Nu kom reaktionen

När jag träffade psykolog-J efter helgen med barndomsvännerna i Östersund, sa hon att jag kanske skulle få en reaktion under veckan. Att jag kanske skulle bli trött. Den kom inte och jag — minnet är kort! — körde på med verkstan. Röjde de saker som sonen inte hämtat ännu, och satte ihop Ikea-möbler så det stod härliga till: tre skrivbord, två hurtsar och en lagerhylla i tre sektioner.

I måndags när jag satt och jobbade kom den. Jag kände hur hjärnan gick in i dimman, och när jag reste mig upp var kroppen tung och seg. Jag gick lååångsamt och sällan har kroppen varit så tydlig med sitt budskap: NU FÅR DU TA OCH LUGNA NER DIG! Visserligen är du betydligt friskare men så här kan du INTE köra på!

Först blev jag ledsen och orolig. En del av mig visste att det var en naturlig reaktion och att den skulle gå över. Ändå fanns tvivlet där, och det överskuggade den mer sansade tanken. Jag satt i den fåtölj jag tillbringat så mycken tid i, och min man låg i soffan och läste. Det var för stort avstånd. Jag la mig nära, höll hans hand, och kände mig trygg.

Barndomsvänner

Min familj flyttade till Lit, två mil norr om Östersund, när jag var sex år. Jag bodde där tills jag var arton och flyttade till Stockholm. Mina föräldrar skiljde sig året efter min flytt, och bodde inte heller kvar i Lit. Därför känns den lilla orten vid Indalsälven som ett sagoland eller ett ställe i min fantasi, eftersom jag så sällan varit där under åren.

Förra helgen träffade jag nio av mina barndomsvänner för att fira att vi fyller 60 år i år. Vi höll till på ett hotell i Östersund där vi både hade spa och trerättersmiddag inbokad. Vi två som hade ordnat alltihop hade som en överraskning för de andra bjudit in vår lågstadielärare och vår mellanstadielärare, och det blev verkligen en fantastiskt upplevelse att träffa dem! Vi satt tillsammans allihop och berättade minnen för varandra.

Kyrkogården i Lit vid Indalsälven

Jag kom till Östersund dagen innan vi skulle träffas, och åkte direkt till Lit i en bil som jag hyrde. Där åkte jag runt med min gamla bästis som påminde om vem som bodde var. Såg det hus vi först hyrde lägenhet i, och huset som mina föräldrar byggde. Kyrkogården där flera vänners föräldrar är begravda. Förskolan som min mamma startade när vi flyttade dit, lågstadieskolan och ”Storskolan”. Så många minnen som väcktes!

Nästa morgon tog jag min lilla hyrbil och åkte till Brunflo, nästan två mil söder om Östersund, för att hälsa på en kvinna som för en del år sedan var pappas sambo i många år. En fin pratstund över en kopp kaffe, innan det var dags att åka tillbaka till stan (som vi sa!), lämna tillbaka bilen och träffa alla!

Lågstadieskolan med den kloka devisen

Jag hade planerat helgen perfekt så att jag hann med det jag ville. Vädret var också fantastiskt (men för varmt för min smak) och allt blev faktiskt ännu bättre än jag tänkt att det skulle bli. Och det bästa av allt: JAG ORKADE! Jag tog några pauser men det var ändå helt sensationellt hur bra det gick! På måndag morgon satt min psykolog och jag och jublade över min ork! Den här helgen bokades in före jul, och då var jag osäker på om jag ens skulle orka åka till Östersund.

Samtidigt som jag var där flyttade sonen, och i helgen kommer lagerhyllor och arbetsbord från Ikea. Min jättestora verkstad är på gång!

Nytt hopp!

Psykolog-J frågade om jag testat tens mot restless legs. Jag har läst i en facebookgrupp att en del provat, men inte sett att det hjälpt så pass mycket att jag varit beredd att betala flera tusen för det. Tens består i att få små doser elektrisk ström via plattor som man sätter på huden. De verkar smärtlindrande framför allt, men psykolog-J har också sett att en del restless legs-patienter känt lindring. Enkelt uttryckt förvirrar detta hjärnan så att den inte skickar impulser av smärta eller det som gör känningarna av RLS. Det är alltså inte botande. Hon föreslog att jag skulle fråga fysio-J.

Ulliga backsipporna är här!

Sagt och gjort, jag hade ett enskilt möte inbokat med fysio-J i tisdags, och fick prova. Jag satt med två plattor på vardera smalben, och kände direkt att det var behagligt. Jag tror verkligen att det här kan hjälpa mig att få en bättre livskvalitet! Hon skulle beställa en apparat till mig som jag får hyra för hundra kronor i månaden i sex månader, därefter får jag behålla den så länge jag behöver! Sverige, va!

Som jag skrivit förut är det så viktigt att jag känner att det finns fler saker att ta till, att inte tappa hoppet om förbättringar eller åtminstone lindring. Tens gör kanske gör att jag slipper ändra medicineringen till narkotiska läkemedel, och det vore en stor vinst!



Tydliga tecken på att jag mår bättre på riktigt

När passen med basal kroppskännedom och mindfulnessdans är slut går vi laget runt och säger något om hur vi upplevde passet. Om det var något särskilt vi fastnat vid eller som varit svårt. Några nämner i förbifarten hur de mår. Om smärta i kroppen, muskelspänningar och svårighet att fokusera. Efter passet i fredags sa två personer att deras liv är kaotiskt och att de hars vårt att urskilja vart de är på väg. Då insåg jag att där har jag också varit, men inte längre!

Jag vet givetvis inte hur framtiden ser ut med hundraprocentig säkerhet, men med det i minne så känner jag en så stor tillförsikt att jag är på väg emot något riktigt bra. Att jag redan påbörjat det nya kapitlet — det kände jag ju redan i höstas. Jag kommer inte att jobba vare sig hundra eller sjuttiofem procent, men jag kommer att orka med att ha ett bra liv. Det är det jag väljer. Ett liv då jag både orkar jobba och ha en rolig fritid. För det är roligt jag ska ha! Jag ska vara glad. Träffa vänner, njuta i min lilla trädgård, göra cykelutflykter med min man och så småningom orka göra bilsemestrar längs kusterna igen, som vi gjorde för länge sedan.

Om en vecka har vårt andra barn flyttat hemifrån. Det innebär att jag flyttar från den här lilla verkstan till hans rum.

Nu är den stökigare än vanligt eftersom jag håller på att packa ihop den, men storleken ser du ju! Från detta till ett stort rum som vi ursprungligen hade som vårt sovrum. Jag ska möblera med ett litet silversmidesbord, och två stora arbetsbord mitt emot varandra, som tillsammans blir 160×160 cm stort! En stor lagerhylla med femtio centimeters djup till allt material som ligger i svarta lådor ska stå längs ena väggen. Material och verktyg till broderi, silversmide, tovning, sömnad, smycketillverkning såsom plexiglas, gitarrsträngar, gummi mm, kalligrafi, akvarellmålning, linoleumtryck och så material som jag samlat på mig som jag tror kan komma till användning. Jag ska måla med svart magnetisk färg på väggen vid arbetsplatserna som anslagstavla, och kommer också att få plats att hänga upp vackra tyger som jag har samlat på mig:

Skåpet är så fint och ingick i det möblemang som mina svärföräldrar köpte när de kom som flyktingar till Sverige på 1940-talet. Döm av min lycka när jag öppnade skåpet första gången och såg att hyllpappret är detsamma som jag hade i min skolbänk på lågstadiet!

Det kommer att dröja innan allt är klart, men jag vet exakt vilka möbler jag ska köpa. Och som ett extra plus finns en dörr från rummet ut till trädgården!

(Jag letade länge i minnet efter ordet ’anslagstavla’. Till slut googlade jag på ’skrivbord’ och hittade det. Det är så pass vanligt att jag inte hittar ord numera, att det inte gör mig så ledsen som förut. Det är som det är.)

Mindfulness-dans

Fysioterapeut-J frågade för några veckor sedan om jag skulle vilja testa mindfulness-dans. Hon sa att hon hade en sån grupp på fredagmorgnar. Javisst, sa jag, det är värt att prova. Tyvärr blev jag sjuk så jag missade ett par veckor, men igår var jag där.

Vi var sex kvinnor varav två också går på basal kroppskännedom med mig, det kändes skönt att känna igen några. Det var en väldigt fin stämning i gruppen, alla hälsade på varandra med ett leende. När de fick höra att det var första gången för mig, sa en av dem att det händer att vi gråter här, men det är helt ok! Bra, sa jag, det är det jag är ute efter!

Vitsipporna i vår trädgård knoppas!

Jag hade väntat mig någonting stillsamt, men det var tvärtom! Vi inledde stillsamt, men sen blev det fart på musiken! Fysioterapeut-J gav oss en del instruktioner, men det var samtidigt helt ok att göra vad man själv ville. Det som kändes bra för en själv. Vi dansade var och en i sin egen värld. Jag blev helt svettig och sneglade på klockan. Det hade gått en halvtimme. Hur ska jag orka en halvtimme till?! Men strax efter det saktade musiken ner och så småningom låg vi på golvet. Det var så skönt! Jag låg med armar och ben rakt ut och TOG PLATS! Musiken var väl vald och de texter jag förstod handlade både om att skita i alla idioter, och att bestämma sig för att leva sitt liv. Jag använde en del rörelser vi gjort på basal kroppskännedom, för att skärma av och hävda mina gränser, och att vidga bröstbenet och stark ta mig an världen.

Efteråt gick vi laget runt och alla fick säga något om hur de upplevt passet. Till skillnad från i gruppen med basal kroppskännedom pratade alla lite längre och mer öppet. Det kändes så otroligt fint att sitta tillsammans och höra de andra berätta, och även göra det själv. Vi är där av olika anledningar men har det gemensamt att vi är sjuka. De flesta nämner muskelspänningar som känns omöjliga att få bort. Det gör att jag känner mig mindre ensam om hur jag mår, det känns bra. Jag skulle önska att mindfulness-dansen var mer ofta, åtminstone två gånger i veckan. Kanske jag kan göra det hemma också?

Lite senare på dagen kände jag verkligen av träningspasset! Benen kändes svaga och hela kroppen ville bara vila. En skön känsla!

Våga hoppas

Det har varit många år då ett steg fram följts av två bak. Då jag trott att jag varit på bättringsvägen men det inte räckt ända fram. Det som varit viktigt för mig är att tro att det finns fler lösningar att ta till, fler behandlingar att testa. Annars skulle ju allt vara nattsvart!

Det har framför allt gällt restless legs, RLS. Min neurolog har tröstat mig med att trots att det inte går att bli symptomfri, så finns fler och starkare läkemedel att ta till om det inte räcker med dem jag har nu. De starkare är inte så nyttiga direkt, men i värsta fall. (Argumentet att de är beroendeframkallande fattar jag inte. Oavsett om en medicin är beroendeframkallande rent kemiskt eller inte, så är jag ju beroende av dem för att orka leva!) Under ett par års tid har symptomen legat på en nivå som ibland närmar sig gränsen för det uthärdliga, men oftast en liten bit under. Vissa dagar ganska mycket under. Det går att leva med, även om jag undviker att tänka på att jag kommer att ha det så här i resten av mitt liv.

Det påverkar min stressnivå och mitt stämningsläge, det vill säga RLS försvårar tillfrisknande från både utmattningssyndrom och depression. RLS är den främsta anledningen till att jag inte (tror att jag) kommer att bli frisk. Men om jag inte trodde att det skulle dyka upp nya symptomlindrande metoder eller mediciner — om det hoppet togs ifrån mig — då vet jag inte hur det skulle bli.

Psykolog-J frågade om jag provat TENS-plattor mot RLS. Det har jag inte, men jag har sett i en facebookgrupp att det finns andra som gjort det utan övertygande resultat. Men J tycker att jag ska fråga fysioterapeut-J om hon kan förskriva sådana till mig, och jag blev väldigt pepp på det! Det vore så bra att få testa i alla fall.

Kärleksörten är på gång!

För tillfället är jag hemma med bihåleinflammation och hostan från helvetet. Det är tredje gången inom ett halvår som jag har feber. Men det sägs att det är många virus där ute som inte fick sin chans under pandemin. Mina dagar påverkas ganska lite ändå. Jag kan inte jobba eller åka på rehab till fysiologen, men jag är trött i vanliga fall också, och tillbringar mycket tid i fåtöljen även utan feber.

Vårvädret (som kommer och går) har fått mig att tänka alltmer på nya planer för trädgården. DET är livgivande!

Åtta år senare

Det är drygt åtta år sedan jag utropade att det var Tid för mig. I februari 2016 startade jag bloggen och gav den namnet i förhoppning att det var just det. Dags att jag skulle må bra. Att i små små steg ta mig uppåt igen. Jag minns inte vad jag grundade det på just då, men kanske var det att jag var på väg uppåt efter en riktig djupdykning. Jag hade varit så sjuk att jag fick lägga kuddar under armarna för att kunna använda händerna, där jag låg i soffan.

Det var då jag började göra saker med händerna. Jag beställde material från Panduro, och så småningom hade jag flera kartonger runt mig i soffan. Jag gjorde ringar av gummi med pärlor och metalltrådar, virkade med metalltråd, testade fritt broderi och provade mig nyfiket fram. Så kul det var! Det bidrog helt klart till att jag mådde bättre. Jag kom upp ur soffan, orkade mer och mer. Och så kom tanken om bloggen. Den fick underrubriken Om utmattningssyndrom, om broderi och om att bli frisk. Att skriva här har betytt massor, på flera sätt. Att sätta ord på det som händer och hur jag mår inför andra, gör att jag måst tänka till om hur jag ska formulera mig, och det i sig har gett mig insikter jag inte tror jag skulle fått annars. De glada tillrop jag fått direkt här eller på bloggens facebooksida betyder mycket. Tack för det!

Sicksackbusken blommar så rart!

Min läkare sjukskrev mig på 75 % i tre månader till från och med idag, och psykolog-J skickade med ett journalutdrag för vidarebefordran till försäkringskassan. Att jag haft samma läkare i minst 15 år har inneburit en stor trygghet för mig. Han känner till alla mina sjukdomar och krämpor, och inte minst så litar han på mig. Han vet att jag så innerligt gärna vill jobba, så om jag säger att jag inte orkar så går han på det. Han vet mycket om min familj också, genom våra samtal under åren. Därför kan du tänka dig hur det kändes när han sa att han ska sluta på vårdcentralen i maj! Men jag insåg samtidigt att om han sagt detta när jag mått sämre än idag, så hade det varit betydligt jobbigare. Nu känns det ok, och han lovade att skriva en utförlig överlämning till min nya läkare.

Glad påsk!

I början av påskhelgen var jag hos min kära vän T i Roslagen. Vi gjorde just ingenting som vanligt, så skönt. Vi har båda behov av tysta stunder så det blev lagom med intryck. Väl hemma var helgen långt ifrån slut. Jag har klippt ner det mesta av fjolårsgrönskan i rabatterna, för att kunna se allt som börjar spira. Nu kommer de första tulpanerna snart!

Våga ta plats

I det minimala väntrummet hos fysioterapeut-J tidigare igår. En äldre kvinna talar högt i sin telefon. Bakom henne står den lilla radion på. Plötsligt sätter hon telefonen i högtalarläge för att kunna fortsätta samtalet samtidigt som hon kollar sin kalender i telefonen. Jag står nästan inte ut med alla ljud, men det känns oförskämt att sätta i öronproppar. Radion kan jag inte heller stänga av med mindre än att jag nästan lägger mig på kvinnan för att nå. Hur kan någon vara så hänsynslös och ta så mycket plats? tänker jag och sätter fingrarna i öronen, lite diskret under håret.

Jag beklagar mig inför fysioterapeut-J som tycker att jag ska våga ta den platsen, stå upp för mig själv och säga ifrån. Det kanske man kan, tänker jag, kanske att JAG kan det? Nästa gång, säger jag. Nästa gång ska jag våga.

Basal kroppskännedom handlar mycket om att ta plats i sig själv, få ihop huvudet med kroppen, känna sin inre kärna. Övningarna är ganska svåra, men jag bli allt bättre på att balansera hela mig. Ofta slutar det som förra veckan, med att när jag väl tycker att jag fått ihop det, så har jag kramp i vaderna för att jag spänt mig för mycket där istället!

Jag har också fått hjälp med min onda korsrygg och det underliga som händer i höger lårs utsida. Det domnar och ofta vaknar jag av att det gör förbaskat ont. Meralgia paresthetica heter fenomenet, och innebär att en nerv kläms åt. Det beror för min del troligen på övervikt. Jag visade fysioterapeut-J vilka övningar jag brukar göra för ryggen, och hon visade hur jag kunde göra dem ännu bättre för att stärka bukmusklerna som stärker hela området. Nu hoppas jag på snabb bättring eftersom jag får så ont när jag promenerar, och även när jag står en längre stund, till exempel vid matlagning.

Det känns som att det går uppåt och framåt nu! Till och med årstiden är med mig — ljuset, fåglarna, vårblommorna! Tillförsikt, tillit. Det var mycket mycket länge sedan.

Känslor på väg tillbaka?

Jag har tyckt att det varit ganska skönt och framför allt hjälpsamt att mina känslor varit avstängda under de jobbiga åren. Nu när jag välkomnar dem tillbaka, så är det inte helt enkelt, som jag skrivit om tidigare i år. När jag såg en fråga om sorgliga böcker, i en Facebookgrupp om ljudböcker, fick jag en idé. Kanske en bok kunde hjälpa mig?

