Vänner

Jag hade tänkt jobba på kontoret i stan igår, men insåg på kvällen innan att jag var alldeles för trött och behövde ta det lugnt. Att jag inte pressar mig – för att jag bestämt mig för det det, för att min syster och jag skulle ta med lunch till vår mamma, för att jag VILLE så gärna – är ett tecken på att jag lärt mig en sur läxa: det skulle innebära ett tufft bakslag, kanske i flera dagar framåt. Att jag kan skjuta på stadsturen i några dagar är dessutom en tröst, men bäst känns faktiskt just detta att jag inte pressar mig. Jag har lärt mig något viktigt.

Dessutom, om jag åkt till stan så hade jag missat att en en av mina allra närmaste vänner kom på mycket oväntat besök! Hon var på genomresa och smsade och frågade om jag var hemma. Så ofantligt underbart roligt! Vi satt i utesoffan och pratade i några timmar, innan hon inte kunde skjuta upp hemresan till Småland längre. Efteråt var jag trött men lycklig, det här kommer jag att leva på länge! Och jag insåg att om några månader har vi känt varandra i 50 år! I januari 1971 flyttade min familj till Lit i Jämtland och där lärde jag känna henne och vi gick i samma klass i 12 år.

Uteplatsen i mörkret med solcellslamporna

Mitt fruksocker-experiment då? Jag vet inte, men om det spelar någon roll alls så är det nog så att jag ska äta mer måttligt med frukt i alla fall. Det blev bara två dagar med minimala symptom på WED/RLS, och när jag åt lite frukt en dag så hände inget särskilt. Men symptomen är mer hanterbara i alla fall så jag är försiktigt optimistisk, oavsett anledning.

Jag kan också meddela att jag enligt plan hållit vikten över semestern och till och med gått ned några hekto, så nu har jag gått ner 15 kg i år. Nu är det bara att fortsätta – Heja mig!

 

Läser och läser

De senaste åren har jag i stort sett inte läst några böcker alls. Det har känts konstigt eftersom jag varit en storläsare i hela mitt liv. Som barn när jag satt på huk framför bokhyllan och valde bland bilderböckerna, som nybliven läsare som läste allt jag kom över, som ung tonåring som utmanades av kompisar att läsa de tjockaste böckerna i skolbiblioteket (den tjockaste var Pickwickklubben av Dickens och den var tråkig, sedan kom Sången om Bernadette som är en helgonbiografi och riktigt bra, och till sist Desirée av Anne-Marie Selinko som jag läst om flera gånger), som gick till badhuset med en enkrona inne i vanten för att betala entré och efter badet gå till det lokala lilla biblioteket i samma byggnad och låna så mycket böcker jag orkade bära, och som ung vuxen med jobb i bokhandel med bra personalrabatt. Ingen blev förvånad när jag utbildade mig till bibliotekarie!

Under studieåren i Borås läste jag massor. Stadsbiblioteket hade en nyhetshylla med 7-dagarslån som jag lånade friskt ifrån. Även högskolebiblioteket var välförsett och här lånade jag framför allt barnböcker. Min kurskamrat och blivande man och jag packade ryggsäckarna fulla, och promenerade den 30 minuterna mellan skolan och studentlägenheten. Här gjorde jag misstaget att läsa om en av mina absoluta favoriter: Marryats Barnen i Nya skogen. Den läste jag om gång på gång i tidiga tonåren, och den bidrog nog mycket till mitt stora intresse för historia och gärna engelsk sådan. Men den höll inte för omläsning i vuxen ålder tyvärr.

Som nybakad bibliotekarie fortsatte jag att läsa och när jag efter ett år fick fast tjänst som barnbibliotekarie på 75 % ägnade jag stor del av min fritid åt att läsa in mig på barnböcker. Ändå hann jag läsa en vuxenbok i veckan också! Detta vet jag eftersom jag skrev upp allt jag läste.

Så fick jag barn och den oändliga fritiden var en saga blott. Nog blev det en och annan vuxenbok läst, förutom de barnböcker jag läste för arbetets skull, men det var bara att konstatera att ett av mina stora intressen inte fick plats i mitt liv just då.

