Jag mår så mycket bättre på flera sätt, men det förbaskade RLS är sig likt (restless legs syndrome). Symtomens intensitet går lite upp och ner, och just nu är jag inne i ett skov. Det innebär att jag har svårare att återhämta mig, och det gör mig tröttare. Men framför allt påverkar det min mentala hälsa. Det är verkligen psykande med den här obehagliga känslan i kroppen! Jag känner av den jämt jämt jämt, även om den inte är lika stark hela tiden. I värsta fall har jag känningar i hela kroppen, till och med i tandköttet och under naglarna.
Jag hjälper RLS-förbundet med korrläsning av deras medlemstidning, och kommer att bli intervjuad i nästa nummer. När jag läst intervjuer med andra patienter börjar jag undra om jag inte borde byta medicin igen. Jag ska prata med den neurolog jag kontaktar vid behov. Nästa nivå är opioider och det är inget man sätter in lättvindigt. Men eftersom det påverkar min livskvalitet så pass mycket kanske det är nödvändigt. Han har tidigare tröstat mig med att det finns starkare medicin att ta till, och den vetskapen har varit viktig för mig när det känts som värst.
Rosenskära
Härom morgonen satte det igång i vänster ben så att jag höll på att bli tokig. Jag hade min vana trogen klivit upp i arla morgonstund, och efter ett tag skulle jag som vanligt somna om i fåtöljen. Men benet satte stopp för det. Jag stretchade och rullade kruskaveln över benet, men det hjälpte bara på marginalen. Så kom jag ihåg det tunga och kylande täcke — avsett för hundar en varm sommardag — som jag köpt. Jag lindade in benet i det och fick tillräcklig ro för att kunna somna om!
Taklöken brukar övervintra ganska bra i krukorna, men jag fick byta ut några. De blommar så vackert!
Jag har äntligen köpt plantor till trädgården, och satt en del i krukor och andra har fått fylla ut i rabatten. Jag har beställt en del plantor också som kommer i nästa vecka. Det är verkligen ljuvligt att kunna ha dörren till trädgården öppen, och få ett extra rum!
Nu har det gått lite mer än tre månader sedan operationen. Efter den första ganska jobbiga månaden då jag var illamående och inte tyckte om att äta, så har det gått utmärkt. Jag mår jättebra! Jag har verkligen kommit igång med träningen, och lägger märke till en helt annan styrka i benen när jag går i trappor till exempel. Träningscykeln var ett mycket bra köp, och jag har också ett träningsprogram med gummiband som jag fått av fysioterapeuten på sjukhuset.
En ny ring som jag kom på! Den är inte helt klar ännu, men jag är väldigt nöjd!
Till detta läggs också att jag mår bättre psykiskt nu, och att utmattningen inte gör kroppen så tung lika ofta. Sammantaget bildar allt en mycket fin spiral åt rätt håll: det ena hjälper det andra och så vidare. Hjärntröttheten är dock densamma. Igår var jag på kontoret i två timmar för veckans enhetsmöte, och väl hemma fick jag lägga mig att sova en stund.
Men frågan alla ställer sig är väl HUR HAR DET GÅTT MED VIKTEN? Tackar som frågar, jag har gått ner 20 kg allt som allt, 15 kg sedan operationen, vilket innebär att jag går ner drygt ett kilo i veckan. Jag har gått igenom mina kläder och hittat några plagg som jag växt i. Jag fotograferade mig innan operationen, både i underkläder och med kläder på. Jag gjorde om det nu och där ser jag verkligen skillnad!
Hittade det här örngottet hemma hos mamma. Det gjorde jag på fritt valt arbete på högstadiet — färg och form. Batik med vax.
Idag åker jag till min kära vän T uppe i Roslagen, där jag stannar över helgen. Tidigare var det ett andningshål i vardagen att åka dit och vila. Numera har jag inte det behovet, så nu kan jag njuta av sällskapet och tystnaden på ett annat sätt.
Jag har gått hos psykolog-J sedan i september 2023, i drygt ett och ett halvt år. Det har varit helt avgörande för att jag mår så bra som jag gör nu. Efter den oerhört påfrestande tiden som inleddes hösten 2022 med mammas mans död och strax därefter pappa sjukdomstid och död, med allt vad det innebar av att ta hand om mamma, att ordna med begravning, rensa lägenheter, sälja lägenheter, köpa lägenhet till mamma och mitt i alltihop misslyckas med att ta hand om mig själv — så var det ett vrak som började jobba efter semestern 2023. Jag var inte alls utvilad, och tog några extra dagar semester för att helt fåfängt tro att jag skulle varva ner.
