla fall det jag vill vara, och egenskaper jag sätter högt. Men vad vet man om hur man uppfattas av andra?

På senare tid har jag haft en del att göra med en person som ofta får mig att känna mig dum och tillplattad. Det är ingen vän eller arbetskamrat utan en person jag träffar tillfälligt, och därför är det inte så viktigt egentligen. Men jag började först fundera på om denna person är medveten om sitt beteende och hur det påverkar dem hen möter. Därefter tänkte jag att det kanske bara är jag som är känslig – kanske ingen annan uppfattar hen så. Nästa tanke var: finns det dom som tycker att jag beter mig så? Är jag medveten om hur jag uppfattas?

Jag har skrivit förut om hur mycket jag tänker på hur andra uppfattar mig, och hur det påverkar mitt sätt att vara. Kanske är det därför jag fick det här på hjärnan? Jag tycker att det är viktigt att vi tänker på hur vi alla utgör varandras närmiljö, och att vi tar vårt ansvar för den. På en arbetsplats är det ofta kollegorna som kan göra att man trivs eller inte, oavsett arbetsuppgifter.

IMG_1591

Jag skrev i somras om självmedkänsla och hittar ännu ett citat i Pia Dellsons bok Väggen. 

Det handlar inte om självömkan utan om att ta hand om sig själv. Att kunna sätta sig själv i främsta rummet ibland. Min psykolog Siri sa att jag behöver tänka mer på mig själv och vad som får mig att må bra.

Jag kommer att tänka på en kollega på en tidigare arbetsplats. Hen sa att när hen var liten var det alltid de vuxna som kom i första hand. När hen själv fick barn hade tiderna förändrats och nu skulle barnen sättas främst. ”När blir det min tur?” sa hen på skoj men också lite uppgivet. Samma kollega sa också att vi föräldrar motiverar att vi tar oss tid att träna eller träffa vänner, med att det är bra för barnen att föräldrarna mår bra. ”Vi  borde kunna göra nåt för vår egen skull också” menade hon. Och visst är det så, även om en stor del av föräldraskapet går ut på att se till att barnen har det bra. Då kommer vi i andra hand. Men det viktiga är att detta inte pågår för länge, utan att vi kan prioritera oss själva allt mer, jämsides med att barnen klarar sig själva. Att det blir vår tur någon gång.

Att inse sina begränsningar

IMG_1558Ännu ett citat från Pia Dellsons bok Väggen, som jag nämnt flera gånger tidigare. Första gången jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom var 2005. När jag kommit tillbaka på heltid igen dröjde det några månader innan jag fick en känning av utmattning i kroppen igen. Jag ska säga att jag blev livrädd. Blir jag sjuk nu igen? Jag ringde till jobbet och sa att jag var förkyld, och satt hemma och darrade. Jag kom på att ringa den terapeut jag gått hos under sjukskrivningen, och som företagshälsovården ordnat med. Vi träffades och hon sa att det här får man räkna med. ”Du kan betrakta dig som liksom allergisk mot stress nu” sa hon. Hon sa också att om jag bara lyssnar till min kropp så är det ingen fara. Så snart jag får signal om ”allergisk reaktion” så är det bara att backa. Kanske vara hemma i några dagar, och framför allt se över vad som utlöste stressreaktionen och göra förändringar.

Detta har jag försökt leva efter, så långt det ligger i mina egna händer. Men det är skitsvårt! Jag får göra våld på mig själv ibland. Tagga ner ambitionerna och försöka tänka på hur jag ska hålla över tid. Min egen hållfasthetslära alltså!

Just det som citatet handlar om har jag några exempel på. Tillfällen då jag känt mig riktigt stolt över mig själv som haft modet och kraften att säga nej, att tänka om, att avstå, att hoppa av. Det har handlat om olika saker, till exempel en konferens jag länge sett fram emot där jag dessutom skulle presentera ett paper jag skrivit. Några veckor innan insåg jag att det inte skulle gå med mindre än att jag skulle krascha rejält, antingen innan eller efter konferensen. Det var ett tungt och ledsamt beslut men jag meddelade konferensarrangörerna att jag inte skulle komma, och så sjukskrev jag mig i ett par veckor (ja, eller läkaren gjorde det!).

IMG_1513Andra saker har jag avstått innan jag ens funderat på att delta. Det är lite analogt med att vara vuxen tänker jag nu när jag skriver. Som barn vill man ha omedelbar behovstillfredsställelse, medan man som vuxen vet att det innebär vissa konsekvenser. Som att äta godis alla dagar i veckan. Jag kan fatta ett moget beslut eftersom jag kan se längre än godissuget/konferenssuget räcker. Se konsekvenserna som jag bedömer som tillräckligt avskräckande för att jag ska avstå. Men det innebär inte att det är lätt när man är vuxen heller. Jag vill, jag vill, jag VILL!

 

Stärkande helg

Jag har varit i Småland hos min kära vän Anna över helgen. Vi har egentligen inte gjort någonting annat än att prata prata prata, och det var helt underbart! Så fint att vara vänner som följts åt genom nästan hela livet! Som vet hur det var när vi var små, när vi var i tonåren, unga vuxna och när vi fick våra barn. Som vet mycket om varandra, men inte allt. Det finns alltid nya saker att prata om.

IMG_1567

Börsen som Anna fick

Jag skulle ha åkt dit i mitten av januari men då fick jag ställa in, jag orkade inte. Även om det var trist då är jag glad att jag var så mycket piggare nu när jag var där. Istället för tröttande blev helgen stärkande, trots tågresa med byte. Dottern var förstås orolig hur jag skulle orka, men det var inte jag. Jag visste ju att jag kunde vila när jag behövde, och med så fina gamla vänner är allt så avslappnat.

Det var också mysigt att komma hem till familjen som blev glada att se mig, och katterna verkade också ha saknat mig. I synnerhet Semlan som höll på att äta upp mig! En skön natts sömn, och jag är sugen på att åka till jobbet!