Årets kurser: 1. Keramik

Så blev det dags för första kursen — keramik hos Helena Hodell och Petra Lund i deras gemensamma lokal i Edsvik i Sollentuna. Så underbar lokal, stor och vacker i fantastisk omgivning. Jag var lite orolig att vi skulle vara för många i gruppen, så att jag inte skulle orka. Men det gick bra att vi var tolv kursdeltagare. Alla jobbade på med sitt, och även om det var en del prat så gick det bra. Jag hade dessutom öronproppar med mig, och använde dem en del. Jag stannade inte hela dagarna heller, utan kortade av dagarna så att jag skulle orka.


Det här är fjärde gången jag går keramikkurs för Helena, även om det varit långt mellan gångerna. Jag blir väl aningen bättre för varje gång, men det här är inte min bästa gren. Det spelar mindre roll för det är roligt och det är oerhört skönt för händerna att dreja. Att känna leran — behöver den mer vatten, mer bearbetning eller är det dags att lägga den åt sidan att torka innan jag ger mig på den igen?

Den här gången provade jag också att kavla, vilket jag inte gjort tidigare. Det blev ett fat som jag hoppas en del på. Jag fick också ihop sex drejade skålar/muggar som väl får duga. Tyvärr hann jag inte göra klart det sista som jag tänkt, det som kallas beskickning. Det är då man svarvar bort överflödig lera och formar det man gjort. Nästa gång ska jag ägna mer tid åt det. I slutet av sommaren kan vi hämta de färdiga alstren, jag återkommer då.

En svacka söker sin lösning

Jag har känt av stressreaktioner i kroppen de sista veckorna, och jobbat extra på att planera tillvaron så att den är så randig som möjlig. Breda ränder av återhämtning, och smala av aktiviteter. Den här veckan blev det mer akut och jag sjukskrev mig helt onsdag och torsdag. På tisdagen orkade jag bara jobba en av mina två arbetstimmar. Kroppen var urlakad och matt, och huvudet var inte med. En tydlig signal.

Det är en ganska intensiv arbetsperiod just nu, och det jag måste intala mig själv är att ingenting är bråttom — det finns ingen kort deadline. Men jag tror att själva det faktum att jag har en att-göra-lista gör mig stressad. Det spelar ingen roll vad där står eller huruvida det är något som ska bli klart inom en viss tid. Min hjärna UPPLEVER det som bråttom, och reagerar genom att sparka bakut. En reaktion jag i och för sig tacksamt tar emot.

Nu är det två veckor tills jag går på ledighet. Nio arbetsdagar eftersom jag ska ta ut en dag som kompensation för att nationaldagen inföll på en lördag i år. Det är knappt någonting inbokat dessa två veckor så jag har tid att i lugn och ro bena ut hur jag ska hantera min lista så att jag inte kroknar igen.

Idag är det midsommarafton och vi ska fira den i Stockholms skärgård som vi brukar. Det ska bli väldigt trevligt! Jag ska nog lägga mig att vila (kanske sova) under femkampen. Det behöver jag nog detta år.

Något betydligt roligare — jag har äntligen sytt en klänning! Jag fick låna ett mönster av min sykunniga vän Å, och efter att jag gjort ett provplagg i lakansväv vågade jag till slut sätta saxen i det underbara påslakan som jag ropade in på Tradera för flera år sedan, i akt och mening att sy just en klänning av det. Jag har haft den två gånger redan, och gjort succé. I synnerhet sedan jag skrutit om att jag sytt den själv!


Mönstret är svårt att få fram men det är en orange bottenfärg med bland annat cerise bladformer. Det är ett enkelt mönster men ändå med fina (och för mig avancerade) detaljer såsom fodrat ok och ringning av tyg klippt på skrå. Jag är redan på gång med fler klänningar!

Glad midsommar!


Kurser!

Jag har anmält mig till flera kurser, och ser så mycket fram emot dem! Först är det ännu en keramikkurs hos Helena Hodell som jag gått hos tidigare några gånger. Det är en helgkurs strax innan min semester. Jag räknar med att inte orka hela dagarna, men då får det bli så.

Anledningen till att jag blev sugen på att dreja igen är att jag helt förlorade mig i Den stora keramikkampen på SVT. Så fascinerande och njutningsfullt att följa de tävlande, som får de mest skiftande uppdrag — från att göra en teservis till en toalettstol! Två säsonger ligger ute, och jag har varit i kontakt med SVT som säger att de för tillfället inte har planer på att köpa in fler säsonger. Det har gått på BBC i flera år. Jag gissar att det är fler än jag som inspirerats till att dreja själv!