De senaste åren har jag inte orkat uppbåda den koncentration som behövs för att läsa. Jag har försökt läsa lite mer lättlästa böcker men jag har tyckt att de har ett så banalt och klichéartat språk och tappat intresset.

Men det har hänt något! Jag blev tillagd i en Facebookgrupp som heter Snacka om böcker! och började lite motvilligt till en början läsa inläggen där. Jag ska villigt erkänna att jag hade fördomar om vilken typ av böcker som skulle snackas om där, men de kom på skam. Det är en varierad mix av lite lättsammare litteratur, deckare, klassiker och sådana böcker som jag tycker mest om: berättelser som lever kvar på grund av intressanta teman och mångbottnade karaktärer, och där språket har en framträdande plats.

Nu kom jag att tänka på en milstolpe i mitt läsande: jag var 17 år och hade på bokrean det året köpt Erica Jongs Rädd att flyga. På sommaren var jag i min mormor och morfars stuga i Söderhamns skärgård, och jag läste boken där. Då slog det mig plötsligt att det inte enbart var hur bra berättelse en författare kunde hitta på som identifierar en bra bok, utan att författare kunde ha olika SPRÅK! Att språket i sig var en kvalitet och en njutning. Som vuxen har jag njutit särskilt av det västerbottninska språket hos Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist.

Jag har nu i rask takt läst nästan tio böcker, och inser att tv-serier i all ära men det är läsningen som ger mig mest – det är min hemmaplan.

Igår gick jag till biblioteket med en stor tom kasse och en lista på böcker att låna. Det var mycket länge sedan.

Den här läser jag just nu

Sommarkursen inställd

Jag fick mejl idag om att silverkursen på Mullsjö folkhögskola är inställd. Det var väntat och förståeligt även om det är tråkigt. Jag fick en gnutta hopp igår när de pratade om att släppa reserestriktionerna, men silververkstan på skolan är trång och det hade inte varit möjligt att hålla avstånd till varandra. Jag får i alla fall behålla min plats till nästa sommar och det är ju bra eftersom det inte är helt lätt att få plats. Jag ska se om det finns någon kortare silverkurs på närmre håll som jag kan gå i sommar.

En av mina favoritförfattare Ingrid Sjöstrand har avlidit, 97 år gammal. Jag älskade hennes barnböcker, inte minst dikterna som hon kallade fundror. Boken Samlade fundror står bland dikter i vår bokhylla, och där finns den här dikten som jag känner igen mig i:

En av hennes kändaste fundror är denna:

Den är så på pricken – det är klart att vi angår varandra! Inte minst viktigt i denna tid då vi måste ta gemensamt ansvar – coronakrisen – men också stå upp för det rätta – black lives matter.

Jag har haft ett par dagar av stor trötthet, och försöker nu bara ta det väldigt lugnt. Vi har gjort stora förändringar i vår lilla trädgård och jag är så ivrig att köpa blommor till de nya rabatterna. Men jag måste stilla mig lite.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och det är härligt att följa hur nya blommor dyker upp allteftersom. Jag går gärna i skogen, men det är också fint att gå i villaområden och se trädgårdarna med alla blommor.

Här är bilder från i morse.

Fina dagar, och hemska

Veckan som gick bjöd på omväxling kan jag säga. Ett par dagar var helt fantastiska och framför allt en var helt hemsk.

Vi har en väldigt liten trädgård. Huset är L-format och i vinkeln finns en ca 60 kvm stor ruta omgärdad av plank. Hälften av den har varit trädäck, delvis under tak. Resten har varit skruttig gräsmatta med tidvis ganska dåligt skötta rabatter, de senaste åren utbytta mot pallkragar med jordgubbar, potatis och blommor, men vi har aldrig riktigt fått till det. Men de senaste veckorna har även denna del täckts av trätrall förutom två rabatter som jag håller på att planera. Det är här det fantastiska hänt. Sonen har byggt så det stått härliga till, och min man som trodde att ha skulle ägna några kvällar åt bygget, kom hem en dag efter jobbet och allt var klart! Vilken fin överraskning!

