Harmoni

Förra helgen var jag ovanligt social, och jag var lite fundersam innan hur jag skulle orka. Men det gick väldigt bra, och det kändes verkligen bra när jag kom på det. De jag träffade är de jag brukar träffa, de ingår i min lilla cirkel av personer. Det är också en anledning till att jag orkade bra förstås.

Jag är verkligen starkare. Behovet av randiga dagar finns fortfarande. Om jag slarvar med pauserna så märker jag det direkt. Hjärntröttheten slår till med tröghet i tankeverksamheten, ett tryck i huvudet och lätt yrsel. För många möten på en dag ger samma resultat. Men det är ett bra tag sedan som jag helt säckade ihop och fick lov att avsäga mig matlagningen på kvällen, eller laga middag men gå och lägga mig när de andra i familjen satte sig ner att äta.

Jag vet inte om harmoni är rätt ord för det jag känner egentligen, men i alla fall en relativ harmoni. I jämförelse med hur det ofta varit. Det är gott så.

I eftermiddag ska jag åka till min fina vän T och stanna över helgen. Inte göra många knop. Vi brukar prata en hel del men vi kan också försjunka i något i tystnad i varsin hörna av soffan. Vilsamt.

På måndag och tisdag i nästa vecka har min man och jag semester för att fira 30 år tillsammans. Han vet inte alls vad vi ska göra, det är en överraskning och ska bli så roligt! Nu är det bara att hoppas att vi håller oss friska …

 

Återupptagit broderi så smått

Jag har inte orkat brodera eller göra något annat i min verkstad på länge. I februari gjorde jag klar den här kudden och sedan tog det liksom stopp av oklar anledning.

Min nya kudde i yllebroderi

Jag fick ny energi av sommarkursen i silversmide i somras, men den tog slut strax efter att jag kommit hem. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör att jag inte orkar med just det kreativa och skapande. Sånt har jag ju hållit på med när jag varit sjukskriven på heltid utan problem. Det är en annan slags ork som saknas, och kanske är det inte ork som är det rätta ordet.

Däremot tänker jag på det varje dag. På att jag vill brodera och allt jag vill göra i silver. Och allt finns ju kvar när det som saknas kommer tillbaka. Det är bara det att jag vet att jag mår så bra av att jobba i verkstan! Alltså brukade må så bra.

Men häromdagen när jag var ensam hemma tog jag sats och tog fram det jag påbörjade i vintras. Jag kom så långt att jag valde färger till en ny kudde i yllebroderi, och hade klippt till applikationer innan det tog stopp den gången. Nu bestämde jag mig för att prova att sätta igång det, bara en stund. Jag la applikationerna till blommor över det svarta ylletyget som ska bli bottentyg. Nålade fast dem, och sydde sedan fast dem hjälpligt med stora slarviga stygn i sytråd. Det är lättare att brodera fast dem om de sitter fast redan, och smidigare om de sitter fast med stygn än med nålar.

Så nu är jag alltså i gång så smått! Jag broderade fast själva blommorna och har påbörjat stjälkarna som ska slingra sig mellan dem. Kanske broderar jag fast blad som applikationer senare, och det kommer nog också att bli en annan färg på något sätt. Kanske mindre blommor emellan eller bara någon form. Jag får se. Det är roligt att se det växa fram, utan att jag bestämt på förhand!
Men det är inte så att jag broderar hela tiden, så där maniskt som det kan bli när jag är i farten. Det får bli i lagom takt, så får jag se hur det slutar. Jag gör det enbart för min egen skull och jag har inte bråttom.

Tredje dosen

I förrgår fick jag den tredje dosen av  covidvaccinet. Konstigt nog finns inga vaccinationsställen i någorlunda närhet av där jag bor den här gången, men det gick bra ändå. Jag har inte känt av andra biverkningar än ömhet i armen tidigare, men den här gången slog det till.

Igår, dagen efter vaccinationen, blev jag allt tröttare under dagen. Jag tänkte att det var min vanliga utmattningströtthet, men till slut insåg jag att det var något annat. Sjukdomskänslan i kroppen kändes illavarslande, tills jag kom på att jag nog inte alls höll på att bli sjuk, utan att det handlade om vaccinet. Jag sov en del på eftermiddagen, och la mig tidigt på kvällen. Idag när jag vaknade kände jag mig precis som vanligt! Så skönt!