Det här är skålar jag gjorde på senaste kursen. Den vida låga skålen spräcktes i ugnen.

Den andra kursen jag ska gå är silversmide på Mullsjö folkhögskola. Det är sjätte gången jag går den, och det ska bli så härligt att återse badplatsen i Mullsjön, den mysiga skolan och inte minst kursledaren Anna Neudorf. Dessutom brukar det alltid vara några deltagare som jag redan känner.

Jag har också anmält mig till två kurser i höst som hänger ihop. Det är mönsterdesigner och textilkonstnär Fredrika Holmberg som har kurserna Skapa egna mönster och Tryck mönster på textilAteljé Ersta på Södermalm i Stockholm. Jag var anmäld till samma kurser i vintras men fick lov att backa då. Nu hoppas jag att det blir av. Kurserna är bara en dag, så det ska nog funka. Jag ser till att ha luft både före och efter.

Det ska bli så KUL! Och det (nästan) bästa är att det inte behöver BLI någonting! Det är bara för mitt höga nöjes skull.

Nu går mina tyger åt!

Jag har många vackra tyger som jag mestadels köpt på Tradera. Min man har nog undrat både en och två gånger vad jag ska ha dem till, men jag tänker att det kommer en tid då de kommer till användning. Och under tiden tjänar de som ögonfröjd där de ligger; fint ihopvikta i det gamla skåpet som mina svärföräldrar köpte när de kom från Estland som flyktingar 1943.

Men nu ska ni höra – det är dags! Jag har lånat ett enkelt klänningsmönster av min vän Å, och ska vilken dag som helst göra en toile (ett provplagg) av lakansväv, för att sedan sätta saxen i några av de underbara tyger som legat och bidat sin tid i sagda skåp. Det har känts lite nervöst och jag har gruvat mig i några veckor, men så kom jag på att jag kan börja lite smått, gjorde en toile till en kjol och vips så har jag snart förfärdigat inte en utan TVÅ kjolar! Med proffsiga veck framtill och resår baktill. Jag är så imponerad av mig själv! Innan jag satte igång pratade jag med Å och hon tipsade om hur jag kunde sy vecken framtill.

Här är den första kjolen, i ett tunt och lite glesvävt bomullstyg som jag tycker mycket om.

Den andra ser just nu ut så här, men den är som sagt inte helt klar ännu.


Frisk och lite trött

I förra inlägget skrev jag om alla undersökningar och sjukvårdskontakter jag hade haft och skulle ha, och hur tröttande det var. Nu när jag genomlevt dem alla kan jag konstatera att jag i alla fall är relativt frisk. Min tjocktarm är undersökt och befunnen finfin, jag har inte bröstcancer, mina värden efter gastric bypassoperationen såg bra ut, tandläkaren var mycket nöjd med mig och jag har kunnat ta bort en av mina blodtrycksmediciner. Dessutom är min sjukskrivning förlängd ett halvår till och godkänd av försäkringskassan.

Men jag känner fortfarande att det frestat på. Jag har inte varit orolig att jag har någon allvarlig sjukdom, men bara att gå på alla undersökningar och framför allt förbereda sig inför dem (koloskopi med fasta och vidrig dryck att få i sig innan!) har tagit på krafterna. Jag har avbokat två saker jag tänkt göra i vår. Jag kände tydligt hur kroppen satte sig på bakhasorna bara jag tänkte på en resa jag hade tänkt göra i Kristi himmelfärds-helgen. Det var en fysisk förnimmelse i kroppen, och sådana lyssnar jag på numera.

En annan sådan är att jag sedan ett par månader lätt får ont i övre delen av kroppen, mitt emellan skulderbladen. Ibland är musklerna domnade också, och jag gissade att det är en muskelspänning. Det är så pass mycket att jag kan behöva sätta mig en stund och slappna av efter att jag lagat mat innan jag kan sätta mig till bords.

Jag bokade tid hos den naprapat jag gick hos för drygt ett år sedan, och hon bekräftade mitt antagande om muskelspänning. Det gäller hela ryggen, och hennes massage var inte att leka med. Det brukar göra skönt ont att få massage tycker jag, men det här var verkligen inte skönt! Hon körde med laser över ryggen också för att försöka mjuka upp den. Jag fick ett par övningar att göra för att öka blodgenomströmningen i musklerna, och rekommenderade mig att köra roddmaskinen på gymmet. Jag har bokat en tid hos henne i nästa vecka för uppföljning. Jag vet inte om det blivit så mycket bättre.