Jag minns inte riktigt om jag blev helt sjukskriven i några få veckor, men jag tror det. Jag började i alla fall att jobba 25 procent, och sedan dess har jag stannat på den nivån. Som min psykolog förklarade för mig så småningom så var jag efter alla år av utmattningssyndrom och depression så känslig för den här stora påfrestningen, att det blev som det sista strået som knäckte den här kamelens rygg.
Jag beslöt att leta efter en psykolog som skulle kunna hjälpa mig med allt som hänt genom åren, det som gjort mig sjuk. Det var dags för det, det kände jag starkt. Att gå i terapi kostar mycket men jag var beredd att betala för det. Jag hade ärvt en slant efter pappa, och i visshet om att han skulle tycka att det var väl använda pengar kändes det extra bra att satsa dem på mig själv.
Kungsängsliljor från trädgården
Jag chansade och googlade ”psykolog Upplands Väsby”, jag hittade en kvinna med egen praktik som såg trevlig ut på bilden på hemsidan. Jag kontaktade henne, vi klickade och så enkelt kan det vara!
Hon konstaterade snabbt att jag hade PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och frågade om jag var beredd att jobba med det. Och jag som har en mycket god erfarenhet av psykoterapi från mina unga år, svarade snabbt ja. Det var en oerhört jobbig tid under den tidigare terapin, och jag var beredd på att jobba mig igenom det här också. Det finns ingen väg runt det, man måste igenom!
Den första hösten träffades vi två gånger i veckan, därefter en gång i veckan under ett år, och under det här året har vi setts varannan vecka. Och nu är jag redo att runda av. Det känns lite konstigt och kommer att bli tomt, vi trivs väldigt bra tillsammans. Men hon finns ju kvar och jag kan boka en tid sen också om jag skulle känna behov av det. Det känns tryggt.
Peony-tulpaner och vitsippor
Det är hon som tipsade mig om basal kroppskännedom som jag hade god nytta av. Men framför allt är det hon som fick mig att tänka om: att jag ska se till att inte enbart kunna jobba så mycket som möjligt, utan se välmåendet som en helhet, livet är mer än arbete och jag ska må bra hela tiden!
Nu på slutet har vi pratat om vad som utlöste den långa ångestperiod jag hade för 35 år sedan, och ofrånkomligt kommit in på barn- och ungdomstiden. Även om jag gjorde det i terapin på den tiden också, så är det flera saker som fallit på plats nu. Jag har varit rädd för så många saker, och är det fortfarande även om det är så mycket bättre nu. Men när vi pratat ett tag sa psykologen att hon mer tyckte att det mer verkade ha handlat om otrygghet. Jag tänkte mycket på det och annat som vi pratat om, och insåg att det är det som min man betyder för mig: trygghet. Avsaknaden av aggressivitet och behov av att hävda sig. Det kändes väldigt fint att inse! ❤️
Jag mår fortfarande väldigt bra efter operationen. Maten funkar bra nu och jag har fortsatt att träna. Jag träffade fysioterapeuten på Ersta sjukhus i torsdags för att få övningar med gummiband. Vi har pratat i videosamtal tidigare, och det var fint att träffas på riktigt. Hon är väldigt peppande och inspirerande! Hon berömde mig för det jag redan gör, och bekräftade att det är helt tillräckligt. Det betydde extra mycket, eftersom jag av någon anledning har dåligt samvete för att jag gör för lite. Cyklar på träningscykeln för sällan och tränar med gummibanden för lite. Men faktum är att jag cyklar tre-fyra gånger i veckan, och kör med gummibanden var och varannan dag. Dessutom har jag promenerat lite och haft några ansträngande pass i trädgården. Nu ska jag släppa den där pressen som jag lagt på mig själv! Själv är bäste skuldpåläggare! Jag märker redan att jag är både lättare och starkare. Det är en riktigt riktigt bra känsla!
Det som inte är bra just nu är den stress som den så kallade verksamhetsförändringen på jobbet lagt som ett nyponpulver innanför kläderna. Ännu vet vi inte vilka som blir övertaliga, även om jag inte tror att jag kommer att höra till dem. Och hur skulle jag kunna få nytt jobb? 61-åring med lång sjukskrivning i bagaget, hjärntrött och lättstressad, och som bara kan jobba 25 procent! Den oro jag främst känner är dels för verksamheten som kommer att lida stor skada av detta, dels för att de kollegor som jag håller högst ska skaffa nytt jobb under den här jobbiga processen. Men en viss oro känner jag också för min egen del. Kanske de vill stoppa in mig någon annanstans i organisationen? Då kan de få någon som kan arbeta heltid till arbetsgruppen istället. Jag kan säkert hjälpa till med allt möjligt på förvaltningen: jag kan exempelvis ekonomisystemet hyfsat, och är en fena på korrläsning. Men jag VILL förstås inte det!
Oron har tagit sig fysiska uttryck i form av ökad aktivitet av perioral dermatit (röda prickar runt munnen) och spänning i kroppen — det var ganska länge sedan jag senast kände av båda två.
Avslutningsvis något roligare. Jag gjorde ett smycke till min svägerska på silverkursen i somras. Hon fyllde 80 år under påskhelgen och jag fick äntligen överlämna det. Det är en matt onyx-kula inuti, och ett mönster på insidan.
Jag har länge velat ha ett uthuggarset för att kunna ta ut rundlar, men de kostar så mycket att jag inte unnat mig det. Men så såg jag att det fanns ett mindre för 900 kr och slog till på det. Tyvärr har jag inte lyckats få till några rundlar, stansarna går inte igenom silverplåten. Det finns nog en anledning till att det kostar så pass mycket mindre än de andra, så jag ska returnera det. Jag får passa på att göra rundlar när jag är på kursen i sommar istället.
Jag hade förberett mig inför läkarbesöket i förra veckan. Doktorn skrev ut formuläret för ansökan om sjukersättning (sjukpension) förra gången jag var där, och jag hade fyllt i det hemma. Men doktorn sa att han tänkt om, eftersom han på sistone sett så många fall där ansökningarna nekats. Det kan ta lång tid och mycket arbete med att överklaga, och då blir det troligen avslag ändå. Dessutom undrade han varför jag är så angelägen om sjukersättning som ger så mycket mindre i bidrag än sjukpenning. Jag förklarade att jag skulle vilja slippa att gå till vårdcentralen var tredje månad för att få läkarintyg, och därefter vänta och se vad försäkringskassan behagar fatta för beslut. Det finns alltid en risk att de säger nej till slut.
Vi pratade en stund och så kom vi överens om att han skulle testa att sjukskriva mig i sex månader, så att det blir lite längre tid att vila mellan varven. Sagt och gjort, jag åkte hem och beslutet kom inte inom några timmar som det gjort de senaste gångerna, men efter ett par dagar fick jag godkänt! Så skönt, nu är jag sjukskriven september ut!
Forsythian blommar på bar kvist
Den andra delen av mitt liv, de 25 procent som jag jobbar, är riktigt turbulent nu. Vi fick häromveckan veta att vi ska gå samman med en annan enhet, och att några av oss blir övertaliga! Hur många fick vi veta i fredags, och det blev en chock för oss alla. Vi har varit tio personer inklusive chef. Nu ska vi bli fem! Fyra av dessa fem ska arbeta med barn och unga, vilket jag gör och har gjort i stort sett hela mitt bibliotekarieliv. Det är tre av mina kollegor som också gör det, så kanske vi vågar hoppas på att det blir vi fyra som får stanna kvar. Men det är ändå så mycket oro, även om jag har svårt att ta in det. Det är så overkligt. Som att slå sönder en fin verksamhet. (För dig som inte vet så arbetar jag på Region Stockholms kulturförvaltning med stöd till folkbibliotekens verksamhetsutveckling i regionen.)
Nu sätter processen igång med riskanalys, och så ska kompetensprofiler presenteras. Kanske, men inte säkert får vi veta innan sommaren vilka som får stanna respektive gå. Från 1 september ska verksamhetsförändringen gälla, och från årsskiftet organisationsförändringen. Så mycket mer vet vi inte just nu. Det är inte helt enkelt att bara jobba på, och hur ska vi kunna planera hösten?
Till detta lades att jag fick i uppdrag att korrekturläsa en lång rapport med en kort deadline (jag ska ju inte ha såna!) och jobbade för mycket den här veckan. Det resulterade i matthet i kroppen och försämrad hjärntrötthet, vilket i sin tur ledde till att jag inte orkade träna på min motionscykel den här veckan. Jag som hade kommit igång så bra med motion flera dagar i rad! Men jag ska ta ut en hel del tid nu under påsklovsveckan, även om det egentligen inte går att spara återhämtning till senare.
Idag har jag tagit en lång promenad tillsammans med en nära vän i det vackra vädret, utan att känna av min före detta onda ländrygg! Det är en befrielse. Troligen beroende på att jag varit mycket mer rörlig på sistone, och kanske för att jag tappat några kilo. Nästa gång ska jag nog gå ett varv i motionsspåret i skogen, det var längesedan.
Illamåendet höll i i tre och en halv vecka, men är nu verkligen borta. Ni vet hur det när man haft ont eller något annat obehagligt, och det försvinner — man blir nästan hög av lycka! Nästan som om att det vore värt det jobbiga för att få känna av kontrasten! Men bara nästan. Det är i alla fall helt ljuvligt, och jag mår toppen!
Jag försöker få till en halvtimme på träningscykeln varje dag, och känner mig så nöjd med det. Jag blir svettig och andfådd, så det är nog rätt nivå för tillfället. Jag brukar titta på något tv-program på iPaden samtidigt, gärna Husdrömmar. Kortare promenader har det också blivit. Äntligen har blåsipporna tittat upp ur de vissna fjolårslöven!
Så vackra färger ihop, löven och blåsipporna.
Jag har också varit en del i verkstan och bland annat gjort om ett halsband som jag köpt på loppis. Det bestod av sex delar, men de vände sig bakochfram hela tiden, så jag funderade på hur jag kunde använda delarna till ett nytt smycke. Efter ett försök som jag inte blev så nöjd med, ändrade jag det till detta. Jag tycker att det är så häftigt med delarna i olika nyanser! Jag har tre delar kvar och får se hur de kan komma till användning en annan gång.
En sak jag funderat en hel del på är att kombinera plexiglas med silver. Två material som jag är extra förtjust i. Jag har några mindre plexiglasbitar i olika färger, och skulle vilja borra igenom dem på kortsidan, eller hur jag ska beskriva det. Det är plättlätt att borra igenom plexi med med min borr, men på den andra ledden så är de aningen för tunna, och mina borrstål aningen för korta. Jag får leta vidare efter tjockare plexi helt enkelt. Men det var väldigt kul att testa, och resultatet kanske kan användas ändå. Det blev ganska snyggt med borrningarna i den genomskinliga plexi.
Så brukade min mormor säga på ålderns höst. Positivt och förhoppningsfullt i lika dos. Nu kan jag säga detsamma. Jag är fortfarande illamående, men med hjälp av medicinen känner jag i stort sett inte av det. Jag har undvikit att röra på mig mer än jag behöver, eftersom jag mår mer illa då. Idag har jag emellertid vågat mig på att cykla på motionscykeln, och det gick bra! 15 minuter blev det, så nu är jag på gång igen!
På måndag är det fyra veckor sedan operationen, och det är dags att äta vanlig mat. Det innebär att jag inte behöver mosa den. Men jag ska fortsatt tänka på att äta mycket protein och små portioner. Jag har börjat bli äcklad av protein! Även det vegetariska även om det är lättare att äta. Jag vill ha mycket mer grönsaker, och så vill jag dricka vatten till maten. Det är inte förrän nu när jag inte ska dricka i samband med måltider som det slår mig hur gott det är! Anledningen till att man inte ska göra det är att det kan göra att man inte får plats för maten. Man ska dricka en stund innan och efter måltiden. Det kommer att ändras tydligen, och bli lättare längre fram. Jag dricker mini-mini-klunkar till maten ändå, och så har jag försiktigt börja äta päron och skalat äpple nu, och det är så gott och fräscht!
Om en vecka ska jag träffa en sjuksköterska och dietist för att prata om hur det går för mig, stämma av och få tillfälle att ställa frågor. De är fantastiska på Ersta sjukhus med uppföljning och snabba svar när man har frågor efter operationen. Jag ska också på föreläsning om fysisk aktivitet där i april.
Jag har ropat in en del fina tyger på Tradera på sistone.
Det här blev jättesnyggt som draperi. 1940~50~tal gissar jag. Surt sa räven heter det här fina tyget, som jag fick tag i två stora bitar av. Kanske det blir ett köksförkläde?Först köpte jag tyget i form av ett litet kuddvar, men nu hittade jag en större bit. Så härligt tyg!