Jag läste den fina boken Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén. Bo bor med sin kamrat jämthunden Sixten i en by i Jämtland. Bo är gammal och får dagligen besök av hemtjänsten och emellanåt även av sonen. Bos fru bor på ett demensboende, och han besöker henne ogärna. Det är bara sorgligt. Han tänker alltmer tillbaka på sin egen barndom och relationen till hans egen pappa, som hade svårt att visa andra känslor än vrede. Bo funderar på hur han själv varit som pappa, och oroas över om han varit alltför lik fadern. Jag ska inte berätta mer om boken, utan rekommenderar dig att lösa den! Om du lyssnar på ljudboken så är det Lennart Jähkel som läst in den, helt suveränt!

När boken var slut började tårarna rinna helt stilla. Min son kom och frågade något och jag försökte låtsas som ingenting. När han gått var det som att en kran släppts på. Jag grät som på pappas begravning, en nära nog okontrollerad gråt som var på väg till skrikande. Det som börjat som en gråt över Bo, gled över till att handla om sorgen efter pappa. Det var så skönt, som en förlösning. Något som lossnade. Efter en stund stillade sig gråten, och jag satt helt utpumpad i fåtöljen.

Jag har tidigare nämnt tv-programmet Den svenska konsten att döstäda. Psykologen Katarina Blom instruerar en kvinna i programmet att tänka självmedkännande tankar medan hon blundar. Ungefär så här sa hon:
Känn in smärtan varsamt.
Du gjorde ditt bästa, även om det inte räckte.
Det är en del av att vara människa.
Berätta för dig själv att du ser, förstår och tycker om dig själv.
Från dig till dig.
Oavsett hur jobbigt och skrämmande det var, så stöttar du dig själv nu.
Se dig själv.
Du vet vad du varit med om.
Du ska lyssna på dig, och ge dig utrymme.
För att du är så viktig för dig.

Jag provade att göra det här med mig själv. Jag bytte ut alla du till jag och sa allting högt för mig själv. Efter en stund släppte jag manuset och började brodera ut. Sa självmedkännande saker och sa plötsligt Jag vill vara glad. Det brände till bakom ögonlocken. Vad var det här? Varför var det så starkt, att jag vill vara glad?

Jag tog med känslan till psykologen och vi pratade om det. Kanske är det helt enkelt en kontrast till hur det varit? Att jag inte känt mig så glad. Vad är motsatsen, det jag känt istället? Hopplöshet, modlöshet, meningslöshet. Inte i varje sekund under dygnets alla timmar, men det har legat som ett lock över allting väldigt ofta. Det har varit genuina känslor, medan andra känslor varit mer intellektuella. Det här är ju roligt, nu är jag glad. Men det känns inte riktigt. Det är det jag är ute efter.

”Handlar det här om det existentiella som du reagerade starkt på hos fysio-J?” frågade psykolog-J. Så kanske det är, det får jag fundera mer på.

”Vila i det som är!”

Det var psykolog-J som sa det där, när hon insåg att jag försökte prestera rehabilitering! ”Du behöver inte redovisa för mig allt du gör. Vila i det som är, koncentrera dig på att MÅ bättre och inte på att BLI bättre!” Hon är så klok. Det är lite trist att bara träffa henne en gång i veckan nu. Under hösten var hon den jag pratade med mest näst efter min man. Men det passar bra med en gång i veckan nu när jag har BK-pass och massage inbokade också.

Jag är sjukskriven på 75 % till och med sista mars, och har börjat tänka allt mer på hur det blir efter det. Min chef tror att det bästa är att jag fortsätter så här terminen ut. Ännu en klok och empatisk person. Jag frågade psykolog-J och hon höll absolut med. Hon tycker att vi ska göra en utvärdering efter semestern. Det känns bra. Det har hänt mycket med mig, men när jag utan att tänka mig för jobbade för länge häromdagen tog jag helt slut. Det var ett bra stresstest av situationen att hänvisa till.

Det går ett program på SVT som heter Den svenska konsten att döstäda. Jag fick tips om det och efter att ha sett några avsnitt känner jag mig så berörd av människorna det handlar om. Jag kommer att tänka på vad som är viktigt i livet, om nära och kära, om att stödja och få stöd, att finnas där för varandra och om tillit. Så vackert!