Något som försvårar avslappningsövningar för mig är RLS. Jag spänner och stretchar olika delar av kroppen mest jämt, utan att jag tänker på det, för att häva de värsta symtomen. Jag sitter numera med i RLS-förbundets redaktion för tidskriften Rastlös. Min uppgift är främst att korrläsa texterna. I senaste numret finns flera patientberättelser, och jag är intervjuad.

Jag har inte gjort så mycket i verkstan men i huvudet händer desto mer! Jag tänker väldigt mycket på sådant jag vill göra och det är härligt! Sonen har fått låna ett av mina arbetsbord till bygge av radiostyrd båt, men sedan han fick flickvän har han inte tid att vara där, så nu har jag packat ihop hans saker. Jag behöver platsen till framtida projekt! Jag har flera plagg som jag ska sy in och ändra så att de passar min nya kropp. Dessutom ska jag ge mig på att sy sommarklänningar. Mina nära vän Å har lånat mig ett enkelt mönster och jag har flera tyger som passar bra. Mest först ska jag sy en toile — ett provplagg — i lakansväv för att se så att storleken blir rätt. Det ska bli så kul! Jag har flera tyger som passar bra att sy klänning av.

Det tar på krafterna

Helgen efter min vistelse på Danderyds sjukhus med tarmvred, trodde jag att det kommit tillbaka. 112 skickade ambulans igen, men efter ännu en skiktröntgen visade det sig inte vara tarmvred denna gång, och jag kunde åka hem mitt i natten med förhållningsregler om flytande kost i några dagar. Så skönt att det var falskt alarm! Jag blev inbokad på uppföljning på tisdagen, och då såg blodproverna bra ut. Läkaren konsulterade en kirurg som bestämde sig för att avvakta med eventuell operation. Det visade sig nämligen att jag har ett ovanligt tillstånd som kallas Chilaiditis syndrom: tjocktarmen har hamnat mellan levern och diafragman. Det är förmodligen detta som ställer till det för mig, och gör att jag lätt blir förstoppad. De har också remitterat mig till koloskopi för att fotografera tarmen inifrån.

Som om detta inte vore nog med vårdkontakter så är det dags för ettårsuppföljning efter min gastric bypass-operation. Det innebär att vårdcentralen har tagit en hel del prover för att se att alla värden ser bra ut avseende bland annat protein, folat, järn och B12. Sådant jag tar tillskott för att tillgodogöra mig. Igår var jag på vårdcentralen för att prata med en läkare om det. Till detta har Ersta sjukhus, där operationen ägde rum, kallat till uppföljning med dietist. Inför det mötet ska jag ta ytterligare rör med blod.

En narkosläkare på Ersta ringde i förra veckan och sa att han också vill att jag tar ett blodprov för en uppföljning efter operationen. Under operationen hade nämligen mitt blodtryck behövt ovanligt mycket push, vilken KAN tyda på en slags allergisk reaktion som de vill undersöka närmare.

Så varför inte fylla på med ännu mer när jag ändå är igång? Min sjukskrivning går ut 1 april så jag har också en läkartid inbokad för förlängning av sjukskrivningen. Och så var det visst dags att kontrollera sköldkörteln så att den medicinering jag tar för hypotyreos fortfarande ligger bra. Och jag ska mäta blodtrycket hemma två gånger om dagen i sju dagar för att se om den medicineringen kanske bör dras ner. Och …

Jag har lärt mig ett nytt sätt att virka.

Igår blev jag plötsligt trött. Benen blev sega på ett bekant sätt, och jag kom strax på vad det berodde på. Tarmvred, sjukhus, prover, behandling, uppföljning, läkarbesök … Inte konstigt att jag är trött! De två senaste helgerna har jag varit på sjukhus istället för att stillsamt återhämta mig hemmavid.

Jag gjorde som jag numera brukar — tog ett steg tillbaka. Bestämde mig för att inte åka in till kontoret idag, och att eventuellt sjukskriva mig torsdag och fredag. När jag vaknade i morse kände jag mig fortfarande trött, men inte värre än att jag kunde jobba hemifrån. Ta ett djupt andetag och ta alla vårdinsatser som jag fortfarande har framför mig en tugga i taget. Som när man ska äta en elefant.