Men dagen därpå blev allt upp och ner, och jag fick starka vibbar av gamla tiders kaos i familjen. Jag försökte mig på tankarna från Stressmottagningen: ”just nu har jag en tanke om att …” och ”det här är inte farligt, det är inget hot mot mig, utan det kommer att gå över”. Jag lyckades så där, det gick över och jag var en trasa.

Så vände det igen och igår var hela familjen igång med att bygga en ramp till förrådet, röja på uteplatsen och göra den klar för sommaren respektive städa inomhus. Alla igång samtidigt, sida vid sida. Det kanske inte låter så speciellt men för oss är mer eller mindre unikt. ”Tänk att ha det så här ”normalt” jämt” sa jag till min man. ”Men då hade vi inte förstått att uppskatta det” svarade han och det stämmer nog.

Lördagsmorgonens promenad gick mest i skogen och jag plockade blommor. Liljekonvaljerna har nästan slagit ut, och jag hittade den underbara lilla skogsstjärnan och lilla söta ekorrbäret.

 

Idag fyller min man år och vi ska ha ett litet kalas med min syster, hennes man och en nära vän. Det ska bli fint att ses!

Gamla dagböcker

Jag håller på att måla om våra nattduksbord och där hittade jag två dagböcker som jag skrev för nästan 30 år sedan, med början sommaren 1991. Det var i slutskedet av min ångestfyllda period och jag jobbade på Äppelvikens bokhandel i Stockholm. Jag skrev så långt och utförligt, och det är så fantastiskt roligt att läsa! Jag skriver om längtan efter familjeliv med man och barn. Båda mina före detta pojkvänner har fått barn, och jag undrar om jag också kommer att få det någon gång. Jag är 27 år och inte lastgammal precis, men utan man i sikte är det inte konstigt att funderingarna kommer.

Jag väntar besked från Bibliotekshögskolan och är väldigt sugen på det. Så träffar jag en kille som det verkar bli allvarligt med och då känns det krångligt igen. Men det tar snabbt slut med honom, och drömmen om Borås lyser klarare.

Jag minns att jag skojade om att jag skulle hitta en västgötsk bonde i Borås, men det gjorde jag ju inte. Däremot hittade jag en bibliotekariestudent från Upplands Väsby, och det skriver jag om i dagboken. Jag är pirrig som av sockerdricka i kroppen och tänker på honom hela tiden! Och vi blev ju tillsammans 13 dagar in på terminen, och på den vägen är det. Nu har vi varit tillsammans i drygt 28 år och firade silverbröllop förra sommaren! ❤️

Jag skriver om vänner också. Min gamla bästis A som bor hos mig i några månader den där hösten. Hur vi pratar och pratar och pratar, dricker te och vin och pratar ännu mer. Jag skriver om hur jag alltid har en känsla av att vi inte pratat klart när jag träffat henne tidigare, men nu när får vi tid till det så känns det lika dant. Det finns helt enkelt hur mycket som helst att prata om, och det gör det fortfarande när vi pratas per telefon.

Det är en speciell tid i mitt liv, med mycket ångest och mörkrädsla men också roliga saker tillsammans med vänner. Funderingar om kärlek, framtiden, böcker jag läser och psykisk ohälsa. Jag skriver också om gammelkommunisternas kupp mot Gorbatjov, hur ovisst det var och hur dramatiskt jag uppfattade skeendet som slutade med Jeltsins triumf. Jag blev väldigt känslomässigt engagerad och fällde en tår av lättnad när det var över.

Jag är så oerhört glad över att jag skrev så långt och detaljerat. Jag har inte läst ut den första dagboken ännu så det finns en del läsning kvar!

 

Två goda ting

Jag fick flera heja-rop efter mitt förra inlägg, om att jag gått ner i vikt. Det kändes bra och gav mig perspektiv på att det är riktigt bra gjort!