Jag är svag för de här tygunderläggen, jag har flera som jag tror är från 1950~talet.
Även detta är ett underlägg.
Här är mitt tygskåp! Ett gammalt fint träskåp från Edsbyn, som mina svärföräldrar hade. Mindre tygbitar, all lakansväv och linnetyger har jag på andra ställen. Det lustiga är att hyllpappret som fanns i skåpet när jag tog över det, är detsamma som jag hade i skolbänken och runt skolböckerna när jag gick i 2:an!
Jag har varit lätt illamående de flesta dagar sedan operationen, men det var inte förrän det blev värre i helgen som jag hörde av mig till Ersta. Jag hoppades att de skulle skriva ut någon medicin som dämpar illamående. Jag fick en akuttid på måndag morgon, och träffade en kirurg som sa att illamåendet kan hålla i sig ett tag om man har otur. Han skrev ut en medicin som jag skulle ta, och en som jag skulle lägga till ifall den första inte räckte.
När jag en stund senare hämtade ut medicinen sa apotekaren att min ena medicin mot restless legs inte funkar ihop med den. De tar ut varandra ömsesidigt. Men jag min dåre tänkte att jag får väl prova. Det skulle jag inte ha gjort kan jag säga så här efter en sömnlös natt! Jag sov sammanlagt omkring en halvtimme under hela natten! En gång somnade jag stående till och med, men vaknade innan jag dråsade i golvet. Jag ömsom låg på golvet och kravlade, ömsom stod och stretchade allt vad jag kunde. Det är inte helt enkelt att stretcha knävecket, det liksom ligger i knäets natur att gå åt ett håll, men jag ville böja det åt andra hållet. Det var där, i underbenet och fötterna det satt.
Jag har en kruskavel avsedd för Kritiska Situationer, och den rullade jag hårt över knäveck och vader, och jag slog mig med den emellanåt. Det är ett sådant fruktansvärt SKIT med RLS! Jag är så tacksam för de mediciner jag har! Intensiteten går i vågor men jag är aldrig symptomfri. De senaste veckorna har det varit sämre. En del patienter med RLS tycker att de mår bättre utan socker, kaffe och alkohol. Men socker och alkohol har jag försakat de fyra veckorna innan operationen, och jag drack betydligt mindre kaffe än jag brukar också. Det verkar inte gälla mig med andra ord, snarare tvärtom, även om jag inte alls tror att det beror på det förstås.
Jag har försökt sova på förmiddagen idag. Till slut somnade jag och vaknade efter en timme. Mer har det inte blivit. Som tur var hade jag inga möten idag, utan kunde jobba mina två timmar under eftermiddagen. Jag känner mig lite konstig men det är ju inte att undra på.
För övrigt har allt gått bra. Jag har tagit bort agrafferna (hämtklamrarna som höll ihop såren) på vårdcentralen, och börjat äta mosad mat. Det är riktigt härligt för det blir som riktiga måltider! Jag har gjort asiatiska laxbiffar (mixade ingredienser) och potatismos med blomkålspuré hittills, serverat på en assiett. Det låter väl inte så dumt!
Allt flyter på efter operationen och jag mår bra. De första dagarna var jag lite illamående, men det har gått över. Jag har fått rutin på ätandet också, men det är ganska tjatigt och tar lång tid så här i början. Magsäcken och de omkopplade tarmarna måste vänja sig så sakteliga, så det är flytande mat som ska intas lååångsamt nu i början. Jag ser verkligen fram emot nästa vecka då jag får äta mosad mat!
Jag blev sjukskriven i två veckor, men eftersom jag arbetar hemifrån hela veckan och enbart två timmar som jag kan fördela som jag vill, så har jag börjat jobba redan nu. Jag var så uttråkad av att bara vara. Jag vågade inte göra så mycket, eftersom det triggade illamåendet. Det märkte jag när jag var hos psykolog-J och därefter ett snabbt ärende på Ica i fredags.
Jag har köpt en jättestor dosett till medicinerna. De gick inte att få in allt annars. Men nu blev det väldigt bra!
Min förra till höger, där jag fyllt på morgondosen för flera veckor i förväg för att spara tid. Förutom den jättestora tuggtabletten som stjälpte hela rasket!
Jag har också en idé om broderi på gång, och har börjat med att måla med akvarellfärg på ett gammalt örngott i lin efter min mormor. Förmodligen kommer det att hänga ihop med ett annat broderi jag gjort för ett par år sedan, jag får se.
Jag blev inte förkyld, och klockan sex i måndags morse gick taxin mot Ersta sjukhus. Jag kom för tidigt men när klockan slog sju gick allt i ett. På med operationskläder (såna där tjusiga med lååånga strumpor och gigantiska trosor utan resår), samtal med sjuksköterska och en del prover. Eftersom jag sagt ja till att ingå i en forskningsstudie så fick jag träffa de som jobbade med den, och de tog ytterligare prover. De var jätteroliga, och när jag sa att jag ska bli sjuksköterska i mitt nästa liv, och att jag ville att de skulle berätta om allt de gjorde med mig, så var de helt på! Kirurgen kom och ritade på min mage där snitten ska sättas, och jag frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag. Jag försökte dokumentera det som hände, för min egen del.
Jag blev glad att jag fick komma in i operationssalen innan de sövde mig, för jag ville se hur det såg ut där, och vad de gjorde. Jag sa även till dem om mina framtidsplaner som syrra, och att jag ville veta vad de gjorde. Stämningen var god! Alla var så otroligt trevliga hela tiden. Så fick jag andas in syrgas, och sen försvann allt.
När jag vaknade låg jag med uppvakets bästa utsikt, och försökte hålla mig från att somna. Sjukt trött! Jag fick ganska snart komma till mitt rum, och när jag rullades in där tyckte jag att det var konstigt att det inte fanns någon säng där — det berodde förstås på att jag redan låg i den! När jag skulle gå på toaletten lite senare gick jag ut i korridoren och letade. ”Jag ska visa dig” sa en rar uska, och gick in i mitt rum och pekade. Där fanns ett fint duschrum med toalett! Jaja, lite virrig får man vara efter en operation med sövning.
Den här delen av sjukhuset är nybyggt och otroligt fint med milda fina färger. Rummen är så fina med tv till och med, det var som att befinna sig på ett privatsjukhus i en tv-serie! Jag fick vatten och saft att dricka, och skulle försöka gå uppe en del. Resten av tiden skulle jag sitta i min fina fåtölj. Men duktig som jag är så gick jag för mycket, fick världens yrsel och beordrades i säng. Blodtrycket var inte på topp för ovanlighetens skull.
Jag sov någon timme också, jag kunde inte hålla ögonen öppna helt enkelt. På eftermiddagen kom så min nya bekant A till sitt rum, och vi sågs en stund på kvällen. Jätteroligt att ha lärt känna henne! Vi sågs till frukosten också, 2 dl yoghurt som skulle ätas på 40 minuter. Efter mellanmålet kl 10 (yoghurt igen) var det dags för utskrivningssamtal med sjuksköterskan. Kirurgen hade jag träffat dagen innan. Så till apoteket i samma byggnad för att hämta ut alla nya medikamenter, och så taxi hem.
Nu är det torsdag och jag har varit hemma i två dagar. Jag mår bra, har lite ont i magen men tar smärtstillande så det är verkligen inget problem. Det som varit krångligt är att få ihop alla nya vitaminer och mineraler, som jag ska ta livslångt, med de mediciner jag redan tar. Flera av dem funkar inte ihop med varandra, och min trötta hjärna fick tänka om flera gånger innan jag fick ihop det! Jag tar redan medicin fyra gånger per dag, och jag lyckades fördela in de nya pillren vid de tidpunkterna. Jag måste kanske köpa en jättestor dosett, men jag ska se om jag får till det ändå. Puh! Nu har jag 14 olika mediciner och vitaminer/mineraler att ta varje dag, och några ska tas flera gånger om dagen. Men det är bara att känna tacksamhet att jag får allt detta, utan att det kostar mig så mycket alls.
En annan utmaning är ätandet. Jag är inte hungrig, men ska äta varannan timme. Frukost, lunch och middag, samt mellanmål däremellan — sju måltider per dag. Lite tjatigt men jag ska nog få till det så att det blir bra. Lååångsamt ska det gå också, och vatten måste jag jag dricka mellan varven, men inte samtidigt för då får jag inte plats med maten! Protein är ordet för dagen, jag börjar få bra kläm på vilka matvaror som innehåller mycket protein.
Jag är sjukskriven i två veckor nu, men jag får känna efter i helgen om det behövs. A och jag har kontakt flera gånger om dagen för att bolla tankar och funderingar, så himla bra att vi har varandra!