1 år!

Jubileerna duggar tätt, idag är det ett år sedan jag opererades på Ersta sjukhus! Gastric bypass – en omkoppling av tarmar och minimering av magsäcken. Förutom den första månaden har jag bara mått utmärkt. Jag har till dags dato gått ner 39,3 kg, vilket är mer än jag vågade hoppas på. Operationen gav mig dessutom en skjuts i att börja träna, och sedan fem månader tränar jag på gym. Musklerna är påtagligt starkare – ibland går jag här hemma med händerna på låren för att känna på dem! Behöver jag säga att jag är oerhört nöjd med mitt beslut?

Något jag fruktat efter operationen är att få tarmvred. Risken för det ökar påtagligt efter operationen. I slutet av förra veckan började jag få ont i magen på ett sätt jag känner igen. Det hänger ihop med en evig följeslagare i mitt liv: förstoppning. Jag ska låta dig slippa detaljer, men när jag ringde 1177 i fredagskväll började jag ana att det inte bara var det. Sjuksköterskan kopplade över mig till 112 som skickade en ambulans. Den ganska stöddiga ambulanssjuksköterskan som förde ordet var skeptisk till min teori om tarmvred. Men eftersom det var för sent för närakuten så skjutsade de mig till Danderyds sjukhus kirurgakut.

Där placerades jag på en bår i korridoren där jag låg i 18 timmar, med avbrott för undersökningar och behandling, innan jag blev inskriven på en avdelning. Så skönt att ligga i en säng med mjuk madrass och en KUDDE! Där låg jag för observation för att se så att den behandling jag fått skulle få tarmen att räta ut sig själv. Annars väntade operation. Det innebar också att jag under hela den här tiden hade dropp och endast fick dricka lite vatten. Jag fick dock en liten kopp svart kaffe på morgonkvisten för att få bort abstinensens huvudvärk!

När ronden kom på söndag förmiddag sa doktorn att han skulle skicka remiss till vårdcentralen så att de följer upp med koloskopi för att se så att allt fungerat som det ska. Sen sa han det: ”du får åka hem idag”!

Konst i taket

Väl hemma har jag bara mått utmärkt och kunnat äta som vanligt. Jag var till och med på gymmet dagen efter, men tog det mycket lugnt. Det känns att tarmarna varit med om något, även om det inte gör ont. Men de gillar att jag rör på mig – det är viktigt. Apropå det så kände jag ett stort behov av att röra på mig efter att ha legat stilla så länge på britsen. Jag gav mig ut på avdelningen och gick runt runt i korridorerna, påhejad av personalen!

Att ha en tarmsjukdom får en att bli ödmjuk och släppa på värdigheten. Men som min kompis A, som jag lärde känna i och med operationen för ett år sedan, sa: ”värdighet är för fegisar!”

10 år med bloggen!

Nu är det tio år sedan jag började med Tid för mig! 1284 inlägg har jag skrivit om utmattningssyndrom, depression, RLS, ångest och annan psykisk ohälsa, men också om allt jag tagit mig för att prova att göra med händerna: Broderi, akvarell, tovning, blocktryck, linoleumtryck, smycken av olika material, silversmide, origami, sömnad, växt- och skrotfärgning, kalligrafi och gu vet vad.

Om jag inte tyckte att det var så uttjatat så skulle jag skriva att det har varit en resa. Och idag när jag satt och flåsade i en träningscykel på gymmet, så slog det mig att jag för första gången på många många år inte är på väg någonstans. Jag ska inte gå upp i arbetstid, jag ska inte ta mig någon annanstans i någon bemärkelse. Jag är här nu.

Med snö under skidorna

Jag har precis haft en nära nog magisk långhelg. Tillsammans med tre barndomsvänner som jag känt i bra precis 55 år ägnade jag fyra dagar åt skidåkning, god mat, champagne och fina samtal i Romme Alpin. Det kunde inte ha varit bättre om jag så fått önska helt fritt. Vi bodde precis vid backen och jag kunde enkelt gå till rummet och vila när jag behövde. Själva skidåkningen var inte tröttande, men alla ljud och andra intryck vid pauserna på matställena fick min hjärna att ladda ur mellan varven.

