Jag har svårt att komma till rätta med stressen i kroppen. I kväll har den gett mig spänningshuvudvärk av tredje graden, men den varade inte så länge som tur var. I måndags bad jag psykolog-J att hjälpa mig att bena ut och se vad jag kan ta bort. Det slutade med att jag ska pausa både mindfulnessdans och basal kroppskännedom. Ironiskt nog kan rehabinsatserna bli för mycket och skapa stress. Nu känns det klart lugnare, och jag hoppas att ron i kroppen från i våras kommer tillbaka.
Om tre veckor ska jag vara tjänstledig i en vecka. Jag tror att det blir bra att ta en paus under hösten, och inte ha så mycket planerat den veckan. Jag har ändå funderat på om jag inte ska passa på att fylla på det sociala kontot den veckan. Det jag saknar mest och har svårast för. Jag får se.
Vår dotter och hennes pojkvän fyllde år nu i september och åtminstone dottern hade önskat sig smycken. Jag blev så glad när jag kände ork och inspiration att göra ett armband och två ringar till henne, och en ring till honom. Hon hade visat en bild på ett armband som hon ville ha, och det visade sig vara min idol Torun Hübe Bülow som gjort den! Känn ingen press … Nåväl, den blev i samma stil i alla fall!
Sist jag skrev här hade jag precis bestämt mig för att inte gå upp i arbetstid från 1 oktober. Jag tänkte då att 1 december kunde vara ett bra datum att prova att jobba 50 procent, eftersom jobbets verksamhet går ner i fart då och det är en del ledigt vid jul.
Men när jag insåg att jag inte var så lugn i kroppen som jag först trodde, tänkte jag om. Jag vill inte ha något datum alls. Ingen deadline bestämd i förväg! Det är ju det som förstört för mig nu. Jag känner verkligen så, att stressen inför att gå upp i arbetstid gjorde att jag backade i den här fina utvecklingen jag haft, då jag känt mig bättre. Men trots att jag bestämde mig för att skjuta fram datumet så har jag fortsatt att klia mig på armarna, haft spänningshuvudvärk och varit väldigt matt i kroppen.
Jag var hos min husläkare i tisdags och det räckte att jag sa som det var, med en mening, så skrev han om läkarintyget så att det står att jag ska vara sjukskriven på 75 procent året ut. Förra gången jag var hos honom var vårt första samtal, och jag blev ganska besviken då. Nu var han betydligt trevligare och lättare att prata med. Det känns bra.
Jag var hos läkaren halv elva på förmiddagen och strax innan klockan två fick jag ett sms från försäkringskassan att de godkänt intyget! Rekordsnabbt beslutsfattande! Det kanske är som psykolog-J säger att de nog kommer att godkänna mina intyg i väntan på att jag ska bli 62 år och kan få sjukersättning? Varför skulle de börja bråka nu och få mig att söka annat arbete efter alla dessa år? Jag kommer inte att klara något annat arbete för den delen.
Nu är alltså allt på plats: jag ska jobba två timmar om dagen året ut, jag fortsätter med alla rehabinsatserna och ska nu i förstone främst fokusera på lugn och ro så att den senaste tidens stress lägger sig.
Jag håller långsamt på att höstfixa i vår lilla trädgård. Det blir inte långa stunder i taget, men det är inte heller någon brådska. Det är främst några växter i kruka som ska grävas ner i rabatten för att klara kylan i vinter. Jag vet redan vad jag ska köpa till nästa år: fler alunrot som var årets succé och så ska jag köpa fler höga höstanemoner och ersätta gråmalva med, eftersom den sistnämnda inte verkar trivas hos oss. Men redan nu i höst ska jag köpa en massa lökar och sätta ner. Det blev ju en besvikelse i våras när det blev så få tulpaner.
Tänk att jag har så svårt att ta den platsen, det utrymmet för mig själv att säga att jag ska backa! Jag grunnade i ett par veckor på hur jag skulle göra. Kroppen sa sitt: stress i kroppen, spänningar i övre ryggen så att jag fick ont igen, gick med en känsla av att det här kan gå åt skogen. Till slut bestämde jag mig. Jag sa det högt till min man: jag ska inte gå upp i arbetstid. Så, då var det ute och inte enbart i min grubblande hjärna. Bra sa han. Bra sa psykolog-J. Bra sa massage-L. Bra sa dans-S.
”Måste du gå upp i tid då”, frågade min närmaste kollega. ”Jag vill ju”, sa jag.
Psykolog-J sa att om jag inte så gärna velat jobba mer så hade hon avrått mig från att jobba dubbelt så mycket som nu. Hon sa att det inte behöver innebära att jag inte kommer att kunna jobba mer så småningom, men det kan å andra sidan också vara så att 25 procent är det jag kommer att orka även framöver.
Jag har inte pratat med min nya husläkare ännu, jag har tid den 17 september. Men han sa senast vi sågs någonting om att vi får se hur jag mår i september. Att det inte var självklart. Jag förlitar mig på det och att han kommer att lyssna på mig och alla dem jag har bakom mig, ”mitt team”!
Mitt team ja, nu är det fullt upp i veckorna med min rehab. På måndagar träffar jag psykolog-J på morgonen och på kvällen kommer dans-S hem till mig och vi dansar frigörande/mindfulnessdans, på torsdagar går jag på basal kroppskännedom hos fysio-J och varannan vecka en timmes massage hos massage-L. Det tar sin tid och allt det där skulle jag inte hinna/orka om jag ska jobba 50 procent. Det känns kontraproduktivt.
Det tog tre-fyra dagar innan jag kände att kroppen förstått att hotet var undanröjt. Jag kan slappna av nu, känner mig lättare och gladare. Jag kommer att föreslå att jag provar att gå upp i tid i december då vår verksamhet går ner lite i fart, och det är flera lediga dagar kring jul och nyår. Tiden får utvisa hur det blir.
Jag är en hel del i min nya stora verkstad. Jag har bland annat gjort några nya stämplar till blocktryck, och testat dem. Den första fågeln jag gjorde var inte komisk, men de nya jag gjort har ett mer lustigt uttryck. Jag får se hur jag ska gå vidare. Jag har gjort ännu en flygande fågel men insåg att den fick en för lång kropp så den ska jag göra om.
Jag är rädd, och har äntligen formulerat vad jag är rädd för ska hända. Att jag ska falla ner i hålet igen, bli helt sjuk och få börja från början igen. Jag orkar inte det. Det borde kanske inte komma som en överraskning att det är det jag är rädd för, men jag hade inte tänkt det sista steget. Jag tror att jag hållit det ifrån mig — mer tänkt att jag inte skulle orka att jobba 50 procent, inte vad som skulle hända.
Våren 2019 var den senaste gången jag kraschade. Då hade jag mer eller mindre tvingats att jobba 100 procent, och gjort det i nio tio månader. På slutet på ren vilja. Jag är alldeles för bra på det, att bita ihop och tvinga mig framåt. Lite till och lite till, tills det går sönder. Jag har gått lite fram och tillbaka sedan dess, och även varit helt sjukskriven någon vecka eller så. Jag lovade mig då att jag aldrig ska hamna där igen. Att jag hellre går ner i arbetstid än tvingas jobba mer än vad jag vet är bra för mig.
Nu är jag där. Ingen tvingar mig, men jag tänkte i våras att jag skulle kunna gå upp i arbetstid nu i höst. Jag har arbetat 25 procent i ett år nu. Psykolog-J och jag har pratat mycket om det, och hon tror också att det kan fungera. Men det måste vara under vissa omständigheter, med anpassningar och avstämningar.
Vi pratade om det igår, att jag är rädd. Under samtalet kände jag hur rädslan manifesterades i hela kroppen. Psykolog-J såg det också. Jag spände mig, satt i beredskapsläge och andades ytligt. Strupen liksom snörde ihop sig, såsom det gör på personer i böcker. Vi pratade om att jag givetvis kan backa om det inte känns genomförbart. Hon blev osäker på om hon fortfarande tycker att det är en bra idé. Vi kom överens om att jag ska skriva loggbok framöver, och se hur jag känner mig och hur det går att jobba. Hon sa att jag kan höra av mig till henne mellan våra inbokade tider också, om jag behöver.
Jag var också på enskilt besök hos fysio-J igår. Jag tog upp samma sak med henne och fick hjälp från en annan vinkel. Hon lärde mig en enkel och effektiv avslappningsövning i fem steg, och det kändes väldigt bra efteråt. Spänn fem olika delar av kroppen i tur och ordning. Andas in djupt och sucka ut luften samtidigt som du släpper spänningen. Gå vidare till nästa kroppsdel. Spänn fötterna mot underlaget, spänn rumpan, knyt ihop händerna, dra upp axlarna respektive knip ihop ansiktet. Jag har svårt med sådana övningar i vanliga fall, eftersom RLS ställer till det. Det är inte helt lätt att slappna av när kroppen bara vill spänna och stretcha musklerna för att häva obehaget! Hon påminde mig också om att slappna av i andningen och släppa ner bröstet. Lägga en hand på bröstet, dra upp axlarna, andas in djupt och sucka ut luften häftigt samtidigt som man säckar ihop med ryggen och släpper ner käken. Båda övningarna går bra att göra nästan när och var som helst. Jag ska lägga till dem i min loggbok! Basal kroppskännedom drar igång på torsdag också, det känns bra!
Idag känner jag lite lugnare och lite mer avslappnad av att ha träffat mitt team! På måndag kommer dans-S hem till mig för mindfullness-dans igen! Vi ska köra en gång i veckan. Och så ska jag gå till min massör-L varannnan vecka också. Så omhuldad jag är!
Jag börjar känna av oron inför att dubblera min arbetstid från 1 oktober. Det är långt dit, men egentligen bara några veckor. Jag har börjat klia mig på armarna (stresseksem), jag upptäcker plötslig att jag sitter och spänner mig med axlarna upphissade och jag andas sämre. Jag känner också att jag är väldigt spänd i övre delen av ryggen och har också lite.
Jag var på behandling hos min fina och duktiga massör L idag, för första gången på länge. Vi konstaterade att det är de vanliga triggerpunkterna, ungefär där nacke, axel och hals möts, som var ömmast, och att jag är spänd i hela övre delen av ryggen. Jag ska boka tid varannan vecka nu så kan det bli bättre.
Jag har pratat med psykolog-J också förstås. Jag sa att jag försöker balansera mellan att försöka lugna mig och att ta symptomen på allvar, och det tyckte hon var helt rätt. Det är ju inte bra att helt ignorera vad kroppen säger till en, men det är också viktigt att ta till de verktyg som finns för att dämpa oron. Jag har en anteckningsbok där jag skrivit sådant som hjälpt mig, exempelvis yoga, andningsövningar och balansering. Jag har inte haft behov av att göra dem så mycket under sommaren, men det är dags att arbeta mer metodiskt nu!
Men jag ska också säga att jag har stora förväntningar på att det ska funka att jobba 50 %! Det vore så himla kul att hinna göra mer! Och jag ska börja på basal kroppskännedom igen, och dessutom frigörande dans här hemma, så det finns mycket att se fram emot!
I en facebookgrupp om hjärntrötthet kom den här frågan upp. Jag svarade direkt och från hjärtat! Tänk att sitta med några nära vänner en kväll och prata och skratta utan att bli toktrött efter en timme, och dessutom dras med tröttheten även nästa dag (det hon beskriver som ”bakfylla”)!
Årets nästan fem veckors långa semester har varit bra. Jag har varit hemma större delen av tiden, och badat ganska mycket. Känslan är att jag varit ledig hela sommaren.
I måndags var det dags att börja jobba, och jag har ingenting emot det. Jag har ett väldigt stimulerande arbete och fina arbetskamrater. Det som är trist är att jag inte orkar jobba mer än 25 %. Jag öppnade datorn i sovrummet där jag har min arbetsplats, och började med att säga hej till kollegorna via vår gemensamma chat. Jag öppnade e-posten, men det var inte mycket som kommit in under sommaren. Så började en bekant känsla smyga sig på. Hjärntröttheten och mattheten i kroppen gjorde mig rädd, men jag intalade mig nära nog omgående att det inte är någon fara. En naturlig reaktion, en ryggmärgsreflex av mitt stressystem bara.
Jag la mig att sova en stund, tills väckarklockan ringde och det var dags för digitalt fika med några av arbetskamraterna. Efter det sov jag också, det blev ett oerhört trött dygn! Sammanlagt sov jag nog tre fyra timmar under dagen.
Det kändes betydligt bättre dagen efter, och idag är känslan i stort sett försvunnen. På fredag ska jag åka in till kontoret, och efter jobbet ska jag hem till mamma. Hon bor ju nära jobbet och vi har inte träffats på ett par veckor.
Nu har jag kommit hem från sex dagars silversmideskurs på Mullsjö folkhögskola. Det är fjärde gången jag är där, och det är en fin känsla av återseende och att jag känner mig hemtam där. Jag känner två av kursdeltagarna sedan tidigare kurser, så det var extra roligt att träffa dem.
Jag har gått åtskilliga kurser och har stor erfarenhet av att lägga upp dagarna med en lagom dos vila — så även denna gång. Jag tog en lång vila i samband med lunchen, och satt inte kvar så länge på kvällarna som en del andra. Jag hade mina suveräna öronproppar: Happy Ears, så att jag kunde vila öronen mellan varven. Förutom en morgon då jag sovit dåligt på natten och prioriterade att sova en stund till, så badade jag varje morgon kl. sju vid den lilla fina badplatsen nedanför skolan. En bra start på dagen!
Jag koncentrerade mig på några få saker den här gången, och är nöjd med dem. Örhängena är beställda av en vän för att komplettera smycken hon redan har. Halsbandet med onyxkulan är en present till en som fyller jämnt nästa år.
Ringen är jag väldigt nöjd med, i synnerhet designen. Själva sågningen är urdålig, men jag kunde inte fila för mycket på insidan av ringen för då skulle den bli för stor. Det syns knappt när jag har den på mig tack och lov! Även här är det en kula i onyx, blankpolerad i ringen och matt i halssmycket ovan.
Jag hade också med mig ett halssmycke som jag gjorde på en tidigare kurs, och som jag ville göra om. Jag tycker att det är snyggt men det halkar alltid på sniskan, och då faller det snygga. Jag sågade av silvertråden, drev den platt och bockade den så att den kan sättas på en rem i gummi eller läder. Jag är väldigt nöjd med den!
Det är svårt att fotografera silver. Dels speglas både jag och mobilen i det, dels blir det lite oskarpt. Man behöver nog en vit kameralåda, och det har jag ju så någon gång ska jag fota bättre!
Det här halssmycket är ett bra exempel på spegling, men jag tog bilden från sidan och en bit ifrån så jag lyckades hyfsat. Jag gjorde även detta smycke på kursen, men glömde att jag inte tänkt att såga så långt ner. Risken är att smycket tippar framåt om remmen kommer för långt ner. Jag testade i alla fall att sätta ”märlorna”, som gummi- eller läderremmen ska träs igenom, så långt ner att remmen inte ska synas, och jag tror att det funkar.
Jag längtade hem en hel del, men det är ju egentligen en skön känsla: Jag har det bra där jag är just nu, men ser också fram emot att komma hem. Och jag ska definitivt söka till kursen även nästa sommar!
Jag har skrivit om psykiatern Pia Dellsons bok Väggen flera gånger (sök på hennes namn i sökrutan efter de inläggen om du vill läsa mer). Den handlar om när hon insjuknade i utmattningssyndrom, och är skriven i korta stycken för att även den som knappt orkar läsa ska kunna ta del av den. Jag har läst den flera gånger, och understrykningarna och hundöronen (det är min bok!) är många.
Jag nämnde den för psykolog-J och lånade ut den till henne. Hon tyckte också att den uttryckte mycket på pricken. Här är ett par exempel:
Jag har mååånga gånger kört över mig själv för att jag hoppas att det ska funka att exempelvis fika med arbetskamrater och sedan gå på ett möte, eller att göra två saker dagarna efter varandra som suger för mycket energi. Jag VILL ju! Som sagt: det får inte alltid vara så här! Stycket under — om att lyssna på kroppen och agera efter vad den säger NU för att det så småningom ska bli bättre under resten av mitt liv — provocerar mig. Författaren var sjuk under en kortare tid än jag, och blev frisk. För min del är det många år av sjukdom utan utsikter att bli helt frisk. Gäller det där med bättre senare inte mig? Jag kan inte se det. Om jag lyssnar och agerar förnuftigt så blir resultatet att det funkar just nu och i morgon. Det känns urtrist.
Den andra bildens första citat hade kunnat vara skrivet av mig! Så många gånger som jag undrat hur jag ska orka ta mig hem från jobbet! Under perioder då jag jobbat hemma större delen av arbetsveckan, har jag ibland åkt in till kontoret för ett möte. Väl där ser jag mina fina arbetskamrater och vänner som vill fika med mig. Jag kan inte stå emot och går in i det med öppna ögon, jag vet hur det kommer att bli. Men ändå.
Jag började läsa boken (för vilken gång i ordningen) häromdagen, och läste den sista delen igår morse. Den handlar om återgång i arbete, och jag översköljdes av obehag. Trycket i huvudet som hör till hjärntröttheten och den välbekanta utmattade känslan i kroppen kom från en stund till en annan. Jag tänkte febrilt på att jag måste veta vad som utlöst känslan, så att jag kunde förstå den. När jag en stund senare lugnat mig lite och känslan ebbat ut, insåg jag att det var oron för att börja jobba 50 % senare i höst som det handlade om. Jag har inte tänkt på det under semestern, och det är jättebra. Kanske blev känslan desto starkare?
I morgon 26 juli fyller jag 60 år! Det låter så trist på något vis, 60. Jag har aldrig haft någon åldersnoja, och har det inte nu heller. Men jag tänker på det en del i alla fall. Det är först nu som jag ser hur utseendet förändras till det sämre. Det är inte så kul, i synnerhet som jag dessutom är rejält överviktig och inte trivs i min kropp. Jag får väl tänka på det som någon klok person sagt: vilket är alternativet? Det är att redan vara död.
Men hur som helst så kommer mina allra närmaste hit i morgon för en enkel middag med mycket bubbel, det ska bli roligt! Om en månad ska jag ha en liten fest, en som jag orkar med.
Det är bara en vecka tills jag äntligen ska åka till Mullsjö folkhögskola för fjärde gången, och jag börjar undra om jag kommer ihåg hur man gör. Det är länge sedan jag arbetade med silversmide, jag tror inte att jag gjort så mycket sedan senaste kursen för två år sedan. Men idag plockade jag fram alla grejer till själva lödningen i tvättstugan, och satte igång vid mitt silversmidesbord i verkstan. Jag gjorde två ringar till dottern som önskat det. Det gick som en dans, jag mindes hur man gör! Nu känner jag mig lugn. Jag har inte bestämt mig riktigt ännu för vad jag vill göra på kursen, men har tänkt att göra något som jag behöver hjälp med. Passa på när jag har proffsig handledning i form av guld- och silversmeden Anna Neudorf!
Jag har också kommit igång med blocktryck hemma, det är så kul! Två stämplar har jag gjort och testat att trycka. Det blev inte så dumt, men jag insåg framför allt efter att ha gjort det blå mönstret, att jag måste mäta ut var mönstret ska vara mer exakt. De olika delarna ska gå ihop hela vägen. Jag ska tänka ut ett sätt att göra det till nästa gång.
Här är det röda mönstret som jag gjorde först.
Stämpeln ser ut så här.
Igår gjorde jag en ny stämpel, och försökte att inte göra om felen med den första.
Det är faktiskt väldigt tillfredsställande att se vilka fel jag gjort, och försöka göra bättre till nästa gång. Det blir en drivkraft.
Här är den stämpeln förresten.
Nu har tre av fem veckor av min semester gått. Det känns som en evighet! Dagarna går här hemma och det är oerhört skönt att bara göra det som faller mig in. Det är så varmt att jag mest är inne. Min man och jag har som ett sommarprojekt att cykla (dit det finns bra cykelväg) till trevliga lunch- eller fikaställen i hemkommunen. Hittills har det bara hänt en gång, men det ska bli fler.
Jag tillbringar allt mer tid i verkstan. Njuter av att kunna byta skrivbord när jag ska göra olika saker. Behöver inte plocka undan efter mig för att kunna göra något nytt. Lyxen är ofattbar — vem har tre arbetsbord?
Jag har, som jag skrivit om flera gånger tidigare, mycket linnetyg i form av handdukar och lakan som min mormor vävt av lin från föräldragården. Det använder jag på olika sätt, och det känns överväldigande att kunna slösa med allt detta! Lakanen är i form av överlakan som man hade förr, innan påslakanen kom och tog över. De har spets och monogram som är uppochner eftersom de skulle vikas över. Häromdagen sydde jag ett påslakan av två sådana överlakan. Bredden stämde bra med mitt innertäcke, men de var alldeles för långa förstås. Jag tror att jag låter de vara så långa, vill helst inte klippa i det.
Jag har också sytt två fodral till mina stickor. Ett större till de långa, och ett mindre till strumpstickor och rundstickor. De är sydda av kökshanddukar i linne eller halvlinne. Man vävde med bomull i varpen och lin i inslaget för att få ett mer slittåligt tyg. Det gick inte att få riktig mönsterpassning, men det beror på charmen i hemvävt!
Om du är intresserad av linne så kan jag rekommendera ett avsnitt av Antikrundan på SVT från i februari i år, där de pratar om linneskåpet.
Jag åkte förbi ett linfält häromveckan och kunde stanna och fotografera. Det är så oerhört sällan jag sett de ljuvliga blommorna växa i miljontal så här!
Ibland sitter jag i verkstan och bara och grejar med mina saker: sorterar, hitta bättre platser för dem och funderar på vad jag ska göra härnäst. Det finns så mycket, det är så fantastiskt!