Igenkänning

Jag samtalade särskilt mycket med en kvinna på fotokursen. Jag förstod snabbt att vi hade något gemensamt och hon berättade om sin son med CP-skada och många andra svårigheter. Sonen gick bort, bara 13 är gammal, och mamman skrev senare en bok om deras korta liv tillsammans. Den finns som print-on-demand på Adlibris och heter Bakom en stjärna

image Jag beställde den innan jag reste hem från Bisops Arnö men den kom först nu. Jag satte mig ner i fåtöljen och sträckläste den. Jag har ju haft det svårt med koncentrationen, och knappt läst någonting alls på länge. Men den här boken är tunn och skriven i korta stycken, som nedslag i deras korta tid tillsammans. Jag tycker mycket om den. Den genomsyras av kärlek till sonen och av det långsamma liv mamman tvingas till tillsammans med honom. Hur HÄR och NU inte är någon hon väljer utan det enda som finns. Men förstås också den stora Tröttheten! Jag känner igen mig starkt i känslan av skuld och skam som hon skriver om, och också när hon beskriver hur hon sitter i en bil och leker med tanken att bara fortsätta köra och köra och köra. Bort från allting. ”Var finns pausknappen till livet?” frågar hon sig.

Jag tänker på när jag satt på vårdcentralen för några år sedan, och
tagit blodtrycket som var oroande högt. Sjuksköterskan gick iväg för att hämta doktorn och jag satt och dagdrömde om att dörren skulle öppnas och en lugn och lågmäld röst skulle säga att ”nu ska vi lägga dig på den här båren och så ska vi köra dig till ett vilohem, ingen fara – vi tar hand om allting”. Det hände förstås inte. Jag fick ökad dos medicin och gå hem till kaoset igen.

Åter till boken. Hon beskriver hur hennes händer är vilsna och liksom övergivna som sommarkatter när sonen gått bort. Alla de välkända handgreppen – de ska inte utföras längre. Händerna sörjer, de har knappt något existensberättigande längre. Det är de här skildringarna som går in i mig. Förtvivlan, hopp, utsatthet, trötthet, skuld, skam, sorg men också så mycket kärlek.

Jag har varit (och är fortfarande emellanåt) väldigt upptagen av sorgen över att livet inte blev som jag tänkt. Vi pratade en del om det när vi sågs på fotokursen. Hon skriver också om det i boken. Om sitt drömbarn som bor i ett luftslott. Och när hon inser att det inte finns något drömbarn utan han som ligger i sängen är hennes riktiga barn som hon älskar.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *