Diagnos eller inte

De neuropsykiatriska diagnoserna ökar i galopperande fart hörs ofta i medierna. Minns då att det är antalet diagnoser som ökar. Ingenting sägs, och ingenting kan rimligtvis kännas till om antalet personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, npf, ökar i samma grad. Minns du de där klasskompisarna som störde i klassrummet, ständigt ställde till bråk, skolkade ofta, ansågs som obotligt hopplösa och utan framtid? Jag säger inte att de nödvändigtvis skulle fått en diagnos om de utretts för npf. Men jag tror det finns stor sannolikhet att många av dem skulle fått det. Tror du att det skulle kunna hjälpa eller stjälpa hen att få veta?

image

Jag är övertygad om att det finns stora möjligheter för att ett barn med funktionsnedsättning ska kunna få en bra framtid. Att hen ska kunna få redskap att förstå sig själv, att skaffa sig strategier för hur hen kan fungera i ett samhälle med få eller inga anpassningar för dem som fungerar annorlunda än normen. Som varken är sociala eller flexibla eller kan hålla flera bollar i luften.

Det lyfter också orsak och en del ansvar från barnet och föräldrarna. Hen är inte elak och dum. Föräldrarna är inte dåliga och slappa i sin uppfostran. Förmodligen har de kämpat betydligt mer än de flesta andra föräldrar med att ”få ordning” på sitt barn som de inte begriper sig på. Det som krävs är att ta reda på om barnet har den speciella funktionsuppsättning som gör att hen har särskilda behov. Att eftersom hen inte kan anpassa sig mer än till en viss gräns så måste omgivningen anpassas efter barnet.

Debatten hamnar ofta i att vi diagnostiserar för många barn. Att vi lämnar för lite utrymme åt variationer. Att alla måste få finnas. Och det är ju självklart! Men det resonemanget hjälper inte det enskilda barnet och hens familj. Det gör bara att vi känner oss fina och toleranta. Men det är vi ju inte. Inte när det kommer till skarpt läge. När vi ser den där personen bete sig på ett sätt som inte passar in, som stör, som försvårar samarbete i en arbetsgrupp, som inte vill fika med de andra på arbetsplatsen, som har svårt att förändra sitt sätt att utföra sin arbetsuppgift eller sjukskriver sig när det blir omorganisation, igen.

image

Jag anser att för få barn blir utredda och framför allt får de vänta alldeles för länge innan utredningen utförs. Det medför ett stort lidande, framför allt för barnet men också för syskon och föräldrar. Att barnet får diagnosen tidigt innebär att föräldrarna får en förståelse för hur deras barn fungerar och kan stötta och hjälpa barnet. Förskolan och skolan kan göra anpassningar istället för att försöka tvinga in barnet i en mall som hen inte förstår eller klarar av. Sannolikheten för att barnet ska kunna klara av sin utbildning och hitta sin plats i tillvaron ökar. Mycket lidande skulle sparas och det skulle dessutom bli mycket billigare för samhället. Det argumentet borde väl bita men det är kanske på för lång sikt? Det är ju val vart fjärde år och så snabbt syns inga besparingar på samhällsnivå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *