Det tar på krafterna

Publicerat av
Svara

Helgen efter min vistelse på Danderyds sjukhus med tarmvred, trodde jag att det kommit tillbaka. 112 skickade ambulans igen, men efter ännu en skiktröntgen visade det sig inte vara tarmvred denna gång, och jag kunde åka hem mitt i natten med förhållningsregler om flytande kost i några dagar. Så skönt att det var falskt alarm! Jag blev inbokad på uppföljning på tisdagen, och då såg blodproverna bra ut. Läkaren konsulterade en kirurg som bestämde sig för att avvakta med eventuell operation. Det visade sig nämligen att jag har ett ovanligt tillstånd som kallas Chilaiditis syndrom: tjocktarmen har hamnat mellan levern och diafragman. Det är förmodligen detta som ställer till det för mig, och gör att jag lätt blir förstoppad. De har också remitterat mig till koloskopi för att fotografera tarmen inifrån.

Som om detta inte vore nog med vårdkontakter så är det dags för ettårsuppföljning efter min gastric bypass-operation. Det innebär att vårdcentralen har tagit en hel del prover för att se att alla värden ser bra ut avseende bland annat protein, folat, järn och B12. Sådant jag tar tillskott för att tillgodogöra mig. Igår var jag på vårdcentralen för att prata med en läkare om det. Till detta har Ersta sjukhus, där operationen ägde rum, kallat till uppföljning med dietist. Inför det mötet ska jag ta ytterligare rör med blod.

En narkosläkare på Ersta ringde i förra veckan och sa att han också vill att jag tar ett blodprov för en uppföljning efter operationen. Under operationen hade nämligen mitt blodtryck behövt ovanligt mycket push, vilken KAN tyda på en slags allergisk reaktion som de vill undersöka närmare.

Så varför inte fylla på med ännu mer när jag ändå är igång? Min sjukskrivning går ut 1 april så jag har också en läkartid inbokad för förlängning av sjukskrivningen. Och så var det visst dags att kontrollera sköldkörteln så att den medicinering jag tar för hypotyreos fortfarande ligger bra. Och jag ska mäta blodtrycket hemma två gånger om dagen i sju dagar för att se om den medicineringen kanske bör dras ner. Och …

Jag har lärt mig ett nytt sätt att virka.

Igår blev jag plötsligt trött. Benen blev sega på ett bekant sätt, och jag kom strax på vad det berodde på. Tarmvred, sjukhus, prover, behandling, uppföljning, läkarbesök … Inte konstigt att jag är trött! De två senaste helgerna har jag varit på sjukhus istället för att stillsamt återhämta mig hemmavid.

Jag gjorde som jag numera brukar – tog ett steg tillbaka. Bestämde mig för att inte åka in till kontoret idag, och att eventuellt sjukskriva mig torsdag och fredag. När jag vaknade i morse kände jag mig fortfarande trött, men inte värre än att jag kunde jobba hemifrån. Ta ett djupt andetag och ta alla vårdinsatser som jag fortfarande har framför mig en tugga i taget. Som när man ska äta en elefant.

1 år!

Publicerat av
Svara

Jubileerna duggar tätt, idag är det ett år sedan jag opererades på Ersta sjukhus! Gastric bypass – en omkoppling av tarmar och minimering av magsäcken. Förutom den första månaden har jag bara mått utmärkt. Jag har till dags dato gått ner 39,3 kg, vilket är mer än jag vågade hoppas på. Operationen gav mig dessutom en skjuts i att börja träna, och sedan fem månader tränar jag på gym. Musklerna är påtagligt starkare – ibland går jag här hemma med händerna på låren för att känna på dem! Behöver jag säga att jag är oerhört nöjd med mitt beslut?

Något jag fruktat efter operationen är att få tarmvred. Risken för det ökar påtagligt efter operationen. I slutet av förra veckan började jag få ont i magen på ett sätt jag känner igen. Det hänger ihop med en evig följeslagare i mitt liv: förstoppning. Jag ska låta dig slippa detaljer, men när jag ringde 1177 i fredagskväll började jag ana att det inte bara var det. Sjuksköterskan kopplade över mig till 112 som skickade en ambulans. Den ganska stöddiga ambulanssjuksköterskan som förde ordet var skeptisk till min teori om tarmvred. Men eftersom det var för sent för närakuten så skjutsade de mig till Danderyds sjukhus kirurgakut.

Där placerades jag på en bår i korridoren där jag låg i 18 timmar, med avbrott för undersökningar och behandling, innan jag blev inskriven på en avdelning. Så skönt att ligga i en säng med mjuk madrass och en KUDDE! Där låg jag för observation för att se så att den behandling jag fått skulle få tarmen att räta ut sig själv. Annars väntade operation. Det innebar också att jag under hela den här tiden hade dropp och endast fick dricka lite vatten. Jag fick dock en liten kopp svart kaffe på morgonkvisten för att få bort abstinensens huvudvärk!

När ronden kom på söndag förmiddag sa doktorn att han skulle skicka remiss till vårdcentralen så att de följer upp med koloskopi för att se så att allt fungerat som det ska. Sen sa han det: ”du får åka hem idag”!

Konst i taket

Väl hemma har jag bara mått utmärkt och kunnat äta som vanligt. Jag var till och med på gymmet dagen efter, men tog det mycket lugnt. Det känns att tarmarna varit med om något, även om det inte gör ont. Men de gillar att jag rör på mig – det är viktigt. Apropå det så kände jag ett stort behov av att röra på mig efter att ha legat stilla så länge på britsen. Jag gav mig ut på avdelningen och gick runt runt i korridorerna, påhejad av personalen!

Att ha en tarmsjukdom får en att bli ödmjuk och släppa på värdigheten. Men som min kompis A, som jag lärde känna i och med operationen för ett år sedan, sa: ”värdighet är för fegisar!”

10 år med bloggen!

Publicerat av
Svara

Nu är det tio år sedan jag började med Tid för mig! 1284 inlägg har jag skrivit om utmattningssyndrom, depression, RLS, ångest och annan psykisk ohälsa, men också om allt jag tagit mig för att prova att göra med händerna: Broderi, akvarell, tovning, blocktryck, linoleumtryck, smycken av olika material, silversmide, origami, sömnad, växt- och skrotfärgning, kalligrafi och gu vet vad.

Om jag inte tyckte att det var så uttjatat så skulle jag skriva att det har varit en resa. Och idag när jag satt och flåsade i en träningscykel på gymmet, så slog det mig att jag för första gången på många många år inte är på väg någonstans. Jag ska inte gå upp i arbetstid, jag ska inte ta mig någon annanstans i någon bemärkelse. Jag är här nu.

Med snö under skidorna

Publicerat av
Svara

Jag har precis haft en nära nog magisk långhelg. Tillsammans med tre barndomsvänner som jag känt i bra precis 55 år ägnade jag fyra dagar åt skidåkning, god mat, champagne och fina samtal i Romme Alpin. Det kunde inte ha varit bättre om jag så fått önska helt fritt. Vi bodde precis vid backen och jag kunde enkelt gå till rummet och vila när jag behövde. Själva skidåkningen var inte tröttande, men alla ljud och andra intryck vid pauserna på matställena fick min hjärna att ladda ur mellan varven.

Skidåkningen ja, dottern och jag åkte till Romme i två dagar strax innan nyår. Underlaget i backarna var tyvärr enbart konstsnö som låg i drivor, vilket gjorde det svåråkt för mig som inte åkt på så länge. Jag blev både förvånad och knäckt av att det gick så dåligt. Men nu hade det kommit massor med natursnö som pistats hårt, och den var ljuvlig att åka på! Efter nyår har M och jag gått till gymmet var och varannan dag, och det har också gett resultat förstås. En underbar känsla att känna mig starkare!

Men framför allt var det förstås sällskapet som var allra bäst! Vi har känt varandra så länge, och även om jag inte träffat dem så ofta de senaste åren, så finns vi där och det är hur lätt som helst att återta samtalet. Jag har ju längtat så mycket efter att orka vara social, och även om jag fick gå undan och vila då och då, så orkade jag betydligt mer än för ett par år sedan. Jag sov mer än vanligt, även på dagarna, så kroppen tog igen sig ordentligt på egen hand. Jag hade också bett om ett undanskymt bord i matsalen, och det hade de hörsammat vilket gjorde det betydligt lättare för mig att vistas där.

Det var så vackert med alla granar med snö på, här speglade i mina skidglasögon.