Jag har tänkt så mycket på att dreja på sistone, tänkt på den sköna känslan av leran i händerna. Det har gått ett tv-program om drejning också som ytterligare spädde på längtan. Nu har jag i alla fall anmält mig till en helgkurs i mars i drejning hos Helena Hodell där jag gått tidigare. Det ska bli så roligt! Den här gången ska ska jag våga testa gränser mer. Det gör ju inget om det havererar och jag får slänga alltihop! Hellre det än att komma hem med tio små skålar till. Jag hoppas lära mycket av det.

 

Året började riktigt dåligt

Nyårsafton var riktigt rolig med de gäster vi brukar ha denna sista kväll på året. Jag hade en ny klänning som jag kände mig fin i. Mycket mat, vin och skratt. Jag la mig att sova en stund vid 23-tiden, för att orka till tolvslaget.

Nästa dag fick jag betala för mitt slarv med sömnen. Jag sov för då timmar på natten, och var väldigt trött hela dagen. Men vad värre var så hade jag mycket starka känningar av RLS, och höll på att bli tokig. Jag körde alla mina knep med stretchning och rullade med kruskaveln över benen, men det hjälpte föga. Jag skulle verkligen behöva sova mer, men det var omöjligt när benen kändes så.

Det var bara att genomleva dagen och klockan 20 gick jag äntligen och la mig. Benen hade stillat sig så pass att jag kunde somna, och jag sov i tio timmar!

Summering av 2021

Det är väl på sin plats att summera året som gått. När året inleddes var det bara en månad sedan jag ökat på min arbetstid till 75 %. Det är en av de saker som jag är gladast för i år, att ha kunnat fortsätta jobba så pass mycket. Det är så mycket roligaste att jobba mer än halvtid. Jag får del av det sammanhang som det är att vara en arbetsgrupp på ett annat sätt. Hinner mer, kan göra ett bättre jobb. Men det finns också en risk att jobba för mycket. Inte fler timmar, för det får jag inte. Men fortare. Vissa dagar har jag definitivt gjort ett heltidsarbete på sex timmar, och det märker jag av också. Jag blir väldigt trött, och resten av dagen blir inte många knop avverkade.
Målet för 2022 är att kunna fortsätta att jobba 75 % i lagom takt och må bra. Det är mycket som är osäkert kring vår arbetsgrupp för tillfället, och det har inneburit en oro som jag påverkats mycket av under slutet av året. Förhoppningsvis blir det tydligare i början av året så jag vet vad jag ska förhålla mig till.

Pandemins fortsättning innebar fortsatt arbete hemifrån, vilket passar mig utmärkt. Det skriver jag lite skamset eftersom jag vet att många drabbas väldigt hårt på så många olika sätt. För mig har det inneburit att jag kunnat jobba mer, och min nya chef har sagt att jag får jobba mycket hemifrån även när vi går tillbaka till arbete på kontoret igen.
Tack vare att vaccinationerna satte igång kunde min syster och jag äntligen hälsa på vår pappa i Jämtland i våras. Vi har också kunnat träffa vår mamma längre stunder än en fika utomhus. Känslan att få krama om dem var fantastisk!

Fantastiska framsteg för sonen som börjat en yrkesutbildning var nog årets höjdpunkt ändå! Barnens väl och ve ligger alltid närmast hjärtat. Det är så spännande att se hur de växt upp till vuxna människor, 19 och 22 år – herregud!

Läsningen som jag hittade tillbaka till sommaren innan tog slut, men under slutet av detta år började jag lyssna på ljudböcker på samma omättliga sätt som mycket annat jag tar mig för! Det känns väldigt kul.

Jag har fortsatt att gå ner i vikt, långsamt men säkert har jag sammanlagt gått ner 30 kg sedan januari 2020. Något att glädjas mycket åt! Jag har bara köpt kläder jag absolut måst de senaste åren. Begagnat och billigt eftersom jag ändå inte tänkt väga så här mycket. Men nu har jag faktiskt köpt en del och det är en härlig känsla!

Jag har några riktigt roliga saker planerade för 2022. Min man och jag firar 30 år tillsammans i januari och jag har planerat en överraskning. I mars ska jag till fjälls en vecka – det känns helt osannolikt underbart – och i augusti ska jag på sommarkurs i silversmide igen! Det är så härligt att ha saker att se fram emot, det bidrar till välmåendet.

Gott nytt år!

Likheter

God fortsättning! Hoppas julen varit vilsam. Jag har haft en fin julhelg med samvaro som varit ovanligt lite tröttande, långpromenad i det vackra vintervädret och mycket tid att inte göra någonting alls.

Jag lyssnar på boken Autisterna – om kvinnorna på spektrat av Clara Törnvall. Jag har personer i min närhet med autismdiagnoser, och har slagits av hur vissa av de svårigheter jag har när jag mår som sämst i utmattningssyndrom, har likheter med några av de svårigheter personer med autism har. Det jag tänker på har mest att göra med perception. Ljud, ljus och andra sinnesintryck. Här spelar min högkänsliga sida in också. Det som är njutbart när jag mår bra – att påverkas fysiskt av en vacker färgkombination eller stämsång – är samma fenomen som förstärks ju sämre jag mår, men då är det obehagligt gränsande till panikartat. Många människor som rör sig omkring mig skapar sinnesintryck i form av ljud och bilder som jag inte kan stänga ute, vilket jag kan när jag mår bra.

För att inte vara helt dränerad på energi redan innan jag kommer fram till jobbet, brukar jag se till att sätta mig med öronproppar på en plats i pendeltåget där jag enbart har en medpassagerare och en vägg framför mig. Numera åker jag sällan till jobbet och har det lugnt och skönt på min arbetsplats hemma. Det passar mig utmärkt, och det måste vara många med liknande problematik som jag som upplever samma sak, och även många med autism.

Ett annat exempel (som jag kanske redan skrivit om här) är när flera personer pratar med mig samtidigt. Det gör att jag kan få stillestånd i hjärnan som direkt följs av panik, gelé i knäna och att jag kan behöva gå och lägga mig att vila. Jag vet inte varför just det är så fruktansvärt men så är det.

Clara Törnvall beskriver hur trött hon blir av att umgås och kan behöva vila i ett par dagar efter en social sammankomst. Så brukar en nära vän som fått autismdiagnos som vuxen säga, och jag känner igen det hos mig själv från de tider jag mått som sämst. Författaren tipsar också om det här klippet för att få en bild av hur det kan vara att åka buss om man har autism: https://youtu.be/Paf82OiEoqg

Hon beskriver så bra hur vi utan autism har så många saker automatiserade att vi inte behöver tänka på hur vi knyter skorna, brygger kaffe eller borstar tänderna. För en person med autism blir dessa sysslor en intellektuell övning: ”jaha, hur gör man det här nu då?” Även om det knappast märks för någon annan, så tar det på energireserven och är tröttande. Och, vilket jag märkt mycket på personer runt mig, det är väldigt olika från dag till dag. Det som gått bra en dag, är väldigt svårt en annan. Det gör det ännu svårare för utomstående att begripa.

Jag behöver väl inte säga att jag verkligen inte menar att jag är autistisk! Jag menar bara att det finns likheter i hur jag kan uppleva saker ibland, och att det är bra att ha ett hum om hur tillvaron kan te sig för de personer som har autism och som inte alltid möts med förståelse.

Spänningar

Senaste dagarna har jag varit så spänd i nacken och i musklerna strax under själva skallbenet. Jag var på massage i förra veckan och vi konstaterade båda att jag hade en del spända knutor. Jag försöker massera mig själv där enligt massörens instruktioner, men det går så där. Jag är så öm också.

I förra veckan fick jag också fick veta att jag kommit med på sommarkursen i silversmide! Det var ett roligt besked! Det är första veckan i augusti och på samma ställe som jag varit två gånger tidigare, Mullsjö folkhögskola i Västergötland.

Jag har också tänkt väldigt mycket på att jag vill göra tovade och broderade bilder som jag gick kurs i på Sätergläntan 2018. Det är en ganska stor grej att dra igång men jag ska nog göra det ändå. Det var så roligt och blir vackert. Här är några av de bilder jag gjorde då, några på kursen och några hemma.

Lyssnar

Jag har hittat en ny passion – ljudböcker! Jag har ju alltid lyssnat mycket på radions P1, och numera på poddar. Men nu har jag hittat ljudböcker och lyssnar varje ledig stund. I vanlig ordning blir det inte så lagom när jag kommer på något som jag gillar. Jag har lyssnat på många böcker på kort tid, och då ska man betänka att varje bok är 10-12 timmar lång!

Från morgonpromenaden i morse

Men det är verkligen en njutning nu när jag inte orkar läsa – igen. Jag får litteraturen även om det inte är riktigt detsamma som att läsa själv. Men språket och mina egna bilder får jag även av ljudboken.

Jag har lyssnat på Åsa Larssons böcker med deckartema som utspelar sig i Kiruna. Så fascinerande med landskapet och människorna där som spelar stor roll i boken! De två sista läser hon in själv och det ger en extra dimension till berättelsen. Det är viktigt vem som läser. Jag stod bara ut i ett par meningar med en bok med en alltför dramatisk Dramatenskådespelare framför mikrofonen! Jag har förstått att många väljer bok efter inläsare och det kan jag förstå.

Godkänd!

Även denna gång fick jag beslut i min favör hos försäkringskassan. Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var FK som meddelade beslut! Jag är alltså sjukskriven på 25 % i tre månader till, till och med 6 mars. Det känns skönt förstås.

Skillnaden är att jag inte ens tänkt på det den här gången. Kanske för att jag vet vad jag ska göra om de inte godkänner att jag är fortsatt sjukskriven. Men också för att jag, trots alla hårresande historier om deras bedömningar av sjuka människors möjlighet att ändå arbeta, tror på fortsatt förståelse för min situation och hälsa. Men det kan säkert ändras framöver. Just för stunden känns det bra i alla fall.

Kanske mitt lugn till del beror på vad min husläkare sa i somras. Att han tror att deras välvilja beror på att jag har flera diagnoser som sammantaget är försvårande. Det skulle i så fall förklara varför de ifrågasätter min arbetsförmåga. De gånger de bett om en komplettering av läkarintygen är det för att läkaren inte beskrivit tillräckligt väl de skäl som är grund gör sjukskrivningen. Det är min läkare noga med att påpeka – det är honom de underkänt, inte mig! Ja, jag har ju sagt att han är bra!

Apropå förra inlägget om min farmors lakan så hittade jag den här fina bilden från slutet av 1960~talet någon gång. Jag är 4-5 år och farmor är i samma ålder som jag är nu, strax under 60 år.
Hon var mycket flitig att handarbeta, och här överinser hon uppenbarligen mina stapplande steg som brodös! Den flätade sockerskålen i näver kanske min faster Gertrud gjort, också hon väldigt skicklig med handarbete. Farmors halsband är även det av näver, men det kanske är köpt. Den röda klänningen har nog mamma sytt. Hon sydde massor av fina barnkläder när vi var små. Jag skymtar en löpare på bordet också. Om det är den jag tror så har jag den numera, även om den inte används.

Jag inspireras och gläds mycket av mina föregångare i släkten. Farmor, faster, mormor, mamma men också min mormors mor som jag äger ett par alster av. De tog nog mest för givet av de skulle handarbeta. Kvinnor skulle ju göra det, och mycket var av nödvändighet, i synnerhet för min farmors och mormors generation. Desto roligare att se att framför allt min farmor fortsatte att handarbeta av egen lust livet igenom.

För mig är det enbart lust, och även om jag tillfälligt tappat den till viss del nu, så handlar det egentligen enbart om ork och depression. Det blir så tydligt för mig hur mycket det kostar på att dra igång igen. Men jag tänker på det varje dag. Vad jag skulle vilja göra (yllebroderi, tova och brodera bilder, och så silversmide) och var jag ska börja någonstans så att jag orkar komma igång. Men nu har jag ju sytt ihop lakan i alla fall! En bra start!

Farmors lakan

Jag är betydligt piggare nu, men hostar djupt fortfarande och känner av bihålorna. I morgon ska jag jobba, hemifrån.

Sist min syster och jag var hos pappa hjälpte vi honom att rensa i garderoberna, och hittade en hel del lakan. Han sa att det var efter farmor och farfar, och inget han använde. Det var fina vita lakan, en del överlakan med spets på som man hade förr i världen – innan påslakanen. Vi fick ta så mycket vi ville och jag tog en påse full. Tanken var att jag skulle sy ihop dem två och två, till vår dubbelsäng. Jag har inte haft ork att dra igång symaskinen, men idag fick jag en ingivelse och satte igång.

Det känns bra att kunna återanvända dessa gamla lakan av fin kvalitet. Ett lakan var redan ”vänt”, det ville säga att det blivit nött i mitten och så hade farmor delat det och sytt ihop så de slitna delarna hamnade ytterst. Jag undrar hur många som gör så idag? Dessutom var de lappade på ett par ställen där det gått hål. På ett ställe till och med stoppat, som en strumpa! Jag sydde sicksack över ett par mindre hål så de inte skulle bli större. Det var en riktigt fin känsla av att vara nära min farmor! Bomull är en stor miljöbov så det känns riktigt bra att återbruka dessa gamla lakan.