Igår hände två riktigt bra saker. Jag har inte broderat mycket de senaste månaderna. Jag vet inte riktig varför men när jag gjort något försök så har jag inte riktigt fastnat för det som jag brukat. Som när jag kunde sitta och brodera i timmar. Men så såg jag en bild i en Facebook-grupp om fritt broderi, och gick igång på det. Det var bottensöm på linnetyg, och det har jag inte provat. När jag broderat bottensöm har det varit yllebroderi.

Jag mindes att jag köpt ett vitt kuddfodral i avsikt att brodera på det, men nu gällde det att komma på var jag lagt det. Efter mycket letande så visade det sig ligga på den självklara platsen, bland linnetygerna, men jag hade letat för dåligt från början. Nåväl, igår kom jag igång och det var riktig kul!

De här färgerna ska jag ha, det är merceriserande bomullsgarn i gröna och blå nyanser med gult som accent.

Och så här långt hann jag igår. I morse vaknade jag och klev upp vid 6-tiden, gjorde en stor kaffekopp och satte mig i verkstan med poddradion på. Njutning!

Det andra bra som hände var att en av mina äldsta och käraste vänner ringde på kvällen. Det var längesedan vi hördes av, och vi pratade i 2 timmar och en kvart! Jag kände mig så himla glad efteråt! Så fint att ha vänner som följer med en genom livet! Vi har känt varandra i nästan 50 år!

Det viktiga samtalet

Finns det något viktigare än att samtala? Det gör det kanske men ni fattar! Så många bra och hjälpsamma samtal jag haft genom åren! Ibland är det inte förrän jag säger saker högt till en annan person som jag kan komma till rätta med problemet. Bloggen har fungerat på liknande sätt. Genom att formulera mig i skrift blir det tydligt även för mig själv vad det är jag funderar på.

Här på Stressmottagningen är det så lyxigt att jag får ett antal enskilda samtal med en psykolog om jag behöver. Det erbjudandet har jag tagit fasta på och idag träffade jag en av de psykologer som vi haft under gruppbehandlingen. Vi samtalade om det svåra som jag av hänsyn till andra inte kan skriva om här på bloggen. Det är lite av en mörk klump inom mig, som jag helst inte går nära. Det är också något jag tagit upp i den del av behandlingen som handlat om exponering. Och det märktes redan – det var inte lika svårt att prata om som det tidigare varit! Så skönt!

Efter samtalet har jag nu en och en halv timme innan fysioterapisessionen börjar och jag tänkte sitta i väntrummet. Men då frågade en som jobbar här om jag inte ville ha ett rum med en fåtölj, och bokade det åt mig! Och på väg dit träffade jag på fysioterapeuten som erbjöd mig sitt rum att vara i! Sådana är de här på Stressmottagningen! Nu ska jag köra hälsoandning.

Det är mycket nu

Så här långt uppehåll mellan två inlägg har jag nog aldrig haft under de fyra år som bloggen funnits. Tänk va – bloggen fyller 4 år om några dagar! Då, 2016, trodde jag att jag var på väg uppåt. Skönt att jag inte visste att färden med berg-och-dalbanan var långt ifrån över.

Det har varit alldeles för mycket kaos på hemmafronten den senaste veckan, och tillfällena till återhämtning har inte blivit optimala.

Idag gick jag på en annan grupps session med arbetsterapeuten, eftersom jag missade när min grupp hade den. Jag övervägde att inte gå alls eftersom jag inte hade så mycket energi sedan gårdagens turbulens. Men jag är glad att jag gick dit.

Arbetsterapeuten pratade om att innan man går upp i arbetstid, till exempel från att jobba 25 % till 50 %, så ska hela ens tillvaro fungera. Det vill säga att jag ska orka jobba, sköta hemarbete med allt vad det innebär och även fritidssysselsättningar på 25 %. DÅ kan man överväga en ökning av arbetstiden, och då kan man också få lov att acceptera en kortare tid utan att orka mer än att jobba på 50 %. Men efter ett par veckor ska man även orka med fritiden på 50 %.

Det här är något jag funderat på under åren. Är det bra om jag orkar jobba mina timmar men ingenting mer? Att jag rasar ihop när jag kommer hem? Det har inte känts så bra men jag har inte vetat förrän nu! Inte konstigt att jag aldrig blivit riktigt stadigvarande frisk!