Vad gäller vikten så har jag nu hamnat inom normalspannet på BMI. Även om det är ett trubbigt mått så säger det mig mycket, och det känns riktigt riktigt bra! Det är knappt tre veckor kvar till årsdagen för operationen och ett återbesök på Ersta sjukhus för uppföljning. Inför det ska jag ta en del prover för att se hur mina värden ser ut, och jag har svårt att tänka mig att de är dåliga med tanke på hur bra jag mår. Vi får se.

Vilket år!

Publicerat av
4

När det bara är en vecka kvar av 2025 summerar jag året och konstaterar att jag har haft ett fantastiskt år! I februari är det tio år sedan jag startade bloggen och utropade 2016 till mitt år. Jag kallade den Tid för mig eftersom jag tänkte att det var just det. Att kaoset jag levt i skulle vara över, och att jag skulle påbörja tillfrisknandet och bli starkare. Så blev det inte, vilket läsare av bloggen känner till.

Men tillbaka till 2025. I februari gjorde jag en gastric bypass-operation som visade sig vara ett mycket bra beslut. Jag mår toppen, och har orkat ta itu med att träna. Under hösten har jag och min man till och med börjat gå på gym ett par gånger i veckan. Jag märker att jag är starkare, och det är en enorm tillfredsställelse! Målet på kort sikt är att öka på benstyrkan så att det blir roligare att åka slalom, vilket jag tänkt göra så mycket som möjligt denna vinter. Och till helgen ska dottern och jag till Romme för två dagars skidåkning! Senast jag åkte var 2022. Jag har till och med köpt egna pjäxor och hjälm, vilket jag annars brukat hyra. I slutet av januari ska jag till Romme igen, denna gång tillsammans med fyra barndomsvänner som ska åka skidor och prata prata prata i fyra dagar!

Som om allt detta inte vore nog så kröntes mitt arbetsliv med den finaste utmärkelse jag kan tänka mig: Bengt Hjelmqvists pris! Det är så oerhört stort för mig, och nu sitter diplomet inom glas och ram ovanför min arbetsplats i sovrummet. Jag tittar på det varje dag och är oerhört stolt. Prisutdelningen ägde rum i november, och jag är extra glad att det var i år jag fick det. Förra året och året innan det hade jag inte orkat delta. Det var en ljuvlig känsla att under minglet efteråt glida omkring och motta gratulationer från höger och vänster!

Den största förtjänsten till att jag mår så bra är ändå den psykoterapi jag gått i under två år, och som avslutades i juni. Den har gett mig så många saker, bland annat en behandling mot PTSD. Genom den har jag äntligen kommit till ro med hur mitt liv blivit, och en lugn känsla av att acceptera att jag bara kan jobba 25 procent under resten av mitt arbetsliv. Att jag måste se till att orka med HELA mitt liv, inte enbart den tid jag arbetar. Tidigare har detta varit en intellektuell process, men nu både VET och KÄNNER jag att det är helt rätt för mig. Jag är oändligt tacksam över att jag hittade psykolog-J!

Häromdagen skjutsade jag sonen till Arlanda för vidare befordran till flickvännen i Haag, och hämtade dottern vid pendeln, på väg till oss för julfirande. Tänk att Normalt kan kännas så alldeles alldeles underbart – som en bal på slottet!

God jul och Gott nytt år! ❤️

På en bra plats i livet

Publicerat av
Svara

På den första informationsträffen inför gastric bypassoperationen, i september förra året, sa sjuksköterskan som höll i träffen att det var viktigt att vi var ”på en bra plats i livet” när vi fattade ett så här stort beslut. Jag tolkade det som att vi skulle känna oss balanserade, framför allt psykiskt, och det var en av de saker som togs upp i de enskilda samtalen alla hade med kirurg och sjuksköterska. Efter år av att befinna mig på en betydligt mer svajig plats än ”bra”, så var jag där. På en bra plats i livet.

Det är en fras som säkert kommer att kännas sliten (om den inte redan gör det) såsom många före den. Fraser och ord som är pregnanta och på pricken, men som överanvänds. Tänk bara på carpe diem – fånga dagen – som hamnade helt rätt i samtiden, präglad av ett ältande av dåtid och trängtande efter framtid. Men just nu går det bra att säga det: jag är på en bra plats i livet.

Det var ett tag sedan jag gjorde en ny kudde. Det var så kul att hitta den lusten igen!