Skidåkningen ja, dottern och jag åkte till Romme i två dagar strax innan nyår. Underlaget i backarna var tyvärr enbart konstsnö som låg i drivor, vilket gjorde det svåråkt för mig som inte åkt på så länge. Jag blev både förvånad och knäckt av att det gick så dåligt. Men nu hade det kommit massor med natursnö som pistats hårt, och den var ljuvlig att åka på! Efter nyår har M och jag gått till gymmet var och varannan dag, och det har också gett resultat förstås. En underbar känsla att känna mig starkare!

Men framför allt var det förstås sällskapet som var allra bäst! Vi har känt varandra så länge, och även om jag inte träffat dem så ofta de senaste åren, så finns vi där och det är hur lätt som helst att återta samtalet. Jag har ju längtat så mycket efter att orka vara social, och även om jag fick gå undan och vila då och då, så orkade jag betydligt mer än för ett par år sedan. Jag sov mer än vanligt, även på dagarna, så kroppen tog igen sig ordentligt på egen hand. Jag hade också bett om ett undanskymt bord i matsalen, och det hade de hörsammat vilket gjorde det betydligt lättare för mig att vistas där.

Det var så vackert med alla granar med snö på, här speglade i mina skidglasögon.

Vad gäller vikten så har jag nu hamnat inom normalspannet på BMI. Även om det är ett trubbigt mått så säger det mig mycket, och det känns riktigt riktigt bra! Det är knappt tre veckor kvar till årsdagen för operationen och ett återbesök på Ersta sjukhus för uppföljning. Inför det ska jag ta en del prover för att se hur mina värden ser ut, och jag har svårt att tänka mig att de är dåliga med tanke på hur bra jag mår. Vi får se.

Vilket år!

När det bara är en vecka kvar av 2025 summerar jag året och konstaterar att jag har haft ett fantastiskt år! I februari är det tio år sedan jag startade bloggen och utropade 2016 till mitt år. Jag kallade den Tid för mig eftersom jag tänkte att det var just det. Att kaoset jag levt i skulle vara över, och att jag skulle påbörja tillfrisknandet och bli starkare. Så blev det inte, vilket läsare av bloggen känner till.

Men tillbaka till 2025. I februari gjorde jag en gastric bypass-operation som visade sig vara ett mycket bra beslut. Jag mår toppen, och har orkat ta itu med att träna. Under hösten har jag och min man till och med börjat gå på gym ett par gånger i veckan. Jag märker att jag är starkare, och det är en enorm tillfredsställelse! Målet på kort sikt är att öka på benstyrkan så att det blir roligare att åka slalom, vilket jag tänkt göra så mycket som möjligt denna vinter. Och till helgen ska dottern och jag till Romme för två dagars skidåkning! Senast jag åkte var 2022. Jag har till och med köpt egna pjäxor och hjälm, vilket jag annars brukat hyra. I slutet av januari ska jag till Romme igen, denna gång tillsammans med fyra barndomsvänner som ska åka skidor och prata prata prata i fyra dagar!

Som om allt detta inte vore nog så kröntes mitt arbetsliv med den finaste utmärkelse jag kan tänka mig: Bengt Hjelmqvists pris! Det är så oerhört stort för mig, och nu sitter diplomet inom glas och ram ovanför min arbetsplats i sovrummet. Jag tittar på det varje dag och är oerhört stolt. Prisutdelningen ägde rum i november, och jag är extra glad att det var i år jag fick det. Förra året och året innan det hade jag inte orkat delta. Det var en ljuvlig känsla att under minglet efteråt glida omkring och motta gratulationer från höger och vänster!

Den största förtjänsten till att jag mår så bra är ändå den psykoterapi jag gått i under två år, och som avslutades i juni. Den har gett mig så många saker, bland annat en behandling mot PTSD. Genom den har jag äntligen kommit till ro med hur mitt liv blivit, och en lugn känsla av att acceptera att jag bara kan jobba 25 procent under resten av mitt arbetsliv. Att jag måste se till att orka med HELA mitt liv, inte enbart den tid jag arbetar. Tidigare har detta varit en intellektuell process, men nu både VET och KÄNNER jag att det är helt rätt för mig. Jag är oändligt tacksam över att jag hittade psykolog-J!

Häromdagen skjutsade jag sonen till Arlanda för vidare befordran till flickvännen i Haag, och hämtade dottern vid pendeln, på väg till oss för julfirande. Tänk att Normalt kan kännas så alldeles alldeles underbart – som en bal på slottet!

God jul och Gott nytt år! ❤️