Ännu inget ljud från Försäkringskassan …

Första fysioterapisessionen

Igår ägnade jag många timmar på Stressmottagningen. Jag träffade först arbetsterapeuten en kort stund då hon berättade hur hon tänkt lägga upp mötet med min chef, och undrade om jag hade något jag ville ta upp. Därefter en kort paus, och sedan kom min chef. Arbetsterapeuten berättade om behandlingen och om utmattningssyndrom, och därefter om hur vi kan tänka på arbetet. Hur vi kan lägga upp arbetstiden och innehållet i arbetet så att jag med små små steg utmanar mig att göra allt mer. Vi enades om att jag och min chef ska ha korta avstämningar varje fredag. Det kändes bra.

Sedan åt jag min medhavda lunch och så vilade jag, djupt nedsjunken i en soffa i deras väntrum. De spelar lugnande musik på låg volym och det kändes skönt.

Så var det dags för nästa session! Det första passet med fysioterapeuten som vi ska träffa åtta gånger. Vi höll till i ett rum med yogamattor på golvet, och jag hade satt på mig lite ledigare kläder eftersom vi skulle röra på oss. Och SOM i rörde på oss! Vi fick göra många olika fysiska övningar för att få musklerna att slappna av, och det var verkligen verksamt. Jag har inte känt mig så avslappnad i axlar och nacke på flera år! Vi fick skratta en del också, och om vi till en början var lite blyga och försiktiga så blev vi mer lössläppta mot slutet! Svettiga och med bultande hjärtan fick vi lägga oss ner för att slappna av, innan en välbehövlig vattenpaus.

Avslutningsvis pratade hon om att göra saker i långsammare takt, och vi fick även öva på det. Min värsta gren! Men jag har verkligen börjat förstå att mitt hetsiga sätt att göra saker på hänger ihop med det här. Jag har inte insett det förut. Inte tyckt att jag är stressad. Men jag har haft fel. Jag undrar när jag började bli så här, för jag tror inte att jag alltid varit så.

Lyssnar på Pia Dellson

Jag har skrivit många inlägg om Pia Delssons bok Väggen som jag varmt rekommenderar till alla. Den är skriven på kortprosa och kräver mycket lite ork att läsa, men är väldigt mitt i prick. Författaren är psykiater som blev sjuk i utmattningssyndrom vilket gör hennes reflektioner ännu intressantare.

Nu har jag lyssnat på ett poddavsnitt där hon samtalar med en programledare om utmattningssyndrom. Poddcasten heter Allt du velat veta och är min senaste källa till lycka – massor av avsnitt om allt mellan himmel och jord med mycket intressanta personer. Jag har till exempel lyssnat på avsnitt om rymden med astronomen Marie Rådbo, om romarriket med historikern Eva Queckfeldt, om adeln med journalisten Björn af Kleen och om TV-drama med författaren Hans Rosenfeldt.

Men åter till Pia Dellson. Ett ungefärligt citat: Personer som drabbas av utmattningssyndrom är ofta väldigt stabila vad gäller stress. De kan pressa sig mycket, mycket länge, och allt längre in i en utmattning eftersom de inte känner av några larmsignaler. Inga larm slår till om att nu orkar jag inte mer eller det här går inte, utan man kör sig själv i botten helt enkelt. Det här beteendet är ett av dem som jag måste arbeta med. Det handlar om flera saker: jag måste släppa på prestationskravet från mig själv, jag måste lära mig att göra saker långsamt, jag måste lära mig att göra tillvaron randig med pauser för återhämtning mitt i aktiviteterna – inte köra på tills allt är klart.

På Stressmottagningen pratar vi mycket om värderad riktning. Jag måste vara uppmärksam på när jag tar steg bort från värderad riktning, och hur jag kan ändra mina val av handlingar till en annan gång.

Jag skrev måste ovan – vi har också lärt oss att ersätta måste med jag vill, jag väljer. Alltså: jag väljer att släppa på mina egna prestationskrav och att göra saker långsamt. Heja mig!