Jag tror att det viktigaste för min del är att jag accepterat att livet blev så här. Att jag efter år som praktiskt tagit präglats av en kamp för överlevnad dels kommit ut på andra sidan, dels kommit till rätta med att jag får leva med vad det gjorde med mig. Jag har kämpat som ett djur för att bli frisk, för att bli densamma som innan. Kunna jobba heltid. Träffa vänner i plural och sitta en kväll och prata, prata, prata. Det blev nu inte så, men det blev bra. Jag mår bra.

När jag nu kan känna mig ledsen över att mitt arbetsliv inte blev som jag tänkt, så kan du förstå att det kändes alldeles särdeles bra att få den fina utmärkelsen Bengt Hjelmqvists pris ”för framstående insatser inom folkbiblioteksområdet”. Prisutdelningen ägde rum för två veckor sedan, och jag njöt i fulla drag. Om du vill se den så finns inspelningen här och ca 35 minuter in är det min tur. Jag bars av gratulationer från olika håll under minglet före och efter ceremonin, och kunde verkligen vara i nuet (carpe diem!). Så många som sa och även skrev till mig att priset var ”välförtjänt” – om ni visste hur bra det ordet landade i mig! Jag kanske inte enbart varit sjuk, och jag var inte bortglömd ändå.

Utmärkelse i tre scener

Publicerat av
2

Scen 1 – februari 2011
Måndagsmöte på nya jobbet. Får höra att flera av mina nya kollegor fått det oerhört fina Bengt Hjelmqvist-priset. Jag bestämmer mig direkt: jag ska också få det!

Scen 2 – augusti 2025
Sover middag i mammas säng, trött efter ett par timmar på jobbet. Väcks av att telefonen ringer.
Röst i telefonen: Grattis, du får årets Bengt Hjelmqvist-pris!
Jag: Va, är det sant? Du skojar inte?
Rösten i telefonen (skrattar): Nej, det är sant! Men vi ber dig att hålla det för dig själv så länge, vi ska tillkännage priset i oktober.

Scen 3 – 21 oktober 2025
Tidig morgon, jag ser tillkännagivandet på Svensk biblioteksförenings hemsida: ”Pia Borrman tilldelas Bengt Hjelmqvists pris 2025”. Jag kopierar länken och lägger ut på min Fcebook-sida. Äntligen kan jag ropa ut min stolthet över de virtuella hustaken! Jag fick det!
Senare samma dag. Gratulationerna har vällt in, främst via Facebook. Jag solar mig och njuter i fulla drag. Blomsteraffären messar om ett blomsterbud nästföljande dag. Det blir inte större än så här!

Goda cirklar

Publicerat av
Svara

Nu när det är svalare ute går min man och jag på promenader i skogen var och varannan dag. Vi går snabbt och jag bli både svettig och andfådd. Det blir 45 minuter varje gång, och det känns jättebra att ha kommit igång. Min man har till och med fått mig att hänga på i snabbare takt i uppförsbackarna!

I morgon ska jag träffa en instruktör på ett gym, där jag tänkt börja. Även här är det min man som inspirerat, han har precis börjat där. Gymmet ligger på gångavstånd hemifrån oss så det är enkelt att ta sig dit. Jag ska skaffa ett medlemskap där jag får gå innan klockan 15 på dagarna, och det passar mig utmärkt. Om man har RLS ska man inte träna på kvällar, då det kan trigga eländet.

Jag känner verkligen att jag är inne i en positiv spiral, i goda cirklar. Det ena ger det andra. Att jag mår bättre psykiskt efter den långa terapin, och så gastric bypass-operationen gör att jag orkar mer även fysiskt. Det gör i sin tur att jag orkar ännu mer, och så är spiralen i spinn! Jag har haft så många dåliga spiraler under åren, så det är en fantastisk känsla att det går åt rätt håll! Det är precis det här jag trodde skulle hända. Nu gäller det bara att dels hålla i det, men framför allt att inte lägga på mig för mycket. Ta det lugnt och sansat.

Jag har lärt mig att hela tiden planera och parera. Det sitter i ryggmärgen nu, och jag behöver inte påminnas om det. När saker som jag blir tillfrågad om dyker upp, oavsett om det gäller jobbet eller roliga saker på fritiden, så kollar jag kalendern hur det kan gå ihop så att jag ska orka på både kort och lång sikt. Behöver jag ta bort något, flytta till en annan vecka? Vad är måsten och vad vill jag absolut inte avstå ifrån?

En sak som jag behöver bli bättre på är att inte vränga mig ut och in för att saker ska passa. De flesta saker går att flytta på, och det måste inte alltid vara jag som ska ändra allt för att få det att funka! Svårt men det går allt bättre. Jag har ju turen att ha både vänner och arbetskamrater som påminner mig!

Jag påbörjade de här örhängena på sommarkursen, och glömde bort dem ett tag. Men i helgen blev de klara! Jag hade tänkt att de skulle hänga mer som kvadrater, men glömde att räkna med tyngdlagen!

Jag har nu gått ner nästan 32 kg, och hittar alltfler plagg i garderoben att plocka fram. Jag har också köpt en del second hand på Sellpy. Det är jättekul! Mina mjukisbyxor som jag har på mig hemma, har jag sytt in i midjan många gånger nu! Viktnedgången går inte lika snabbt som i början. Jag har räknat ut att jag i genomsnitt gått ner åtta hekto i veckan. Det är nog en bra takt ändå.

Nu är det klart, men ändå oklart

Publicerat av
Svara

Sedan några dagar är det klart hur vår nya arbetsgrupp ska se ut. Ända tills nu har alltså i synnerhet några av oss svävat i ovisshet om vår anställning. Det har varit en slitig tid, och även om vi har klarhet i detta så är det ännu inte riktigt klart hur vi ska arbeta framöver. Just nu är direktivet att köra på som vanligt, men vi är samtidigt en halverad arbetsgrupp så något måste ändras.

För min egen del har jag inte påverkats lika mycket som en del andra, men visst sätter det spår. En dag i förra veckan tänjde jag på mig för mycket. Möte på förmiddagen, lunch och vila hemma hos mamma och så ett möte till (som blev längre än jag trott) på eftermiddagen. Det blev en sjukdag dagen därpå, och det är inte förrän efter fem sex dagar som jag känner mig helt återhämtad. Annars har ju återhämtningstiden kortats betydligt sedan förr. Men kanske det här hänger ihop med hur den här tiden har varit?

En börs jag gjorde för en del år sedan.

Vi är väldigt noga med att påtala för våra chefer att vi farit illa och att de måste jobba med det under hösten. Vi ska ta fram den riskanalys vi gjorde i våras och följa upp den, och där finns detta givetvis med. Jag är inte så orolig för min dipp; jag gjorde som jag brukar och strök i kalendern.

Idag fick jag höra att jag beskrivits som ”hon som strålar” av en på kontoret! Det gjorde min dag!

Slut på ledigheten

Publicerat av
Svara

Nu har jag varit ledig i fem veckor, och det känns som en evighet! Jag har orkat mer än på åratal, och jag kan verkligen säga att det är den bästa sommarledighet jag haft på mycket länge.

En av de saker jag saknat mest under åren som sjuk i utmattningssyndrom och depression är att träffa vänner. Jag bestämde mig för att höra av mig till några som jag längtat efter, för att se om vi kunde ses. Och det kunde vi! Vi har träffats på en filt på Långholmen, hemma hos mig och i en lånad lägenhet. Så otroligt fint att kunna ha kvar vänner och bara fortsätta där vi var! Nu ser jag fram emot att träffa arbetskamraterna också!

Jag och min man har cyklat en hel del på de många fina cykelvägarna i min kommun, i skogen, i bostadsområden och vid beteshagar. Nu har jag också en hållare för mobilen till cykeln så att jag kan cykla efter kartan, så att jag inte tappar bort mig …

Det har blivit en hel del bad också: hemmavid i Norrvikensjön bland änder och näckrosor, i Mullsjön i Västergötland och i Midsommarfjärden i Söderhamns skärgård. Nu är det tyvärr algblomning så det blir inget för tillfället.

Vi gjorde en utflykt till Mariefred också, och bodde en natt på värdshuset där. Ett mycket fint besök på Gripsholms slott var höjdpunkten. Till detta fogas sommarkursen i silversmide på Mullsjö folkhögskola, samt några dagar med gasolspis, utedass och disk utomhus i Söderhamns skärgård.

Nu ser jag fram emot att börja jobba igen, även om det känns lite väl spännande att se hur vår arbetsgrupp kommer att se ut när allt är klart med ”omlokalisering av resurser” och omorganisation.